PROCESSMAKAREN.
Det var en kall vinterdag. Den skarpa blåsten och snön, sona i vilda flockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut på lustfärder, och hvar och en, som icke hade ärender af vikt att förrätta utomhus, hölls gärna inne vid en brasa. Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på hvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig rörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram genom de hopade drifvorna.
Vintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af alla slag skyndade att inställa sig. Den fredliga bonden, som dock ännu hade lust att våga sin riksdaler för att få höra lagen tala ett snedt ord mot hans granne; slagskämpen, som nödtvungen vandrade framåt med en klen vägkost på sin rygg och ett dussin örfilar på sitt samvete; tjufven med sina ultraliberala idéer om gästfrihet; lösdrifvaren med sin frisinnade håg; herrn med sina affärer och narrn med sina, människor af alla åldrar, villkor och bekännelser samlades nu till den kända mötesplatsen för att anklaga och anklagas, vittna och skåda. Tingsgården och gårdarne närmast den vimlade af folk, bekanta träffades och samtalade, slädar skötos fram och åter, hästar skrapades, vattnades, bundos, och öfver den brokiga skaran blickade då och då en ung sekreterare och en annan, utkommande på trappan liksom för att mönstra sina arméer.
Bland de många anlända främmande satt i ett af pörten en man med sin hustru. De sågo stundom med oro ut genom det trånga fönstret, och på bådas ansikten visade sig omisskänneliga spår af ett djupt lidande. Efter en stunds tystnad börjades dem emellan ett samtal. "Du såg då visst, att han ej kommit ännu?" sade kvinnan.
"Se själf", svarade hennes man, "luckan är ju ännu fastskrufvad för hans fönster och farstun är stängd."
"Kanske", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af glädje, "kanske blir han borta och låter hela saken förfalla."
"Säg hellre: kanske blir domaren själf borta", invände mannen. "Har det hållits något enda ting, sedan öfversten fick sig sitt boställe här i socknen, då han ej varit tillstädes och släpat med sig vittnen och stämt in folk, så att knappast gubbar och barn fått bli hemma. Han har ju redan i flere år haft sin egen stuga vid tingsgården, liksom andra hafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, där håller han sin gudstjänst och där har han sitt sannskyldiga hem."
"Men vi skola bönfalla och be honom", sade hustrun, "kanske har han ändå ett mänskligt hjärta och vill ej se oss drifvas ut på landsvägen med våra många små barn. Kommer ett godt år, så få vi råd och kunna betala vår skuld, hvem vet, kanske redan i höst."
I detta ögonblick hördes det skrällande ljudet af en kurirklocka, och mannen bleknade synbarligt.
Men midtigenom vimlet af människor och lass åkte en släde in på gården och styrde med hejdad fart sin kosa rakt mot den nyss omnämnda stugan. I gafveln satt en bred herre i vargskinnspäls, hvars ragg pöste vidt öfver bräddarna af den trånga släden. Hufvudet syntes liksom insjunket i ett fodral af en tjock, röd duk, som skulle tjäna till munkläde, och i hans famn låg på den yfviga fällen ett piphufvud, åtminstone till vidden föga mindre reputerligt än ägarens eget.
Framför honom på kusksätet såg man äfvenledes en herreman, att döma af den brutna finska, på hvilken han ropte åt bönderna att ge rum, och af hans sirliga sätt att göra statssnärtar i luften med sin piske. För öfrigt var hans dräkt ingalunda beräknad hvarken på stat eller bekvämlighet. Hans korta, knubbiga figur var med möjligaste sorgfällighet insvept i en tunn kapprock, som, då han hoppade ur släden, syntes räcka honom blott till knät, och på hans blåa, utborstade mössa hittade den yrande snön knappt så mycken lo, att den kunde fästa sig fläcktals.
Herrn i släden var den afskedade rika öfversten och possessionaten Tingkors, och herrn på kusksätet var hans handsekreterare, faktotum och nådehjon, den grånade studenten Simon Timoteus Gåsevinge.
Att anbefalla häst och släde i vård åt en af de kringstående bönderna, läsa upp dörren och låta inbära fällar och packning var för herr Gåsevinge ett ögonblicks verk. De båda herrarna trädde in, och snart såg man den lilla stugan upplyst af en blossande brasa och öfversten gravitetiskt placerad i en länstol vid bordet, medan herr Simon Timoteus med beställsam ordentlighet påtände tvenne ljus, städade sin patrons effekter och sökte att genom flitigt dammande och putsande skydda den sorgliga återstoden af sin ungdomskapprock, hvilken han för köldens skull ännu bar på sig, för hvarje menlig inverkan af den smältande snön.
