Samlade arbeten I

by Johan Ludvig Runeberg

LEGENDER.

KYRKAN.

Hårda skiften, bittra pröfningstider
Bragt från eget hemman, gods och välstånd
Djupt i nöd och armod bonden Onni.
Åren härjat sist, hvad ödet skonat.
Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvud
Med en snö, som ingen sommar smälter.
Ett blott ägde han af allt, hvad fordom
Gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan
På den Gud, som medgång sändt och motgång;
Och han bodde nu, till dörrn förvisad,
Gömd, förbisedd, på en annans hemman,
Af sin sockens mildhet underhållen.

Men midsommardagen grydde, folket
Vaknade i stugan; äldre, yngre
Klädde sig i högtidsdräkter, alla
Ville skynda nu till Herrans tempel.
Hos den gamle väcktes samma längtan,
Och han gick till värden fram och talte:
"Låt mig följa dig i dag till kyrkan,
Käre broder! Våren ut jag sutit,
Full af krämpor, i mitt hörn vid muren
Och ej hört Guds ord på halfva året."

Värden viste ut mot träsket. Tjocknad
Låg en hvitgrå dimma än däröfver,
Och ej strand, ej våg, ej holmar syntes.
"Vill du själf försöka hitta vägen",
Sade han, "med båt far ingen annan;
Men till fots är färden lång kring viken,
Och för dig finns nu ej häst i gården."

När den gamle hört det hårda ordet,
Gick han tyst till stranden, löste båten
Och begynte ro i gråa dimman.
"Den, som leder fiskens stråt i hafvet,
Fågelns stråt i luften, att de komma
Dit Hans lag dem kallar, Han skall foga,
Att ock jag i dag Hans kyrka finner."

Stunder flöto bort, blott sjö och töcken
Såg den gamle, från sin kosa vilsnad,
Och hans kraft begynte svika; tyngre
Kändes rodden ren och handen domnad.
När i morgonlugnet öfver fjärden
Första gångens ringning ljöd och klangen
Hann hans öra, var den dof och mattad,
Och han fann sig långt från kyrkan, längre,
Än när först han lade ut från hemmet.
Och det ringdes andra, tredje gången,
Och från fjärran än blott kommo ljuden.
Och mot höjden hof den gamle ögat,
Såg mot gråa skyn som med en fråga,
Utan kraft och råd och hopp och bana.

Men i samma stund i sakta skridning
Stötte båten mot en häll, och dunkelt
Ofvan hällen skymtade ur töcknet
Fram en strand och bjöd den gamle hvila.
Opp han steg på stranden, såg omkring sig,
Kände stället, kände ön i träsket,
Där som ung han landat tusen gånger,
Och han satte sig på kala berget
Tankfull ned, och mörker rådde, mulen
Var hans själ, och mulen jord och himmel.

Men det ringdes samman.—Var i högre
Makters vård den gamle?—När han hopplös
Nu mot fästet höjde ögat, syntes
Klar en högblå rand emellan molnen,
Ljusets förebud. I kyrkan skulle
Sången börjas; på den öde holmen
Drog ock nu den första vindfläkt andan
Mellan löfven, och den första lärkan
Flög, af dagern väckt, mot skyn. Försvunnen
Var naturens dvala snart. På toner
Följde toner nu, och nya stämmor
Vaknade i dal, i höjd. Ett jubel
Ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden
Kring den gamle, och han själf, af sångens
Glädje gripen, glömde nöd och sorger
Och föll in med ord. Den sköna psalmen,
Sommarns psalm, "Den blomstertid nu kommer",
Ljöd i stilla darrning från hans läppar.

Och den blomstertid var kommen. Sommarn,
Som han sjöng om, var af inga murar
Utom honom stängd. Dess örtesängar
Växte för hans fot, dess fågelsånger
Hörde han; och Kristus, som han nämnde
Sarons blomster, gröna dalens lilja,
Kom som blomster och som lilja, värmde,
Som han bad, i hvarje fläkt hans sinne.

