DANIEL HJORT.
Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
KATRI.
Kom mig ej när, ej än min son du är!
Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.
Så satt jag engång invid vägens rand;
Förbi red Fleming med en guldsmidd skara,
Och halfdöd låg du vid mitt bittra hjerta.
Mig tycktes då, att alla goda men'skor
På jorden voro döda. Gud var död
Och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
Kring all den döda verlden. Här allena
Uti mitt bröst ett hjerta slog; mig tycktes
Som i en dröm, att du var död, det gjorde
Min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker
Omgaf mitt hjerta som en läkedom.
Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
Allt nog — du qved ej mera vid min barm;
Och så kom jag tillbaks till Österbotten —
Gud vet uppå hvad sätt.