DANIEL HJORT.
Tänk ej på mig!
Tänk på den tid, som ändteligen randas,
Uppå det folk, som nu befriadt andas! —
Mig — ondt? — Nej! Lifvets höjder vinka mig
Och att dem hinna står jag redobogen.
OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
När högst är säden, är till skörd den mogen.
DANIEL HJORT (till Katri).
Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
Kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
Och högt för verlden jag mitt hufvud bär!
OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).
Tag här — din handlings rätta lön, förrädare!