DANIEL HJORT.
Jag kommer. — Må de ämna
Mig hvad som helst, jag trotsar dem och allt.
(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till venster.)
OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem).
Än finnes jag, som följer edra spår,
Ett värf i lifvet än mig återstår!
(Går hastigt efter de andra.)
Tablå.
(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.
Till höger en kulle.)
Nionde Scenen.
EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mötande dem).
HERTIGEN.
Man får då ändtligen er se, herr bisp!
(Med en blick på Ebba Fleming.)
Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
Ej må mitt sinne vända till er fördel.
ERICUS ERICI.
Ej derför heller är jag här. Mitt kall
Är sorgen trösta och de stolta varna.
HERTIGEN.
Om ni det sednare förut här gjort,
Det förra nu ni hade kunnat spara, —
Då mindre blod, som mindre tårar nu
Erfordrats för att här jag skulle stå.
EBBA FLEMING.
Och skulle aldrig här ers Nåde stått,
Om ej med svek J farit.
HERTIGEN.
Rättvis hämnd,
Som ur er egen våldsmakt har växt upp.
EBBA FLEMING.
En fördelaktig dikt for Eders Nåde.
(Klockringning.)
HERTIGEN,
J stolta fru, var nöjd att ni är qvinna!
Er annars gällde dessa klockor ock.
(Går.)
EBBA FLEMING.
Dödsringningen! — Nåd!… nej han skall ej lägga
Till sin triumf en krossad moders tår.
ERICUS ERICI.
Så gjut den då i skötet af den vän,
Som huru hårdt Han ock oss menskor dömmer,
Ett ödmjukt hjertas bön dock aldrig glömmer.
EBBA FLEMING.
Led mig till kullen der. — Tack, här i frid
Mig lemna åt mig sjelf. Gå, jag det önskar!
ERICUS ERICI.
Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle
Behöfva mig, så är jag i er närhet.
(Går.)
Tionde Scenen,
EBBA FLEMING (ensam på kullen. Menighet från Åbo vandrar då och då öfver scenen i fonden.)
EBBA FLEMING.
Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra
I högtidskläder. Ingen hör oss mer.
Blott klockorna de höras. Dödens ringning
Det är för allt jag hade qvar på jorden.
Nu dör den sista glansen af vår ära,
Nu bryts den sista spillran af vår makt,
Nu går den siste af vårt namn till döden
Och denne siste är min ende son;
Och griften, der vår vapensköld skall krossas,
Är en schavott! — Och ingen hör oss mer.
Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen
Ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)
Elfte Scenen.
EBBA FLEMING. KATRI.
KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! —
EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
Hvem talar här? — Kan ni en bön mig lära,
Som himlen når?
KATRI.
Se opp!
EBBA FLEMING (ser upp).
Ah! samma syn!
KATRI.
Stig högre upp, kom, skåda hur din son
Till döden går!
EBBA FLEMING.
Hvad har jag gjort dig, att
Du mig förkrossa vill?
KATRI.
Hvad gjorde jag,
Att ni mig krossade?
EBBA FLEMING.
Är du en moder,
Så gå! —
KATRI.
Jag var en gång, hvad nu du är,
Nu är jag, hvad du varit förr.
EBBA FLEMING.
Erici!
KATRI.
Din make tog min fars, min makes hufvud.
EBBA FLEMING.
Erici!
(Klockringningen upphör.)
Tolfte Scenen.
DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer).
KATRI.
Och din son han är ej mer.
EBBA FLEMING.
Gud!
KATRI.
Och min son var den, som störtat er!
ERICUS ERICI.
Hör opp, hvem än du är, och minns att hämnden
Ej menniskan tillhör.
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.
HERTIGEN.
Slut är vårt värf.
Men, innan vi gå bort från denna plats,
Der med så mycket blod vi rikets frid
Ha tvungits köpa och besegla, har
Jag ännu en förrättning qvar. Träd fram
Intill min sida, Daniel Hjort! Om du
För guld, för gunstbegär ditt värf utfört,
Fast detta värf mitt lif och slottet räddat,
Jag med din handling lemnade dig ensam;
Men då jag väger upp din lefnadssaga,
Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, —
Jag hade aldrig älskat detta folk,
Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor,
Om jag fördöma kunde. — Derför tag
Din faders ring tillbaka af min hand,
Och för att intet minne af det flydda
Må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,
Och, för att ingen må dig våga skymfa,
Se här ett svärd. För så det i min tjenst,
Att jag får heder af Bengt Ilkas son!
DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig).
Hur blicka de på mig!
KATRI.
Min son!