DRYCKESLAGET
En afton sade Spangar till sin dräng: »Nu har vi slåttern klar, en tunna buska står jäst och färdig, säger pigorna. Tag kuttingen och ro till Kopparholmen, så tar vi oss en styrkare i kväll. Men rappa dig, och reta inte bocken!»
Hans röst lät oförställd, och drängen steg med mynt och kutting rustad i en eka och spände i, så ån svall upp mot stranden. Men hunnen ut på sjön han saktade och vilade på årorna ett tag. Vad månde Spangarn mena med sitt brännvin?
Det var så stillt på fjärden. Slut var låten från junimyggens skyar över vattnet, ej ens en and som sam vid vassens bryn, ej ens en fisk som slog och gjorde ringar. Sjön låg orörlig som en skiva glas emellan tvenne världar, lika båda, med samma moln och samma stränder var.
Vad månde Spangarn mena med sitt brännvin?
Så tog han i med årorna på nytt.
Han hade icke smakat starkt sen våren, sen denna gång med knivarna och Klara, för det kom bättre dagar då, gunås. Men nu var hon förlorad. — Drängen rodde allt häftigare, kuttingen i aktern brann grannare alltjämt i aftonsolen och vickade för takten av och an.
Fördubblad Kopparholmen sam i stiltjen, med tvenne skogar, tvenne strimmor rök, blott litet dunklare den undre hälften. Och mitt i bilden stodo tvenne bockar och stirrade — nu rörde de sig båda, tills de vid vattenranden gingo hop i en förfärlig, långbent dubbelbock. Med fyra horn på sina tvenne huvud han stod och väntade, den röde djävuln, och brännar Janne syntes inte till.
Han rodde i en lov kring udden, rodde runt hela holmen — bocken följde efter och gjorde höger om och vänster om som en gardist, för varje gång han vände. Då miste drängen tålamodet sist. Han körde stäven med ett ryck mot stranden, steg upp och dängde kuttingen i land. Och just när bocken krökte och tog sats för att ge blecket respass ut på fjärden, han hoppade ur båten så att vattnet kring stövelskaften smällde; bakifrån föll han den röde väktaren i hornen och skruvade dem hårt i nävens städ. Så vandrade de nackstyvt inåt holmen.
»Gomorron», sade Janne, »det var fan till aftonpolska — inte var det bocken som stal din flicka av dig, häh-häh-hä? Men varför skrek du inte, din boricka?»
* * *
»Var har du alla grannar?» frågte drängen, när han med brännvinet steg in i stugan där nämndemannen ensam satt vid bordet, — »är de ej komna än till slåtteröl?» Men änklingen slog askan ur sin pipa och svarte kort: »De kommer inte alls, det är vi två i afton som skall dricka.»
Bestört såg drängen honom an ett tag, så kallnade han till med knuten näve. De orden hade kommit med en ton som Spangar spänt en båge, och det blev så trotsigt tyst, som när ett envig börjar.
Nu satte de sig mittemot varann på var sin bänk, ansenliga och styva. Emellan dem låg bordets furuplanka, bemannad med två stop och tvenne muggar; på ena sidan buskatunnan, flugen på bordet upp, med svickan lös i sprundet, och på den andra kuttingen, den trinda. Först fylldes muggarna till randen på med brännvin, därpå fylldes öl i stopen, så knackade i skivan Spangars mugg, och båda bälgade i takt till botten, men tigande, fast mycket blod sköt upp med många ord från underjordens rike.
Omkring dem dunklade den stora stugan. Snart skönjdes inte göken mer i vrån, han gol som ur en fjärran värld av mörker, snart hördes knappt han mera, tyckte drängen. Men kopparpannorna på spiselhyllan begynte slingra sig som Mose orm, och kuttingen tog långsamt opp en vals på bordet, blänkande som mån i natten. Alltjämt var Spangars knackning dock förnimbar, fast sällan, tyckte drängen, och till väders gick mugg som stop, med bottnarna mot taket.
