DEN VÄNTANDE.
Så dyster och stel den senare perioden af vår höst än är, medför den dock på flere orter egna sysselsättningar och intressen, som bidraga att göra den för dessa trakters innevånare lika efterlängtad och viktig som någon af de blidare årstiderna. Längs hela sträckningen af vår kust är förhållandet sådant. Sjön, som är kustbons egentliga åker, ger sin rikaste skörd först då, när den sparsamma växten på några stenbundna tegar kring hans hydda längesedan blifvit inbärgad, och hans friska lif bland vågor och vindar börjar då, när septemberstormarna drifva fisken i land och göra nätet och noten lönande.
I dubbelt mått liflig är rörelsen då i de små sjöstäderna, hvilkas hela bestånd vanligast hvilar på skeppsfarten, såvida i de flesta af dem inga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora notvarp, handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas om hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med spänd längtan.
Det är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i sjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta gravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan för att ge akt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden, än triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje eller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun i sin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron och klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar hem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska dockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön, kvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken, tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att frukta eller önska; och när vid det egna patriarkaliska förhållande innevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har sina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre är okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt föreställa sig, hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga anlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort sagdt, hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i dessa små samhällen under den årstid, då på andra landsorter och i större städer människorna sluta sig inomhus och lefva för sig själfva.
Vi hafva här anmärkt dessa allmänna förhållanden för att inleda en kort berättelse, hvars lokal är ingen annan än en af våra små sjöstäder långt opp i norden, och vi bedja läsaren nu kasta en blick på följande små scener.
Det var en klar dag i början af oktober. Vinden, som en längre tid varit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade natten förut vändt sig, och i anledning däraf såg man hela förmiddagen skaror af män och kvinnor, som voro i rörelse för att antingen af andra inhämta underrättelser om väntade skepp eller själfva söka upptäcka några segel på det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns högsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande matronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp låtit upptäcka sig utanför hamnen.
Middagen kom och åtskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt för att vid en god måltid skingra sitt missnöje och styrka sig efter färderna; blott en enda person blef kvar ännu i klockstapeln.
Det var ett ungt fruntimmer, sedan ett år maka åt en sjökapten. Hon hade som en värnlös flicka blifvit upptagen i ett af de mindre handelshusen i staden och där genom sin flit och sitt saktmod inomhus och genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon förstod att handhafva försäljningen i kramboden (ty äfven de bättre fruntimren kunde utan att förlora i anseende betjäna den), gjort sig så oumbärlig för sina fosterföräldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde följa sitt hjärtas böjelse och gifva sin hand åt en barndomsvän, som nyss förut fått sig fartyg och blifvit sin egen.
Under sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad efter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta skiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort på en lång färd.
Nu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet. Hon var icke skön, allra minst en skönhet af det smäktande slag, som mången älskar för dess vekhet och känslighet; men hennes växt var ungdomlig och full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spår af den förvissning, ett själfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet så tidigt vålla. Hon grät, men äfven hennes tårar, som likt stora pärlor föllo ned på hennes lågande kinder, vittnade om fullheten af den källa, ur hvilken de flöto, och styrkan af de känslor, som frampressade dem. Sedan flere månader hade hon icke haft någon underrättelse från sin man, och ryktet sade redan, att han förlorat med skepp och allt.
Det var likväl honom, hennes öga sökte, och hon såg nu mot den blånande rymden, icke som skulle hon väntat att kunna upptäcka den saknades segel, utan som hade hon med kärlekens längtan velat tjusa hans skepp från de klippor, för hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg och saknad och stundom en skymt af hopp omväxlade i hennes hjärta.
"Hvarför", tänkte hon, "dröjer jag här? Hvad kan jag se, då jag ej kan låta bli att gråta? Och äfven om mina ögon vore klara, kommer ju icke något fartyg, då man icke ens med kikare kunnat märka något, och äfven om något kom, vore det dock icke hans. Kapten Styre väntas, och kapten Märs väntas; alla talte om dem och sågo efter dem; ingen nämnde honom, som jag väntar, fast han bort komma mycket förr än de. Och likväl går jag ännu hit opp, där hvar och en tyckes vara rädd att se på mig och bli tilltalad af mig. Och om jag ändå frågar någon, så talar hans tunga tröst, fast hans miner säga helt annat. Om jag kunde dölja, att jag ibland hoppas ännu; men jag kan det ej. Måste icke alla se det, då de se mig sitta här? Men hvarför skulle jag blygas att hoppas; man hoppas ju vid själfva dödsbädden. Kanske har han blifvit väderdrifven till de norska hamnarne och fått ligga där i veckotal, efter de äro så svåra att slippa utur. Om dock någon kom hit opp med kikare ännu, kanske skulle småningom något segel bli synligt!"
