SPANGARS KAMP
I kammaren låg Spangar i sin säng, den breda äktasängen, änklingskall sen mer än fyra vintrar allaredan. På väggen tickade hans silverrova, och bredvid rovan hängde på en spik en stor och tandad nyckel, blank av bruk.
Ren var det nära midnatt, men ännu föll ljuset in igenom fönsterrutan och stirrade från väggarna orörligt med detta döda, skugglöst bleka sken. Han skönjde hur på klockans vita tavla den lilla spindelvisaren sig vred i varv på varv av jagande sekunder. Den hade alltid tickat på sin vägg så broderligt och roligt, men i natt den körde ur sig som en ström av nålar.
Han kastade sig rolöst av och an i tvåmanssängen, än låg han begraven i kuddarna, än stödde han sig upp och lyddes ut mot stängda stugudörren. Än låg han still en stund och såg mot nyckeln, som ställde han sitt hela hopp till den. Det var den första natten den var tagen ur farstulåset ut — månntro det hjälpte, månntro det hejdade det hemska? — eller var det bestämt att hända likafullt, av någon okänd övermakt igångsatt?
Hon hade fått det som hon velat, Klara. De möttes blott på dagen, stilla skötte envar sin syssla utan många ord. Hon sov i stugan ensam, han sov ensam i kammaren, emellan dem var dörren. Om det så gällde intill dödedag, han skulle inte stiga över tröskeln och tigga eller taga — inte förr än Klara öppnade den dörren själv.
Så hade redan fyra dygn förlupit, ståndaktigt bidde han; hon visste nog: från honom var det intet hårt att vänta. Då kom det oerhörda, kom ändå och skapade en bidan, sjufalt värre, med ångestsvett för var sekund som gick och hela byn som vittne till hans smälek. Nu var det tvenne nätter som det hänt, hur blev den tredje? — Han såg bort på nyckeln och sedan på sin rova: hon var tolv.
Från stugan hördes rosslingen av klockan, och göken började sin längsta visa. Men varje slag han gol drev svetten fram i kalla strömmar över Spangars panna. Så var det slut. Och allt blev tyst igen, blott jämna knäpparna av pendelslagen. Han lyddes än en stund — nej, intet hördes. Det saktade i nämndemannens bröst. Kanhända var det onda överståndet, kanhända kunde allt bli väl till sist?
Då — var det ej ett prassel utav lakan?… En sakta duns mot golvet… sedan steg, de hemska stegen bort till farstudörren. En hand på låset… en gång… tvenne gånger… nej, nyckeln var försvunnen… stegen vände till stugan åter, gingo runt i den med detta obeskrivligt döda ljud. De tycktes leta någon annan utväg.
I kammaren låg Spangar i sin säng. Han ville upp ur bädden — kunde inte. han låg där stelnad och lät allting ske. Igenom ryggen rann en iskall ström och lägrade sig runtomkring hans hjässa; den växte till för varje gång som stegen därute närmade sig kammardörren, den sjönk en smul för varje gång de togo mot stugusängen av och tycktes sluta. Kanhända var det nog med detta varv?… Kanhända gick hon dock till ro ånyo?… Då hördes knäppen av en fönsterhake och klirret av en ruta, som slogs upp. En duns på gården. Så var allting borta.
På väggen tickade hans silverrova, från stugan hördes jämna pendelslagen: ett-tu, ett-tu, — men annars ingenting. Det dröjde länge innan han fick kraft att taga farstunyckeln ned från spiken. Så vacklade han ut och låste upp och återvände till den våta sängen.
En timma gick, och åter gick en halv, av göken ropad som en röst ur graven. Då hördes ute bullret av en kärra och steg på trappan, fasta stövelsteg. Det gick i farstudörren, stegen styrde igenom stugan fram till Klaras säng. Och sedan tvenne röster: en förgråten, som snyftade så hjälplöst som ett barns, den andra tröstande och klar och lugn.
Ack, allt var som i går, hon hade hittats av Josua igen och blivit tagen i tokerns vård och faderligen hemförd. Nu satt den skäggige på hennes sängkant och tröstade och vyssjade till ro, hans stämma steg och sjönk i lugna vågor, en vagga lik, som gungade till sömns det sjuka hjärtat: barnet, barnet mitt… Och först på morgonsidan fram, när skenet på kammarväggen redan börjat rodna, han tassade till dörren och försvann. En hane gol, och slamret av en kärra dog bort mot bron, men inne var det tyst.
Då vände nämndemannen sig mot väggen. Förlossad var hans ångest än en gång för några korta timmar, och han sov.