DANIEL HJORT.
Ah! det var då
Mig Fleming tog från vägen upp.
Du öde!
KATRI.
Der satt jag sedan på vår gårds ruiner
Och vackra visor sjöng till fåglars qvitter —
Så vackra visor! En jag minnes än:
"Min make föll i sitt röda blod,
Bödeln som prest vid kistan stod,
På grafvarna giftört växer".