När han slutat psalmen, hade höjden
Klarnat redan, blott kring lägre rymder
Låg ett töcken än. Då steg ur österns
Molnbädd solen opp och göt en strålflod
Öfver landets, öfver vattnets dimma.
Tystare blef rymden, luftens skaror
Sökte hvila, hvarje väsen tycktes.
Vilja endast skåda nu, ej sjunga;
Och den gamle följde med sitt öga,
Stum af andakt, ljusets väg.—Hvad dunkelt
Syntes nyss, var nästa stund förklaradt.
Udde efter udde dök ur dimman,
Ö vid ö stod fram; en värld af fägring
Växte sakta opp ur skuggans tomhet,
Tog begränsning, färger, glans.

Förliden
Längesen var morgonstunden redan,
När, med klarnad blick, med molnfri panna,
Rörd och tacksam, från sin plats den gamle
Reste sig och gick till jullen åter.

Men han såg till afsked än tillbaka
Upp mot stranden. "Nu, Guds frid med eder",
Så han hördes säga, "fåglar alla,
Unga bröder, systrar, Guds församling,
Som med mig i dag i samma kyrka
Honom prisat och Hans ära sjungit.
Och haf tack, du tolk af himlens läror,
Klara sol, som nu för oss predikat,
Böjt vårt hjärta att Hans godhet känna
Och lagt ut Hans verk för våra ögon."

DOPET.

I en grotta vid Arabiens öken
Bodde eremiten Eukaristos.
Mild mot alla, vis och mångerfaren,
Söktes han af nejdens folk ej sällan,
När bekymmer tryckte någons sinne.
En gång kom en kvinna till hans boning,
Bärande ett nyss födt barn på armen;

Blek var hon, och blekare var barnet.
"Fader", sade hon, "hvar skall jag finna
Tröst? Se, detta barn har dött, och dopets
Helga vatten har ej rört dess hufvud.
Ve, förtappadt är det, skall väl aldrig
Äga arfvedel i Kristi rike."

Straffande tog eremiten ordet:
"Hvarför, kvinna, har du låtit barnet
Dö förutan dop, om ock blott nöddop?"

Men den arma modren brast i jämmer:
"Fader", sade hon, "i öknen födde
Jag mitt barn, där fanns ej vatten; solen
Brände ofvan mig och sanden under;
Tårar blott och suckar där jag ägde."

Då blef gubben rörd och föll i tankar,
Eftersinnade en stund och höjde
Handen öfver gråa ögonbrynen.
Slutligt var hans mening fast och mogen,
Och han talte, full af frid och saktmod:
"Vattnet gör det visserligen icke,
Utan anden, som är med i vattnet.
Kvinna, trösta dig, ditt barn är frälsadt!
Herrans ande har i brända öknen
Döpt det med din suck och dina tårar."

BÖNEN.

En gång, när i fromma, glada samtal
Vid sitt middagsbord den gamle Luther
Satt som vanligt bland förtrogna vänner,
Talte en af dessa så med klagan:
"Svår och ond att lefva i är världen,
Full af vansklig id och jordisk omsorg;
Intet under därför, att så mången
Sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Äfven mig de plåga, dessa oljud
Af en outtröttlig världslig sträfvan.
I mitt grannskap bultas, smids och hamras
Oupphörligt hela dagen genom,
Och hur tidigt än jag vaknar, störa
Dån och hammarslag min morgonandakt."

Luther log och sade: "Hvarför störas?
Tänk långt hellre: 'Jag har sofvit länge;
Hör min fromma granne, hur han redan
Hunnit stiga upp och börja bönen';
Ty en bön, min vän, är flit och arbet.
Sannerligen, när den svarte smeden
Vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig
Åter dag och krafter att arbeta',
Och med hurtigt mod begynner smidet,
Är hans trötta flämtning för vår Herre
Icke mindre kär än dina suckar,
Och på himlens portar slår hans slägga
Kanske starkare än dina böner."

KRYSANTOS.