Läsaren har utan tvifvel redan igenkänt den gamle krigaren och ser honom, i följd af hans nedslagna gäldenärs skildring, kanhända icke med de blidaste ögon. Det torde därför tillhöra opartiskheten att yttra några försonande ord till hans förmån.
Öfverste Tingkors var ingen blodsugare på sina gamla dagar, fast han älskade tvister och strid. Han hade tjänat fäderneslandet med skälig utmärkelse i pommerska fälttåget och sedan tyckt sig vara lika väl som någon annan berättigad att sätta sig ned i ro på sina ärfda och förvärfda egendomar. Med allt detta, plägade han säga, hade han icke dragit sig som ett lastdjur undan oket för att lefva för magen blott. Människa hade han varit och krigsman, och som människa och krigsman ville han lefva ännu, fast han icke kommenderade regementen och bataljoner mera, utan kapitel och paragrafer. I själfva verket hade tillgången varit sådan, att lugnet småningom blifvit honom för mycket lugnt och en och annan jordtvist med hans grannar just i behörig tid kommit emellan, för att leda honom in i rättegångsaffärer och ge honom smak för de egna skärmytslingar, som utkämpas inför domarens tron i tingsstugorna. Med en dryg portion af stolthet och själfförtroende och en än större af naturlig enfald hade han sålunda under årens lopp kommit till den öfvertygelse, att processen varit hans egentliga fält och lagen det svärd, med hvilket han kunnat bringa sig opp åtminstone till en generalsvärdighet, om han blifvit jurist.
Redan för flere år tillbaka hade han låtit uppföra sitt högkvarter, som han kallade det, vid tingsgården. Nu var hans tid delad emellan rättegångstvister, träkarlsspel och hågkomster från hans militära bana, och alla dessa hans favoritförströelser sammanväfde sig med hvarandra i hans föreställningssätt och hans tal till ett tyg af den brokigaste färg och ränning. Korten voro för honom trupper, en batalj kunde han kalla en process och en process åter en robbert; han spelte ut ett kompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial. För öfrigt låg öfver hela hans väsende ett flegmatiskt lugn, och i hans stora, fylliga anlete upptäcktes lätt en viss enformig dryghet, förenad med en godtrogen enfald, som dock stundom uppiggades till ett kolossalt uttryck af glädje öfver någon liten slugt påhittad fint.
Han hade nu en stund med stor myndighet sträckt sig i sin länstol och med några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp, när han tyckte det vara tid att gå på saken och som vanligt inledde sina ordres med en liten personlig apostrof till sin medhjälpare:
"Gud förbarme sig öfver er ordentlighet, herr Gåsevinge, med hvilken ni ändå icke kommit dess längre i världen. Hör då en gång opp att städa! Städa må man hemma, om man så har lust; men här lefva vi som vandringsmän, herr Gåsevinge, i fält, i ett läger, med brinnande krig för dörren, och här gäller det att se efter våra trupper och icke våra pälsar. Packa opp dokumenterna, min vän, så att vi få sortera dem än i afton. Kom ni ihåg att taga med er torpar Johans inlaga och gamla Pistols fattigbevis? Våra kort bli sämre och sämre, gunås, och inom några år komma vi till tingsbordet med bara hackor."
Till denna sista klagan hade den gode öfversten allt skäl. Alla hans gamla mål voro i tidens längd småningom afgjorda och nya ville icke mer räcka till, emedan hvar och en af hans grannar, af farhåga för hans processlust, med omsorg sökte undvika alla sådana förbindelser med honom, af hvilka någon rättegång kunde föranledas.
Herr Gåsevinge löste upp en af kappsäckarna och började framdraga akter och dokumenter, visserligen icke så digra mer som i forna bättre tider, men dock tillräckliga ännu för att småningom fylla hela bordet. Den gamle öfversten satt gungande i sin länstol och kastade en belåten sidoblick på hvarje nytt pappershäfte, som uppdukades. När allt var upplockadt och framlagdt, skakade han sakta på hufvudet och sade med en half suck: "Hå hå, min kära Gåsevinge, är leken slut ren?"