Så tänkte hon och antydde i denna sin sista önskan just den omständighet, som förnämligast bevekte henne att dröja kvar, där hon var. Hon hoppades nämligen och upphörde icke att vänta, att någon bekant ännu utom de, som redan besökt tornet, skulle af nyfikenheten drifvas dit och med beväpnadt öga kunna se och göra henne redo för förhållandena på hafvet.
Denna väntan blef dock icke uppfylld, och ensam lämnad med sin sorg och sin saknad, såg hon en lång timme fylla sig efter den andra. Klockan slog två; men ingen visade sig ännu. "Vinden", sade hon sakta för sig själf, "har dock blåst förlig och frisk hela tiden, och ett fartyg, som för ett par timmar sedan var långt borta, kunde kanske nu redan ses med blotta ögat. Syns då icke ens ett barn på gatan, att jag kunde kalla det hit opp? Se, där kommer dock någon på vägen från hamnen."
Med dessa ord tog hon sin näsduk, torkade med omsorg sina våta ögon och beredde sig att ropa an den kommande, om det var någon, som hon kunde besvära med sin bön och vinka upp till sig på några minuter.
Herr Flygerman, så hette den antågande, kom nu sent omsider från redden, hvarest han tillbragt hela förmiddagen med att för en god väns räkning uppgöra ritning till en slup efter en beprisad seglare, som nyss förut blifvit upptacklad och försökt. Han bar sin pappersrulle och sin tumstock i handen och skyndade med hastiga steg mot staden. Herr Flygerman var en af dessa äldre ungkarlar, på hvilkas yttre åren icke bita, och oaktadt han redan hunnit öfver fyratiotalet, hade han dock utseendet af att vara en trettioårig man.
En verksamhet af det mest praktiska slag hade bibehållit honom ung och rörlig och lika litet nedtryckt honom med verkliga sorger och ansträngningar som låtit honom domna bort i sysslolöshet. Han hade få behof, och man kunde säga, att han hade allt, hvad till hans lifs nödtorft hörde, om han blott var i stånd att skaffa sig tillräckligt af bestyr och klagoämnen. En liten handel med tjära och pottaska gaf honom hans bärgning och äfven, efter hvad han själf älskade att påstå, otroligt mycket arbete; men då den afkastning af suckar och strapatser, som han möjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla fall varit för otillräcklig för hans dagliga behof, hade en vänlig instinkt ledt eller, rättare sagdt, tvungit honom att söka en fyllnad för det bristande genom att uträtta andras angelägenheter.
Denna binäring, ty så måste man kalla den, ehuru den icke renderade bröd eller guld, förskaffade honom så dryga sportlar af språng och fläng och knot och svett, att de ofta öfvermättade hans aptit. Herr Flygerman var ingen stoiker eller filosof, men han kände likväl mången gång en naturlig vedervilja för detta slafveri under sin egen tjänstaktighet.
Emellertid hade denna hans buse en bundsförvant, som gjorde den dubbelt fruktansvärd och öfvermäktig, och denna bundsförvant var hans naturliga godsinthet. Nästan alltid dukade han under för endera af dessa makter eller för båda förenade, och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje gång till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i rörelse emot honom. Sålunda började han sin dag med hunger efter bestyr och knot, och han grep då till sina handelsangelägenheter för att ur dem tvinga så mycket af detta slag, som han förmådde. När han kommit till slut med dem, kunde han sägas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig till sina vänner för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin middagsmåltid, och denna blef alltid rundeligare. Därpå hade han gärna tagit sig en liten lur; men då kommo vanligen hans vänner i sin ordning till honom och proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som, om hans tjänstaktighet än var mätt, hans godsinthet dock tvang honom att hålla till godo.
Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och dem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för sitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad. Kanske hade hans egenheter också blifvit mera jämnade, om han kommit sig till att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke fått tid att tänka på sådant; och numera började han äfven anse könet för mycket inskränkt till sin natur och för litet dugligt i affärer för att vara värdigt någon reellare uppmärksamhet.
Denna originella man, ett af de många egna lynnen, smärre städer i synnerhet föda, kom nu med god fart tågande på den steniga vägen, full af både hopp och längtan att få sig sin verkeliga middag, som, för att uttrycka hans egna tankar, "hvar och en annan kunde äta, när lusten infann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, förrän han redan hunnit blifva mätt af idel bestyr." Just då han fått detta bittert ljufva knot färdigt i sitt hjärta, nalkades han klockstapeln, förbi hvilken vägen ledde, och hörde i detsamma sitt namn ropas tvenne gånger liksom ifrån höjden. "Herr Flygerman", ljöd rösten, "herr Flygerman, se hit!"
Om lika många pilar som ord susat kring herr Flygermans öron i detta ögonblick, hade han icke kunnat blifva mera häpen, än han blef. Han anade genast något nytt arbete och såg med förskräckelse opp, liksom hade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då han redan hade så nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr Flygermans oberoende ställning i lifvet hade bort kunna med lugn invänta hvilken anmodan som helst, såvida det stod i hans fullkomliga val att afslå den, om den föll honom tung; men det var just i den dunkla känslan af sin svaghet i detta afseende och af sin oförmåga att rädda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestört och förtviflad.
Han såg omkring med ögonen riktade uppåt och blef ändteligen varse ett hufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf honom tecken att komma dit opp. Då han snart märkte, att det var ett fruntimmer, med hvilket han hade att göra, blef han tryggare och ropade med en tämmeligen myndig och vårdslös ton, i det han vinkade ett par gånger med sin pappersrulle: "Har icke tid, har icke tid."
Härvid bemannade han sig med sinnesstyrka, så godt han kunde, och fortsatte åter sin gång i full afsikt att icke låta den vackra bedjerskans anrop störa sig mer än kråkans på kyrktaket. Emellertid var hans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar af denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns dörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om att kunna göra motstånd.
Då han märkte, hvart det skulle bära af, blef han rasande, och i den ljufva lusten att än ytterligare öka sin harm började han klättra uppför klockstapelstegarna med en sådan fart, att han så när förlorat andan, innan han uppnådde tornet.
"Hvad är å färde?" sade han med en häftig och afbruten röst, då han såg och igenkände vår bekanta där uppe, "hvad vill kusin Storm?"
Den unga frun, som varseblef hans hetta och med skäl slöt, att hon själf var orsaken till den, började ursäkta sig: "Förlåt, bästa kusin Flygerman, att jag besvärar er; men till hvem annan har jag här i min oro kunnat vända mig?"——
"Det är förbannadt bra", inföll herr Flygerman straxt med sin förra ifver. "Men jag skall säga, att jag också har behof som andra människor, och till hvem kan jag vända mig? Hvem gör mig den tjänsten, att han ens skulle äta för mig, om jag fäktar huru mycket som helst för andra? Jag försäkrar", härvid stego nästan tårar i ögonen på den gode herrn, "att jag på denna dag icke hunnit smaka ett gudslån, om jag undantar en sup hos Kryddströms och en bit ost hos gamla rådmans och två, tre små halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog från bagarns boddisk, då jag gick till hamnen. Annat har jag ej fått tid att förtära på hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjäla mig helst till en kvart timmas ro för att hinna få mig middag; men det är som vanligt: ställ dig blott i redet, nog finnas de, som lassa på."
"Huru kan man", sade den unga frun, sorgligt förebrående, "vara så nogräknad om några steg, då man kan göra en annan en stor tjänst. Kusin hjälper så många andra i saker, som de själfva kunde uträtta, och blir så lätt ledsen på mig. Kunde jag själf se längre, än jag ser, och skulle jag förstå att urskilja, om det är moln eller fartyg, som skymta där ute på hafvet, så ville jag visst icke be någon trötta sitt öga med att kasta en blick dit."
Herr Flygerman, som på sätt och vis fann sig slagen på denna punkt, gaf sin förtrytelse en annan riktning.