I den kristna kyrkans första tider,
När i ljuset från den nya världen
Jorden bleknade och mången trogen
Vände bort från den med rysning ögat,
Bodde i Aten en man, Krysantos.
Tidigt, innan än den bruna locken
Vissnat på hans hjässa, kinden mistat
Vårens blomning, höga pannan fårats,
Hade ordet hunnit till hans öra
Och hans hjärta öppnats gladt för Kristus.
Men hos honom föddes med hans nya
Födelse ej fasa för hvad fordom
Han i lifvet aktat kärt och heligt.
Aldrig kunde han förmås att hata
Denna jord, där Hellas fanns, hans sköna,
Varma fosterland; hans tjusning ständigt
Var Aten, den ljusa tempelstaden,
Och hans sinne smälte än i vällust
För hvartenda ljud af modersmålet,
Den hellenska tungans harpotoner.
När hans trosförvanter, dystra, slutna,
Sökte skogars tystnad och i bergens
Kulna, mörka, skymda grottor fjärran
Gömde sig för frestelsen och världen,
Gick han ljus, en afbild af den första
Dag han skådat, upprätt, silfverhårig,
Fridsam, tålig midt i lifvets vimmel,
Hörde mannens språk och barnets joller,
Stod på torgen lyssnande, när talarn
Lät sin stämmas åska skaka folket,
Deltog i beslut och bar till urnan
Sin voteringsskärf som hvarje annan.
Stundom åter, när, på dagens mödor
Och bekymmer mätt, han sökte lugnet
Och i bönens djup hans ande svanlik
Ville skölja jordens stoft från vingen,
Sökte han ej mörka öknars kulor;
Nej, där klarast salaminska sundet
Log mot lummig strand, bland pinier, lagrar,
Sågs han vandra, njuta skuggans svalhet,
Andas vällukt, blicka hän mot hafvet,
Medan solen sjönk och böljan lugnad
Speglade en rosig aftonhimmel.

Så han lefvat, så han lefde, sådan
Satt en kväll på Sunions topp den gamle.
På hans knä låg sluten nu en rulle
Af Sofokles, hedningen, den store,
Ädle sångarn, och på rullen ytterst
Lästes tecknadt: "Oidipus Kolonus".

Nyss han slutat dramen, för hans minne
Dröjde än dess bilder, och hans blickar
Sväfvade kring den besjungna nejden.
"O Kolonos", sjöng han efter skalden,
"Bygd, bland jordens alla bygder skönast,
Ljusa, glada, skimrande Kolonos,
Där, med lundars gröna skygd förtrogen,
Näktergalen gäll i toner prisar
Murgrönsrankans dunkla rodnad, gudens
Helga träd, det bäruppfyllda, svala,
Stormförskonta, där bland gudaburna
Fostrarinnor Dionysos svärmar,
I gudinnors lockar sedd, narcissen
Gror med himmelsk dagg på bladens fägring,
Krokos gulnar, källor sömnlöst skänka
Klara bäckar näring och i sångmörs
Krets med guldtöm åker Afrodite!"

Så med hednisk färg, men kristlig värma
Målande sin sälla hembygds fägring,
Sjöng, af hednasångarn väckt, atenarn,
När en yngling, tidigt som Krysantos
Genomträngd af korsets helga lära,
Nalkades med långsam gång den gamle.
Stannande framför hans fötter, stod han
Stum med öfver bröstet knutna armar;
I hans anlet syntes skuggor skifta
Mellan sorg och vrede, harm och ömkan,
Och hans blick låg sänkt på pergamentet.

Länge stod han tankfull, dock omsider
Bröt han tystnan. "Gubbe", så han sade,
"Blef ej äfven du en gång till ljusets
Helga rike kallad, trängde icke
Nådens varma strålar till ditt hjärta—
Så jag sport—; och dock, hur är din vandel?
Där, hvar dagens barn i fåfäng sträfvan
Träla, fika, storma och försvinna,
Där med praktsymboler, än af purpur
På en vårfrisk kind och än af löjen
Kring en läpp, som mognar, afgrundsfursten
Tecknat an de sina, där, o gamle,
Trängs du, lefver du och har din glädje.
Sällan ses du ensam, och om sådant
Nå'n gång händer, är det ej Försonarn
Som du ropar an, all världens Herre;
Nej, berusad af en giftfylld saga,
En förförisk sång, med läppar, blekta
Ren af dödens hälsningskyss, du stammar
Afrodites namn och Dionysos'.
Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle,
Skall du plikta för din brutna trohet,
Du i nådförbundet en gång slutne.
Ryslig, ryslig blir i svafvellågor
Än din lott, när, utan hopp förtappad,
Gråtande, du ej en tår kan gråta
Åt din törst och svagt med vissnad tunga
Evigt fåfängt till ditt bistånd kallar
Dina väsenlösa fabelgudar."

