II.
I toner, i toner
Finns frid och finns tröst,
För blödande hjertan
I tviflande bröst.
Det outsägliga.
När något skönt oss möter och förtjusar,
Okufligt ett begär betar vår själ,
Att af den glädje, som osa då berusar,
Åt verlden som en broder gifva del.
Från suck till blick, från blick till sång — dock orden,
Hur rika, böjliga de vara må,
Hur de ta skatt från himmelen och jorden,
De ingen känsla tecknat fullt ändå.
Ett outsägligt finns i fröjd som smärta,
En perla, sluten för hvar kunskapstörst,
Gömd innerst för oss sjelfva i vårt hjerta —
En fond, som bortom grafven öppnas först.
Det är det eviga i menskosinnet,
Hvarur frisk dagg hvar morgon gjuter sig
På hoppet, som vill vissna, och på minnet,
Som annars blektes här på skuggors stig.
Det kan ej höras. Beethowen ej skrifvit
Så djup musik, som klingar i oss då,
När sjelf vår själ ett strängaspel har blifvit,
Och högste Mästarn spelar deruppå.
Det kan ej målas. Så ej färg sig bryter
På konstnärns duk mot ljuset ren och skär,
Som detta skimmer, hvari verlden flyter
För våra ögon, då det drömmer der.
Det bor i hjeltens blick, då han i striden
Sin glafven för. Ej ser han blod och mord,
Men bakom purpurskyar ser han friden
Och döden ej, men frälsad fosterjord.
Och det är det, som himmelskt skimrar i
Den frommes öga, när ur stoftet fri
Sitt lif han öfverskådar sista gången
Och lyssnar ren och ler mot englasången.
Och det är det, som bor i ungmöns dröm,
Då af sin kärlekslycka ljuft medveten
Hon talar med en blick som lifvet öm,
Som grafven stum och rik som evigheten.
Dvergens hämd.
Det ståndar en dverg i bergets natt.
Han hamrar och smider på guldets skatt,
Det glöder, det hvitnar på gnistrande häll.
Han hånler och sjunger med röst så gäll:
Från sol och värme och blommor och träd
Oss menskorna drifvit i bergen ned.
Vi hata den stolta, den roflystna ätt,
Vi hafva ett tärande gift dem beredt.
Vi smida i tjellen det flammande guld,
Som menskan förderfvar och störtar i skuld.
Vi hafva i vilda, stupande schakt
Försåtligt skymtande ned det lagt.
Vi ge det en glans så underbar,
Som menniskans hjerta alls mäktigt drar.
Hon störtar efter dess granna glöd
Från sol och himmel, till natt och död.
Det fäller svärdet ur hjeltens hand,
Det bryter ed och förråder land,
Förgiftar kärlekens rosenband
Och skapar stöld vid Guds altarrand.
Det dödar oskuld i tärnans barm
Och gör sen själen på tro så arm.
Det bräcker ynglingens glada mod
Och sprider is i hans varma blod.
O, glimma metall! i gnistrande prakt!
Du hatets hammare! dåna med makt!
Förderfvad menniskors ätt förgår,
Och jorden åter engång blir vår!
Lokomotivförarn.
Ej ro, ej rast.
Med blixtens hast
1 kolmörk natt
Vi flyga fram.
Se, trädets stam!
Hör bergets skratt
Vid färdens skalf
I klyftans hvalf.
Der lyser matt
Signalens eld
I fjerran däld.
Framåt, framåt
På mäktig stråt
Du jättehast,
Som frustar dof,
Vid vagnen fast.
Den kraft, som i
Naturen sof,
Vi gjorde fri;
Då eld och haf
I brudsäng smög
Intill hvarann,
Och kyssen brann!
Och ångan flög
Med bådas makt
I silfverprakt
Ur kampen opp.
I jernfast kropp
Till evig slaf
Vi bundit den.
Du rasa må,
Du gudason,
Att fri igen
Vårt verk med dån
I stycken slå.
Ju mer du slår
På fängslen, se!
Dess raskare
Det framåt går.
Då svigtar bro
Af fur från mo —
Ett bergfast värn —
Likt lösan sand.
Då gnisslar tand
Af härdadt jern.
Du vrider vals
I sömnlös natt
Med dystert knot,
Med mägtigt hot;
Men på din hals
Har tanken satt
Bevingad fot.
Mer snabb än du,
Mer stark ännu
Är den ändock,
Och dag och natt
Arbetar ock.
Och jord och haf
Och lif och graf
Ge den sin skatt
Sen tusen år —
Och den är vår!
På segerstråt,
I facklor tänd,
Oss följ, framåt
Med stormens dån,
Du gudason,
Vid hjulet spänd!
Triumfhvalf stå
De sprängda berg,
Och gnistor slå
I brokig färg
Som blommor på
Den väg vi gå!
Då blir hvar vagn
En segervagn,
Som bärer fram
Vår stolta stam —
Och menskors slägt
I kungaprakt,
I tiggardrägt
Ser stolt sin makt.
