XX. SCENEN.
Onkeln. Arrendatorn (putsad och utstyrd i en spänd rock
med värja och mustascher).
Onkeln (sakta)
Så har min pröfvotimma slagit!
Arrendatorn (stiger stormodigt fram).
Pots sapperment! bonsjur monsjör!
Onkeln.
Aha! très humble servitör!
(Sakta.)
Nu kan jag tacka Gud för allt det stryk jag tagit
I fordna dar för Pepliers parlör.
(Högt.)
Comment vous portez vous senjör?
Arrendatorn.
Bien, bien!
ONKELN.
Hur lefs der borta?
Arrendatorn (sakta).
Med Franskan kommer jag till korta.
(Högt.)
Oh excellent!
Onkeln.
Som hvarje dag
Den sista vore, menar jag.
Man har der damer, ton och safter?
Arrendatorn.
Voui, senjör, der lefs af alla krafter.
(Sjunger) Lo, lo, lo, lo! la, la, la, la!
(Sakta.)
För tusen dödar, det går bra.
Onkeln.
Och egendomen den florerar?
Arrendatorn.
Den kunde sakta framåt dra;
Men en förderflig pest grasserar,
Gudnås, bland kalfvar, får och lam.
Onkeln (sakta).
Så! der stack Arrendatorn fram!
Arrendatorn (erinrande sig).
(Sakta.)
Mitt dumma nöt! nu bar det af från vägen.
Onkeln.
Aj, aj! på landet blir man snart förlägen,
Då hjorden ej vill fort;
Men allting vinns då man är trägen.
Det är i år en allmän sägen,
Att åkrarna sitt bästa gjort.
Det räcker dock, som jag mig föreställer,
Att träla och bekymra sig?
Arrendatorn (sakta).
Aha! nu vill han pröfva mig.
(Högt.)
Oh! das ist nikt! man är ej bonde heller,
Man är en höfsad man,
Som ser på annat än på maten.
Man vet så väl, som någon ann'
Att leben och att leben laten.
Man bryr sig hin hur kornet slår i spann
Och ger åt pocker sädes-växten.
(Sakta.)
Så, excellent, nu är jag in i texten!
(Dansar) Li, li, li, li, la, la, la, la!
Onkeln (sakta).
Här får man sig till vara ta.
(Högt.)
Det är charmant att se hvad ni har vunnit
I tankesätt, i ton, i takt,
Sen jag besökte sist er trakt.
Om det är sannt, som man mig sagt,
Så har hos er hvar bonde hunnit
Långt längre fram, än nånsin vi,
Och håller på att herre bli!
Arrendatorn.
Ack, herr Patron, med måtta är förbi,
Och yppigheten den grasserar.
Onkeln (sakta).
Der sticker Arrendatorn fram.
Arrendatorn (erinrande sig).
(Sakta.)
Nu må min tunga få sig skam.
(Hostar.) (Högt.)
Jag menar blott, om den regerar,
Så är den värd att göra det.
(Sakta.)
Nu kom jag just med prut på rätt.
Onkeln (sakta).
Nu är han rasande, i sanning.
En underlig, förvirrad blandning
Af vett och vanvett.
(Högt.)
Hör, ett ord!
Nu måste jag mitt hjerta lätta;
Ni borde stå ännu att rätta:
Om hela verlden är förgjord,
Hvem ber er följa den i spåren?
Jag kände er i unga åren,
Ni var en annan men'ska då.
Hvad skall det bli, hur skall det gå?
Ni lemnar plogen bort och spaden,
Och börjar apa efter staden.
Hvad menar ni, hvart syftar ni?
Om fritt en fru de Sans-Soucis
Et compagni
Dicterar oss concepter,
Behöfva vi väl skrifva efter?
Slå om; det kan ej bära sig,
Det blir elände af elände…
Arrendatorn (sakta).
En frestare han till oss sände;
Men pass! han skall ej lura mig.
(Högt.)
Aha, senjör! ni skämtar bara;
Ni slår er löst!
Li, li, li, li! très graciöst!
Hvad? skulle jag en slyngel vara
Sans ton och sans fason?
(Slår Onkeln på axeln.)
Legerete i ord och later,
En mine, som passar för soldater,
I korthet, en person,
Som kunde kalla sjelfva kungen frater,
Det har jag nu. Förr, weis ick nok,
Var jag en sälle, en garsong, ett tok.
Onkels (sakta).
Nu är ni galn, förr var ni klok.
Arrendatorn (slår på sin värja).
Och vill ni det, skall jag försvara
Min ambition, som kavaljer.
Onkeln.
Nej, nej, senjör! behöfs ej mer!
Arrendatorn (torkar svetten af pannan).
(Sakta.)
Nu börjar all min Franska vara
Förbi, och så min Tyska ock.
Onkeln (sakta).
O, vore du till fanders dock!
Här gäller nu att klokt förfara.
(Högt.)
Min herre, ni har fått mitt bref?
Arrendatorn (glad).
Ja, kanske komma vi till saken.
Onkeln.
Väl, har ni nånsin hört på, maken?
Sen jag det skref,
Har jag mig fått en svår process. —
Arrendatorn.
Hvad mera?
Onkeln.
Som hotar att mig ruinera.
Arrendatorn (sakta).
Oh! om jag vackert vore fri!
Onkeln.
Åtminstone lär arfvet bli
Så fint, att vi
Omöjligt kunna subsistera,
I synnerhet på landet der.
Hör, mitt project det är,
Att låta giftermålet vara.
Arrendatorn (sakta).
Ja, Gud ske lof, så är man qvitt all fara!
Onkeln.
Hvad menar ni?
Arrendatorn.
Som herr Patron det vill.
Men kostna'n, som jag skjutit till
För resan hit?
Onkeln.
Går af på ert arrende.
(Sakta.)
Det var ett Arrendators-drag!
Arrendatorn.
Så far jag bort i denna dag.
(Tar farväl och går sjungande ut.)