VI.
Mäster Wolf stod just och höll på med den nya pipan till den pistol, som Joseph von Bierich råkat göra otjenstbar, och var som bäst i farten med att i hufvudet räkna ut hur mycket han skulle få i behåll af de två guldmynt, som löjtnanten gifvit honom i ersättning, då Franz Gründler hufvudstupa rusade in i verkstaden och skrek:
"Hvar är den förbannade papisten? Jag ska' hugga nacken af honom och det genast ändå!"
Nu höll det rakt på att gå mäster Wolf på samma sätt som det gått Joseph von Bierich. Det var nemligen så nära som på ett hår, att han tappat den nya och polerade pistolpipan i stenarne, då han varsebfef den beskedlige Franz Gründler i denna sinnesstämning. Håret stod nästan på ända, mössan hade åkt ned på nacken; ögonen voro glåmiga, för att ej säga fåniga, och mellan de långa magra fingrarne höll Franz den blänkande knifven.
Snurrande omkring som en galning ropade han ständigt på papisten, allt under det han högg och stack omkring sig värre, än om han bestått en kamp med i luften sväfvande osynliga andar.
Mäster Wolf tänkte också, att Franz plötsligt mistat förståndet och sade för den skull, sedan han försigtigtvis försett sig med en af sina största släggor:
"Beskedlige Franz Gründler, hur är det med dig? Är du sjuk, min stackars gosse?"
Dessa välmenande ord verkade som en iskall dusch på Franz Gründlers upphetsade sinne. Det såg alldeles ut som om han tillförne alls icke varseblifvit mäster Wolf, ty vid dennes ord hoppade han ordentligt till och släppte i förskräckelsen knifven. Mäster Wolf böjde sig skyndsamt ned, upptog den och lade den varsamt bredvid sig under det han på nytt sade: "Hvad i Herrans namn går åt dig, beskedlige Franz Gründler? Har den lede fått magt med dig, så att du blifvit rent af förgjord, eller…"
Mäster Wolf talade ej till punkt och orsaken till att han sjelf afbröt sina ord var åsynen af den stackars Franz Gründlers ömkliga ställning, i det närmaste liknande den han innehade, när fadren lemnade honom på gångstigen till hemmet.
Nu skämdes dock Franz icke så litet. Han vågade till en början ej upplyfta hufvudet för att se mäster Wolf i ansigtet. Men sedan denne ännu en gång vänligt tilltalat honom, tog ändtligen Franz mod till sig, rätade på sig en smula och stammade under låga snyftningar:
"Jag är så olycklig så!"
"Du, Franz, olycklig", utbrast den gamle pistolsmeden hycklande, ty han visste nog hvad som fattades Mathias Gründlers pojke, "hur ska' jag förstå det?"
Franz Gründler gömde för några ögonblick hufvudet i handen och, vi måste öppet tillstå det, grät bitterliga. Allt hans förra mod var totalt bortblåst; han hade icke så mycket som ett uns qvar deraf.
När mäster Wolf såg detta gick han sakta bort till verkstadsbordet, tog försigtigt Franz Gründlers knif och gömde den på en hylla. Han trodde icke pojken mer än nätt och jemt efter de galenskaper han redan sett af honom. Derpå trädde han åter fram till den älskogskranke gossen, lade sin hand på hans axel och sporde:
"Hur mår din far, Franz?"
Mäster Wolf trodde att han skulle kunna förströ pojken genom att afleda hans uppmärksamhet från det ömtåliga ämne han grubblade på. Två gånger måste han upprepa sin fråga, innan Franz kunde svara dessa ord:
"Far, han mår nog bra, men med mig bär det rakt åt fanders hvad det lider."
"Hur så, Franz? Har du ondt i magen?"
Franz Gründler, som tog detta skämt för rena allvaret, svarade i sorgsen ton under det han lade handen på hjertat:
"Nej, men här."
"Hvad vill det säga?" sporde mäster Wolf i menlös ton. "Jag förstår dig inte, Franz."