Hvad flammar der
I dunkel dal?
En grön signal,
En varningseld!
Det fara är.
Du slaf, tag rast,
Du fart, blif fälld!
Var aktsam blick! —
Ett sidokast,
En enda klick —
Vårt stolta tåg
I stycken låg.
För tusende
Nu väl och ve
Stå i min hand.
Allt är så tyst,
Ej knäpp, ej knyst
I graflik natt.
Och facklans brand
Så hotfull står,
Och bäfvande
Med fart så matt
Wagongen går.
Den dystra eld
I dunkel däld,
Som qvar oss höll,
Nu äro vi
Igen förbi. —
En daggtår föll.
Det ljusnar ren.
Ett rosensken
På skogens topp
Den mörka står.
Bakom oss går
Visst solen opp.
Flyg åter nu,
Min eldhäst du,
Med dagens lopp
Mot fält och bygd
I verksam dygd!
Hvad stim och brus
Ur grönklädd dal
I morgonbrand!
Godmorgon ljus
Och folk och land!
Der är station.
Ljud högt signal
I klarnad zon!
Geniens hämd.
"Ställ i dag till mig din gång!"
En artist jag bjuder på.
Han skall under vin och sång
Mig en tafla måla få.
Allt i ordning ställes nu.
Konstnärn midt i laget står,
Och på timmar sex å sju
Verket helt ur penseln går.
Hopens bifall sorlar gladt:
Skål, du målar som en karl!
Penseln kastas, med ett skratt
Han det fyllda glaset tar.
Muntert flyr nu qvällens fest,
Tills med fröjd för flera dar
Tumlar bort den siste gäst —
Ensam blifver konstnärn qvar.
Och med lampan i sin hand
Vid sitt nya verk han står;
Dystert mörknar ögats brand,
Handen öfver pannan går.
Kallt på honom taflan ser,
Den ej lif för honom har;
Ej han kan förtjusas mer —
Icke som i fordna dar.
Och han säger vemodsfull:
O, hvart flög du fantasi?
Ej vi ringar hytt af gull,
Skulle dock jag sviken bli?
Ej så falsk jag trodde dig,
När i fordna dagars lopp
Du allena satt vid mig,
Full af kärlek, tröst och hopp.
Hastigt af en sol i glans
Som försvunnen taflan är.
Och i silfverskrud och krans
Står en himmelsk genie der,
Och hon talar: bröt väl jag?
Rösten klingar som musik,
Öfver rosigt sköna drag
Dallrar tåren klar och rik.
Jag har kysst din barnamund,
Jag dig vaggat mången gång,
När din mor i nattens stund
Slumrade ifrån sin sång.
Jag var med i hvar din lek,
Märkte när du var allen,
Satt med dig, när dagen vek,
Drömmande vid brasans sken.
Visade dig himlens ljus,
Jordens skuggor, marken grön,
Fradgans snö på vågens brus,
Klippans form så vild och skön,
Ut med dig på fältet gick,
Och med varma kyssars brand
Gjöt jag kraft uti din blick,
Gjöt jag styrka i din hand.
Minns du hur du svor att mig
Öfver allting hålla kär,
Minns du hur jag svor att dig
Evigt, evigt blifva när.
Ve dig, stolte menskoson,
Trodde du jag var din slaf,
Då till låga fröjders lån
Du en himlens ande gaf!
Icke till din ära, nej,
Steg jag ner ur gudars sal,
Till en sjelfvisk njutning ej
Tom, bedräglig, falsk och fal,
Till det skönas ära blott;
O för vanskligt det består.
Lef det lif af jord du fått!
Jag till himlen återgår!
Marssnön.
Den svala snön derute faller
Och täcker marken mer och mer,
De lägga sig de hvita stjernor
I hvarf på hvarf längs jorden ner.
Håll slutet än o, vår! ditt öga,
Sof godt i blid och vänlig snö —
Dess mägtigare skall du blomma,
Dess rikare skall sen du dö.
Vågen.
Fall unnan klara bölja!
Hvi skall du rastlöst skölja
Väl längre klippan så?
Hur än din tår den höljer,
Hur den din suck förföljer,
Förblir den hård ändå.
"Jag kommit och jag ilat,
Jag stormat och jag hvilat;
Blef klippan större? nej!
Ren föll en gång från randen
En skärfva ner i sanden.
Jag faller unnan ej."
Den fromme.
Vid Kristi kors i stilla bön
Är ljuft att verlden glömma,
Vid Kristi kors i tro så skön
Är ljuft om himlen drömma.
Vid Kristi kors en evig fred
Jag slöt med lifvets skiften. —
När jag är död, pryd, broder, med
Dess segertecken griften.
I en Spaniors album.
Der i Spanien, der i Spanien,
Långt uti det sköna söder,
Rosor och jasminer dofta,
Myrten grönskar, drufvan glöder.
