DANIEL HJORT.
Nåväl?
KATRI.
Nåväl, för uppror och för mord beskylld,
Emedan han sin egendom försvarat
Mot Flemings knektar, dömdes han till bojor
Och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag
På knä för Fleming, bedjande om nåd.
Den grymme mannen såg mig kallt i ögat
Och vände sig och — gick. Här är den plats,
Der skuldlöst flöt din faders blod!
Här är den plats, der liflös ned din moder
Af smärta dignat!
Här var det, som hon under nattens mörker
Gret blek sin kind och sörjde håret grått.
Här har hon lyft dig faderlös mot skyn
Och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.
Här tappade hon bort förståndets ljus
Och, liknöjdt irrande i skog och mark,
Åt bark af träd och sina tårar drack.
(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar sitt sken öfver dem).