Samlade dikter

by J. J. Wecksell

II.

Det outsägliga.

Dvergens hämd.
Lokomotivföraren.
Geniens hand.
Marssnön.
Vågen.
Den fromme.
I en Spaniors album.
Den 10:de November 1861.
Ett brunnsafsked.
Vid min älsklings sida.
Serenad till Helmi.
Ur gamla gömmor.
Elegi öfver en kupp.
Min vän.
Kajsaniemi-visan.
Allt i lifvet är ej sol.
Almqvist.
För dig jag sjunger.
Vill du komma med mig!
Jag har dig kär.
Don Juans afsked från lifvet.
Jag midnattens barn.
Daniel Hjort, sorgespel i fem akter.

Till sångens vänner i Finland och Sverige öfverlämnas dessa "Samlade dikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt öde redan vid 24 års ålder bortrycktes från sin korta diktarebana, De ingå här under tvenne afdelningar. Den första omfattar ett urval af de stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen år 1860 utgifna "Valda ungdomsdikter", i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar I", jemte några otryckta sånger, diktade före denna tid. Utg. har vid detta urval, äfvensam vid styckenas ordnande och omarbetning följt de anvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. — Den andra afdelningen omfattar dikterna från en senare period (julen 1860 till sommaren 1862), deri inbegripet det förut särskildt utgifna sorgespelet "Daniel Hjort". En del af dessa hafva ingått i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar II"; andra äro meddelade af några skaldens vänner eller funna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest på manuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framträda sålunda i ett nog fragmentariskt skick, men äro dock af alltför stort poetiskt värde eller måla för väl den inre strid, som vid denna tid rörde sig inom skaldens bröst, för att ej förtjena sin plats i dessa "Samlade dikter".

Vårdroppen.

I morgonstundens vår
Vid lärkors glam
På molnets kant en tår
1 solljus sam.

På jord som i det blå
Klang fröjdens ljud.
Gif mig ett lif också!
Hon bad till Gud.

Och liten englahand,
Som molnet höll,
Tog sakta på dess rand,
Och droppen föll. —

Och speglade en stund
Guds verld så skön,
Guldmolnig, himmelsrund
Och jorden grön.

Föll så i hafvets famn
Och gömdes der. —
Hvem frågade ditt namn,
Hvem såg dig här?

Åbo Slott.

Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg,
Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg,
Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gått
Till att luta trötta hufvun, — men der ingen ro de fått!

Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg,
Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg;
Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighet
Uppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet.

Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand,
Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand;
Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står,
Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår.

Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus?
Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,
Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land,
Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand.

Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark,
Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark,
Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag,
Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag.

Du var skölden, du var svärdet, — ljust och herrligt var ditt mål,
Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål;
Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig,
Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig.

Veteranens jul.

Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står;
Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår.
Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo,
Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro.

Då ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,
Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg?
Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläkt
Och värma drifvornas demant med lifvets andedrägt?

Det är en gammal veteran från Finlands sista strid.
Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid;
Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå,
Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då.

På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljus
Så skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus.
På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladt
På högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt.

Då talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,
Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud!
Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du också
Din unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå?

Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu.
Mitt hår blef hvitt, min panna blek, — blott evigt ung är du;
Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog,
Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog.

Det är förbi sen många år; ett annat slägte står
Med annan håg, med annat lif i Suomis nya vår.
Den strid de kämpa är ej min, — ty evigt, hvart jag går,
Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står.

Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem,
Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem.
Än ville ock jag se engång
Och helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt.

Han talte så, — men matt han log emot sin ungdomsbrud,
Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud.
Och hur han såg, — en glädjetår så ljuf hans öga fällt,
Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält.

"Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö.
Jag kan ej gå, — haf tack, o Gud, för att jag här får dö!
Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm,
Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm.

Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument,
Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt;
Och furorna de sjunga då en psalm högtidelig
Och natten kastar ned sitt dok, — mitt land, Gud skydde dig!"

Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott
Och knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt.
Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och sken
Med julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren.

Vid Schillersfesten i Helsingfors

den 10 November 1859.

"Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går,
Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står,
Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från,
Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son.

Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann,
Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann;
Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,
Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.

En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid
För friheten och sanningen, för andens ljus och frid;
Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,
Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.

Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;
För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.
Ryck det ej bort från folken mer, — odödlig är dess gång;
Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång!

När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,
Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,
Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst,
Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.

Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp
Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp,
Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig.

Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,
Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå;
Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,
Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.

Svenskan och Finskan.

Svenskan.

Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
Du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
Må du minnas, att den starka, mera pröfvade är min.

Finskan.

Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
Sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets underverld,
Väntade min tid — den kommit, ljungar fram med strålens makt
Och du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt förakt.

Svenskan.

För ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss,
Hög jag står i middagsglansen — sekler ligga mellan oss.
Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
Några ax af mina skördar, som i sekler vuxit opp.

Finskan.

Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
Jag har Finlands högsta kärlek — bytte ej med dig min lott.

Och du lämnar dina skatter — arfvet åt vårt folk och mig.

Svenskan.

Ännu lefver friskt mitt hjerta, slår i tusen ädla bröst;
Också du har lärt dig älska tro och sanning af min röst.
Såg i morgon segrens fana på min graf du svaja gladt —
Snart du dvaldes sjelf i mörker, mörkare än griftens natt.

Finskan.

Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;
Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf.
Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång
Som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång.

Svenskan.

Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du.
Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå —

Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också.

Finskan.

Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm,
Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
Kan den tonen sannt du klinga? — främling är du på vår strand.

Svenskan.

Hit jag kom som frö — en jernek står jag nu på stormigt skär,
Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf —
Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf.

Finskan.

Väl! jag står i landets hjerta — furan, evigt grön och stark;
Stod förgäten, tung och isklädd — frisk ändå — i vildskön mark;
Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp —
Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp.

Svenskan.

Fäll din lans som min jag fäller — bådas udd är af demant.
Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt.
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den —
Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än.

Finska vikens klippor.

Vi segla bränning och död förbi
På fräsande, snöhvit våg,
Och stormen dansar så vild och fri
I skeppets tackel och tåg.
Vi fara fram emot Finlands kust,
Snart skåda tjusta vi den,
Hvart hjerta slår utaf längtans lust,
Hvart öga blixtrar igen.

Se klippan der! det är finsk granit,
Der skymta än fler också;
De stå så mörka i bränning hvit
Förutan en torfva på;
Och dystra skåda de nu som sist
Som när jag ser dem igen,
Och dyster är deras saga visst; —
Säg, vill du höra på den?

När Wäinämöinen ur vågens glans
Bjöd Finland stiga engång
Med silfverfloder och björkars krans
I solljus, blommor och sång;
Med mörka furor på vilda skär,
Guldvaggande sjöar blå,
Skönt logo klipporna äfven här
Emot sin skapare då.

Och blomman bad uppå Finlands strand:
O, växte med mig en mö!
O, fick jag vårdas af hennes hand,
På barmen blomma och dö!
Jag gåfve henne min rosenvår,
Min doft, min färg och min glans,
Jag gåfve henne den klara tår,
Som darrar skönt i min krans.

Och furan bad på sin unga mark:
O, kom du ynglingatropp!
Vi skola brottas, min stam är stark
Och smart och smidig min topp.
Och björken: finge jag stå i ro
Och böja grenarna ned
Invid en hydda, der menskor bo,
Ett godt och välsignadt träd!