Igenom Markus' själ flöt brännvinsfloden i våg på våg med allt vad livet äger av färger mellan rosenrött och svart, och ölets dyning rullade därefter med dunkel suckan, grävande mot djupen. Än tyckte han, att på en blommig äng han dansade som kejsare i solen, och hela jorden neg, och någon trädde ur rågen ut med kärligt sträckta händer och gyllne mynt på varje fingerspets. Än låg han som på bottnen av en å med munnen full av gyttja, medan alla däruppe rodde bröllopsklädda bort och ingen, ingen hörde hur han skrek… Då slog han handen som en sten i bordet och grinade mot Spangarn som en varg.
Och plötsligt märkte drängen att hans tunga begynt att tala mångahanda ting, förtydligade rikt med många bilder. Först mente han att livet är en himmel, beständigt, evigt, och i alla väder; så grät han svårt, ty det är vrångt och haskligt och lika skrumpet som en gammal kolort; så mente han att det går an ändå, blott man står väl hos flickorna som han; han skröt och skräppade en rundlig stund, till dess han sjönk på nytt i nästa vågdal, och sist flög omotståndligt från hans läppar det sista, dödligt sagda ordet — Klara.
Då tyckte nämndemannen stunden inne att gå till verket. Han steg hastigt upp, han lutade sig framåt över bordet och lade munnen tätt till drängens öra. Han väste något, vit i syn med ens, så vit att skinnet lyste genom dunklet. Han frågte något, och han bidde svar. —
Var det för sent? I slocknad väldighet den druckne hängde tigande mot bänken. Det kom ej svar. Blott drängens huvud föll mot golvet under frågans tyngd ett stycke. Betydde det ett ja? — än vitare blev bonden, och han skälvde där han stod. Så böjde han sig åter ned och frågte och väntade med återhållen anda. Och Markus' huvud sjönk en bit igen, men ur hans öppna mun kom intet läte.
Då smidde änklingen en senig ring kring drängens mjuka midja, spände knäet i ryggen på den dinglande kolossen och röck och bände, tills han stod på benen. Så bar det av med många kast på dörren och ut på trappan — där fick massan fart, brådstörtat tumlade den ut i natten.
I drängens själ var skumt, men ganska glatt. Han stapplade och stapplade framåt mot något skönt, som vinkade i mörkret. Besynnerligt var kyrkbyn blivit stor, märkvärdigt, huru allt med ens var omskapt! Hej, jorden snurrade inunder foten precis som det stod sagt i någon bok, och dösen där, som just han gick förbi, — det var förhärdat hur den hängde efter och åter rände honom rakt i benen! Var månne Spangarn blev, den usla stackarn? Han borde kommit med och sett spektaklet. — Anamma, sicket trångt och lustigt prång!… … som skapat för en råtta… väggen klämde på båda sidorna, hur än man gick. Sådär, nu kom vi äntligt ut ur hålet… Han gick och gick med tålamodigt sinne. Han strävade som mot ett fjärran sken, ett stort och vänligt, tänt för honom enkom. Det tycktes honom stundom som en hand, en stark och osedd, ledde färden framåt. — Var månne Spangarn blev, den stackars saten?…
Nu skymtade en dörr — här var det visst… Och se — nu stod den öppen av sig själv, och han kom in så lätt som om han flugit. Han snubblade i något mjukt, han föll, men vänligt låg han som bland idel rosor, och något varmt och svällande och lent kom nära honom, strök sig mot hans axel.. Då lade han sig saligen i ro och somnade med sammanknäppta händer. —
Men utanför sin svinastias dörr stod nämndemannen än en stund och lyddes, till dess att allt var väl beställt därinne. Då gick han bort till brunnen, vävde upp iskyligt vatten ur dess djupa grund och vaskade sitt huvud väl och länge. Därefter klädde han i kammarn om sig, tog på sin helgdagsväst, den sammetsfina, med gnistor prydda, och en snövit skjorta; han fejade sig omsorgsfullt i spegeln; så tände han en lykta och försvann.
Snart kom han åter, följd i lyktans sken av någon vit och vettskrämd — det var Klara. Han ledde henne bort till svinastian, slog dörren upp och lyste inåt ströet. Rödögd och grymtande den feta son for upp ur drömmen, men inunder henne låg något väldigt, snarkande och svart. Han lyste närmre, sträckte handen ut och sade: »Se, där har du honom nu, än sover han hos dig och än hos suggan.»