VII.
Heinrich Mayer förblef icke länge i den ställning vi sednast lemnat honom. Sedan han genom långa meningar till fyllest uttömt hela sitt bedröfvade hjerta, reste han sig upp, tog till vandringsstafven igen och skyndade så fort han kunde till Mathias Gründlers stuga.
När denne fick se sin gamle vän så bedröfvad gick han emot honom och sporde:
"Hur kommer det sig, att jag får besök af dig så här dags på qvällen?"
"Annchen har trotsat mina befallningar", sade gubben Mayer både sorgset och harmfullt.
"Hur så?"
"Hon finnes inte hemma."
"Förmodligen har hon gått till gamle Wolf", inföll Mathias Gründler med en försmädlighet i tonfallet, som betydligt stack Heinrich Meyer.
"Ja du, det kan hända", svarade denne efter en stunds begrundande, "men jag anar en olycka."
"Gör du?"
"Ja. Hvar är Franz?"
"Han gick för en stund sedan för att helsa på Annchen."
"Det är omöjligt. Jag skulle då ha sett honom".
Nu var det Mathias Gründlers tur att bli orolig.
"Har du inte sett till pojken min!" skrek han.
"Nej, säger jag."
"Då har kanske någon olycka inträffat såsom du sa'", inföll Mathias
Gründler.
"Ja, vi få lof att ta' reda på barnen", inföll Heinrich Mayer. "Om vi skulle gå in till staden?"
"Topp, det är jag med om."
Några minuter derefter voro Heinrich Mayer och Mathias Gründler på väg till Lützen för att söka efter sina barn, dem de ansågo såsom nära nog förlorade.
Under det Frans Gründler, såsom ofvan blifvit nämndt, på vinst och förlust ströfvade omkring uppnådde han omsider en af de södra stadsportarne. Grubblande och med hufvudet dinglande hit och dit likt kläppen i en klocka, såg han knappt hvart han gick, ända till dess han gjorde en halsbrytande kullerbytta öfver en på marken liggande kanon.
En full skrattsalva från några i närheten stående sachsiske soldater ljöd hånande i den stackars Franz Gründlers öron.
"Långa skacklor har den der göken", skrek en klotrund korporal och höll båda händerna för magen liksom för att hindra den från att spricka.
"Och han har också visat dem på ett sätt, som en akrobat knappast kan göra efter", sade en annan.
Det olyckliga offret för dessa och andra skämtsamma infall reste sig emellertid sakta upp och aftorkade med afviga handen det blod, som ymnigt rann ur den mot sanden sönderskrapade kinden. Hans utseende vann härigenom föga; tvertom såg han nu ännu mera löjlig och ömklig ut, då han med skygga blickar betraktade de på hans bekostnad storskrattande soldaterne.
"Du måtte inte ha nog styrsel på dina långa ben, min gosse", sade i detsamma den klotrunde korporalen och vaggade fram till Franz. "Det är allt förargligt att ha såd'na der bihang ibland."
Korporalen tyckte nog att han framkrystat en qvickhet, men mäkta lång i synen blef han då Franz raskt inföll:
"Åhnej, det är inte fånigt alls. Nog är det bättre än att inga ben ha", slutade han och sneglade förstulet på korporalen.
"Hvarifrån är du?" sporde denne i barsk ton. Driften med hans ben kunde han ej så lätt smälta.
Franz Gründler uppgaf sitt namn och sin hemvist och fick derefter detta besked:
"Du har visat vanvördnad mot mig och derför arresterar jag dig. Följ godvilligt med, annars tar jag dig med våld."
Den förfärlige krigaren såg härvid med sina grymma förstenande basiliskögon på Frans Gründler. Denne vågade ej heller fram med någon bön om försköning, utan följde efter korporalen som en hund, ständigt utsatt för knektarnes haglande speglosor. Den stackars Franz Gründler hade nu råkat ur askan i elden. Hur mycket han än brydde sin hjerna med att utfundera hvad han skulle göra, kom han ändå icke till något afgörande resultat.
Och så kom aftonen lugn och stilla. Innanför porten höllo soldaterna på att spela kort och tärning, under det ölstånkorna flitigt gingo laget rundt.
"Jag har hört", sade en gammal soldat, en af dem, som i början af slaget vid Breitenfeld sprang i kapp med den flyende Johan Georg (Öl-Göran) ända fram till Eulenburg, "att friedländaren åter närmar sig de här trakterna. Det är en karl, som inte är god att ta's med, ska' jag säga."
"Har du varit i fejd med honom?" sporde den närmast sittande kamraten.
"Ja vars, i Böhmen."
"Det lär vara en sträng herre."