Och insjön häfde sin silfverbarm
I qvällens rosiga brand:
O, fick jag gunga på vänsäll arm
Ett älskadt par emot strand!
O, fick jag kasta min silfvervåg
Till gröna ängarnas börd
Och spegla stilla med vänlig håg
De gyllne nejdernas skörd!

Och fjellet höjde sin tinning gladt
Med svällda ådror af jern:
O, fick jag bjuda min dolda skatt
Till lugna hyddornas värn!
O, fick jag resa ett altar opp
Mot himlens strålande blå
Och lyfta högt på min stolta topp
Mot Gudar menskorna så!

Men stum med kinden af tårar kysst
Stod Wäinämöinen allen;
I ödets stjernor han läste tyst
Och sade sörjande sen:
Här skola tusende hjertan slå
I hög och strålande brand,
Och ödslig, mörk är din lott ändå,
Mitt unga älskade land!

Ty drömmande på din unga strand,
Du mö ur vågorna blå;
En morgon vakna du skall i band,
I sekler sörjande stå;
I sekler vänta din frihet än
Med stilla kämpande bröst;
O, eg då ljuft uti kärleken
Af ädla söner en tröst!

Dock bäfvar du för ditt öde, säg,
Vill förr du dö utan namn,
Välan! — den bölja, hvarur du steg,
Har qvar sin eviga famn.
Men stum stod furan i skogen grön,
Och fjellen, sjöarna blå.
Blott strandens klippor i trotsig bön
Till Wäinö talade så:

Sa häf oss ut uti hafvets famn,
Der vilda bränningen slår!
Vi vilja vara förutan namn,
Förutan blommor och vår.
Skall ingen menniskofot också
Oss röra i frid, — hvad mer! —
Vi fria, fria i stormen stå
Och fria när hafvet ler.

Och fri står klippan i bränning vred[1]
Och fri uti solens glans, —
Står kal och mörk som en nattlig hed
I silfvervågornas krans.
Ej fåfängt flöt der en droppe blod,
Ej gjuts der bitter en tår,
Ty på dess strand ingen hydda stod
Och intet hjerta der slår.

Ej nånsin hafver en ovän rört
Ditt fria, ditt stolta bröst.
Hur tviflet suckar, du aldrig hört,
Men heller ej hoppets röst.
Ej steg en främling med svärd i hand
På dina ödsliga skär,
Men ingen älskar uppå din strand

Du blickar mörk öfver djupblå grund,
Blott öde vatten du ser.
Du blickar dyster mot hvalfvets rund,
Kallt stråla stjernorna ner.
Och evigt står du i skummets brand
Så vild och öde som nu.
O, hell dig Suomis vana land!
Det bättre valde dock du.

[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvärr, ofulländad bearbetning sålunda:

Och fri står klippan i bränning vred
Och fri uti solens glans, —
Står kal och mörk som en nattlig hed
I silfvervågornas krans —
Skall evigt der uti skummets brand
Stå vild och Ode som nu.

Men också du, Suomis vana land, också du är blott en mörk klippa; ty har du skönhet och kärlek, ja, skulle du engång ha silfver och guld — utan frihet är du dock intet annat än en mörk, ofruktbar klippa för menskligheten, och din son icke mera värd än mossan, som sparsamt växer på de öde klippornas otillgängliga land.

Har du mod?

Har du mod att gå ut i lifvets strid
Och dig hålla der som en man?
Har du mod att ställa dig framom din tid
Och dess villor, om du det kan?
Har du mod att offra ditt hjerteblod,
Din timliga lycka och fröjd
För sanning och rätt? — då, yngling god,
Träd in i vår krets förnöjd.

Har du mod att tro på din skönaste dröm
Trots det verkligas hånande röst?
Har du mod att som droppen i djupaste ström
Söka väg genom klippans bröst?
Då låtom oss svärja ett fostbrödralag!
Och offra det ande och blod,
Och kraft som kamp få vi nog en dag,
Om vi ega det samma mod.

Italienaren.

Öde står min gård, den sköna,
Öde stå dess lunder gröna,
Ömma sånger der ej klinga
Mer som förr så mången qväll.
Guld och allt hvad mer jag eger
Fast på våg det ringa väger,
Tag — det kan dock nytta bringa
Dig, vår kung Emanuel.

Krossat har jag mandolinen
Laura bakom sänggardinen
Ensam gjuter sina tårar,
Sträcker fåfängt ut sin famn.
Hingsten eldig stampar jorden,
Och åt farorna och morden
Vigas in Italiens vårar
I vår frids och frihets namn.

Hjeltar stiga upp, der slafvar
Kyss ha trampat Bruters grafvar;
Strömmen sig hvar dag förökar,
Blir ett verldshaf innan kort.
Dolkar blixtra ren i tjellen.
Bergsbon väpnad står på fjellen —
Och i Kolisén det spökar,
Påfven läser det ej bort.

Nu är hämdens timma slagen!
Frihetsklingan hvässes, dragen
Ur den slida, der den rostat
Uti hundraårig skam.
Och de sår, som länge gömdes,
Bryta nu — ty ej de glömdes, —
För all smärta, de oss kostat,
Uti blodig feber fram.

Känner du vulkanens välde,
På hvars gömda eld du ställde,
Kejsare, din thron, och famlar
Der med maktlös spira än?
Se, nu häfvas hafvets vågor,
Himlen mörknar, eld och lågor
Berget spyr — och thronen ramlar
Ned i kratern, du med den.

Susen stolt Italiens lunder,
Vittnen till vår träldoms stunder,
Snart med segrens krans, den frida,
Blodig panna svalken af!
Och försonad skall den gamla
Tid den nyas kämpar samla
Sist till hvila vid sin sida
Ärofullt i samma graf!

Studentsång.

Nu, bröder, må vi sjunga
En rask och samfälld chör!
På oss studenter unga
Så gerna Finland hör.
Så må då sången skalla
Allt upp till polens rand,
Tills finska hjertan alla
Stå lyssnande i brand!

Från Bottenvikens stränder,
Vår bildnings gamla bygd,
Ifrån Karelens länder,
Den finska sångens skygd;
Från trakt, der norrskensflamman
Omsprakar snöklädd pol,
Vi strömmat hit tillsamman
För fröjd och lif och sol.

Hvart hjerta står i lågor
Få fjäll, i skog, i dal.
Du räknar hafvets vågor,
Ej våra drömmars tal.
De äro blott ej drömmar,
De blifva verklighet,
Så sannt som dagen strömmar
I morgonrodnans fjät.

Som stjernan står i natten
Med skuggor rundtomkring
Och hvälfver silfverskatten
Och fruktar ingenting,
Så skall det ädla lefva
Och blomma i vår barm,
Som skuggan ondskan bäfva
Så mörk och tom och arm.

Frisk mod i lifvets stunder,
Friskt mod i dödens famn!
Det låga skall gå under
Förutan barn och namn.
Det eviga, det sanna
Ej krälar fram i grus,
Det går med öppen panna
Igenom natt — i ljus!

Så må då sången skalla
Allt upp till polens bloss!
Se, Finlands slägten alla
De hoppas uppå oss!
Omätlig är vår bana,
Men blicken målet når.
Framåt! — vår enda fana
Är fädrens röda spår!