"Eljes", sade han, "vet jag icke, hvad fruntimmer hafva här oppe att göra. Förstå de något, och uträtta de något? Jag är säker på att om fiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern. Sådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se allt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen icke skulle kunna stå en enda dag. Men jag har brådtom och hinner icke förnöta tiden med prat.—Gif mig kikaren!"
"Jag har ingen sådan", sade den arma, unga frun förlägen; "men det är nu snart tre timmar, sen någon haft kikare här oppe, så att det visst vore möjligt, att man redan kunde se fartyg äfven utan."
Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef spotsk och ironisk.
"Jo, jo", sade han, "det är visst möjligt, att man kan se fartyg redan äfven utan kikare, kusin Storm; såsom om jag ser mot hamnen, så ser jag där straxt mästerna af Kryddströms aftacklade skonert och Jakobsons Jakobina, som kom hem i förra veckan, och en förskräckelig hop jakter och slupar, som ligga vid hamnbodarna—ha—ha—ha! Det är fartyg nog, det är fartyg nog, kusin Storm."
"Se icke ditåt", sade denna med sorglig och bedjande ton, "se genom den andra luckan, ditåt jag ser, se mot hafvet!"
"Hvarför icke", fortfor herr Flygerman lika segersäll, "haf blott tålamod, kusin lilla, så skall hon straxt få höra, hvad ditåt syns för blotta ögat. Först och främst ser jag kapten Styres flaggstång, som är nästan lika hög som en skeppsmast, vidare ser jag två smärre mäster, som stå uppställda mot rådman Vises stallsvägg och ibland brukas som fimmelstänger, sen ser jag garfvar Barks skyltkäpp med ett stort kalfskinn till segel i toppen;—skall jag säga, hvad jag vidare ser utan kikare, eller är det tillräckligt, hvad jag redan uppräknat?"
Under detta uppbyggeliga tal, som lik en vårbäck strömmade fram ur herr Flygermans uppsvällda glädje, hade den unga frun brustit i gråt. Då han därför kastade sin blick på henne för att med en förnäm fägnad betrakta verkningarna af sitt skarpa skämt, fann han det hafva träffat hårdare, än han önskat, och blef till mods ungefär som en kamfiospelare, då han med triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att han själf måste hjälpa honom att stryka. Hans pösande sinne föll tillsamman som en spräckt väderblåsa, och hans godsinta hjärta blef mjukt som vax, då han såg hennes tårar. Han började försöka trösta henne och godtgöra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och ursäkter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne, föga eftergaf det förra i rörlighet och fart.
"Hvad nu", sade han, "hvarför gråter kusin Storm? Lägg icke sådana småsaker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Ingen kan neka, att icke det är litet besynnerligt att kalla en opp i klockstapeln för att se efter fartyg, då man icke har någon kikare. Men hvad man icke har, kan man väl få. Jag får väl lof att gå till gamla rådman ännu, så hungrig jag är, och be honom komma hit med sin stora tub, som jag själf skrufvade sönder i går och rengjorde åt gubben. Och hvad Stormen angår, må man säga huru mycket som helst, att han är i sjöbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare håller jag före, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna tid. Huru var det med Styre här om året? Han var borta i sjutton veckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem ändå; det vet jag bäst, som fått trampa många trötta fjät för hans skull och hela sista våren grassera med den där lättingen segelsömmaren för att få hans nya segel färdiga."
Det öfriga af detta tröstetal försvann bland stegarna i den gamla klockstapeln, under det vår kund skyndade ned för att åter svettas och hungra en stund i sitt nyss åtagna värf.
Så hastig var herr Flygerman i sina rörelser, när han en gång kom sig i språng, att den unga frun icke hann räkna många bedröfliga minuter, förrän hon åter hörde hans stämma från de lägre våningarna i tornet.
"Jag har legat öfver borgmästare och råd i två års tid", hördes han säga till någon, som gjorde honom sällskap, "och bedt dem låta laga nya trappor till klockstapeln, och jag har för sakens skull lofvat att själf utan betalning se efter timmermännerna, men hittills har ingenting blifvit gjordt, och härefter göres icke heller något, förrän en eller annan brutit armar och ben af sig på dessa fördömda trädpinnar."
