VINTERN
Nu låg det vita täcket över bygden, ån sov därunder, slätten sov och sjön, blott människorna voro stundom vakna. De trängde sig ihop i varma stugor och makade sig närmare varann kring spiselkransen, stirrande och tysta. Och stugorna, de gjorde sammaledes: det var som alla kurade ihop de snöbetäckta taken omkring kyrkan, en skara nissar, klädd i runda huvor, hjälpsökande och rädd att bli allena på denna vintriga och öde slätt.
De flätade tillhopa sina rökar betryggande, som ville de ha sagt: vi äro många, här är mycken värme. Allt krympte samman, medan nordanvädren från fjärran kommo pustande mot byn med tunga suckar, som när pälsar falla. Men mitt i skocken stod den runda kyrkan och sträckte signande sin vita tupp mot molnens låga mörker över slätten.
I tungsint skumma aftnar sutto männen och blåste tobaksmolnen sömnigt ut mot elden, medan hustrur, barn och husfolk bakom dem trängdes, lyssnande i tystnan om icke något mer än vindens yl man månde höra få i denna kvällen.
Enstaka föllo orden, tungt och droppvis som ur ett fruset flöde, trögt att tina. Kanhända fälldes något ord om drängen, han, som en morgon efter slåttertiden rök av till skogs och sedan ej synts till. Han lär skall vistas nu där upp i berget bland timmerhuggarna, det svarta packet som vi har här, då ån går upp i vår. Han vart av Grannasbonden sedd en dag, då han var rest dit bort till sina skogar. Det var ett fasans följe, mente bonden, och drängen — har ni hört det? — hade sagt: »Far du till byn och hälsa nämndemannen att drängen hans är skyldig tack ännu för ölet sist» — så sa han, för han var okristligt stursk och drucken, märkte bonden, den saken var då klarare än brännvin. Han lär skall supa värst av allihopa, han som var hyggligheten själv förut, jojo, från flickan går det fort till flaskan. Dock såg det ut som han var ställd till förman för hela följet, påstod Grannasbonden, — vi får väl se den saken, vi, i vår. Då sade någon: »Sanna mig, den våren lär flyta annat genom ån än vatten. Jag undras vem i vår skall frälsa flickor och rädda äran åt befallningsman, när själva kusen vår har skiftat sida. Det blir anamma mig en sicken snurra av kniv och liv, så ingen vågar tro det. Och nej om jag i nämndemannens stövlar den dagen vånne gå, då han är här. Förvisso kräver han betalt för suggan.» Så taltes det i dessa dystra kvällar i gård vid gård, och barn och kvinnor ryste, och männen blåste trumpet bloss på bloss mot elden in, men ingen visste annat. Och drängens skugga växte till i mörkret, halvt skrämmande, halvt hjältelik — den låg liksom det tunga molnet över bygden, beklämmande all byn, den sög sig in i vuxnas sinnen som i barnens drömmar. Det var ej utan att en smula snett man såg mot Spangar, kuslighetens upphov, men mest från gårdarna på andra stranden.
Så kom det jul och lyste upp en tid, så trettondag, då rutan säger till: nu äro vi på vinsten allaredan. Och äntligt föll ur kyrkan Kyndelsmässans välkomna klocka ut i ljusnad rymd, som lyftade sig dag för dag allt högre. Då kvicknade all byn till liv på nytt; man morskade sig upp ur duvna idet, blev karl för egen hatt med värv och vilja. Hustaken skildes åt igen i solen, var stuga låg för sig, med egen rök spikrak mot himmelen ur egen skorsten.
Du käcka tid, du obeskrivligt vita, berusande med frost och sol och snö! — Det blev ett liv, när barnen släpptes lösa. Åstranden stormades av hundra ungar, som kravlade på branten tätt som bin; de störtade på kälkar huvudstupa från båda hållen, möttes mitt på ån och tufflade varandras röda näsor med mycken hetta, tumlande i molnen. Det klingade av bjällror genom frosten, det knarrade av medar dagen lång, mot fälten styrde spillningslassen tunga, från bergen gledo timmerforor ned, kring hästarna stod rök, och männen sjöngo med pluntan under rimfrostklädda pälsar.
I klara gryningar låg slätten där, ett vinterns rena ark, oskrivet ännu, först rodnande, så brinnande i vitt. Blott här och var låg någon gödselhög liksom en plump, och någon gärdsgårdsstör stack upp ur drivan som ett utropstecken. Men snart rann ut från kyrkbyns medelpunkt en fin och strålig skrift av blåa skidspår åt alla håll, mot bergen, myren, sjön. Den skriften vittnade om mycken glädje. Man fann ett harspår, följde tålamodigt dess färska slingringar till skogens bryn, där det var gott om snår och gamla lågor. Man följde, sökte, ringade till sist den gömda legan, krökte sakta runt den med hanen spänd och stirrande i snön, om inte någonstans två vita öron i drivan klippte och ett ängsligt öga dök upp ur den — och så brann skottet av. Emellan bergen lekte knallen länge, försenad kom en sista knall, när redan man halat haren sprattlande ur gropen.