I en artists album.

Mycket finna, än mer spana,
Uti allt det högsta ana,
Älska mycket, mer förglömma,
Gå i lifvet ut och — drömma,
Gudar tjena, guld försaka,
Ge och fordra ej tillbaka,
Hjertat offra, hjertan vinna,
Kyla möta och dock brinna.

Äran älska, ej begära,
Skapa, bilda, pröfva, lära
För ett mål, som aldrig hinnes,
För en efterverld, som vinnes,
Sen dig verlden mer ej når:
Det är konstnärns lott på jorden. —
Endast så odödlig vorden
In till gudarna han går.

I en konstälskares album.

Det finns en konst att evigt vara ung,
Fast locken glesnar, hjessan böjes tung.
Hur snabb och mäktig tiden äfven svingar,
En genius finns, som eger bättre vingar;
Hur djup och hård sin runa tiden skär,
En genius finns, som den i blommor klär:
Det sköna älska. Njut det i naturen,
Lef blommans lif, lef stjernans i azuren.
Njut det i konstens rika underverld,
Der sången blommar och musiken klingar,
Der tanken ilar jemt på himmelsfärd,
Men jordens rosor rodna på dess vingar.
Då gjutes evig ungdom i din själ,
Der den bland stora andar ofta dröjer,
Tills lifvets sorger små, dess flärd och fel
En skugga bli, som ljuset mer förhöjer.
Den glada vishet konstens lära är,
Och evig ungdom dig, sin vän, beskär;
Ty det, som lefver öfver skiften, öden,
Du njöt i lifvet, har till vän i döden.

Fogeln.

Der sitter en liten fogel
På hafvets vilda strand.
Långt borta uppgår solen
I gyllene morgonland.

Der vinkar emellan rosor
En port af rubiner och gull.
Det växer i fogelns hjerta
En lust så längtansfull.

Han flyger mot morgonrodnan,
Skön vinkar dess purpurkust;
Han flaxar med svaga vingar,
Han sjunger med mäktig lust.

Allt längre, allt längre han ilar,
Han skådar bakom sig ej mer,
Tills, hvart han vänder blicken,
Blott öde vatten han ser.

Han flyger, tills vingen brister,
Han sjunker i böljande haf, —
Och aftonen ler i rosor
Och stjernan i guld på hans graf.

Rosen i skogen.

Vilda rosen skön i skogen står,
Kalken strålar af en silfvertår,
Och kring den liksom en purpurflod
Strömmar rosens unga, friska blod.

Mellan granar står dess skönhet gömd,
Mindre skådad klart än ljufligt drömd.
Med en varsam kyss den glada vind
Andas kärlek öfver blommans kind.

Stum af tjusning stilla skogen står,
Trasten öm i nattens skymning slår,
Morgonrodnans första stråle varm
Perlbesmyckar rosens oskuldsbarm.

Vandrarns själ hon stämmer mildt till bön,
Der i rosig glans på tufvan grön
Ljuft om himlens skönhet, jordens vår
Talande sitt stumma språk hon står.

Visst en engel i en sky af doft
Flög hon ner en stund i jordens stoft.
Nästa morgon synns hon icke mer, —
Ack, mot döden blott så huldt hon ler!

Demanten på Marssnön.

På drifvans snö der glimmar
En diamant så klar.
Ej fanns en tår, en perla,
Som högre skimrat har.

Ut af en hemlig längtan
Hon blänker himmelskt så;
Hon blickar emot solen
Der skön den ses uppgå.

Vid foten af dess stråle
Tillbedjande hon står
Och kysser den i kärlek
Och smälter i en tår.

O, sköna lott att älska
Det högsta lifvet ter.
Att stråla i dess solblick
Och dö, när skönst den ler!

Det förtorkade trädet.

Qvittra, du min lilla fogel,
Qvittra i den torra linden!
Tro dock ej din sång uppväcker
Den till grönska och till glädje.
Vet du, hvarför linden torkat,
Vet du, hvarför kronan vissnat,
Ock den fasta stammen murknat?
Uti stammen skuro tvenne
Unga hjertan in sin kärlek.
Dessa hjertan skiljdes sedan
Brustna här i lifvets stormar.
Ynglingen bedrog sin flicka,
Flickans brudsäng blef då grafven.
Under träden är hon myllad,
Sköna blommor gro kring linden.
Flickans hjerta har för roten
Talat om sin dystra smärta;
Roten det för stammen talat,
Stammen det för grönklädd krona.
Derför sörjer grönklädd krona,
Derför murknar tjocka stammen,
Derför vissnar starka roten.
Qvittra fogel, fåfängt qvittra!
Linden aldrig mer skall grönska,
Ty en gäckad kärleks tårar
Bränna på dess merg och rötter.

Stjernorna.

På den östra himlastranden
Står en stjerna silfverklar,
Fjerran på den vestra randen
Den sin vän och älskling har.

Fast de från hvarandra tindra
Mer än millioner mil,
Inga rymder kunna hindra
Gyllne blickens säkra pil.

Ej de veta att de båda
Äro mörker blott och stoft, —
Skönt de i hvarandra skåda
Guld och rosor, ljus och doft.

Öfver en afplockad ros.

Du unga blomma i purpurblod,
Hur blek du hvilar i handen.
Nyss frisk och doftande fri du stod
Uti de blommande landen.
Men ack! hvi log du så varm och rik,
En jungfru vän i din oskuld lik,
Och hvarför såg du på mig så skön?
Att bruten dö blef din lön.

Och dock ännu du så vänligt ler
Mot mig, ehur jag dig brutit,
Ehur från grenen jag tog dig ner,
Der ljuf din vårdag du njutit,
Ehur jag ingenting kan dig ge,
Än blott med tjusning uppå dig se
Och andas stilla din vällukt in
Och glädjas att du är min.

O, finge jag åt en älskad brud
Dig ge, du ljufvaste blomma;
Men som en vind är min suckans ljud
I rymder öde och tomma;
Och såsom du är mitt hjerta visst
En blomma, bruten ifrån sin qvist,
Som ditt så flyger dess lif sin kos.
O, vissna, vissna min ros!

Höststormen.

Naturen är i uppror. Svartklädd höst
Sig hugger girigt fast vid jordens bröst
Och dödskallt flämtande så vildt och kort
Dess sommarlif och skönhet suger bort
Lik en vampyr, och sveper lömsk och bråd
I drifvans likduk offret för sitt dåd.

Högt ryter hafvet, ty den himmel blid,
Som darrande i guld i qvällens frid
Med sol och ljus har hvilat i dess famn,
Vill hösten rycka bort; sin huldas namn
Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber
Och störtar hvit i egen afgrund ner.

Se, eken kämpande på fjellet står.
Sin ärekronas dunkelgröna vår
Förgäfves skakar den och full af harm
Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm.
Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot
Och strör dess ära vissnad för dess fot.

Och blomman, som de starkes öde ser,
Står mild och lugn och ej om skoning ber,
Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn;
Men stormen ser det och med iskallt regn
Den späda piskar fram derur, i stoft
Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.

