III. SCENEN.
Katrine. Emelie.
Emelie.
Så tung som bly!
Som skulle du till kyrkan tåga!
Jag skall bli gift.
Katrine.
Men hvilken låga!
Och när? om jag får låf att fråga.
Emelie.
Kanske i nästa månad ren.
Katrine.
Isanning ett parti för scen,
Att skratta åt på torg och gator!
En ung Student — —
Emelie.
Jo pytt! en Arrendator,
En gammal vederstygglig en!
Katrine.
I himlens namn, hvad är på färde?
Emelie.
En man af ett omätligt värde,
I Onkels mun, en Pär, en Pål,
Med karakter af sten och stål.
För Guds skull råd! hvad skall jag göra?
Katrine.
Säg nej!
Emelie.
Och Onkels frid förstora?
Katrine.
I annat fall, så svara ja!
Emelie.
Ah fy! och Arrendatorn ta?
Katrine.
Så svara ja och nej tillika,
Kanhända Onkel sjelf ger vika.
För öfrigt vet jag knappt ännu
Hvad saken rör — —
Emelie.
Ack, bästa du!
Du vet hur Onkels hjerta svider
För all vår flärd och våra dyra tider,
Han ser vårt falska prål med harm,
Han störs, som gammal man, och lider
Af stadens stoj och larm;
Han vill på landet, till sitt gods — —
Katrine.
På landet!
Är detta spånaden till äktabandet?
Den tråden kommer jag att klippa af.
På landet, hu! det blef min graf.
Är Onkel hemma?
Emelie.
Nej!
Katrine.
Ett bref jag glömde
Att Lemna fram —
Emelie.
Ett bref? tänk om det gömde
Herr Arrendatorns svar.
Katrine.
Och väntas det?
Emelie.
Ja alla dar.
Katrine (springer efter brevet, böjer det och tittar deri).
Låt se?
Emelie.
Syns någonting?
Katrine.
En kråkfot bara!
Emelie.
Gif brefvet hit!
Katrine.
Var tyst! låt vara:
(Läser)
"Och ställer allt på redig fot."
Emelie.
Mer! mer! läs mer!
Katrine.
"Ödmjukast svara" — —
"Mamsellens hand med tacksamhet emot."
Emelie.
Nog! nog! Att han ej flatnar!
Katrine.
Får jag niga
Och önska lycka, som er kammarpiga,
Min fru Arrendatorska?
Emelie.
Ack, Katrine!
Att du kan hålla contenans och mine!
Hvad är att göra?
Katrine (böjer brefvet än mer och tittar).
Hålla sig till snillet!
Emelie.
O, Gud! nu bräckte du sigillet!
Katrine.
Kantänka, hvilken stor malör!
(bryter brefvet)
Man kan ej läsa utanför.
Emelie.
Betänk dig, hvad du tar dig för!
Katrine (under det hon läser).
Jag dör!
Jag dör af skratt; hör hur poetiskt, hör!
"Hur ljuft för herr patron att morfar heta,
Då våra barn, rödbrusiga och feta" — — —
Ha, ha, ha, ha!
Emelie.
Hvad du är stygg ändå!
Katrine (allt vidare läsande).
Han kommer hit, vid Gud, i afton sednast.
Vet August något?
Emelie.
Nej!
Katrine.
Så går jag genast
Och kallar honom hit till råds också.
(Räcker Emelie brefvet och skyndar ut.)
Se här, läs sjelf! (går)