V. SCENEN.
Katrine. Emelie. August.
August.
Nå, Emma, nu är elden lös!
Jag måste skratta midt i sorgen;
Hvem af oss båda ger du korgen?
Emelie (sorgligt).
Åt hvem, om ej åt dig?
August.
Jo, pytt!
Men säg hvad hörs här allt för nytt?
Katrine.
Se här är brefvet; herrn må läsa.
Emelie.
Nej, ge det ej! är du besatt?
August (under det han läser).
Det är ändå ett litet spratt,
Att komma här, midt för min näsa,
Och röfva bort min skatt.
Hvad nu? Jag dör af skratt:
För arfvets skull tar han emot Mamsellen.
Katrine.
Åh, herre, det finns bättre ställen;
Läs mer!
August (kastar bort brefvet).
Fördömdt! hur gränslöst platt!
Men jag skall sätta P for hans projecter.
Vi resa bort i denna natt,
I trots af Onklar, tanter, slägter.
Det finns på jorden nog en vrå
För oss, att hitta på.
Ställ dig i ordning blott; vi resa.
Emelie.
Nej, August, ingen sådan nesa!
August (stött).
Se så! gif råd då bäst du kan.
Katrine.
Det vore skönt minsann,
Att fara bort och lemna mig i sticket!
Det går i evighet ej an.
Nej, sätt er ned på ögonblicket;
Ni kan väl härma Arrendatorns stil?
August.
Och hvarför ej?
Katrine.
Till pennan, som en pil!
Concepter borde jag dictera,
Men kanske duga också era.
Förstår ni hufvudsaken är,
Att lägga ut och reqvirera,
Allt hvad som grannast finns i hufvudstaden här;
Och såsom skäl ni förebär:
Att herr Patron må i sitt hus logera,
Som folk af ton på landet plär.
När Onkel läsit allt det der,
Och börjar grubbla och fundera,
Då slå vi in, som Pål, som Pär,
Frän orten komna dit han ärnar resa,
Och skryta, larma, catechesa.
I korthet, Onkel måste tro,
Att sta'n är der incognito
Och lefver tusen gånger värre.
Ni känner nu min mening, herre;
Och går förslaget icke an?
August.
Katrine, du borde få dig man,
Och ledas rakt uppå Parnassen.
Katrine.
Haf ej bekymmer, skrif blott han!
August.
Hur suddar då den gamla tassen?
Låt se, hur väl jag härma kan?
Förträffligt!
(Skrifver och skrattar).
Katrine.
Nu, Mamsell, är det min mening,
Att ni ej blandar er i vår förening;
Men sitter tyst hos Onkel och hör på.
Ni torde mig förstå?
Emelie.
Katrine, Katrine, hur skall det gå?
Hur blir det möjligt att en man bedraga
Som hunnit nära sjutti år?
August.
Var tyst! det går, det går!
Katrine.
Bed Gud, att ej vår galna saga
Gör gubben platt förryckt till slut.
Hur blir det möjligt att en man bedraga,
Som sutit tio år uti sin knut,
Och endast sysslat med att aga
Den dårskap, som han sett förut?
Hur verlden är och nu ser ut,
Det tror jag gubben litet känner — —
Så lita ni på edra vänner;
Det värrsta er kan hända nu
Är ett vi låta er bli fru.
Behagas det?
Emelie.
Du är dig lika!
Katrine (tittar ut genom fenstret).
Men här blir annat, än predika;
Ty ser jag rätt på mannen der,
Så ha vi Arrendatorn här.
Emelie.
Du narras?
Katrine.
Han och ingen ann' det är.
Emelie.
Blif här för Guds skull, du!
(Springer bort.)
Katrine.
Här duger ej att vika. —
(Till August häftigt)
Får herrn snart slut uppå sitt pränt?
August.
Studentikost och excellent!
Katrine.
Välan, håll mine, och hjelp tillika!