"Mycket sträng, omenskligt sträng till och med. Jag kände en gång en gammal krigsbuss, som länge tjenat under honom, men fått afsked för ålderdoms skull. Han talade mycket om friedländaren, ni vet väl att Wallenstein kallas så, efter det han blifvit utnämnd till hertig af Friedland, och berättade bland mycket annat om hur kort om hufvudet han är. Om det någon gång hände att någon af hans soldater förbrutit sig och man då frågade hvad man skulle göra med honom, svarade han nästan alltid kort och godt: 'Häng den besten!' är och förblir hans oryggliga dom, slut."
"Då tycker jag att han inte skulle få många soldater", inföll knekten nummer två.
"Många soldater", utbrast Öl-Görans följeslagare på flykten till Eulenburg, "jo du kan lita på, att han får flere än han vill ha. Och orsaken den är lätt förklarad. Plundra, mörda, röfva, bränna och skända det få hans knektar allt efter behag. Detta gör att han endast behöfver öppna sin mun, så strömma massor af krigare till hans fanor."
"Sant nog", inföll den klotrunde korporalen, som hittills varit en tyst åskådare af spelet, "men det är ju klart, att han då ska' ha det sämsta slöddret i sin här."
"Gör ingenting", svarade den förste talaren, "sådant folk, som ingenting har att förlora, men mycket att vinna, slåss alltid bäst. Detta vet också friedländaren och derför tycker han bäst om sådana soldater."
"Jag har hört", sade en tredje, "att han lär vara i anmarsch hit."
Den klotrunde korporalens af välmåga skinande anlete blef i en hast allt blekare. Han lyckades dock bemanna sig och svarade, utan att någon af hans underlydande sett färgskiftningen i hans anlete:
"Må han komma, vi frukta honom ej. Vår sak är rättvis och en sådan sak hjelper Gud."
"Men inte kan vi stå emot friedländarens hela härsmakt?" inföll den tredje i ordningen.
"Vakarne ä' goda och soldaterne tappre", svarade korporalen och bröstade sig, "och…"
I detsamma hördes steg af en vildt galopperande häst utanför porten. En bister stämma röt till posten att öppna, och när ryttaren sprängde förbi de spelande knektarne, ropade han:
"Wallenstein är öfver oss! Till vapen! till vapen alle som kunnen bära ett dylikt!"
Den scen, som nu följde var öfvermåttan liflig och… löjlig. Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarne, utan äfven gevären och sprungo för brinnande lifvet. Korporalen var den förste, som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blef han efter. När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart fastnade händer och kunde på inga vilkor hvarken komma fram eller tillbaka.
I denna ställning upptäcktes han af kroaterne, som roade sig med att skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan under sina grymma fienders omenskliga lek.
När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt hvar sitt håll, ämnade också han göra bruk af sina långa ben, men tog miste och rände i fullt lopp rakt på en kejserlig infanteriafdelning. Österrikarne, som tyckte att det var ett egendomligt sätt att gifva sig fången, mottogo skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar berättade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden för att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och han stod der nu fattigare än förut.
Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit några slantar af mindre valör, befalde han med kort och iskall röst, att Franz Gründler skulle skjutas.
Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men äfven tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att göra tjenst.
Först när tre soldater af vildt utseende stego fram för att verkställa domen, fick den lifdömde mål i munnen.
"Skjut mig för Guds skull inte", skrek han, "jag har något vigtigt att berätta."
"Hvad är det då?" sporde officeren och gaf soldaterne ett tecken att lugna sig.
"Här finnes i staden en kejserlig officer, som blef fången vid
Breitenfeld, men nu öfvergått till lutherska läran."
"Talar du sanning", röt officeren och betraktade Franz Gründler med genomborrande blickar.
"Ja, herre, vid min salighet."
"Känner du honom?"
"Ja, herre."
"Hvad heter han?"
"Joseph von Bierich."
"Ah, och jag som trodde, att du var död", mumlade officeren mera för sig sjelf. "Nu ska' jag betala dig för gammalt groll. Vet du hvar han bor?" fortfor han derefter, vänd till Franz.
"Ja, herre", svarade denne skälfvande i alla lemmar.
"Godt, då ska' du ledsaga oss dit. Får jag Joseph von Bierich, affällingen, i mitt våld, ska' du få behålla lifvet, annars är du dödens man."
"Följ mig bara, och jag ska' säkert ledsaga er dit, der han finnes. Det är ej lång stund sedan jag såg honom der."
I spetsen för omkring femtio man begaf sig derefter den kejserlige officeren med Franz Gründler såsom vägvisare i riktning mot mäster Wolfs verkstad.