SOMMARNATTEN.
På den lugna skogssjöns vatten
Satt jag hela sommarnatten
Och för böljans tropp ur båten
Slängde tanklös ut försåten.
Men en talltrast sjöng på stranden,
Att han kunnat mista anden,
Tills jag halft förtörnad sade:
"Bättre, om din näbb du lade
Under vingen och till dagen
Sparde tonerna och slagen."
Men den djärfve hördes svara:
"Gosse, låt ditt metspö vara.
Såg du opp kring land och vatten,
Kanske sjöng du själf om natten."
Och jag lyfte opp mitt öga,
Ljus var jorden, ljust det höga,
Och från himlen, stranden, vågen
Kom min flicka mig i hågen,
Och som fågeln spått i lunden,
Sjöng jag denna sång på stunden.
FRIDEN.
Ofta säger mig min moder:
"Barn, du äger två klenoder,
Göm dem för den onda tiden,
Vårda oskulden och friden!"
Moder, friden är försvunnen;
Skall den blifva återfunnen,
Bjud ej, att jag honom glömmer,
Som den tagit, som den gömmer;
Blott med honom, som hans maka,
Kan jag få min frid tillbaka.
DEN FÖRÄNDRADE.
Fordom fick jag bannor hela dagen;
Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,
Än var håret fästadt opp mot regeln,
Aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.
Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,
Flicka, då du aldrig vill bli färdig?
Hur du städar dig! Det är förskräckligt!
Har du än ej speglat dig tillräckligt?"
Är mitt arma sinne då förtrolladt?
Hvem kan väl en sådan växling vållat?
"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,
Om ej ynglingen, kanske, och ringen."
DEN LÅNGA DAGEN.
Förr, när min vän var här,
Var mig en vårdag kort;
Nu, då han borta är,
Är mig en höstdag lång.
"Ack, hvad den dagen flyr!"
Säga de andra nu.
Jag: "Hvad den långsamma är!
O, att den ville fly!
Kommer ej kvällen snart,
Kommer ej nattens ro?"
BEHAGEN.
Jag blickar på tärnornas skara,
Jag spanar och spanar beständigt;
Den skönaste ville jag välja
Och sviktar dock ständigt i valet.
Den ena har klarare ögon,
Den andra har friskare kinder,
Den tredje har fullare läppar,
Den fjärde har varmare hjärta.—
Så finns ej en enda, som saknar
Ett något, som fängslar mitt sinne.
Jag kan ej en enda förskjuta;
O, finge jag kyssa dem alla!
AMOR.
Ej han sårade mitt hjärta,
Ej, som döda böcker lära,
Smög han fram med pil och båge.
All hans list var blott hans oskuld,
Skönhet var hans enda vapen.
"Söta gosse, vill du komma,
Är mitt hjärta varmt och öppet."
Och han lydde strax,—och sedan
Lika mån, som han att dröja,
Är jag själf att äga honom.
DEN LÄTTBÖJDE.
Där jag band på åkern gyllne kärfvar,
Stod den unge Adolf vid min sida,
Skäran höll han i sin hand, på renen
Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa.
Men i träsket, nedanför beläget,
Skrek i vassen nära stranden artan.
Stram till bössan sprang den käcke gossen;
Men jag fattade hans arm och sade:
"Låt den stackars artan vara, Adolf,
Låt för min skull den få vara ostörd!"
Genast ställde han sin bössa unnan
Och tog gladt som nyss till skäran åter.
Men jag tänker ofta i mitt sinne:
"Underlig är dock den vackra Adolf;
För ett vänligt ord från mina läppar
Lämnar han, hvad mest hans hjärta fröjdat;
För en hjärtlig blick af mina ögon
Gör han gärna, hvad hän skytt tillförne;
För en vänlig kyss, ett hjärtligt famntag
Tror jag att han kunde gå i elden."
DEN ENA STUNDEN.
Allena var jag,
Han kom allena;
Förbi min bana
Hans bana ledde,
Pan dröjde icke,
Men tänkte dröja,
Han talte icke,
Men ögat talte.—
Du obekante,
Du välbekante!