Snart furan blott står grön, en minnesvård,
Och hafvet stannar med en dödsaccord.
Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu,
De mörka skyar dela sig itu —
Och oförgänglig stjernehimmel ser
I jordens stumma ödemarker ner.

Reminiscens från Piruvuori.

(I Karkku vid Kulovesi.)

I tusen stycken ligger fjellet splittradt,
Och tusen år ha stenarna förvittrat,
Men än de lika hemskt och hotfullt stupa
Uppå hvarann i dalen ned, den djupa,
Der block på block i vild oordning ligga
Och om en oträngd plats förgäfves tigga.

Der stå de liksom grafvar och ruiner,
I halft förvissnad tall en vindkår hviner,
I remnorna roffoglar byggt sig nästen;
Här smyger vargen, kända vintergästen,
I bondens stall, han tar der hvad han kräfver,
Här blodig matta sen på drifvan väfver.

Och sommarsolens glans, som vänligt skiner,
Kallt återkasta klippornas ruiner;
Förgäfves vinden mull i remnan sopar,
Ur hvilken våren blommor små framropar.
I mörka djupet, som derunder grinar,
Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;
Så skall det evigt stånda sönderstyckadt.
Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.

Ruiner, menskohand ej vid er rörde,
När er man skapade och er förstörde, —
Men här har mörkrets engel stått på fjellet
Engång och sett hur soln gick upp kring stället
Och tänkt: hur många hjertan i den natten,
Som brusto törstande och ej fått vatten,
Hur många, som i dunkelt qval sig vredo,
Då inga stjernor ljus i mörkret spredo,
Hur mången engel, som sin vinge miste,
Fast Gud och hon och — Satan blott det visste,
Hur mången tärna ljuft om vännen drömde,
Som henne då i vilda lag fördömde.
Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten,
Det godas afbild, först för evigheten,
Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet,
Så det i tusen stycken flög på stället, —
Likt hjertan, som för onda makter klinga
Och sen med alla strängar sönderspringa.

Augustiaftonen.

I azur och silfver månen går
Och glimmar i vikens vatten, —
Så hög och tankfull skogen står
Och drömmer och susar i natten.

En julle lätt öfver vågen far
Mot fiskarkojan på näset,
Ur jullen klingar en röst så klar,
Och elfvorna lyssna i gräset:

"Blif när oss Herre Jesu Christ!
Din nåd intill oss ile,
Ty aftonen är nu kommen visst,
Men ljuft i din hägn vi hvile!"

Och månen log på sin silfverthron,
Ett ljus upptändes i tjellet, —
Och länge bortdog psalmens ton
I fjerran blånande fjellet.

Tyrannens natt.

Så tung står natten i sorgflor klädd,
Tyrannen vakar på purpurbädd,
Hans enda son uppå svartklädd bår
Från slottet förde man bort i går.

Med öppet öga, med dystert sinn'
I mörka natten han skådar in,
Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt,
Den kommer närmre, — han andas tungt.

Han ser sin son uti snöhvit skrud
På vingars guld, som han fått af Gud.
Han sväfvar sakta till bordet, der
Den gyllne konungakronan är.

Han börjar plocka demanterna.
Så sorgligt skiner hans gloria,
"Jag får ej ro i min trånga graf,
Förrän jag alla har plockat af."

"Min far dem köpt genom mord och död
För undersåtares blod så röd;
De döda fordra af mig dem nu.
För min skull hafva de offrats ju."

Till purpurmanteln han sedan går,
Den droppar blod som af djupa sår.
Bekymrad torkar han den ibland,
Alltmer den blöder för snöhvit hand.

"Jag kan ej lefva, jag kan ej dö,
Förrn denna mantel är hvit som snö.
Med mina tårar jag tvager den,
Med vingen torkar den om igen."

Och bleka spöken kring gossen stå,
Med vilda blickar till honom trå,
Han gråter sakta, han blir så matt, —
De gripa honom med hånfullt skratt.

Blek springer kungen ur bädd så snar,
Allt är försvunnet, det ljusnat har, —
Än bordet oskadd hans krona bär
Och lika blodröd hans mantel är.

Den vakande modren.

Derute stormen mot rutan slår
De svarta vingar och natten rår,
Men slumra stilla, min rosenkind,
Du vackra morgon, du unga vind!
Mitt barn jag vaggar med sånger in,
Det hör ej stormen, blott rösten min.

En skugga hemsk sig derute rör
Och täljer synder som ingen hör,
Men slumra stilla min engel mild,
Du kärlekstanke, du oskuldsbild!
Du lutar dig på min arm så godt,
Du ser ej skuggan, mitt löje blott.

Den vida verlden derute står
Och ropar på dig om några år,
Men än du slumrar i fridsäll hamn,
Din lugna verld är en moders famn.
O, minns i villande verldens gång,
Som nu du hör den, din moders sång!

Guds trädgård.

Jag minns en flicka glad som våren,
Som våren i vår barndomstid,
Då löjet ler i sjelfva tåren
Och själen är en bäck så strid,
Men frisk och klar och oerfaren,
En öppen, skämtfull breflapp till
Den hela verld, — vi få sen svaren
Med svarta kanter, svart sigill.

Hon var så skön, den lilla flamman!
Vi lekte "far och mor" vi små,
— Det var en fröjd, det var en gamman! —
Men blott så ingen hörde på.
Vi nära intill kyrkan bodde
Och sprungo i dess vigda mull,
I pastorns trädgård, som vi trodde,
Af kors och vackra blommor full.

Dock undrade vi många gånger
På dem, som kommo dit, att de
Just sågo ut som mormors sånger
Så sorgsne och andäktige.
En gaf en krans, en gaf en blomma,
En gaf en tår åt trädgården, —
Vi stodo der med händer tomma
Och hade endast leenden.

Ibland dock liksom tala hördes
Det der i granens gröna topp,
Sirenens hvita blommor rördes
Och nickade än ned, än opp.
Men länge kunde vi ej drömma,
Vi lekte glada om på nytt
Bland korsen natthugg, kurra gömma
Och skreko: "fick du fatt?" — "jo pytt!"

Engång en gubbe silfverhårig
Jag frågte: hvems är trädgården?
Han log med blick så skön och tårig
Och svarte: "det är Guds, min vän!"
Guds trädgård, jublade vi åter,
Ej underligt att skönt här är.
Hvad Gud är god, som dock oss låter
Bland sina blommor leka här.

Men när vi lärt oss stafva sedan
"Här hvilar" uppå hvarje grift,
Då ljusnade det litet redan.
Inunder denna gyllne skrift
Guds englar visst bland blomstren sofva
Uti Hans trädgård hvarje natt
Och lemna qvar en vacker gåfva
Af tusen perlors silfverskatt.

Dock tyckte vi det lustigt bara
En engel klockartitel ha
Och riddare en annan vara,
Det passade ej riktigt bra!
En qväll jag gömde mig, att höra
På engeln, när till sängs han gick, —
Men hotfullt granen sågs sig röra,
Jag sprang, och intet se jag fick.

Men hastigt mina lekars syster,
Min lilla brud, min bästa skatt
Blef sjuk — och förr så glad och yster
Der log hon nu mot mig så matt.
Jag handen höll den magra, lilla
I min och grät; gå ej från mig!
"Jag blir en engel", log hon stilla,
"I trädgården jag möter dig".