"Ack, fader Wolf", utbrast den stackars pojken och blef blodröd i ansigtet, "ni förstår nog, fastän ni nu ska' låtsas som om ni inte gjorde det. Ni vet utan tvifvel att jag och Heinrich Mayers Annchen ska' bli ett äkta par med tiden och…"
"Nej, det vet jag sannerligen inte", inföll mäster Wolf och tog på sig en så oskyldig min som möjligt. "Vet du, Franz, jag är nyfiken. Hvad kommer nu åt dig? Är du missnöjd med Annchen, den vackraste flickan i trakten kring Lützen?"
"Ja", svarade Franz Gründler med så lågmäld stämma, att mäster Wolf knappt hörde det.
Efter något betänkande lydde Frans Gründler mäster Wolfs råd. Han utsträckte sig så lång han var på soffan, och upptog dervid hela dess längd. Sedan han suckat och pustat några gånger tog sömnen ut sin rätt och inom kort snarkade Joseph von Bierichs förfärlige rival med vidöppen mun och näsan i vädret så våldsamt, som om han velat lyfta af taket på verkstaden.
"Ja, håll du bara på", sade mäster Wolf småskrattande, "du blir ingen farlig motståndare till löjtnanten."
Den gamle pistolsmeden hann knappt få sista ordet öfver läpparne, då
Joseph von Bierich inkom i verkstaden.
"Hvad är det för en figur?" sporde han och betraktade förvånad den nu snarkande Franz Gründler.
"Er rival, herre", svarade mäster Wolf och såg godmodigt på löjtnanten.
"Min rival", utbrast denne och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka.
"Hvad vill det säga?"
Mäster Wolf berättade derpå sakens hela sammanhang, och när detta var gjordt, omtalade han Franz Gründlers första stormande uppträdande för en stund sedan. Han slutade med dessa ord:
"Och eftersom knifven ligger der uppe på hyllan, så ser ni, att ni kan vara fullkomligt lugn, herre."
Joseph von Bierich kunde ej skratta, hur gerna han än hade lust dertill, ty han insåg ganska väl, att saken också hade sin djupt allvarsamma sida. Utan att besvara mäster Wolfs ord gick han fram till den sofvande, lutade sig öfver honom och betraktade så länge och uppmärksamt hans drag, som ville han för alltid inpregla dem i sitt minne. När detta var gjordt, vände han sig till mäster Wolf och sade:
"Jag fick i dag ute i staden en ovälkommen underrättelse."
"Hvad då?" sporde den gamle pistolsmeden och såg förbluffad upp från sitt återtagna arbete.
"Jo, Wallenstein lär vara i anryckande mot Sachsen påstods det."
Det verktyg, som mäster Wolf höll i handen, släppte han af lutter förskräckelse. Hela hans kropp skälfde och rösten darrade betydligt, då han sade:
"Jag minnes nog när Tilly var här förra året och jag tror att det i Lützen inte ska' finnas en enda person, som har glömt det, jaja, förlåt mig min frispråkighet, men jag säger ändock, att ä' Wallensteins knektar bara hälften så grymma och rofgiriga som Tillys voro, då ä' de djeflar i alla fall och bäst är då att knalla sig undan så fort som möjligt."
"Ja, jag vet ej huruvida ryktet talar sant eller ej", svarade Joseph von Bierich. "Jag ville bara förbereda er på hvad jag hört, om ni… ni…"
Löjtnanten teg och sänkte hufvudet ned mot bröstet.
"Jag vet hvad ni menar", inföll mäster Wolf godmodigt. "Ni önskar, att jag skickar ett bud till Annchen."
"Behöfs inte", hördes i detsamma en ljuf qvinlig stämma från dörren, mot hvilken både mäster Wolf och Joseph von Bierich stodo med ryggarne vända, i följd hvaraf de ej kunnat se när Heinrich Mayers vackra dotter andtruten och blossande röd som en pion rusade fram.