En dag försvinner,
Ett år förflyter,
Det ena minnet
Det andra jagar;
Den korta stunden
Blef hos mig evigt,
Den bittra stunden,
Den ljufva stunden.
TÖRNET.
Törne, du min syskonplanta,
Svept i vinterns is, försmås du,
Höljd af taggar, hatas du.
Men jag tänker: "Kommer våren,
Slår du ut i blad och rosor,
Och en växt finns ej på jorden,
Ljuf och älskad såsom du.
O, hur mången törnestängel
Står ej naken i naturen,
Som behöfde kärlek blott,
Blott en solblick af ett hjärta,
För att kläda sig i rosor
Och hvart väsens glädje bli."
TRE OCH TRE.
Från det höga tornet sågo
Trenne flickor ut mot hafvet;
Trenne segel syntes nalkas,
Och den äldsta systern talar:
"Systrar, sen vår faders fartyg
Kommande från fjärran länder!
Trenne systrar här vi äro,
Tre kaptener styra skeppen;
Den, som först i hamnen hinner,
Han skall få min krans af rosor,
Om han är med den belåten."
Och den andra systern talar:
"Den, som styr därnäst i hamnen,
Vill min blombukett jag skänka,
Om han är med den belåten."
Och den tredje systern talar:
"Den, som kommer sist i hamnen,
Han skall få mitt glada famntag,
Om han är den vackre August."
MORDEN.
Löfven de falla,
Sjöarna frysa.—
Flyttande svanor,
Seglen, o seglen
Sorgsna till södern,
Söken dess nödspis,
Längtande åter,
Plöjen dess sjöar,
Saknande våra!
Då skall ett öga
Se er från palmens
Skugga och tala:
"Tynande svanor,
Hvilken förtrollning
Hvilar på norden?
Den, som från södern
Längtar, hans längtan
Söker en himmel."
DEN SÄLLSYNTA FÅGELN.
När om kvällen han i stugan inkom,
Bannade sin son den gamla modren:
"Son, du går hvar dag till dina snaror,
Och hvar dag du kommer tomhändt åter:
Vårdslös är du eller oförståndig,
Efter andra få och du blir utan."
Henne svarade den yra gossen:
"Hvad, om än ej lyckan är densamma,
Då vi ej för samma fåglar gillra.
Bortom mon där, vid det lilla torpet,
Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel;
Under hösten har på den jag lurat,
Under vintern har jag nu den fångat,
Men till våren vill jag föra hem den.
Underlig är fågeln där; den äger
Icke vingar, men en famn i stället,
Icke dun, men silkeslena lockar,
Icke näbb, men tvenne runda läppar."
VILL DU BYTA ÖDE?
Vuxen upp på stranden
Af en bäck, som svallar,
Sköljd af hvarje hvirfvel,
Hvilket lif af oro
Lefver du, o blomma!
Blomman hördes svara:
"Om mig strömmen skonar,
Om mig strömmen härjar,
Är dock all min oro
Blott en flyktig sommars.
Vill du byta öde,
Flicka, sköljd af strömmen
I en ynglings hjärta?"
HENNES BUDSKAP.
Kom, du sorgsna nordan!
Hvarje gång, du kommer,
Bär du bud från henne.
Kommer du i fläkten,
Bär du hennes suckar;
Kommer du i ilen,
Bär du hennes klagan;
Kommer du i stormen,
Bär du hennes verop:
"Ve mig, edsförgätna,
Ve mig, ensam blefna!
Ur den gamles armar,
Från hans kalla kyssar,
O, hvem för mig åter
Till min varma yngling,
Till min första kärlek!"
SIPPAN.
Sippa, vårens första blomma,
Om jag bröt dig, om jag gaf dig
Åt den älskade, den kalla!
Bröt jag dig, jag skulle ge dig,
Gaf jag dig, jag skulle säga:
"Nära drifvans kant, o flicka,
Växte vårens första blomma,
Som vid isen af ditt hjärta
Blommar opp min trogna kärlek,
Bäfvande för vinterkylan,
Men ej kväfd af den, ej skördad."