Här i Suomi, här i Suomi,
Uppe i den kalla norden,
Kort är sommarn, sjelfva blomman
Hvit som vintern öfver jorden.
Der i Spanien, der i Spanien
Mörkögd tärna gladt sig svingar,
Blicken blixtrar, rosenmunnen
Ler och kastanjettan klingar.
Här i Suomi, här i Suomi
Drömmande hon inne sitter,
Lyssnar hur en ensam fågel
Höjer i en gran sitt qvitter.
Der i Spanien, der i Spanien
Stolta äro männers sinnen
Och från stora fäders tider
Ha de ärorika minnen.
Här i Suomi, här i Suomi
Ringa äro våra minnen,
Blott den framtid, som vi drömma,
Skapar stolta våra sinnen.
Och just derför detta landet
Högst är älskadt uppå jorden.
Hvart vi komma, vändes blicken,
Emot stjernan bort åt norden.
Säg i Spanien, nämn vårt Suomi,
Kulna landet upp vid polen,
Men der hvarje hjerta flammar
Varmt derför som södersolen.
Den 10:de November 1861.
(Till Professor F.L. Schauman och dess maka).
Er silfverbröllopsqväll! I frid och lycka
Fem lustrer utaf kärlek flytt för er.
Den bästa sång på dem ej kunde trycka
Ett högre sken än verkligheten ger.
Er silfverbröllopsqväll! I rik förhoppning,
Du ädla par, kring dig hvad blommor stå.
Såg du för tjugo år den äldstes knoppning? —
Der ler en engel än med ögon blå.
Et silfverbröllopsqväll! Och än så unga
Till själ och hjerta stån J bland dem qvar.
Lätt är det silfver årens hand den tunga
På mannens hjessa stilla snögat har.
Er silfverbröllopsqväll! den skymmer sakta,
Och klara stjernor gå på himlen opp,
Och ljusets englar engång få betrakta
På jorden skönt uppfyldt ett ungdomshopp.
Er silfverbröllopsqväll! Ej prydda borden,
Ej facklors festglans, hjertat firar den.
Du make, länge lef för fosterjorden,
För hemmet båda — och för himmelen.
Ett brunnsafsked.
Sista glaset, sörjd af mången
Hon, vår älskling, drack,
Och åt skänkfrun sista gången
Sade ljuft sitt tack.
Klädd i hvitt — i hemlandsfärgen —
Som en ros i snö,
Hon åt lunderna och bergen
Nickar sitt adjö.
Alla hennes vandring följa
Der hon bort nu går.
Uti fällda kalkar dölja
Blommorna sin tår.
Men med rosor nu på kinden
Hon så glädtigt ler,
Och den milda sommarvinden
Avskedskyssen ger.
Oskuld och behag bestråla
Stigen, hvart hon går.
Lätt i rosor kinden måla
Hennes sexton år.
Skönhet sig för hennes fägring
Ödmjukt böjer ner,
Tviflarn ser en himmelsk hägring,
Bitterheten ler.
Oberörd af verldens hvimmel,
Blott med blicken för
Dygd och skönhet och den himmel,
Dit hon redan hör,
Så hon kom, med samma sinne
Bort hon sig beger.
Sjung, min sång, ett himmelskt minne!
Nu hon synns ej mer.
Vid min älsklings sida.
Vid min älsklings sida vill jag
Drömma att jag sitter här,
Rår ej för dock att mitt hjerta
Tysta qval i djupet bär.
Drömma vill jag, att hon frågar
Om mitt dystra löje då.
Himmelskt huld och ljuf hon lyssnar.
Med en kyss jag svarar så:
Derför att i vida verlden
Du allen är sann och öm —
Och dock är du blott en skugga,
Såsom denna dikt en dröm.
Serenad till Helmi.
Fjäriln på rosen drömmer,
Stjernorna milda le,
Flickan i kudden gömmer
Lockarne.
O! den som finge
Lätt som en stråle gå,
Nog hvart jag ginge
Visste jag då.
Till dig, hur lätt du drömde,
Omärkt jag smög min gång,
Bland dina blommor gömde
In en sång.
Skulle betrakta
Stilla min vana vän,
Kysste dig sakta,
Flydde igen.
Stjernan i natten brinner,
Månen ur guldmoln lysa,
Sången allen dig hinner,
Sångarns kyss.
Vagga på vågor,
Tonernas vågor du!
Himlar och lågor
Omge dig nu!
Ur gamla gömmor.
Was will die einsame Thräne?
Heine.
I.
När hjertats vår har vissnat bort,
Vår ungdomskärlek rik och varm,
Hur tomt blir lifvet innan kort,
Och verlden tycks så mörk och arm.
Vår enda fröjd är minnas få,
Hur ljuft vi älskade engång,
Och läsa om från tider då
Ett gammalt bref, en bortglömd sång.
Och sjelfva saknan sakna vi.
Vårt qval vi ville gråta bort;
Men allt far ögat kallt förbi —
Det skymmer blott, förblifver torrt.