IDYLL OCH EPIGRAM.
DE FÅNGNA.
På den röda älfvens botten
Fiskade en gosse pärlor,
Fann en pärla, blå som himlen,
Och som himlens stjärna rundad.
Men en flicka låg i pärlan,
Och hon bad en bön och sade:
"Offra upp din pärla, gosse,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam blick i stället
Vill jag för min frihet skänka."
"Nej, vid Gud, min goda flicka,
Pärlan är för mycket dyrbar;
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre."
Flickan bräckte sakta skalet;
Morgonrodnan lik i fägring,
Sköt hon upp vid gossens sida;
Gyllne lockar skylde pannan,
Rosens hy på kinden glödde.—
Stum, i hennes skönhet fången,
Stod i trenne timmar gossen.
När den tredje timman slagit,
Bad han tyst en bön och sade:
"Offra upp din skönhet, flicka,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam tår i stället
Vill jag för min frihet skänka."
"Nej, vid Gud, du goda gosse,
Pärlan är för mycket dyrbar.
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre."
DEN TIDIGA SORGEN.
Rosen bröt du för din glada syster,
Vallmon höll du själf.
Rosen, flicka, tyder lif och kärlek,
Vallmon köld och död.
Anar du ej hjärtats fröjder,—eller,
Bleka ängel, säg,
Äger du vid femton år ett öde
Att beteckna ren?
FLICKANS ÅRSTIDER.
Flickan gick en vintermorgon
I den rimbeströdda lunden,
Såg en vissnad ros och talte:
"Sörj ej, sörj ej, arma blomma,
Att din sköna tid förflutit!
Du har lefvat, du har njutit,
Du har ägt din vår och glädje,
Innan vinterns köld dig nådde.
Värre öde har mitt hjärta,
Har på en gång vår och vinter:
Gossens öga är dess vårdag,
Och min moders är dess vinter."
LIKHET.
Hur många vågor bo på fjärden,
Hur många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly—och dröja kvar dock,
De tyckas dö—och födas åter,
Så skilda, och ändå så lika,
Så många, och ändå desamma!—
Ur samma sjö, af samma vindar
De höjas alla,
Ur samma bröst de höjas alla
Af samma kärlek.
FÅGELN.
Öppet är min flickas fönster;
Vore jag en okänd fågel,
In till henne strax jag flöge.
Mig i bur hon skulle sätta,
Fylla glaset där med vatten,
Fylla lådan där med hampfrö.
Men jag ville säga henne:
"Flicka, bort med frö och vatten!
Vet, din lilla muntra fågel
Dricker endast ömma tårar,
Lefver blott af smek och kyssar."
DEN FÖRSTA KYSSEN.
På silfvermolnets kant satt aftonstjärnan,
Från lundens skymning frågte henne tärnan:
"Säg, aftonstjärna, hvad i himlen tänkes,
När första kyssen åt en älskling skänkes?"
Och himlens blyga dotter hördes svara:
"På jorden blickar ljusets änglaskara
Och ser sin egen sällhet speglad åter;
Blott döden vänder ögat bort—och gråter."
FLYG EJ UNNAN.
Vill du veta, skälmska flicka,
Hur om hösten vakor fångas?
Jag skall vara fågelfängarn,
Du skall låtsa vara vaka.
Märk; hur fågelfängarn talar:
"Flyg ej unnan, sköna vaka,
Sitt på klasen trygg och stilla,
Snaran gör dig ingen skada,
Snaran vill din hals blott smeka."
Ha, din skalk, du lät dig fånga;
Kyss mig nu, så skall du slippa!
KYSSENS HOPP.
Där jag satt i drömmar vid en källa,
Hörde jag en kyss, på mina läppar
Sakta tala till en annan detta:
"Se, hon kommer, se, den blyga flickan
Kommer redan; inom några stunder
Sitter jag på hennes rosenläppar,
Och hon bär mig troget hela dagen,
Nänns ej smaka på ett enda smultron,
Att ej blanda mig med smultronsaften,
Nänns ej dricka ur den klara källan,
Att ej krossa mig mot glasets bräddar,
Nänns ej hviska ens ett ord om kärlek,
Att ej fläkta mig från rosenläppen."
