V.
En af katolikernes mest frejdade härförare, någre säga den förnämste, var Albert Wenceslaus Eusebius Wallenstein, en grym, högmodig och hänsynslös man, så snart det gälde att bringa fattade planer till mognad. Han började som partigängare och anförare för det värsta slöddret af krigsmanskapet, och svingade sig under de oupphörliga religionskrig, som Österrike vid den tiden förde, genom den kraft han utvecklade, upp till rikedom och anseende.
Emot grefven af Mansfeld vann han såsom den kejserliga härens befälhafvare flere segrar, förhärjade derefter Holstein och vände sig slutligen mot Stralsund för att rycka denna protestantiska stad ifrån den svenska besättning, som försvarade densamma, "om den ock vore bunden med kedjor vid himmelen", såsom hans öfvermodiga skryt lärer fallit. Men här kunde han ingenting uträtta, hvadan han med harmen i hjertat måste lemna Stralsunds fasta murar.
Ungefär samtidigt härmed höll kejsar Ferdinand riksdag i Regensburg. Vid detta tillfälle anklagade Tysklands katolske kurfurstar Wallenstein icke allenast för högmod och en omättlig ärelystnad, utan framhöllo äfven de förskräckliga grymheter, som denne fältherre begått och ännu begick i det af hans trupper redan så godt som utsugna Tyskland. Maximiliam af Bayern var den värste anklagaren och slutet härpå blef att Wallenstein afsattes från sitt befäl. Då han fick vetskap härom lär han på sitt bord ha nedskrifvit följande vers:
"Presternas reformation
Bringar kejsaren från hans thron
Och mig från min reputation.
De Kurfurstar skola bekomma sin lön."
Det gick också, såsom vi veta, galet för Wallensteins efterträdare,
Tilly. Dödligt sårad vid Lech, afled han strax derpå i Ingolstadt.
Wallensteins stjerntydare Seni hade vid sin herres afsättning sagt sig kunna läsa i stjernorna, att den dag snart skulle komma, då kejsaren skulle tvingas till att gifva honom fullständig upprättelse. Efter Tillys död och svenskarnes inträngande i Bayern kom också denna stund.
Bud på bud skickades af den i ett grufligt trångmål stadde kejsaren till Wallenstein, der denne på sina gods i Mähren höll ett hof fullt ut lika präktigt som kejsarhusets i Wien. På ett af kejsarens mest bönfallande bref uttalade Wallenstein dessa sanna ord: "När höga herrar icke mera behöfva sina redskap, kasta de bort dem till glömska och förakt."
Efter långa underhandlingar gaf ändtligen Wallenstein med sig. Hans blotta namn var nog att inom en jemförelsevis kort tid under hans banér samla krigarskaror, lystne efter rof och plundring, och länge dröjde det icke, förrän han såg omkring sig en fullt rustad här om något öfver fyratio tusen man.
Med denna här gick han Gustaf Adolph till mötes. Efter några motgångar på ömse sidor, och sedan pesten börjat härja i de båda lägren drog sig Wallenstein upp mot Sachsen, i akt och mening att grundligt straffa dess kurfurste Johan Georg för hans förbund med Gustaf II Adolph och för de infall han gjort i Böhmen efter slaget vid Breitenfeld. Han närmade sig Sachsen i sträckmarscher, och branden från protestantiska städer och byar betecknade den väg han tog.
Då Wallenstein skyndade mot Sachsen, befann sig Gustaf Adolph i södra Tyskland. Sedan den sistnämnde förgäfves sökt att medelst ett anfall mot Bayern draga den papistiske härföraren dit ned, skyndade han efter den kejserliga hären mot Sachsen.
När Wallenstein märkte, att Gustaf Adolph ämnade stanna qvar i södra Tyskland skickade han bort sin underbefälhafvare Pappenheim, men återkallade honom genast, då han fick veta att den svenske konungen uppgifvit sin plan och under ilmarscher nalkades honom.