"Och sanningen att säga, herr öfverste", mente denne, "jag tror vi hafva fått en hackhändelse."
"Men skuldfordringsmålet mot min granne, Simon Pavola", inföll öfversten skrattande, "skall dock göra spel. Det är ett äss, vill jag förmoda."
"Om herr öfversten"—här hostade herr Gåsevinge—"jag menar, ifall det ej är för hårdt att drifva honom på landsvägen med hustru och barn."
"Tyst, Gåsevinge", sade öfversten med en sträng min, "ni är själf en stackare, jag säger en godhjärtad narr, och därför vill ni vara en stackarpatron i alla edra dagar. Låt mig icke höra vidare om den saken. Jag är en gammal man, som snart har gjort min kampanj i världen, och Gud skall veta, att det svider mig i hjärtat, att jag icke kan göra slam på Pavola utan att se honom gå ifrån gård och grund; men så måste det ske. Sitt ned och börja mönstringen."
Herr Simon Timoteus tog sig plats vid bordet och började med en viktig ämbetsmin genomgå och väga de utbredda dokumenterna. "Primo", började han, "ängstvisten med"——
"Gå förbi, gå förbi", ropade öfversten, "det är ett uselt kompani och skall springa vid första salfvan."
"Sekundo, konceptinlaga emot etc. etc. beträffande olaga skallgång etc. etc."
"Läs opp den; har ni kunnat få någonting af den saken, min kära
Gåsevinge?"
"Det är blott ett utkast", svarade denne, "lagrum och parter stå ännu icke utförda, utan endast som etceteror; men uppställningen är ungefär denna: ehuru utredt är, att skallgång i denna socken efter vargar och andra skadedjur blifvit af ålder anställd sålunda, att skallkedjan börjat från fastlandssidan och därifrån dragit sig ned öfver näset mot Susiniemi halfö, hvarvid näten städse varit uppsatta tvärsöfver ängslöten, en knapp half fjärradels väg från södra udden, hafva dock i sistförflutna höst vederbörande skalluppsyningsmän af illvilja eller annan okänd anledning i så måtto vikit ifrån urgammal och häfdvunnen ordning, att de börjat skallgången ifrån ofvannämnde södra udde och motat med näten i skogsbrynet af fasta landet just ofvanför näset. Då jag i egenskap af förut vorden etc. etc. såsom boställe innehar Susilaks gård, upptagande med underlydande skogsmarker och ägor större delen af berörde halfös södra ända, har jag ansett mig befogad hos etc. etc. anföra besvär öfver nyssnämnde vederbörande skalluppsyningsmäns lagstridiga åtgärd, yrkande härhos, i stöd af etc. etc. samt etc. etc. och vidare etc. etc., ansvar för den skada mig därigenom tillfogad blifvit; ity att icke allenast skogsfågel utan äfven harar och annat nyttigt villebråd genom mera sagde åtgärd blifvit från mina ägor förskrämda ut i det vida landet, dädan de hvarken snart ej heller till lika mängd mera torde återkomma."
"Bra", ropade öfversten, "bra, min gode vän. Slå vatten i tepannan och värm er ett glas toddy; är ni blott i stånd att ladda skarpt edra tre etceteror, så hafva vi affären i händerna."
Icke litet belåten och nöjd öfver sin gynnares goda anbud och till och med smickrad af bifallet, besörjde herr Gåsevinge sitt glas och satte sig åter med ett ganska sorglöst utseende vid bordet, ehuru litet han i sitt innersta hade afgjordt, hvadan han i hast skulle taga ammunition för att ladda skarpt sina tre pompöst framdragna kanoner. Emellertid ville han låta saken bero på en ytterligare konferens med de unga juristerna vid tinget, hvilka han också eljest af andra spirituella, att icke säga spirituösa, anledningar innan aftonen ärnade besöka.
I öfrigt var herr Gåsevinges hufvudsakligaste ögonmärke för hela denna tingstur det, att kunna beveka sin patron till miskundsamhet mot den fattiga gäldenären, hvars bedröfliga belägenhet i yttersta grad oroade hans medlidsamma hjärta. I denna afsikt hade han gärna uppbjudit all sin juridik för att ge hvarje förekommande mål det möjligaste utseende af probabilitet och rättvisa, öfvertygad om att den gamle öfverstens benägenhet att låta sin fordran hvila helt och hållet skulle bero af mängden af de mål, han hade utsikt att vinna; men vid närvarande konjunkturer syntes honom denna uppgift alltför svår, för att han ens skulle kunnat hoppas den minsta framgång vid försöken att lösa den. Han bemannade sig dock med värdighet, lik en gammal korporal, som bevarar sin militäriska hållning, om han än är ställd i ledet med odugliga rekryter, tog åter några papper i handen och började mönstringen.