KÄRLEKEN.
Bannande sin dotter, talte modren:
"Flicka, jag för kärleken dig varnat,
Och jag finner, att jag varnat fåfängt"
Dottren sade: "Var ej oblid, moder!
Stängde jag mig in, att undfly honom,
Flög han med hvart solgrand in i rummet;
Gick jag åter ut och rymde unnan,
Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt;
Slöt jag både ögon till och öron,
Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."
SKILLNADEN.
Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen,
Såg en munter sparf från fönsterkarmen,
Pickade på rutan lätt och sad':
"Gosse, hvarför sörja där, var glad!
Med ett frö, som våren röjt på vallen,
Med en droppe regn, ur drifvan fallen,
Och en ton af kärlek från min brud
Är jag rik och nöjd och säll som Gud!"
"Arma sparf, men har jag vingar, svara,
Att som du från jord till himmel fara?
Har som du jag för min kärlek ljud,
Och, af allt det värsta,—har jag brud?"
DRÖMMEN.
Tröttad lade jag mig ned på bädden,
Att i sömnen glömma sorg och saknad;
Men en dröm sig smög till hufvudgärden,
Hviskande uti mitt öra detta:
"Vakna, hon är här, den sköna flickan;
Blicka opp, att hennes kyss emotta!"
Och jag slår med glädje opp mitt öga;
Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen.
Hvar är flickan? Bortom land och sjöar.
Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan!
DEN FÖRSMÅDDA.
Ax vid ax på åkern vagga,
Korn vid korn i axen gömmas;
Så hvart flyktigt ord, du fällde,
Växer i mitt trogna hjärta.
Grymma, otacksamma gosse,
Odlarn går att bärga tegen,
Men du sår blott, du, och skörden
Lämnar du åt himlens fåglar,
Lämnar du åt snö och vindar.
BLOMSTERHANDLAREN.
Fyraårig satt vid stranden
Med sin äldsta syster gossen,
Skar af flarn ett skepp med segel,
Lastade med blommor skeppet,
Värfde myror till besättning
Och till myrkaptenen sade:
"Segla nu, du käcka sjöman,
Segla nu och kom tillbaka!
Sälj min last på andra stranden
Än för guld och än för pärlor,
Än för andra granna lekverk!"
Systern strök hans ljusa lockar,
Drog en suck och talte detta:
"Fyraårig nu, du säljer
Strandens menlöst täcka blommor.
En gång tjugufyraårig,
Tör du sälja trogna hjärtan
Än för guld och än för pärlor,
Än för andra granna lekverk."
SORG OCH GLÄDJE.
Sorg och glädje båda
Bodde i mitt hjärta,
Sorg i ena kammarn,
Glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
Rådde än den ena,
Än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
Lär hon öppnat dörren
Och förenat båda,
Ty min sorg är sällhet
Och min glädje vemod.
FJÄRILPOSTEN.
I det öppna lusthusfönstret
Satt en sommarmorgon flickan;
Men från blommorna i nejden
Kom en guldbevingad fjäril
Och på flickans lock sig satte.
Genast slöt hon fönstret, fasttog
Och försökte tämja fjäriln:
"Flyg ej bort, du sköna fånge,
Gläds åt kyssen; njut af smeket
Och blif stilla kvar på handen!"
Fåfängt! Hvarje gång han släptes
Flög han fladdrande på rutan.
Ändtligt, rörd af fjärilns oro,
Öppnade den sköna fönstret:
"Flyg då, otacksamma, flyg
Med ett bud till dina likar:
Bjud dem ej så gärna komma,
Då de aldrig dröja gärna."
GRUMLA ICKE FLICKANS SJÄL!
Flickan satt vid bäckens strand,
Tvådde sina fötter där;
Sjöng en fågel ofvanför:
"Flicka, grumla bäcken ej,
Himlen syns ej mer i den!"
Flickan slog sitt öga opp,
Talade med tårad blick:
"Sörj ej öfver bäcken, du,
Bäcken klarnar snart igen.
När du såg mig stå en gång
Vid en ynglings sida här,
Du till honom tala bort:
Grumla icke flickans själ,
Aldrig skall den klarna sen,
Aldrig spegla himlen mer!"