TREDJE DELEN.
LYCKAN.
Lycka, leende gudinna,
Född att göra stunden ljuf,
Ej som jordens härskarinna
Af min lyra hälsas du.
Utan makt och utan krona,
Utan segrar, utan brott
Vill du endast mildt försona
Mänskan här med grusets lott.
Hell dig! Intet hjärta blöder
Under vården af din hand.
Bröder leder du till bröder
Öfver öknar, fjällar, land,
Fläktar vind i längtans segel,
Lönar varma hjärtans tro
Och, fast skugglikt, i din spegel
Visar högre världars ro.
Hvarför skall du trolös kallas,
Om nå'n gång du svek också?
Kunde blott du vara allas,
Säkert glömdes ingen då.
Nu, hur ville du förena
Allt, som brustit i sitt fall?
Öfvergifvas skall den ena,
Om den andra gynnas skall.
Ljusets lott och fridens gåfva,
Glädjen, hoppet, kärleken,
Allt, hvad lifvet bäst kan lofva,
Ägde jag och äger än;
Dig blott har jag sett försvinna,
Hvarje gång jag sökt dig nå;
Milda, svaga stoftgudinna,
Le en gång mot mig också!
HJÄRTATS MORGON.
Mörker rådde i mitt sinne,
Kallt mitt arma hjärta kändes,
Innan kärleken där inne
Af en vänlig ängel tändes.
Ser du solen efter natten
Strålande på fästet tåga,
Dimmor skingras, land och vatten
I ett helgonskimmer låga,
Ser du bilden af mitt hjärta;
Så dess första morgon grydde,
Så med fruktan, tomhet, smärta
Skuggan från dess världar flydde.
Sol, som lifvets natt förjagar,
Kärlek, om ett bröst du glömmer,
Hvartill dessa mulna dagar,
Som man utan dig fördrömmer,
Dessa dagar evigt like,
Dessa hopplöst långa stunder,
Detta lif i dödens rike
Utan ljus och utan under!
DEN TVIFLANDE.
O, hade jag ett ögonpar
Långt skarpare, än falken har,
En blick, som såg, ej stängd, ej skymd,
Igenom höjd och djup och rymd,
Ej pärlan, störst i hafvets skatt,
Juvelen, gömd i jordens natt,
Ej guldets spår i klyftans vrå
Mitt öga skulle söka då;
Min blick på hennes hjärta låg,
Den falska flickan genomsåg,
Den falska, som mig gäckar nu,
Än stel och hård, än vek och ljuf.
Är köld kanske i hennes barm,
Då hennes blick är blid och varm?
Är kärlek gömd i djupet där,
Då hennes blick mest kulen är?
För bönens suck går himlen opp,
För sorgen själf har jorden hopp;
För mig det blef min kärleks lott
Att tvifla och att tråna blott.
BRUDEN.
Kom, gode främling, sätt dig ned
Och hylla vid mitt tjäll,
Stör ej den tysta nejdens fred
I denna lugna kväll!
För sorgen ljuf dess stillhet är,
Ett brustet hjärta vakar här.
Se, där vid fjärdens nakna strand
En flicka skådar du;
Med pannan lutad mot sin hand
Hon sitter ensam nu;
Hon blickar stum mot land och sjö,
Och hvit är hennes kind som snö.
O, mången dag, o, mången natt
Hon synts, där nu hon är.
I går vid samma våg hon satt,
I morgon finns hon där.
Hon grät nå'n gång en tår förut,
Men längesen hon gråtit ut.
När kvällen kommer mild och klar,
När fläkten gjort sitt tåg
Och fjärden, lik en spegel, har
En himmel i sin våg,
Då sänker hon mot djupet ner
Sin stela blick och ser och ser.
Ibland, då vinden åter väcks
Och böljans yta rörs
Och glansen rubbas, spegeln bräcks
Och djupets himmel störs,
Hon lyfter tyst sitt öga opp
Och ser mot skyn, fast utan hopp.
Hon satt en gång på samma strand
Och såg mot samma fjärd.
Hon såg sin älskling lämna land
Och styra hit sin färd.
Vid klippan där blef sjön hans graf,
Ej ens hans lik den återgaf.
Och därför hennes hemska ro,
O främling, ej förströ!
Låt hennes sorgsna blick få bo
I djupet af sin sjö.
Det är det enda, hon har kvar
Af all den glädje, fordom var!
SÖNDASSKÖRDEN.
Högt strålar morgonsolen ren,
Naturen kläds i ljusets sken,
Af fågelsånger ljuder skyn,
Och ingen rörs dock än i byn.
