MÖTET.
Flickan satt en sommarafton,
Speglande sig själf i källan:
"Gode Gud, hvad jag är vacker!
Men hvad båtar mig min färing,
Då den yngling, som jag älskar,
Icke ser mig, icke hör mig?
Ros, som blommar vid min sida,
Tag du mina läppars rodnad!
Purpurstänkta moln i luften,
Tag du mina kinders purpur!
Bleka stjärna ofvan molnet,
Tag du mina ögons klarhet!
Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"
Detta har den skälmska gossen
Lyssnat till i närmsta buske,
Och han springer fram till henne,
Just den sökte, just den funne.
Men han kysste hennes läppar:
"Nu tog rosen läppens rodnad!"
Och han smög sin kind till hennes:
"Nu tog molnet kindens purpur!"
Och han såg i hennes öga:
"Nu tog stjärnan ögats klarhet!"
Och han slog sin famn kring henne:
"Nu tog grafven, hvad som lämnats;
Ty, o flicka, det är grafven,
Hvarur ingen mera slipper."
LÖJET.
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den höges mund:
"Får jag min boning här?"
"Stoltheten bor här ren!"
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den lärdes mund:
"Får jag min boning här?"
"Allvaret bor här ren!"
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till min flickas mund:
"Får jag min boning här?"
"Kärleken bor här ren,
Kyssen är kommen nyss,
Dig har man saknat blott."
TÅRARNA.
Ren öfver skogens toppar solen stigit
Och spridt sin glöd i dalens dagg, där flickan
Med glädjetårad blick sin älskling mottog.
Han såg i hennes öga, log och talte:
"Du grät i aftse, när jag gick; jag kommer
Och ser dig gråta åter, goda flicka,
Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!"
"En lika skillnad", sade sakta flickan,
"Som mellan kvällens dagg och morgondaggen,
Den ena lyser solen opp och skingrar,
Den andra kvarblir mulen hela natten."
EROS' FÖRVANDLING.
"Eros, stygga gosse", sade Pallas,
"För din lust att alla hjärtan såra
Borde du förvandlas till ett rofdjur,
Till en gam med krökta klor och vingar,
Att förgäfves jaga fågelskaran."
Eros log och sade blott: "Försök det!
Sen till gam du Amor har förvandlat,
Vilja alla fåglar sönderrifvas."