"Protest emot hållskjutsutgörande med tvenne hästar från Susiniemi rusthåll."——
"Far förbi den saken, herr Gåsevinge, där står ingenting att göras."
"Tvist med Höga kronan angående rättigheten till kalkbrytning å Korpi krononybygges ägor."
"Den saken har räckt ett år och skall med Guds hjälp räcka än flere. Gå vidare, min vän."
"Promemoria i backstuguhjonets Elsa Eriksdotters skadeersättningsmål mot bonden Erik Eriksson för en af dennes hund ihjälbiten tupp."
"Halt, stanna litet! Detta mål får ni lof att taga i ert namn, min kära Gåsevinge. Saken är i sig själf högst intressant, min vän; men konveniensen kunde hafva någonting att anmärka, om jag dref målet själf. En general, ser ni, får icke rycka i fält med bönder, och man täcks icke spela om halfören, då man fått sig en viss rang i världen. O, min kära Gåsevinge, om jag vore i er lyckliga ställning i det afseendet, att icke bero af världens fördomar! I min utnötta, svarta rock, med mina dokumenter under armen, skulle jag vandra omkring från den rikes och mäktiges palatser till torparns koja, öfverallt skulle jag få höra, hvar någon orättvisa skett eller något intrassladt vore att utredas, och komma till tinget med arméer, som, jag försäkrar det, fordrade ett lika stort geni för att rätt anföras som någonsin de verkliga. Det är er storhet, Gåsevinge, och er lycka, som ni vunnit genom er godsinta efterlåtenhet i världen och ett glas, då det kunnat fås,"—här flög ett ofantligt löje öfver den ädle öfverstens anlete— det är er storhet, säger jag, att kunna vara efter er egen smak och er egen öfvertygelse utan att straxt draga hopens ögon på er. Skulle en högre än mänsklig domstol finnas, dit man i laga ordning kunde instämma världen för allt det tvång, man lider af dess fördomar och enfald, jag försäkrar er, Gåsevinge, det målet vore ingen hacka att spela ut. Promemorian har jag själf gjort efter den gamla kvinnans utsago och antecknat några vittnen. Låt det bli emellan oss och nämn mig icke vid hela processen."
"Saken är sådan: käranden äger en tupp, som ibland utredes hafva gått på svarandens gård och myllat sig bland hans tobaksplantor. Svaranden har brukat hot. En dag hafva vittnen förnummit hundskall och därjämte häftigt kacklande på svarandens gård, gått dit och sett kärandens tupp ligga ihjälrifven och besagde hund löpa femton till tjugu alnar från stället. Gårdsägaren utredes hafva stått på trappan och lockat honom in. Hvad tyckes er, Gåsevinge, så långt är saken klar."
"Alldeles", anmärkte denne, "och synes ej kunna förloras."
"Vänta", sade öfversten med ett finger på näsan, "nu kommer en benigare omständighet. Samma vittnen intyga äfven, att de i samma stund sett en stor slaghök sätta sig opp på stallstaket vid pass sjuttio steg från valplatsen. Huru vill man få bort den? Tuppen är rifven, efter kärandens påstående af gårdsägarens hund, efter svarandens påstående af höken. Ser ni, min vän, saken har mera vikt, än man ville tro, och Gud vet, hvad som i den kan utredas."
Herr Gåsevinge hade i grunden ingen lust att uppträda i detta mål, i synnerhet sedan han insåg vanskligheten af detsamma och befarade, att omständigheterna därvid skulle väcka uppseende och göra honom till ett åtlöje för hans bekanta vid tinget; han började därför söka draga sig ur spelet och anmärkte, huruvida det icke vore skäl att låta saken förfalla, så mycket hellre, som den icke vore herr öfverstens egen och som för bristande vittnen och upplysningar föga anledning vore att vänta en gynnsam utgång.