"Fjäska icke, Flygerman", hördes den andra svara, "och slå ej kikaren så hårdt mot stegarna för hvar gång du fattar tag med handen, så fördärfvar du hvarken dig själf eller den. Jag har i femtio års tid gått opp och ned på dessa trappor och bärgat både armar och ben, Gud ske lof, till denna dag."
"Det är förbannadt bra", anmärkte herr Flygerman åter, "så mycket mer kan man räkna, att de tjänat ut och behöfde förnyas. Men mig gör det detsamma, jag har nog arbete förut och ser gärna, att jag slipper alla extrabefattningar."
Vid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en af luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad panna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen.
Hans följeslagare blef något senare synlig. Denne var ingen annan än den unga fruns förra fosterfader, och den hälsning, hvarmed han mötte hennes, röjde en viss portion af den köld och det missnöje, hon var van att se hos honom ända från den stund, då hon emot hans vilja bortbytte omsorgen om hans gamla kattunsdukar, röda filtmössor och lerpipor mot den om en ung och blomstrande man.
För öfrigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt utseende, till någon grad likväl mildradt nu af det nöje, hvarmed han fann sig på en plats, som näst kyrkan skänkt honom den största tillfredsställelse i lifvet. Med en skälig lott af naturlig stolthet förenade han nämligen en järnfast likgiltighet för allt, hvad storhet fanns i staden, från borgmästarens till skoflickarens, den enda undantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptäcka och igenkänna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han och slumrade; han var rådman, men på rådhuset teg han; i klockstapeln var han och ville han vara ett orakel.
Lik den bedagade stöfvaren, som låter valpen vädra i buskarna och i lugn väntar, tills han ger skall, stod äfven den gamle nu helt trygg och afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar, hvilken äfven, att fortsätta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltför hastigt gaf ljud.
"Jag har mina egna tankar om fartyget där!" sade han och teg åter med den mystiska min, hvarmed han alltid älskade att ge sina små hemligheter vikt.
"Om fartyget där? För Guds skull, säg, om ett fartyg kommer!" ropade den unga frun och sprang upp från sin bänk.
"Hm!" mente herr Flygerman, såg myndig ut och fortfor att kika.
"Ro fram med hvad du vet", sade den gamle herrn, "och gif mig kikaren!"
Den unga frun stod på nålar; herr Flygerman ensam var orubbelig. "Kursen rakt på kikaren", mumlade han för sig själf,—"ett större fartyg—hvita segel—Märs hade mörka, Styre nya, mörka—har några trötta fjät tagit för dem——hm!" Härvid räckte han kikaren åt den gamle. "I linje förbi garfvar Barks skylt, rakt ut till hafs, se ditåt!"—
Stapelkonungen intog sin tron vid luckan, och ett utbrott af löje, som mera liknade sågande än skratt, beledsagade hans första blick mot hafvet.
"Ett större fartyg", sade han, i det han sökte antaga herr Flygermans ton,—"hvita segel—ja, ja, så länge solen skiner på de gråa bräderna, jo; det värsta är att fartyget där står på grund, bror Flygerman, så att det icke slipper ur en fläck."
"I Guds namn, låt mig då få veta hvilket fartyg!" frågade den unga frun.
"Båken, båken, syster", svarade gubben helt kort.
Den arma frun kastade en blick af sorg och missnöje på herr Flygerman, hvars förhastade upptäckter i hennes hjärta väckt ett hopp, som lika så hastigt förstördes. Denne åter sökte att rädda sitt knäckta anseende ännu i dess dödskamp bakom lederna af en opposition, hvaraf dock endast orden: "Det är förbannadt bra"—lika bepröfvade veteraner ryckte fram, men de öfriga stupade mellan hans tänder bland en tross af skorpor, hvarmed han på sin senaste färd icke glömt att förse sig och dem han just nu höll på att med aptit förtära.