De flytt för längesen de åren,
Med dem min barndomshimmel blå;
Nu bor i sjelfva löjet tåren.
Dock tror jag ännu såsom då.
Och blir den strid, vår kraft förnöter,
Mig stundom här för tung och hård, —
Då går jag glad på nytt och möter
Min Engel i Guds blomstergård.

Ottos Julafton.

Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand,
Ett barn på den stormiga vågen.
Han ser utåt hafvet, der synns intet land,
Det skymmer kring seglen och tågen.
Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår,
Men kunde ej torka ur ögat den tår,
Som föll utan spår
Uti hafvet.

"Och nu är det jul i mitt fädernehem,
Små ljus uti granen der gunga,
Och syskonen alla — välsigne Gud dem! —
Kring grenarne dansa och sjunga.
Och Pappa och Mamma se gladt på de små,
Men lille sjömannen de minnas väl då,
Som ensam får gå
öfver hafvet.

Till Gud de visst bedja för honom en bön,
Det blifve min julklapp, den bästa!
Som gyllene sky under himmelen skön
Den följer mig, hvar vi ock gästa.
Och ej är jag ensam… med mig är ju Gud,
Och syskonens tankar och himmelens bud
I stormarnas ljud
Uppå hafvet".

Och upp mot den blånande himlen han såg,
Der logo små stjernorna klara.
Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg,
Som sjelf han ej kunde förklara.
Och snart bland matrosernas gamman och skratt
Sof gossen i kojen och drömde så gladt
I signefull natt
Uppå hafvet.

På balen.

I balsalongens skimmer
Log sorgset Glädjens blick —
Hon var ej inviterad.
Hon der osynlig gick.

Blott Äran med sin stjerna
Der stolt och synlig stod,
Och Rikedom, som skyler
Med guld sitt låga blod.

Kurtisen och Malicen
Hur älven fått sitt ruin —
Men obekant gick Glädjen
Igenom salen stum.

Hon såg i de dansandes hjertan,
Hon såg en bleknande vår,
Hon hörde de tvungna orden
Och löjet i deras spår.

Ett bittert, besynnerligt vemod
Då genom salen drog —
Så dunkelt lamporna lyste,
Så sakta musiken dog.

Skridskoåkaren.

Öfver solbeglänsta fjärdar,
Mellan tvenne blåa verldar,
En i spegeln, en deroppe,
Raskt jag ilar som en vind.
Stålet mot min fot jag spänner,
Lustigt öfver isen ränner,
Frosten i en silfverdroppe
Smälter på min varma kind.

Vill du veta, hvart det bärer?
Se det namn, som stolt jag skärer
Uti blanka fjärdens yta,
Uti stelnad silfvervåg.
Nästa vår, när böljan lossas,
Här det ljufva namnet krossas,
Går dock aldrig ur mitt hjerta,
Aldrig ur min glada håg.

Vinden silfverblommor plockar
Uti rimbeströdda lockar,
Svala kyssar kinden gifver,
Men den glöder blott dess mer;
Ty, när hjertat trofast brinner,
Ingen vinter på mig rinner,
Och min segers runor skrifver
Jag i isen stolt och ler.

Din är segern, sköna flicka!
När de klara himlar blicka
I min själ, hvad ljufva vårar
Väcka de ej saligt der.
När din stämma mot mig klingar,
Orden fly på englavingar,
Och den Amors pil, som sårar,
Full af himmelsk balsam är.

Vänta mig då, sköna flicka,
Efter mig åt fjärden blicka,
Varmare, när in jag träder,
Mig du trycker då i famn.
Kommer qvällen sen den tysta,
Ömt bli dina läppar kyssta, —
Aftonstjernan huldt oss viger
Utan ord och utan namn!

Sjömansgossens afsked till sin brud.

Farväl, min unga sköna brud!
Jag måste bort från dig,
Och när vi träffas, vet blott Gud,
Igen på lifvets stig.
Hör, redan afskedstimman slår,
O, torka bort ditt ögas tår.

Nej, låt den stråla än en stund
Mot mig i ögats frans;
Der ler på trohets azurgrund
En evig kärleks glans.
I höstlig natt vid stormens strid
Blir den min andes ljus och frid.

Säg, minns du än den mörka lund,
Der frid och skugga bo,
Der vi en stjernströdd aftonstund
Hvarandra svuro tro,
Och kyssen brann uppå din mund,
Inseglet uppå vårt förbund?

Ack, gles och gul är lunden nu,
Och stormen hviner: höst!
Dock hopp och minne skapa ju
Ny vår i våra bröst.
Vi skiljas, — men med tro och hopp
Mot samma himmel se vi opp.

En kyss ifrån din rosenmund,
Du hulda, gif mig den
Och luta dig som förr en stund
Emot mitt hjerta än!
Sen får jag drömma blott om dig
Derute uppå stormars stig.

När, flicka, på din fönsterkarm
En svala sätter sig
Och sjunger flämtande och varm
Sitt qvitter gladt för dig,
Tro att jag då har sändt dig den,
Tro att den kommit från din vän.

Gråt ej, om i det vida haf
En enslig bädd jag får.
Kan du ej pryda der min graf
Med blommor och en tår,
Du minns ju stundom mig ändå
Och längtar till mig i det blå.

Men rostar ringen på din hand,
Din kärlek och din tro,
Då res ett kors på hafvets strand,
Der storm och bränning bo,
Då först som död du sörje mig,
Död för min hembygd och för dig.

Hvi blir du blek? jag vet förväl
Det kan ej blifva så.
Med varma strålar ser din själ
Ur trogna ögon blå,
Du himmelsdröm i lifvets natt
Du själens fröjd, du hjertats skatt.

Ännu en kyss, en enda blott!
Och sen — farväl, farväl!
Ännu en blick, — det känns så godt,
Så himmelskt i min själ.
Min ros är du, en vind jag är,
Farväl! — o, hur du är mig kär!

Den vansinniga spinnerskan.

Hon sitter vid rocken så knotig och grå
Och väter och spinner den surrande trå,
Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gång
Och småler och sjunger en underlig sång:

Ej är jag en gumma, fast er synes så.
Med aftärda händer och lockar så grå,
Jag är ju en jungfru så dejlig och fin
Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.

En sjöman så rask är min fästeman huld
Och trogen jag vill honom vara som guld.
Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän!
Snart gifta vi oss, när jag kommer igen.

Jag stod uppå stranden tills solen gått ner,
Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer,
Han tycktes ock komma från resan igen,
Men såg icke på mig, han glömde sin vän.

Och så stod hans bröllop i sus och i dus,
Härute var natt, men derinne var ljus,
Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, —
Derinne gick bruden med myrtenprydt hår.

Hans ärliga ögon hur sveko de så?
Ej falskhet kan bo uti himmelens blå.
En drömbild det är och jag drömmer… ja, ja!
Men ve, ingen ände den drömmen vill ta!

Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå;
Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då.
Så irra, du hjul, uti lusteligt mod,
Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god!

Hymn till kärleken.

Kärlek, flamma från det höga,
Tänd i menskohjertat opp,
Strålande ur solens öga,
Glödande ur rosens knopp!
Gud i skapelsesekunden
Jorden gaf din kyss så varm, —
Evigt, evigt sen den stunden
Glöder den i jordens harm.