"Vasserra nej!" sade öfversten, "här är icke fråga om mitt, om ditt, om vinna eller förlora, utan om en vida viktigare sak: hvad kan människoförnuftet uträtta, då det användes rätt och känner sina hjälpmedel? Lagen har sin form, och domaren måste döma efter den, för eller emot, må vara; men märk väl, talangen ligger däri att kunna bringa sin sak så nära vinsten som möjligt. Ser ni, här äro tre omständigheter att öfverväga: först hundens natur, sen tuppens och sist hökens. Det är afgjordt och kan bevisas, att den förstnämnde skäller på fågel, följakteligen biter, när han kommer öfver någon; och likaså kan man med skälig visshet antaga, att han denna gång blifvit eggad af sin husbonde."
"Men", anmärkte herr Gåsevinge, "huru kan man väl förklara, att tuppen inväntat honom, då den hade vingar och fötter att draga sig ur spelet med?"
"Var icke enfaldig, min vän", sade hans patron missnöjdt, "ni vet, att den var tam, såvida den lefvat sin mesta tid med sin ägarinna i hennes trånga koja."
"Men höken?" mente herr Gåsevinge.
"Nåväl höken", sade öfversten ifrigare, "är det väl rimligt och öfverensstämmande med detta djurs natur, att han skulle vågat sätta sig upp på stallstaket blott sjuttio steg från stället, ifall han blifvit bortjagad från rofvet af hundar och människor?"
"Men om herr öfversten förlåter", invände hans klient, som allt vidare ville rädda sig undan det ledsamma uppdraget, "är det väl mera rimligt, att han skulle hafva vågat flyga midtemot skallet och sätta sig så nära utan anledning?"
"Inga krokmarscher och advokatknep!" ropade den gode öfversten och slog sin hand mot stolkarmen, högeligen uppbragt. "Ni kan gå, hvart ni behagar, jag behöfver er icke mer för i afton, och vill ni icke åtaga er denna sak, så får jag nog den, som gör det. Utan anledning!" upprepade han litet lugnare, "var det icke anledning nog, att han hörde kacklandet?"
Herr Gåsevinge steg opp, tog sitt glas, drack med en vördnadsfull bugning öfverstens skål i botten och aflägsnade sig.
* * * * *
Herr Gåsevinge var för mycket van vid dylika små stormar för att befara någon allvarsammare olägenhet af sin patrons förtrytelse och i någon mån låta modet falla. Tvärtom var det honom icke oangenämt att för ett så lindrigt pris hafva undsluppit den brydsamma befattningen med sin patrons dokumenter och däremot förvärfvat sig friheten att besöka sina vänner och gynnare i farstukammaren i tingshuset. Därför hade han icke förr tillslutit dörren efter sig, än han ökade sin fart, sprang lätt trippande genom snön öfver gården och inträdde i sekreterarenes rum, dit ljudet af ett muntert glam och skenet af upptända ljus redan på afstånd behagligt inlockade honom.
Snart hade han där vid ett glas, som lika villigt bjöds som emottogs, helt och hållet förgätit både sin principal och hans angelägenheter och satt nu hela den långa kvällen i sin snäfva, sorgfälligt bibehållna och borstade svarta frack bland de unga moderna herrarna, rik som en konung och vida sorglösare, betalande därjämte med tallösa historier från sin akademiska tid och sina tingsturer de artiga värdarnes frikostighet.
Minnet af forna såväl gladare som sorgligare dagar i förening med punschen gjorde hans hjärta mjukt som vax, och det var ej utan ett innerligt deltagande, endast ibland afbrutet af ett litet öfverdådigt skratt, hans unga, ännu icke till filistrar mognade åhörare upptogo de enkla, lätt förstådda teckningarne ur hans egen lefnad: huru han växte opp med hela världen i utsikt, han såsom andra, huru hans horisont småningom mulnade vid akademien, till dess äfven hans närmaste mål bortskymdes helt och hållet och det tomma skenet af världslig ära och utmärkelse blef honom af vana lika umbärligt, som solen var honom nu, där han satt i en varm kammare med ett glas för sin kväll och bröd för sin morgondag. Så förflöt kvällen, och herr Gåsevinge märkte i sin vekhet ej, förrän han kom ut på gården för att begifva sig hem till hvila, huru veka hans knän blifvit.
Då vår kund kom ut på trappan, hade snön upphört att yra, blåsten saktat sig och månen framträdt mellan de skingrade molnen. Hela nejden strålade af ett magiskt skimmer, och stillheten, som redan rådde öfverallt, gjorde den dubbelt inbjudande.