"Hvar i Herrans namn är Franz Gründler?" stönade hon omedelbart efter det hon uttalat ofvan nämnde ord.
Stillatigande och med en skymt af svartsjuka pekade Joseph von Bierich bortåt vrån, der Franz Gründler låg och snarkade.
Annchens grufliga hjertängslan förbyttes inom några sekunder i raka motsatsen och från hennes läppar klingade ett skratt, så godt och hjertligt, att den lilla kanariefogel, som mäster Wolf hade i en bur i fönstret ofvanför soffan, och som förskräckt och stum flytt upp på öfversta pinnen i sitt fängelse, när Franz Gründlers föga melodiska näsmusik träffade honom, nu i stället började drilla af hjertans lust och gamman.
Det var en duett så förtjusande, att till och med den omusikaliske Franz Gründler vaknade dervid. Med aldrig så liten fantasi skulle man här kunnat taga Annchen för en qvinlig Orpheus och Franz för en stock eller sten, som dansade vid det klingande musikaliska skrattet.
Stackars Franz dansade bokstafligen, fastän i "nattmössan", upp från soffan. Efter ett par väldiga gnuggningar lyckades det honom ändtligen att få upp ögonlocken en smula. Men allt efter som han såg, spärrades de upp mer och mer och snart liknade hans af naturen stora ögon ett par ostindiska tekoppar.
Annchen hade ömt slutit sig intill Joseph von Bierich. Det var en vacker grupp som detta unga par framstälde.
Återigen måste Franz Gründler gnugga sig i ögonen för att se, om han icke såg galet. Nej, det gjorde han inte. Der stod ju Annchen, hans brud, vackrare än fordom, och med båda armarne slingrade kring en ung och vacker mans hals. En blytung suck undslapp Frans Gründlers bröst och åtföljdes genast af en annan om möjligt ännu tyngre, då han hörde den närstående mäster Wolf halfhögt mumla för sig sjelf:
"Stackars Franz! Det der är en svår pina för den stackars gossen."
Franz ämnade just nu öppna munnen för att säga något, då en af mäster
Wolfs lärpojkar i detsamma rusade in i verkstaden och skrek:
"Papisterna ä' här!"
"Vet du hvad du säger, pojke?" röt mästaren och fattade pojken i örat.
"Ja, mästare. Långt i söder brinner det öfverallt, och massor af bönder komma flyende från landet."
Vid lärpojkens ankomst vaknade Frans Gründler plötsligt ur sin försoffring, som hållit honom fängslad. Utan att nämna ett enda ord eller ens taga afsked smög han sig ut ur verkstaden. Men om Joseph von Bierich och Annchen kunnat se de hatfulla blickar, som han gaf dem vid utgåendet, skulle de nog inte så förtröstansfullt på samma gång uttalat dessa ord:
"Med oss har det ingen fara. Vi kunna nog hinna undan."
Liksom alla slöa naturer hade Franz Gründler ändock, såsom vi af det föregående sett, vissa ögonblick, då slöheten måste gifva vika för en friskare känsla. Denna nya och så att säga ovana känsla herskar då med oemotståndlig makt öfver individen och för den blindt framåt utan att låta den stanna förr, än den begått någon dumhet mot andra, eller störtat sig sjelf i olycka.
Så med Franz Gründler. Vi ha förut sett huru han var ett fullkomligt viljelöst verktyg för sin uppbrusande känsla, men när denna väl stormat ut inträdde slappheten. Åsynen af Joseph von Bierich och Annchen, samt de omedelbart derpå följande underrättelserna om de kejserliges anryckande ingåfvo honom blixtsnabbt en tanke, den han genast skyndade att sätta i verkställighet, såsom vi af det följande få se.
Till utseendet lugn, men till sitt inre glödande af svartsjuka, irrade han på måfå gata upp och gata ned utan att egentligen reflektera öfver alla de uppträden han blef vittne till. Ett enda ord stod med outplånliga elddrag inristadt i hans själ och han uttalade tidt och ofta detta ord för sig sjelf: "Hämnd!"