Hur kan väl odlarn hvila än?
Är icke dagen ljus igen
Och åkern gul och tegen full?
Hvad gör, att han försmår dess gull?
Dock se, han öppnar ren sitt tjäll.
Hur lugn är ej hans blick, hur säll!
Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf,
Han, som en klädnad kastat af.
Och obeväpnad är hans arm
Och fri hans skuldra, lätt hans barm,
Och ingen lie röras får,
Fast skördens högtid förestår.
Men festens timma slår till slut;
Då kallas barn och maka ut,
Och med de sina, from och rörd,
Han vandrar nu till dagens skörd.
Och glad han blickar opp och ser,
Hur skaror samlas mer och mer,
Hur känd och okänd styr sitt steg
Till samma mål, till samma teg,
Dit, där de ljusa murar stå
Med fridens helga kors uppå,
Dit, där den gyllne tegen är,
Som evighetens skördar bär.
DEN GAMLE.
En konung syns den gamle mig
Vid slutet af sin lefnads stig,
Vid målet för sin långa färd,
Så segerrik, så afundsvärd.
Hvar storm af tiden ren sig lagt,
Hvar granne vördar glad hans makt,
Och villan djärf, passionen yr
Långt från hans tysta rike flyr.
Hans folk en fridsam skara är
Af milda, slumrande begär,
Af minnen, som förblifvit kvar
Från forna, ljuft förflutna dar.
Hans spira är hans vandringsstaf.
Hans borg, hans fasta borg en graf,
Hans kungaglans af lugn består,
Och krona är hans silfverhår.
BLOMMAN.
När sig våren åter föder,
Klar och ljuf,
Dagen ler och solen glöder,—
Vaknar du,
Fäster vid din veka stängel
Blad och knopp,
Och från gruset som en ängel
Lyftes opp.
Med din doft kring rymden ilar
Fläkten glad,
Fjärilns gyllne vinge hvilar
På ditt blad.
Ingen oren vågar kinden
Kyssar ge,
Daggen, ljuset, fjäriln, vinden.
De, blott de.
När, likt plantan i sin sommar,
Skön och blid,
Allt det ljufva föds och blommar
Utan strid,
Hvarför går här sorg och fara
Hand i hand,
Hvarför får ej jorden vara
Fridens land?
HÖSTSÅNG.
Löfven gulna,
Träden klädas af,
Och novemberdagar mulna
Öfver blomstrens graf;
Drifvan deras kronor grusat,
Blott i hjärtan, som de tjusat,
Medan sommarns sol dem värmde än,
Lefva de som minnen opp igen.
Rosen blommar
Några korta dar;
Dröjer mer än rosens sommar
Mänsko-blommans kvar?
Skön hon skjuter opp och prålar,
Kinden glöder, ögat strålar,
Men en fläkt vid hennes stängel rör,
Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.
Du, som väckte
Mig ur jordens grus,
Låt mig bland ditt blomstersläkte
Spira ren och ljus,
Att, då sommarns sol mig glömmer,
Någon ängel vänligt gömmer
Bland de minnen, han från jorden bär,
Minnet af min tysta blomning här!
DEN HEMKOMMANDE.
Ensliga sken,
Flamma, som stjärnornas ren,
Ljus från min fädernehärd,
Tindrar i natten du än?
Glada, förtroliga värld,
Väntar du vandrarn igen?
Dagen är all,
Mörk är min bana och kall,
Dyster i skogarna här
Vintern, den isiga, rår;
Ljus, där du tindrar, o där
Finner jag kärlek och vår.
Skynda din gång,
Lycklige! Kanske en gång
Kommer du åter och ser
Stum mot ditt fädernetjäll;
Ljus är din hydda ej mer,
Kulen och ödslig din kväll.
MITT LIF.
Strid på brädden af en graf,
Segling på ett vredgadt haf,
Sträfvan på en stiglös stig,
O mitt lif, jag nämner dig.
Längtan fyllde seglarns håg,
Hafvet för hans öga låg:
"O, där bortom purpurskyn
Vill jag se en högre syn,
Vill jag nå en bättre strand,
Ljusets, fridens, glädjens land."
Seglet svällde, hoppet log,
Mot det vida skeppet drog.
Strid på brädden af en graf,
Segling på ett vredgadt haf,
Sträfvan på en stiglös stig,
O mitt lif, jag nämner dig.
Hvar är hamnen, lugn och klar,
Hjärtats frid från forna dar?
Hvar är hoppets guldkust gömd,
Aldrig nådd och aldrig glömd?