På myren var det vackrare ändå! I laggen tindrade varenda kvist, martallen stod och lyste, överisad, med eld i varje barr mot frostblå himmel. Därunder, på den ännu mjuka skaren, låg ripans fjät i läckra broderier, och vingar lyfte flammande bland snåren. Man lade ut finurligt dolda donor och vittjade de gamla, där de lågo med strypta byten här och var på myren.
Och just när soln gått ned och aftonfrosten högg ilsket i, man vände rikt belastad i skymlet hem till kyrkbyn, medan kölden sköt skarpa hälsningsskott ur alla gårdar. Kanhända blev det norrsken denna kväll, kanhända som en jätteripas vinge på himlen flammade från norr till söder. Dock, sällan blev det alltför farligt ljust för lördagssmyget till en välkänd kammar.
* * *
Men mitt i denna raska tid gick Klara allt dystrare, ju mera ljuset vann, allt blekare för varje morgonrodnad. Hon hade stelnat, fornats, fallit av sen sista somras, så det skar i hjärtat.
Det sömmades på Gammelgården, moran beställde ren för bröllopet i påsk, men dottern höll sig envist utom dörren. Hon gick och stirrade mot fjärran bergen, som skiftade i vinterns tusen ljus. Dit upp, dit bort — dit hade han försvunnit, och icke ett farväl blev sagt en gång. Dock kände hon det, ännu gick en bana av tankar fram och åter över vidden. De seglade som vintermolnen segla, än hoppfullt brinnande, än hopplöst mörka, de kommo ned från branterna däruppe och vände åter, sjönko bakom dem. Än hängde töcknen övermåttan tunga från dag till dag i skogarna därborta, som doldes av dem, svepta i en sorgduk. Då frös hon till, och ögat ville tåras. Än tändes bergen hastigt av ett sken: bestrålad av en överjordisk vithet låg skog vid skog, låg snöigt krön vid krön, ett andelandskap, renare än jordens, förtonande mot molnen och det blå. Hon såg och såg, tills hon med blinda ögon stod svindlande med bröstet fyllt av ljus. Då tyckte hon, att på det högsta krönet, som ej hon skönjde mer, stod en gestalt och bredde sina armar ut mot dalen. Och Klara sträckte armarna till svar dit upp, dit bort — och länge stod hon så, till dess hon vaknade i snön och kölden.
»Du är ju blå i synen», sade moran, »du skall väl sörja dig från vettet sist för denna drängen din, det fyllesvinet. Gå du till nämndemannen, barnet mitt, och kela litet, får du varmt i kroppen.» —
* * *
Ej heller Spangar hade glada dagar, det märktes nog, än mindre glada nätter, fast seden bjudit så i denna by. Han syntes sträv och sluten mer än förr, han gick omkring och grundade på något, arbetade från morgonen till kvällen på gård och fält, men helst for han till skogs. Kanhända var det vinterljusets skuld att gråa tinningstesten lyste större, som om han hastigt fornats, också han. Det var en konstig fästman, mente folket, månntro han låter flickan gå för sig på andra stranden ännu när de gift sig?
En dag kom ut i byn en lustig visa, man visste icke varifrån; hon sjöngs av några först, men snart i alla gårdar. Hon dunkade en tid i sävlig takt till timmerforans lunk och vaggans mede i hela trakten, och hon lydde så:
På Spangar satt en sugga
som buskatunnan stinn.
Den suggan, sade drängen då,
är hjärtevännen min.
Gud hjälpe oss för brännevin och suggor.
Ty drängen rök till skogen
från hjärtevännen sin,
och suggan hon skall slaktas väl
när påska faller in.
Gud tröste flickestackaren i påska.
I berget sitter drängen
så sorgsen i sitt sinn
och slipar på en tolvtums kniv
och dricker brännevin.
Gud hjälpe Spangaren för denna kniven.
Så sjunger nu vår visa,
vad lära vi därav?
Törhända Spangar flyttar själv
med suggan sin i grav.
Gud bättre alla ondskefulla själar.
Man ville veta att profetens diktkonst fått fart igen, sen skägget vuxit till. Men säkert var det ej, fast kyrkosidan höll upp med sjungandet för ryktets skull. Och Spangar hörde icke till de rädda, han for som förr att syna sina hyggen varannan vecka, stundom helt allen.
Så kom en morgon, mulnande och grå. Yrsnön hegynte just att pusta kring, snart dråsade den ned i tunga massor och skapte vilodag för färdslorna. Men Spangar lät sig ingenting bekomma, han tog sin hundpäls, satte sig i släden och åkte vintervägen uppåt ån. Vid kyrkogården halvvägs ut på slätten, där yrsnön flaggade kring gråstensmuren och välte in bland björkarna och korsen, där tog han fart och körde uppför brinken och vidare på landsvägen mot bergen. Snart var han hunnen in i skogens bryn, där det blev lä och skapligare före, fast vägen småningom begynte stiga.