Så han sade. Lugnt som kvällens anlet
Var den gamles, och den höjda blicken
Såg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!"
Talte han, "din tro är stark, jag älskar
Den, som tror. Dock svara: kan ditt unga,
Bruna öga genomskåda hjärtan
Och rannsaka njurar, när du dömer?
Döm ej, och du döms ej, säger Herren.
From, fördragsam, fridsam, glad och trogen
Går sin gång i mästarns spår en kristen;
Full af kärlek är hans tro, och, yngling,
Kärleken är hofsam, mild och tålig,
Yfves icke, stormar icke, tänker
Icke argt och vet ej af att vredgas.
Kärleken fördrager allt, han tror allt,
Hoppas allt och lider allt och vänder
Aldrig åter. Yngling, om du hade
Tro att flytta berg och lyfta dalar,
Utan kärlek vore du en skugga."

Sagdt. Och vänligt räckande den unge
Handen, drog han honom till sin sida,
Och på samma häll nu suto båda.

Dagen framled, mattare i väster
Glödde solen, vinden sökte hvila,
Kvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.

Men för dessa taflor hade gubben
Nu ej öga; ynglingen allenast
Fängslade hans syn och tanke. Länge
Satt han tyst, omsider så han talte:
"Vackra yngling, om den gamles varning
Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra
Dig en fråga än, kanhända tvenne.
När jag ser ovalen af ditt anlet,
Pannans, näsans stolta, raka tycke
Och ditt språk förnimmer, halft i attisk,
Halft i jonisk brytning, ljuft i båda,
Ljuft ännu i ton, då du fördömer,
Vet jag, att hellen du är. Men säg mig,
Hvilken trakt dig fostrat? Kanske någon
Af Arkipelagens sköna öar
Såg dig födas, Paros, Samos, Naxos,
Mitylene? Kanske såg du dagen
På det rika Asiens kust? En lycklig
Fader lyfte dig, hvarhelst du föddes,
På sin arm och drömde sälla drömmar."

"Delos", svarte ynglingen med mildrad
Stämma nu, "det hafomflutna Delos
Var mitt hemland, Kallinikos hette
Den, som en gång jordiskt var min fader,
Nu en annan jag i himlen funnit."

"Kallinikos", talte gubben åter,
"Ej ett okändt namn du nämnt; min gästvän
Var i forna dagar han på Delos.
O, jag minns ännu den mångbesjungna,
Gröna ön, af sagans alla gudar
Sökt och älskad, Artemis', Apollons
Fosterhem, jag minns dess höga kullar,
Skuggade af cedrar och cypresser,
Och dess dalar,—skall jag nämna dalen,
Nyktos dal, åt citterguden helgad?
Många länder har jag sett, från Pelops'
Halfö vandrat till Tessalien, vistats
På hellenerhafvens alla öar;
Ingen nejd dock tjust mig så, som dalen
Där på Delos med sin lund, sitt tempel,
Och vid denna låg din faders boning.
Yngling, när så mycket skönt du skådat
Frän din lefnads första morgon, svara,
Äger jorden endast svarta bilder
För din själ, säg, bor ej i ditt hjärtas
Djup ett enda minne, tåldt och sparadt,
Från den tid, då drömlik än i oskuld
Du bland Nyktosdalens blommor lekte?"