Vågen seglarns kosa stör,
Stormar hvina ofvanför;
Ack, ännu står purpurskyn
Lika fjärran för hans syn.
TANKEN.
Tanke, se, hur fågeln svingar
Under molnet lätt och fri;
Äfven du har dina vingar
Och din rymd att flyga i.
Klaga ej, att du vid gruset
Som en fånge binds ännu;
Lätt som fågeln, snabb som ljuset,
Mer än båda fri är du.
Är det gladt på jorden, hvila
Bland dess fröjder glad också;
Är det sorgligt, ila, ila
Bort till högre världar då.
DEN ÖFVERGIFNA.
Löf och örter och blommor små,
Ljusa liljor med dagg uppå,
Purpurros, som så vänligt ler,
Jag vill välja till brudkrans er.
Minnesblomma vid böljan klar,
Inga törnen din stängel har.
O, hur liknar dig icke den,
Som gror upp i min barm igen,
Som har taggar på hvarje skott
Och som sårar mitt hjärta blott.
Sjungen, bäckar, min bröllopssång!
Ljufva källor och vattensprång,
Sjungen gladt om en framtids dar,
Att jag glömmer den tid, som var,
Glömmer lifvet med kval och lek,
Glömmer den, som min trohet svek!
Sjungen, bäckar, min bröllopssång!
Ljufva källor och vattensprång,
Sjungen ömt ur min egen själ
Åt den falske ett långt farväl!
Jag vill välja till vän en ann',
Som ej sviker så lätt som han,
Som ej kysser mig våren ut
Och försvinner, då den är slut.
Kom, o död, och mitt hjärta tag,
Låt det hvila vid ditt i dag!
Fast din brud är af tårar blind,
Fast din flicka har mulen kind,
Fast din ros icke mer är röd,
Kom, o död, kom, o ljufva död!
HÖSTKVÄLLEN.
Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt!
Hvar är den blomning nu, som sommarn födt?
I dalen domnar allt, i skogen tiges,
Och till en graf den skumma jorden viges.
Dock, ögat lyftes sällt från grafven opp,
En högre värld har grytt för hjärtats hopp,
I jordens skymning klarna stjärnelanden,
Och oförgängligt ler ett hem mot anden.
Så drömmer jag i höstens kväll och ser,
Hur löfvet faller stelt från björken ner,
En naken strand i vikens djup sig speglar
Och öfver månen silfvermolnet seglar.
DEN VÄNTADE.
I sitt hushåll är min mor,
Vid sin söm min syster är,
Och min bror far ut på jakt;
Själf med handen under kind
Sitter jag och drömmer här.
O, min älskling, hvar är du,
Icke spord och icke känd,
Saknad blott och väntad blott?
FÅFÄNG ÖNSKAN.
Otaliga vågor vandra
På hafvets glänsande ban.
O, vore jag bland de andra
En bölja isocean,
Så liknöjd djupt i mitt sinne,
Så sorglöst kylig och klar,
Så utan ett enda minne
Från flydda, sällare dar!
Dock, skulle en våg jag vara,
Densamme jag vore väl då.
Här går jag ju bland en skara
Af svala vågor också.
De skämta med fröjd och smärta,
På lek de tåras och le,
Blott jag har mitt brinnande hjärta;
O, vore jag utan som de!
MINNET.
Åter ett besök i ensligheten
Af försvunna, dyra, sörjda vänner,
Af gestalter från min lyckas dagar,
Sjön vid hyddan, hyddan, skogen, bergen,
Mina lekar, mina fröjder, drömmar
Och min första kärleks blomstersuckar!
O, jag tänker på naturens godhet
Att i saknaden oss unna minnet,
Som ett fordoms ljufva, svala lycka
Lik en morgondagg på hjärtat häller
Än, när solen bränner middagstiden.
MÅLAREN.
Du önskat dig ett rum i mina sånger,
Du bedt mig, goda flicka, tusen gånger,
Med diktens färger någon ledig dag
Försöka teckna dina anletsdrag.
Välan! Min pensel skall jag mer ej spara;
Välj du en stund blott och försök att vara
Till min, till skick, till lynne och gestalt,
Som jag som konstnär nu förordnar allt.
Skön skall du vara: skönheten allena
Är värd att sig med konstens själ förena;
Men skön är flickan, då hon gläds och ler;—
Blif därför glad, då du mig komma ser!
Öm skall du vara: skönheten är mycket,
Men hjärtat ensamt ger det goda tycket;—
Fäst därför ständigt, blott för tyckets skull,
På mig en blick, af eld och kärlek full!