Minsta blomma skönt dig röjer,
Ljuft du andas i dess doft,
Lunderna de gröna höjer
Du ur jordens mörka stoft,
Du i fogelsången klingar,
Du omstrålar himmelen,
Tigerns grymhet du betvingar
Och till ömhet lockar den.

Flickans öga du bestänker
Med en himmelsk tjusningsglans,
Du i ynglingsblicken blänker,
Der han står med ärans krans.
Blott med dig hon drömma vågar,
Blott med dig hans morgon gryr,
Och ditt rosenaltar lågar
Och din fest i kyssar flyr.

Skön du hvälfde qvinnobarmen
Till din andes helgedom,
Mjuk du bäddar modersarmen,
Ler ur barnets blickar from.
Mannen gör du stark att strida
Hur än ödet vänder sig;
Allt med dig vi kunna lida,
Säll är ingen utan dig.

Folken öfver öde hafven
För du i hvarandras famn,
Ljust blir lifvet, ljus blir grafven
Vid ditt segerrika namn.
Lugnt vi följa dig i fjäten
In i dödens dunkla land,
Frukta ej för evigheten,
Ty du väntar på dess strand.

Gud i skapelsesekunden
Jorden gaf din kyss så varm,
Evigt glöder sen den stunden
Du i alla slägtens barm.
När vi för Hans öga hamna,
Flammar i vår själ den än,
Saligt skall Han oss omfamna,
Evigt ta sin kyss igen.

Rosor och kyssar.

Vi gingo tillsamman, vi unga,
Längs ängens blommande rand.
Långt efter oss blefvo de gamla,
Vi voro på tu man hand.

Nog tänkte jag något säga,
Men tyst jag en törnros bröt.
Hon gjorde detsamma, men tyckte
Att min var "alltför söt".

Då bytte vi om behändigt.
Hon log och rodnade lätt,
Och ros efter ros vi bytte
Och bundo hvarandras bukett.

Snart bytte vi mer än rosor:
De sötaste kyssar små, —
Men, ack, att de gamla voro
Bakom oss alltid ändå!

Till Minna.

Skönt du log bland ängens blommor
Qvittrade bland skogens foglar.
Intet öga var så vänligt
Såsom ditt i hela verlden,
Ty utur ett himmelskt hjerta
Sändes dina varma blickar.
Som en vårsols milda stråle
Föll din blick, till lif uppväckte
Ynglingshjertats första blommor.

Hvarför skulle dem du väcka,
Endast för att dem förbränna?
Men det vet ej solens stråle
Och skall aldrig det få veta.
Gerna blommorna förbrännas,
Hviska med en tår i ögat:
Lif du gaf oss, — tog ock lifvet!

Till Ellen.

Flicka, skönare än källans
Klara, fria, vackra våg, —
O, behåll som hon för evigt
Denna friska barnahåg!

Flicka, skönare än stjernans
Milda glans i aftonen, —
O, behåll som hon för evigt
Dig ett rum i himmelen!

Flicka, skönare än rosens
Friska daggbestänkta vår, —
O, behåll den doft för evigt
Som dess väsen genomgår!

Glöm dock ej ibland att tänka
På din yra fjäril ock, —
Ljuft du bundit har hans vinge
Med din nattligt ljufva lock.

Varning.

Lägg, yngling, handen på, ditt bröst —
Hvad klappar rastlöst der?
Det kan bli dina dagars tröst,
En stjerna ljus och skär,
I stormens dån en engels röst,
En eternell i lifvets höst, —
Lek ej med elden der!

Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, —
Hvad klappar fridlöst der?
Det kan bli dig en helfvetsbrand,
Som all din ro förtär,
Ett sår, som blöder utan band,
En afgrund utan ljus och rand, —
Lek ej med elden der!

När och fjerran.

Emellan oss var skog och sjö
Och höga fjell med evig snö, —
Och ändå var du mig så när,
Som himlen för den fromme är.

Ty mellan oss en engel flög
Och jemt med helsningar han smög,
Och drömmar om en evig tro
Vi närde djupt i själens ro.

Så gingo några år förbi,
Och åter råkades nu vi;
Hur mycket du förändrad var!
Och jag också, du förebar.

Och mellan oss en öken låg
Så lång att ej dess slut jag såg,
Och ändå var du mig så när,
Som grafven för en dödssjuk är.

Var det en dröm.

Var det en dröm att ljuft en gång
Jag var ditt hjertas vän? —
Jag minns det som en tystnad sång,
Då strängen darrar än.

Jag minns en törnros af dig skänkt,
En blick sä blyg och öm;
Jag minns en afskedsår, som blänkt, —
Var allt, var allt en dröm?

En dröm lik sippans lif så kort
Uti en vårgrön ängd,
Hvars fägring hastigt vissnar bort
För nya blommors mängd.

Men mången natt jag hör en röst
Vid bittra tårars ström:
Göm djupt dess minne i ditt bröst,
Det var din bästa dröm!

Afskedet.

"Godnatt, du goda flicka!
Godnatt ännu engång,
Jag måste gå, det skymmer
Och vägen är så lång."

"Godnatt, du goda gosse, —
Men glöm dock något qvar,
Så har du skäl att komma
Igen om några dar."

Han gick, hon honom lyste
Med lampan i sin hand;
Så mörk var mörka locken,
Så röd var kindens brand.

"Godnatt!" — "godnatt!" de sade,
Förstulet blicken brann, —
Och båda något glömde
För evigt hos hvarann.

Ögon blå.

Två skälmska, ljufva ögon blå
Mig följa hvart jag än vill gå —
Godmorgon, hviskar en röst så gladt
Och, när det skymmer, godnatt, godnatt!

De skälmska, ljufva ögon blå
Dock långt från mig som himlen stå,
Och denna röst, som mitt hjerta rör,
Det är i drömmen jag blott den hör.

De skälmska, ljufva ögon blå
Mig ner i grafven lysa må —
Och denna röst af min fjerran vän
I granen susa deröfver än.

Vår inre verld.

Gestalter sväfva för mitt inre öga
Och nicka vänligt från en fjerran strand,
Än barndomsvänner från det ljusa, höga,
Än ungdomsbilder ifrån jordens land.

De hviska mig så mången herrlig saga;
I ljuf förklaring böljar tyst min själ.
Än le de gladt, än sörja de och klaga,
Men alla ge mig af sin känsla del.

I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen!
Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon ser
Utom sig, spridt omkring för spridda sinnen,
I ordnad skönhet inom henne ler.

Der skapar hon en verld af sina minnen
Så lugn, så skön. I himlen, andens hopp,
Skall jag förklarad se med nya sinnen
Dem gå kring mig i evig skönhet opp!

Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.

(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)

På öknens slätter i natten
En beduin framfar,
Kamelen vaggar sakta
Och himmelen tindrar klar.
In slumra öknens vågor
Vid vandrarns aftonpsalm.
Vid vägen i toppen bruten
Står vissnad ung en palm.

"Dig stormen bröt i din blomning, —
Stor Allah är som var!"

Till tömmen han åter tar.
En reskamrat från fordom
Då minnes hastigt han.
Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.]
Det var en trofast man.