Den gamle hade emellertid med sitt säkra öga öfverfarit hafvet utan att varseblifva ens skymten af ett fartyg och började redan skjuta ihop sin kikare, då han helt oförmodadt med blotta ögat såg ett stort skepp under fulla segel sticka fram förbi en hög skogbeväxt bergudde, som inneslöt redden, och i flygande fart vända in mot hamnen. Denna öfverraskande syn bragte honom i en fullkomlig extas. Hans andedräkt blef högre, hans kinder fylligare, han drog ut kikaren ånyo, lade den till ögat och utbrast i ord:
"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gång? Jag ville önska, du vore tre mil ut till sjöss, så sant jag skulle känna igen dig likafullt på skrytet och ståten redan, om ej på annat. Hvem är det, du skyldrar för?—Och kanongluggar har han låtit måla på det ruttna skrofvet och stuckit opp bogenbramstänger och hängt klutar på läsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det tjocka sockerfastaget? Gud förläte honom!"
"Hvem är det?" frågade hans båda bisittare på en gäng.
"Märsen, den gamla narren, Märsen. Om Flygerman låtit bli att skämma bort min kikare i går, då han nödvändigt ville putsa glasen, så kände jag redan igen gubben själf på däck, så nära är han. Men nu ro vi ut till hamnen att ta emot honom, och någon viker in på vägen till hans gumma och får henne att komma ut; och du, syster",—här steg han opp och vände sig till den unga frun—"kommer också med, så kan du få höra ett ord om Stormen kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö. Ja, ja, det är så dags att lipa och gråta nu. Det är annat att gå som skepparhustru och trampa trötta fjät och kika efter sin mans sönderblåsta lärftslappar än att stå i min bod och ha goda dagar och plocka russin i munnen och bläddra i nya kattunsdukar—ja—jag undrar, hvilken nöd gick åt dig då, syster?"
Sällskapet följde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga frun mera sorgsen än hon var, då hon steg dit upp, och herr Flygerman utomordentligt förtretad öfver sitt misstag med båken och öfver den skam, han fått till tack för sitt besvär med kikaren.
Denna hans förtrytelse stegrades än ytterligare af aningen om att han och ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Han brummade under hela vägen, ehuru för mycket afbrutet och tyst, för att man skulle kunnat urskilja annat än enskilda ord. Först då, när man nalkades den tvärgata, vid hvilken fru Märs bodde, började hans knot höras tydligare.
"Och den gamla tjocka ankan!" hördes han säga, "om hon kommer med eller icke, kan det vara just lika. Märsen får tids nog händerna fulla ändå. Aldrig har jag hört en människa prata så mycket, som hon pratar; och hennes eviga 'hjärtandes och jämmerli' kan skära öronen sönder på folk. Och hvem skall gå och säga till åt henne! Jag?—Vänta får man! Fan besitta, någon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara för afgjordt, att jag skall vara på post och färdig att orka och springa;— jag skall säga, att det blir förbannadt tungt i längden."
Med dessa ord vek han af på tvärgatan, och de båda andra fortsatte sin gång, öfvertygade om att hans förtrytelse alldeles icke skulle hindra honom att vara en pålitlig budbärare. Efter en kort promenad kommo de till hamnen.
Den gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden, reste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen.
Dagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma, oktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet och jagades blott sakta af den aftynande blåsten. Det var ingen tid att förlora, och gubben var redan i beråd att lägga ut och icke bry sig om sina båda dröjande passagerare, då han i hast hörde den väntade fruns tunga steg och kände hennes kopparstämma:
"Jämmerli, om kusin Flygerman har hjärta att narra mig? Var det nu gubben själf bara, riktigt han själf, stackare? Såg kusin honom på däck? Hjärtandes, om han är sjuk kanske och måste vara i kajutan. Annars går han i sin blåa rock med stora mässingsknappar och i röd filtmössa och med sin gamla pipsnugga i munnen—tvy! Jag snusar själf och tål inte de där röktrutarna.—God afton, gamla rådman, god afton, stackars barn, är du här också och väntar din gubbe? Gud tröste dig, hvar han må hamnat! Men jämmerli, hur liten den båten är; kan den bära fyra personer?"—
"Stig in, syster, så får du prata sen", sade den gamle och hjälpte utan vidare omgångar den kolossala frun i båten, som sviktade under detta väldiga tillskott i last. Snart befann sig sällskapet ett godt stycke ute på sjön, och ett lika så godt stycke hade fru Märs redan hunnit in i ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hållet betog alla de öfriga både möjligheten och lusten att yttra ett ord. Det är dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn af prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle dränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som först drabbades:
"Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden", sade hon, "Gud bevare någon från att förkyla sig för min skull. Drag opp rockkragen; kusin har hela tiden hållit sig för öronen. Ack, den örvärken, när den anfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en människa. Jag har låtit rycka ut tre tänder i fjol och en i år och vet, hvad värk vill säga. Se nu, ja, se nu på bara hur han grinar, och det är visst och sant, att man kan förlora allt sitt humör med mindre press. Gud gifve, att Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin höstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har ingen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten och vind—hu, kvad den båten kränger—det är inte en ensam, som går till kost, det är två och tre och hundrade.—Men du skall drömma, syster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma. Hvar gång Märsen kommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara sanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i min sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag går i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står Märsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu, hvad det hade att betyda.—Men det blir ju alldeles mörkt, mitt herrskap, och bäst det är, så stöta vi väl på en sten och drunkna här allesamman."
