DANIEL HJORT.
Ja, neka, moder, neka mig din famn,
Så länge än jag håller detta namn,
Så länge än jag denna klädnad bär.
Som spunnen utaf Flemings silke är,
Så länge än jag tjenar denna makt,
Som folket uti natt och bojor bragt, —
Ja, neka till att skåda på din son,
Så länge han är sina fäders hån,
Så länge tills han slitit ur sin själ
Allt, allt, som var. Till dess farväl, farväl!
(Han går).
Fjerde Scenen.
KATRI (ensam).
Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
Min kraft mig öfverger.
(Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
Der går han, o min son!
Se stjernljus sväfva kring hans mörka lockar,
Och hög som natten växer hans gestalt.
Du älskade, du lif, du vår, du sol,
Vänd åter i min famn!…. Han hör ej mer.
(Hon dignar ned på schavotten).
Tablå.
(Studerrummet hos Ericus Erici).
Femte Scenen.
ERICUS ERICI (sitter och skrifver. Bibeln och några andra böcker på bordet). ARVID STÅLARM (inträder).
STÅLARM.
God afton, ers hogvördighet! Jag stör?
ERICUS ERICI.
För ingen del. Det är ett arbete,
Som när som helst jag åter kan ta vid.
Guds milda lära, här jag tecknar upp
I enkla ord för folket, och så länge
Hans andes frid bor i min själ, förmår
All verldens strid mig icke deri störa.
STÅLARM.
Ett godt och nyttigt verk! Dock tyckes mig
Ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager
Ert snille bort från statens ärender,
Som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.
ERICUS ERICI.
Hvar men'ska har sin gifna plats i lifvet,
Jag tackar Gud för min och verkar der.
Om ni tillåter, skrifver jag till slut
Den mening, som ni med er ankomst afbröt.
STÅLARM (under det Ericus skrifver).
Ni är mig just en general, herr bisp.
Ert stridsfält är det hvita pergamentet,
Der svarta bibelsprängda små soldater
Marschera uppå ert kommando fram.
Bläckhornet är fältlägret och er själ
Det mynthus, hvarur ni i guld betalar
Den rika solden åt er trogna skara.
Så leker ni som barn med tennsoldater
Och bryr er litet om, hur det ser ut
l statens stora, sönderfallna hushåll.
Men säg, herr general, hvem är väl då
Motståndaren, som så upptar er omsorg,
Att för allt annat blind ni är?
ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet).
Det är
Det onda, egenmäktiga och mörka,
Hvari vi men'skor famla; och när det
En gång är kufvadt, då, krigsöfverste,
Ha dessa droppar bläck dock mer förmått
Än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.
STÅLARM.
Ni gamle svärmare, så vill ni ställa
Er utom tiden, tills med oberäknadt vingslag
Den slår er hämdfull ned i stoftet snart.
ERICUS ERICI.
Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?
STÅLARM,
En ädel fromsint man ni är, Erici.
Ej ni, som mången af vårt presterskap,
Sökt reta folket upp emot sin konung,
Men manat det tvärtom till fridsamhet,
Der så ni kunnat. Er förtjenst det är,
Att finska kyrkan stått så lugn, så värdig
I alla tidens skiften. Ingen står
Af rikets prester derför så i aktning
Hos konungen som ni, och ingen hatas
Af hertigen så mycket just som ni.
ERICUS ERICI.
Tyvärr! Jag vet det sednare.
STÅLARM.
Nåväl,
Till eder kunskap har väl också kommit
Det rykte, som er hela hjord har skrämt
Och spridt i hopar omkring torg och gator.
ERICUS ERICI.
Det rykte menar ni, som åter vaknat,
Att hertigen är hit på väg. Än se'n?
STÅLARM.
Än se'n? — Jag kommit att en tillflyktsort
Er bjuda inom slottet.
ERICUS ERICI.
Jag er tackar,
Men tror mig ej behöfva den. Mitt rum,
Det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
STÅLARM.
Ni vill då hellre ensam stå?
ERICUS ERICI.
Ej ensam;
Med min församling och mitt hopp på Gud.
Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig
På edra strider, all min uppgift är
Vår kyrka skydda lika mot de anfall,
Som Sigismund med påfveläxans villor
Försökt mot den, och lika mot det sätt,
Hvarpå vår ärelystna hertig söker
Att den begagna som en stege upp
Till Sveriges thron. Ni ser såled's, jag har
Ej något ondt af hertigen att frukta,
Om han ock fruktar mig, då ondt han gör.
Jag önskar ingen gunst af Sigismund,
Om han den ock mig ger, då rätt jag handlar.
"Förliter ej på förstar", är mitt valspråk,
Följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
STÅLARM (stiger upp).
Och huru lyder då ert samvets dom?
ERICUS ERICI.
Den passar ej för edra öron, Stålarm!
STÅLARM.
Låt höra dock, jag har ett godt humör.
ERICUS ERICI.
Välan om ni så vill! Som Abels blod
Ur jorden ropade uppå en broder,
Så ropar folkets blod ock öfver er.
Jag sjelf har utgått från det ringa folket
Och lidit med det, tröstat, der jag kunnat;
Men kunde slottets fängselhålor tala,
Och hade landets hundra galgar tungor,
De skulle hviska oerhörda ord,
Om hur ni herrar här er makt begagnat; —
Vill än ni höra på mitt samvets dom?
STÅLARM.
Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det der.
Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti,
Och jag ock önskar mycket vore ogjordt.
Men som det är, ni glömmer dock en sak,
Att der vi hårdt förfarit, ha vi straffat,
Och der vi straffat, ha vi straffat brott,
Om våldsamt uppror ej ni nämner dygd.
Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst:
Den, som i leken går, får leken tåla.
(Kanonskott i fjerran).
Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
Sjette Scenen.
DE FÖRRA. OLOF KLAESSON (rustad till strid).
OLOF KLAESSON.
Till slottet skynda, Stålarm! Knappt du gått,
Så kom ett ilbud ifrån Kastelholm,
Det taget är af hertigens galejor,
Vår vän Salomon Ille, slottsherrn, fången.
Knappt hade budet återhemtat sig,
Så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
STÅLARM.
Är hertigen på flottan sjelf?
OLOF KLAESSON.
Han har
Landstigit med en här vid Helsingfors.
Jag skyndar till vår krigshär att den föra
Mot honom ut. Farväl om ej vi råkas
Igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
(Olof Klaesson går).
STÅLARM.
Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.
(Stålarm går).
Sjunde Scenen.
ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
Den, som i leken gått, får leken tåla,
Den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
Gud styre allt! — Hvar var jag nu igen?
(Han börjar skrifva).
Slut på Andra Akten.
TREDJE AKTEN.
(Scenen är närmast murarne på slottet. Till venster en kanonglugg, bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen en tom kanonlavett).
Första Scenen.