Så han sade. På den unges skära,
Marmorhvita kinder sågs en flamma
Svagt och flyktigt tindra opp och blekna.
Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnat
Till en sägn en gång, Arkipelagens
Öar tro den redan, snart kanhända
Skall den spridas öfver fasta landet.
Så förtäljer den: På Delos föddes
Marmaryne. Tvenne lustrers somrar
Knappt hon skådat; när hos nejdens alla
Ynglingar begärens eld hon tände.
Men åt ingen sinnlig trånad ville
Hon sitt rena väsen öfverlåta,
Blott Apollon valde hon till älskling,
Och i Nyktosdalen, ren och trogen,
Blef hon gudens blomstervårdarinna.
Kväll och morgon, stundom hela dagen
Sågs hon där bland blommorna,—en äldre
Syster lik, så blid och så förtrolig,
Vattna, stöda, ordna och plantera.
Men ej handens ensamt var den skötsel,
Hon dem skänkte; ofta lutad länge
Med sitt öga öfver blommans öga,
Lät hon så sin andes låga drickas
Af den spädas blick och plantans dunkla,
Tysta stoft af hennes själ besjälas.
Själf tillbaka tog hon åt sin ande
Kropp af blomstren, klädde minsta tanke
I en skrud af dagg och doft och färger,
Bytte så med markens döttrar gåfvor,
Gaf och tog i outtömlig kärlek.
Där, i denna fristad, stängd för mängden,
Fick ibland en yngling ljuft fördrömma
Dagens stunder, lefva med det vackra
Blomsterfolket och dess vårdarinna.
Men om honom talar sagan åter:
När med hjärtat fullt af aldrig yppad,
Namnlös kärlek han bland Marmarynes
Blommor gick och hon i templet dröjde,
Såg han henne, fast hon själf var borta,
Sällt i hvar gestalt, i hvarje väsen
Af den skapelse, hon väckt och vårdat.
Rosen rodnade med hennes rodnad,
Liljan såg med hennes blick, i trädets
Susning hördes endast hennes stämma,
Och i tusen skilda former lefde
För hans fromma kärlek hon allena.
Åter, när från blommorna till henne
Någon gång han fick sitt öga höja
Och i samtal, såsom strängars rena,
Fånga hennes ord, då var det honom,
Som om allt, hvad fint i parkens rosor
Glödt och rodnat, hennes kinder eldat,
Alla liljors strålar sammangjutit
Hennes blick, och hela blomstergården
Mer förklarad blott, stått fram med henne.—
Så förtäljs det. Jag har sport och frågat,
Hvem han varit, ynglingen från Delos;—
Kallinikos' son, så har man svarat."

På den unges kinder syntes stora
Tårar nu. "O fader", så han sade,
"Nämn ej namn, som längst af jordens toner
Susat i mitt öra, jag har glömt dem;
Låt mig glömma, låt mig hata minnet
Af mitt tomma nattlifs skugg-gestalter."

Men den gamle talte, full af allvar:
"Yngling, hata ej din ungdoms skola,
Nyktosdalen och dess minnen icke!
Höga läror skrefvos för ditt hjärta
Där i bilder, dunkla, späda, svaga.
Se dig kring i världen! O, hvad ser du?
Öfverallt Försonarns blomsterrike.
Mörkt för den, som blindt till honom stormar,
Är det klart och öppet för det öga,
Som i kärlek stilla höjts mot honom.
Yngling, värd att skåda är hans blomgård.
Solar sår han där, och stjärnor strör han
Kring som liljor, vårdar stora länder,
Stöder folkslag, hör också den minsta
Mänskoblommas suck och, mildt till alla
Lutad, låter dem sin kärlek dricka.
Gå, som förr till Marmarynes blommor,
Ut i världen gladt och utan bäfvan,
Det är Herrans blomgård, du besöker.
Bor blott i ditt hjärta Kristi kärlek,
Blyg, ej rusig, skall du finna saligt,
Hur i allt Han skymtar fram, hur solen
Lyser med Hans ljus, hur stjärnan tindrar
Med Hans klarhet, lifvets sorl och vimmel
Af Hans milda stämma genomljudes.
När du sett det, gå till Honom åter
I Hans ord, och se, Hans ord skall vara,
Som om allt det ljus, som från Hans himmel
Strålat ned, Hans varma sol, Hans stjärnors
Milda här, Hans mänskoätter, hela
Detta underbara blomsterrike,
Mer förklaradt blott, där inne bodde."