Det hade också i själfva verket redan mörknat så, att den gamle rådmannen började misströsta om att hitta på fartyget. Hvad än värre var, hade han anledning att förmoda, att kaptenen redan hunnit ankra och begifva sig från skeppet, och han var därför angelägen om att förebygga den ledsamheten att förfela hans kurs och segla förbi hans båt utan att möta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga in i sin språksamma följeslagarinnas sladder, för att lyssna efter rösten af någon talande eller ljudet af ett årtag ute på den vida, bortskymda fjärden.
Då icke ett ljud förspordes och vägen till den vanliga ankarplatsen för skepp, som antingen af motvind eller mörker voro hindrade att segla in i den inre bukten af hamnen, var alltför lång och besvärlig att så sent på kvällen tillryggaläggas, ändrade han sin första plan och beslöt att lägga till vid en plats, från hvilken den väntade båten lika säkert kunde varseblifvas som från slupen. Det var en udde, förbi hvilken inåt hamnen sträfvande farkoster måste styra, men som äfven hade en enkom för slupar inrättad brygga, vid hvilken mången från redden kommande plägade landa, om han för tillfället fann det bättre att gå till fots till staden än att med armar och rodd sträfva dit.
På denna udde landsatte den värde styrmannen sitt sällskap, öfverlåtande åt deras val att dröja kvar eller begifva sig tillbaka. Omständigheterna fogade så, att man knappt hunnit opp på bryggan, när man till allmän glädje hörde de raska årtagen från en slup, som nalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr Flygerman, som icke var någon hatare af surpriser, när han själf hittade på några, glömde för nöjet att få syssla och ställa till sin harm öfver den gamla fruns språksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen och ledde henne så nära randen af bron, som hon kunde förmås att gå.
"Stå här", sade han, "och var tyst, om det är möjligt, en handvändning. Om båten far förbi, så ropa vi den an, men om den lägger till, så tag emot gubben, det första han stiger med sin fot på trappan. Man har en gång förr ställt till ett dylikt spektakel och tagit några trötta fjät för att få det i gång."
Med en pigg handtryckning gaf fru Märs till känna, att hon både begrep tillställningen och var förtjust öfver den. Hon blef kvar på sin plats, jämkade om sin stoppade salopp, torkade med näsduken mun och näsa, strök opp sitt på pannan nedfallna hår och utstyrde, mörkret till trots, sina behag på det allra bästa.
Ett kommandoord, bortblandadt af rodden, hördes nu från slupen, årslagen upphörde och straxt därpå såg den goda frun de dunkla konturerna af båtens befälhafvare bredvid sig på bron.
Utan att dröja slog hon sina väldiga armar kring hans hals, tryckte en smällande kyss på hans läppar och utropade med glad ifver: "Ha, din skälm, känner du icke igen mig? Gud välsigne dig, välkommen hem!"
"Lagom bäst, fru Märs", svarade den främmande med en röst, så förvånad och så olik den väntades, att hans ömma emottagerska sprang en famn tillbaka af förskräckelse.
Men för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga frun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i sin hemkomna mans armar.—Det var kapten Storm.
Man förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg, beledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens kort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed att låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan att låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa liksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln. Den belåtnaste af alla näst det unga paret var herr Flygerman, som oupphörligt under vägen till staden gnuggade händerna af glädje öfver sin själfinbillade förtjänst att hafva haft "sina egna tankar" om fartyget redan i början, en sak, som han esomoftast påstod sig hafva yttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall vittnen behöfdes.