I. SCENEN.
Onkeln. Emelie.
Onkeln.
Nå gläd dig nu, min goda Emelie;
När helst du önskar kan du vara fri
Och slippa dessa band af flärden bära.
Som jag vet visst att dig besvära.
Lägg bort ditt köpta hår och bruka ditt,
Ditt snörlif, kasta det på brasan fritt
Och dina armar från sin bronz-tyngd lätta!
Emelie.
Men, gode Onkel, hvad betyder detta?
Onkeln.
Du frågar? just hvad jag har sagt, min vän;
Sitt ner och hör mig blott berätta:
Du vet ju af dig sjelf, hur tungt det är for den,
Som hatar modet, yran, flärden,
Att lefva nära stora verlden,
Att se dess toma prål, dess falska glans,
Att se dess nöjen utan hof och sans
Och dessa dårar utan inre värden,
Som lefva blott för the och skrål och dans.
Än mer, att se det lilla man fått spara,
Hvar stund, hvart ögonblick i fara,
Att sväljas opp, att bli förödt
Af de behof, som yppigheten födt. —
Jag svettats tusende repriser,
För hufvudstan's enorma priser
Och dröjt här år från år likväl.
Hvad är mitt ändamål, mitt skäl?
Min handel har jag slutat längesedan,
Mitt capital jag lagt på ränta ned,
Min lefnads-sol, den lutar till sitt nedan;
Och jag behöfver fred.
Välan, ställ dig i ordning bara;
i nästa vecka, kanske förr, vi fara,
För alltid till det landtgods, som jag har.
Jag väntar blott på Arrendatorns svar.
Emelie.
Min Gud, men kan det allvar vara?
Och inom några dar?
Onkeln.
Nej, se blott hvilket glädjebud det var!
Ja, landet, landet, der är lyckan, Emma;
På fälten skördar, mjölk och honing hemma,
Och ingen galg-fysionomi,
Som går ditt fönster med lorgnett förbi
Och yfves i den borgade surtuten.
Emelie.
Men, gode Onkel, hur så snart besluten
Blef denna flyttning? Sedan många år
Ni lefver hemma lugn och sluten;
Ifrån den trånga kammar-knuten,
Der er förtrogna länstol står,
Ni dock så sällan går.
Låt verlden fritt sin bana vandra;
Den stör ju mer ej er, än ni stör andra.
Onkeln.
Den stör ej mig! ett vackert språk!
Det fordras säkert mer än hufvudbråk,
Att finna hur ett gammalt öra
Skall tröttna vid att dar och nätter höra
Det stoj, det larm, det rop och tjut och skrik,
Den infernaliska musik
Af drängar, kuskar, vagnar och kareter,
Som kunnat, förr än Israels trumpeter,
Forstöra murarna i Jeriko;
Ge de mig ro, är det en satans ro.
Den stör mig ej! Nej se på gatan bara,
Kan någon men'ska nog förstockad vara,
Att icke smärtas djupt af de vår herres ris,
Han skickat oss gerad ifrån Paris,
I form af junkrar, sprättar och krabater,
Att straffa oss för våra synda-dater?
Den stör ej mig! se här, för ro skull blott,
En liten räkning. Säg mig hvad jag fått
För mina tjugu modiga riksdaler,
Dem jag har samlat, daler efter daler,
Med svett och prut? En kapprock vänd! måske,
Han stör mig ej en sådan skräddare?
Nej, nej, mitt barn, du vet ej hvad vi böra.
Vi flytta promt.
Emilie (sakta).
Hvad skall jag göra?
Jag borde tiga och jag borde be.
O, August kunde du min ängslan se,
Och jag dig höra!
(Högt)
Min bästa Onkel, om vi före dit
För våren, för den vackra tiden,
Och komme sen, då sommarn är förtiden,
Tillbaka hit?
Onkeln.
Ty vintern blir der ledsam lär du mena?
Emelie.
Det är så svårt; man är dock så allena.
Onkeln.
Ha, ha, jag gissat allt det der förut!
Men kanske toge äfven vintern slut,
Om i en makes hand din hand jag lade?
Emelie (sakta).
Jag är förrådd; hvad var det Onkel sade?
Onkeln.
En väns, som sloge sig med mödan ut,
Att roa dig, då nån'gång tomt du hade?
Hvad tror du, kanske skulle vintern gå?
Emelie.
Den måste väl, om Onkel vill det så.
(Sakta)
Hvar skall jag gömma mina heta kinder?
O, August! hvilka sköna dar!
Onkeln.
Så trösta dig, jag ger ej några hinder;
Jag väntar blott på Arrendatorns svar.
Emelie.
På Arrendatorns svar?
Onkeln.
Det tycks väl dröja;
Men känner jag min karl,
Så låter han ej lyckan flöja,
Sen han den en gång i sin hage har.
Jag såg vår man för tio år tillbaka,
En karakter af sten,
Då var han yngling blott; men gällde det att vaka
För gods och gård, var han en gubbe ren;
Och punctligt har arrendet fallit sen.
Vi resa dit, du blir hans maka,
Och jag på gamla dar får smaka,
Det lugn jag fåfängt söker här.
Nu återstår blott att bevaka,
För flyttningen, en lätt affär.
Farväl, var du beredd! (går.)