X. SCENEN.
Emelie. Onkeln (ögnande utanskriften).
Onkeln.
Af bättre slag.
(bryter brefvet.)
Frän Arrendatorn. Gläd dig Emma!
Men säg mig, var du icke hemma
I ons då hela skaran kom?
Du nämnde ej ett ord derom.
Emelie.
Jag hann ju knappast andan draga;
Jag ville låta Onkel klaga
I sin tur först — —
Onkeln (läser brefvet och tar sig om pannan).
Hvad är det här?
Man kan bli galn till slut. Jag svär
Att hela verlden öfver ända seglar.
Hvad är det han begär:
Ett dussin vaser, några större speglar,
Quinquetter för salongen der,
Moderna kronor sen för taken
I salarna och i gemaken
Mahogne-soffor, stolar, bord, med mer.
(Springer opp.)
Är jag en furste, en bojar, en pär,
En vild fantast?
Emelie.
O Gud, mår Onkel illa?
Onkeln.
Så säg mig hvad jag är?
Emelie.
Om Onkel kunde blott sin hetta stilla.
Det är väl något skäl han förebär.
Onkels.
Hvad skäl? jo, ton på landet der,
En ton för galningar och Hottentotter!
Emelie.
Ni tror kanhända ej er dotter;
Men hvad jag tycker mig med visshet se,
Är att han fattat en förvänd idé
Om Onkels lefnadssätt och pretensioner.
Den gode mannen har väl ment kanske
Att då på landet ringare personer,
Bestå sig spegel, bord och kanapé,
Vill Onkel ha det mycket mera ståtligt.
Onkeln (sätter sig åter ock öppnar brefvet).
Var tyst, det blir dock oförlåtligt,
Att trakassera så en gammal man.
Han kommer hit — i denna dag, minsan!
Låt se hvad junkern har att förebära?