Han minns hur der vid hans sida
En stjernklar natt han red,
Den resliga gestalten
Med stål uti hvarje led.
"Hvar månne nu han resa
I öken eller stad?"
En sörjande vindfläkt susar
I palmens vissna blad.

Han vet ej att högt i norden
Han ligger gömd i frid,
Att här han föll likt palmen
I blommingens bästa tid;
Vet ej hvad allt förloradt
Med honom gömdes sen; —
Vi veta det vi dess mera,
Som reste denna sten.

Till G. Montgommery.

Vid festen i Åbo den 13 Juni 1860.

Ung engång i Suomis nejder,
Här i blodigt sköna fejder
Äran mot dig log;
Och du stridde, led och blödde,
Tills, då ödet allt förströdde,
Sorgsen bort du drog.

Bort du drog till andra trakter
Och åt fridens milda makter
Offrade din tid.
Dock du Finland icke glömde,
Stolt i häfdens blad du gömde
Hennes största strid.

O, du minns i sommarnatten
Friden här kring land och vatten —
Dagens vilda strid!
O, du minns på drifvor kalla
Rosor glöda, kämpar falla
Jublande dervid.

O, du minns de enkla tjellen,
Forsens vilda sång på hällen,
Tallbevuxen hed,
Folket der med enkla seder,
Med sin dygd, sin tro och heder;
Som dess son du stred.

Och till oss en längtan drog dig,
Och vårt folk i famnen tog dig,
Kände dig igen;
Kände blicken, silfverhåren,
Kysste bort den ädla tåren
Från sin gamle vän.

Och det säger: än mitt hjerta
Slår som förr, då du med smärta
Afsked från mig tog,
Ännu är jag ung som våren,
Rask som du i ungdomsåren
Svärdet för mig drog.

Än i Suomi kämpas striden
Gladt för ljuset, lyckan, friden
Här på banad sig;
Och det unga slägtet gömmer
Fädrens minne varmt och tömmer
Stolt sin skål för dig!

Studenterne.

(Uppläst vid en studentkonsert i Helsingfors.)

En liten skara äro vi,
Men ung och rask och stolt och fri,
Af finska folket buren
Och vigd att kämpa för dess väl
I lust och nöd af all vår själ,
Åt ljusets makter svuren;
Det är en sak att lefva för,
Det är ett lif som aldrig dör.

Vi stå på hoppets ljusa höjd,
Dess luft är frisk och ren dess fröjd,
Dess vinge aldrig dignar.
Så springer mellan fjellen opp
Den klara källans strida lopp,
Som nejderna välsignar;
På tusen silfverarmar der
Sin skatt i verlden ut hon bär.

Och mången åder omärkt går
Och mången utan synligt spår
I jorden djupt förrinner
Och mången blir en mäktig flod
Som störtar fram med kraft och mod
Och lof och hyllning vinner —
Men också den, som svinner tyst,
Har kanske fram en blomma kysst.

Så gå vi fram i mot som med,
En ljusets slutna jägarked
Okufligt an vi rycka;
Der höfs ej pansar, svärd och stål,
Blott samma själ och samma mål:
Det finska folkets lycka —
En lösen, svarad från hvar trakt
Af kända rösters säkra vakt.

Och på vår sträfvan fäderne
Med varma, stolta blickar se,
Och brudens kinder flamma;
Hon binder rosor i det band,
Vi knutit för att dig, vårt land,
För framtid skön uppammat
Vår rikedom din kärlek är,
Och vår är din — och segren der!

Skål för qvinnan.

Vid en studentfest.

Tag ditt glas uti hand,
Låt det glimma till rand
Med de blödande drufvor uti.
Jag vill dricka en skål,
Som att lemnas ej tål
Ibland bröder och vänner som vi.

Jag vill höja mitt ord
För det ljufva på jord,
För det skönsta i skapelsens ked,
För den osedda gäst
Uppå ynglingafest
Som ändå i hvart hjerta är med;

För den purprade skyn
Få den strålande hyn,
För de drömmande blickarnas brand,
För den snöhvita harm,
Der en kärlek så varm
Slår för oss och vårt älskade land;

För den slumrande blom,
Som en qvinna så from
Oss som barn uti hjertat har strött;
För den sol, som den fick,
Då den älskandes blick
Sen i blomningens tider oss mött;

För det ljufva farväl,
Som hon helgar vår själ,
Då vi måste långt från henne gå;
För den Engel, hon ber
Ifrån himmelen ner
Vid vår sida att skyddande stå.

O, hur ler hennes bild,
O, hur rodnar den mild
Öfver framtidens ljusnande rand!
Så med hjertat i brand
Som med glaset i hand
Skål för qvinnan i Suomis land!

Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.

(De inskrifne eleverna voro till antalet 12.)

Hvad klang den psalm, som stilla mot det höga
På denna dag ur rörda hjertan bröt,
Hvad sken i tåren, som ur månget öga
I högtidsstunden klar och himmelsk flöt?
En glädje, högre än den stunds, som svingar
Med dans och blommor bort på flärdens vingar,
Ty skönt gick upp en hoppfull gryningstid
För nyss så hopplöst bundna andars frid.

De stodo der de tolf i mängdens hvimmel
Och sågo kring sig stilla undrande,
Men ljus var blicken, ty mot Fadrens himmel
De redan lärt sin stumma bön att be.
O! denna blick skall bli allt mer vältalig,
Och denna bön allt mera lugn, lycksalig
För fröjden att få lefva, älska här; —
Du trötta mensklighet, gå dit och lär!

Lär här hur denna lycka dock är ringa,
Som här du sökt, mot den du fått, men glömt!
Att ha en Gud, till hvilken du kan svinga
I bön och kärlek, som dig älskar ömt;
Att bröder ha, dem du får älskad trycka
Till hjertat ljuft i vänskaps stilla lycka,
Att ha ett fosterland, uti hvars värf
Du offra kan din andes ringa skärf.

Den lyckan skola dessa njuta lära,
— Af jordens lycka all är den blott sann, —
Och med sitt lif en evig lager skära
Åt anden, som uppå naturen vann.
De skola gå i Finlands skilda trakter
I tjenst hos kärlekens och ljusets makter
Och som de stummas tolf apostlar se
Till bröder, hårdt vanlottade som de.

Så varde ljus för dem, — som strålen ilar
Från himlen ljudlös genom natten lång!
Och själens strängaspel, som stumt nu hvilar,
Skall stämmas här att klinga klart en gång,
När döden tecknar: kom! och själen svingar
Befriad upp till Gud på lösta vingar;
Der skall dess stämda strängars första ljud
Bli det: jag tackar dig för lifvet Gud!

På Sofiadagen.

(Till en mor af hennes barn).

Det blir en tid, då böljan fridfullt flyter
Bland blomstren, dem hon väckt på stranden opp,
Då uti ljufva vemodsminnen byter
Sig hvarje barndomsdröm och ungdomshopp,
Då själen icke mer bland guldmoln ilar,
Men tyst och tänkande sin vinge hvilar
Och ser, hur fjerran invid himlens rand
Uppstiga klara stjernor efterhand.