Och godhet, godhet måste taflan röja,
En lust att skänka, trösta och förnöja;—
Glöm därför ej att hvarje ledig stund
Till kyssar räcka fram din purpurmund!
Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla!
Dock litet partiskt bör ock målarn måla,—
Och därför säg, hvar gång jag penseln för,
Att du för evigt, evigt mig tillhör!
DE TVÅ.
I palatsets salar glimma
Tusen lampor, sollikt klara,
Och i ljusets strömmar simma
Dofter, fina, underbara.
Allt är ordnadt. Gäster komma,
Svindlande på lyckans branter;
Höstar vissna, vårar blomma
Mellan guld och diamanter.
Nu blir tyst, helt tyst för stunden,
Som till andakt allt sig skickar.
Festens hjälte står i runden,
Ren ett mål för allas blickar.
Han är brudgum. Ordnar smycka,
Stjärnor tynga högtidsskruden.
Med en himmel full af lycka
Väntar han den sköna bruden.
Och hon kommer. Af sin fader
Ömt ledsagad, ses hon skrida
Mellan höga gästers rader
Till sin höge brudgums sida.
Är hon lycklig, kan hon sakna
Någon sällhet än på jorden?
Kan väl mer en önskan vakna,
Som ej ren är uppfylld vorden?
Ack, hon står där blek i glansen,
Den hon tyckes varsna föga;
Locken darrar under kransen,
Tårar skymma hennes öga.
Vigselns fråga, föreläsen,
Hörs blott läppens ja besvara;
Med sin tanke, med sitt väsen
Tycks hon fjärran, fjärran vara.
Utanför palatset svallar
Mot en ödslig klippstrand hafvet;
Fjället med sin krans af tallar
Är i mörker ren begrafvet.
På den skumomstänkta hällen
Kan du dock en vålnad röja.
Ensam i den kulna kvällen
Ses en yngling än där dröja.
Hösten sina stormmoln skockar,
Men han syns dock icke vika.
Daggen stelnar i hans lockar,
Men för honom är det lika.
Hafvets hvita bränning strömmar
Mot hans skuldra öfver fjället.
O, han gått med sina drömmar,
Blott hans skugga är på stället.
O, när hjärta är som hjärta,
Hvilken enhet mellan tvenne!
Honom se i nattens svärta,
I palatsets strålglans henne.
Nattens mörker, dagens flamma,
Allt det bittra, allt det glada,
Blir det icke allt detsamma,
O, när lifvets rot fått skada!
I EN UNG FLICKAS MINNESBOK.
Varm på fästet lyste vårens sol,
Öfver fälten dagg och fjärlar blänkte,
Och på ängen stod en ung viol.
Vet du, hvad den täcka blomman tänkte?
Jo, hon tänkte: O, hur ljuft att här
Lefva, tjusa, hoppas, le och njuta!
Du, som mig i ljus och färger klär,
Låt min blomning aldrig, aldrig sluta!
Så hon bad. Var det en fåfäng bön?
Var det fröjd, hon sökte, eller smärta?
Bad hon om att vara ung och skön
Till sin kind blott eller till sitt hjärta?
Bed som blomman, blomma du jämväl!
Lif och tjusning älskar lifvets ängel.
Bed som hon, men för din blomstersjäl,
Ty förgänglig är din blomsterstängel.
(Vid teologie doktorspromotionen 1857).
När ynglingen sin hälsning bringar er,
I själen eldad, kransad gladt om pannan,
Åt edra kinders färg han priset ger,
Han hyllar blomningen; vår hyllning är en annan.
Vi älska lifvets vårglans, äfven vi,
Men den, som varar än, sen vårar gått förbi.
Vi hunnit pröfva åren mer än han;
Ack, hvad de skänka, växlar om likt vinden.
På ängen bleknar blomman, bäst hon brann;
En annan lott än hon har blomman ej på kinden. .
Hvem älskar henne ej, den dag hon ler?
Men det blir än en dag, då syns hon icke mer.
En blomma finns, den vi vår hyllning ge,
En hälsoört för glädjen som för smärtan.
Den heter kärlek. Blyg, ej skimrande,
Den fostras tålig, gömd i edra varma hjärtan.
Först där den hela kan, den blickar fram,
I svaghet full af kraft och ljuf, fast allvarsam.
För fröjd och tröst från vaggan till vår graf,
Från dar, som farit hän, till dar, som komma,
För alla tårar, dem hon torkat af,
Vår hyllning ägna vi åt denna gömda blomma.
Hon runnit upp ur evighetens frö,
O, låten henne här ej blekna, vissna, dö!