DANIEL HJORT.
Så fortfar, säg min faders namn,
Att i dess himmel jag får svalka mig!
(Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
Du ljuger ej! En djefvul det ej kunde!
KATRI.
Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.
I himlens stjernljus här jag för dig står.
Så sannt, som Gud har detta hvalfvet byggt,
Så sannt det öfver menniskornas synd,
Sjufaldt förlåten, sjufaldt remna skall,
Så sannt det är, att dagens klara sanning.
Tag till dig ropar med din faders namn:
Bengt Ilkainen.
DANIEL HJORT,
Det namnet förr jag hört
Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming
I slottets fängselhålor lät förgås,
Till straff, för det de reste sig mot honom?
Ha! sjelf jag varit med och domen skrifvit.
KATRI.
Din faders bror det var. Din fader föll,
Då än ett omedvetet barn du var.
Långt upp i Österbotten stod hans gård,
En grushög nu, der ulf och ormar smyga.
Här finnes han, inunder galgen kastad
Och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Der! — Ha! Min fosterfar min faders bane!
KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
Din fader var en fri och mäktig bonde.
I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
Var då krigsöfverste; — med vilda knektar
Hvar gård han fyllde, ty den stolte herrn
Oss bönder hatade, som honom vi.
Så höll han krigets röda fackla hånfullt
Vid jemn och varsam eld, för att med den
I våra gårdar nödens mordbrand tända.
I denna jemrens tid din mor dig födde.
Jag minns en qväll, som om i går det varit,
Din fader borta uti rian var,
Din moder satt med dig invid sitt bröst
Och såg för första gång det födselmärke,
Som du vid hjertat bär, och undrade
Hvad denna ormgadd väl betyda skulle.
Då vildt en skara utaf Flemings knektar
I rummet rusade, af blod bestänkta.
De hade varit hos din far i rian
Och fordrat der, att med den rest af säd,
Som våld och krig uppå hans åker lemnat,
Han genast skulle deras säckar fylla.
Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog,
Den fräckaste han lyfte upp och slog
I blod till marken ned. De öfrige
Hans folk ur rian dref; en strid begynte,
Der knekten kom till korta. Flyende,
Fölföljde af de våra, in de bröto
Uti din faders hus. Ej mer blott ord
Och armkraft gällde der, men spjut och pilar.
Då lyfte en soldat dig på sin arm.
Gick fram med dig till fönstret, ropande:
"Den första pil, J rikten emot oss,
Blir detta barnets död".
Din moder dignade på golfvet ned.
Ock när hon åter vaknade, då stod
I lågor stugan, qvidande du låg
På halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
Igenom eld och rök — och gården hann — der vred sig
Din fader i sitt blod, och långt från fjerran
Ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.