Den tidens slag du slår, o modershjerta!
Som unga blommor knoppas vi kring dig.
Vår fröjd är din och din är ock vår smärta,
Med oss du går igen din ungdomsstig.
O, må vår fröjd då ren och ädel vara,
Vår smärta, stilla qvälld ur källa klar!
Det är blott så en lön vi kunna spara
Åt den, som vid sin hulda barm oss bar.

Med goda föresatser, varma böner
Vi vilja fira din Sofiadag,
De likna vårens grönska, hvilken kröner
Det bord, vi sirat ut åt dig i dag;
Så svag är den, är blott ett hopp i Herran,
Men växer, blommar i Hans kraft engång, —
Så äfven oss Hans kärlek är ej fjerran,
Han skall ge mening åt vår enkla sång.

Till — — —

(Skrifven på sybordet).

Ila hastigt, lilla hand,
Öfver duken ila!
Må din vackra blick ibland
Dock uppå mig hvila,
Läse du i mina drag
Hur ditt barnsliga behag
Stilla låga tänder
Upp uti min själ
Och ömt englahänder
Den vårda fromt och väl.

Ljufligt är att se på dig,
Der du tyst arbetar
Och kring garnen innerlig
Mången tanke flätar,
Mången tanke, suck och dröm;
Deraf vacker blir din söm.
Mången tant den prisar,
Men hon icke vet,
Då du fram den visar,
Dess skönhets hemlighet.

Må din lefnadsduk så ren
Bli som den du sömmar,
Stråla af det klara sken,
Som från himlen strömmar.
Väf der in bland blommors vår
Äfven någon vemodstår,
Väf för himlens stränder
Skönt din andes skrud! —
Hvita englahänder
Dig kläda der till brud.

Till den nygifta.

Du sluter honom till ditt varma hjerta,
Det varma hjertat, som han älskat så,
Och ljuft han lofvar att i fröjd som smärta
Med dig förenad lifvets kamp bestå.

Väl strålade den friska myrtenkransen,
Nathalia, skönt på dina lockars natt,
Dock ännu skönare log kärleksglansen
Ur dina ögon, ler der än så gladt.

Och derför, fast i dag du bort skall fara
Ifrån det hem, der du har fostrats opp,
Se, sällhet bor dock i de tårar klara
Och ur din makes strålar samma hopp.

Så går du hän med fröjd om strålad smärta,
Invigd prestinna för den altarhärd,
Hvars offerflamma är ditt eget hjerta,
Hvars tjenst — din ära och din efterverld.

Gå till den sällhet, som dig himlen ämnar,
I lycka mild, i sorg bekymmerfri, —
O, gå välsignad af det hem du lemnar
Till det, der du välsignelsen skall bli.

Till Helmi.

Söndan nämns bland dagar perlan,
Helmi det bland flickor är;
Och en sann och äkta perla
I det radband, som jag bär.

I det "radband" utaf sköna
Milda qvinnoanletsdrag,
Hvaruti mitt stackars hjerta
Insnördt är till domedag.

Till den stora "domedagen",
Då jag ut att fria går,
Och af alla, först af Helmi,
Korgen för min djerfhet får.

"Korgen", hvari sen jag kastar
Verser, fulla utaf sorg.
O, förskona allmänheten,
Helmi, för min papperskorg.

Den lilla hedningen.

Helmi, du frågar, hvi stundom jag är
Sorgsen, orolig m.m.
Derför, min vän att — alltmer jag blir kär,
Att, huru kristligt vårt samhälle är,
Rår här en hedning, som alla oss snär,
Och öfverallt får husera.

Jemt uppå resa kring jordringen vår
Ordning och lugn han ombringar,
Far in i hjertan och dörren tillslår;
Amor som "namn" uti respasset står,
Verldarnas början hans "födelseår",
"Tecknet": guldlockar och vingar.

Jägare är han till sin profession,
Jemt han på tjufskytte ilar.
Ingen dock fångar hans lilla person;
Konung och statsman, polis och spion
Herrskar han öfver, har dock ingen thron,
Endast ett koger med pilar.

Hvarthän han kommer, blir oro och strid,
Allt om hvartannat han kastar,
Slägten, familjer och tycken och tid.
Fäderna mörkna förgäfves dervid,
Ungdomen bleknar och mister sin frid,
Pilten han ler och borthastar.

Ner han mig kunde från himlen förmå,
Ner till två jordiska himlar,
Helmi, de der uti ögonen blå;
Och hur mot honom predika jag må,
Sitter han der nu och tjusar mig så,
Att i min hjerna det hvimlar.

Adertonhundra och sextio år
Verlden har ren varit kristen,
Öfver oss alla den skalken dock rår.
Liten han är, men en stor matador;
Och huru spelet i verlden här går,
Han gör trumfviv eller — sisten!

Englarna.

Du min hulda, sköna engel!
Jag som fästman sjöng hvar qväll,
Och min engel var en liten
Dygdeädel, täck mamsell.

Snart min hulda, sköna engel
Blef min egen muntra fru,
Och vi glömde hela engeln
För det enkla "kära du!"

Hur det gick och hur det hände,
Hon en liten gosse fick.
O, du lilla, söta engel!
Nu det hette hvart man gick.

Snart den lilla, söta engeln
Blef en bengel, stor som jag,
Och nu har han sjelf en engel,
Som han tillber natt och dag.

Den lyckliga familjen.

Den äldsta sonen en morsgris blef,
Den andra lat uppå gatorna dref,
För trolös fästmö den tredje dog,
Den fjerde henne till hustru tog,
Den femte kastad på gillstu'n blef,
Den sjette och yngste verser skref —
Och fadren skrek: o, dog jag så visst!
Det värsta, det värsta det kom till sist.

Skolfuxen.

Jag var i fordna dagar kung,
En kung så säll, då jag var ung.
Mitt rike var den hela verld,
Jag tog den in med tankens svärd,
Och sanning, frihet, ljus och rätt
Jag strödde kring så lätt, så lätt.
Nu — vill min bild du se?
Nu sitter jag vresig och gnatig och bister,
En lärd och förtorkad och fattig magister —
Och "buffeln" jag kallas på spe.

Jag hade förr ett ideal,
En ros så skön i bortgömd dal.
På glädjens ban, på sorgens stig
Hon följde lika vänlig mig.
Fast ljuf en drömbild blott hon var,
Hon dröjde länge, länge qvar;
Tills fodret blef för skralt.
Nu bäddar en gråhårig "Maja" mitt läger
Och sopar och dammar och skurar och säger
Att matfrun vill hafva betalt.

I glada vänners fria lag
Jag glömde mången tråkig dag,
Och drufvan göt sitt varma blod,
I eld och rosor kinden stod,
Och hoppet log och sången klang,
I fröjdraketer tanken sprang,
Ej hängdes nånsin läpp. —
Nu pluggas Brunérs grammatik hela dagen,
Så gamla magistern får ondt uti magen
Och tyst tar i skåpet sin knäpp.

En fröjd ändå på gamla dar
För tråk och bråk mig ersatt har:
En näsvis pojke nyss i kolt
Framför mig står som yngling stolt,
Och trycker gamla lärarns hand,
Sin framtidsdröm med blick i brand
Han täljer, tyst jag hör.
Då värmas de gamla, försoffade sinnen,
Då vakna de eviga, älskade minnen —
Jag ej med en suck honom stör.