Herr Gåsevinge hade först ärnat vandra hem; men ljufheten af den klara kvällen och farhågan därjämte att träffa öfversten oppe ännu och röja sin närvarande ställning bevekte honom att försöka en liten vandring ut på träsket, som glittrande utbredde sig nedanför tingsgärden. Han ville svalka sig och förjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af punschen.
Såsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med en dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de hopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter. Minnen, känslor och gestalter från förflutna tider sväfvade fram för hans inbillning och försvunno åter för stötarna af hans ojämna steg; länge vandrade han utan att kunna sammanhålla någon enda bild, till dess sluteligen taflan af hans lefnad uppklarnade på några punkter och hans orediga tankar började forma sig och öfvergå till ord.
"Gåsevinge", sade han med kort allvar, "tror du på en Gud?"—
Efter denna fråga pauserade hans tanke länge, förd med strömmen af hans känslor; sluteligen fick den åter botten och begynte:
"När du förr var vid akademien, Gåsevinge, åren gingo förbi och läsningen blef dig tung, hvem höll dig vid godt mod och lät dig icke bli en odugling i världen, utan gaf dig ditt fält att arbeta och gagna på? Hvem var det, som löste ut dina kläder från din hyresvärd, då du nödgades resa, och icke lämnade dig att färdas naken kring landet och förgås? Gåsevinge, är du otacksam? Hvem har gifvit dig föda, då du hungrat, och härbärgerat dig, då du varit utan tak? Se, hur härligt månan lyser mot granarna på stranden! Ingen usel här! Himlens ljus och lifvets bästa gåfvor dela alla lika; och roligt är att vara människa ibland. Men hurudan är du emot dina bröder? Gåsevinge, rannsaka dig och säg, hvad blir ditt verk för morgondagen? Slå dig för ditt bröst och känn, hvad du bär i din ficka. Hjälp din like, då du njutit hjälp.— Här, här, detta usla papper, bärgas det, fördärfvas åtta oskyldiga människor; kastas det ut att drifvas af vinden, se, så blifva alla dessa orörda i sin boning. Nu är stunden kommen. Människogunst och människoogunst lika mycket. Gåsevinge, var glad, du har gjort en ädel gärning!"
Med dessa ord hade han fått fram den fattiga bondens skuldsedel, som han med flere andra dokumenter bar i sin ficka, och kastade den nu med afsky långt bort ifrån sig på isen.
Efter denna beundransvärda bragd vände han om, kom ändteligen hem tillbaka, fann nyckeln på öfverenskommet ställe och inträdde i stugan, där den gamle öfversten insomnat djupt i sin säng och där äfven Gåsevinge själf genast utsträckte sig på en af pälsarna och insomnade glad i sin behagliga yra och obekymrad om den kommande dagens plågor.
* * * * *
Herr Gåsevinge vaknade ganska tidigt morgonen därpå, och hans första tanke, sen han släckt sin törst, var en dunkel föreställning om den föregående aftonens äfventyr. Men då han såg mörker råda omkring sig och icke hörde något annat ljud än skrålet af den gamle öfverstens djupa andetag, fann han sig alltför litet skyldig att redan så dags gifva sig i händerna på dagens vedermödor, lämnade därför outredt, om det var en dröm eller verklighet, som sväfvade för hans erinring, vände sig om på sitt andra öra, slog allt bekymmer ur hågen och insomnade åter tyngre än någonsin förut.
Då han gången därpå öppnade ögonen, såg han morgonen redan gråna utanför rutan och öfversten sitta vid sitt bord med sina papper och en rykande kaffepanna framför sig.
Herr Gåsevinge ville som en försiktig general rekognoscera förhållandena, innan han började röra på sig, och låg därför en stund helt tyst och betraktade den gamle.
Var det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och som meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog, öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg ingen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver dokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet. Vid så lyckliga förebud vågade vår kund sätta sig opp på bädden, sträcka ut armarna och i all bekvämlighet gäspa bort sömnen.
"Ändteligen", sade den gamle öfversten i en mild ton, då han såg sin medhjälpare så långt kommen, "god morgon, min kära Gåsevinge, stig opp nu och få er en kopp kaffe. Jag har velat låta er sofva ut för att ha någon hjälp af er i dag; ty jag kan väl gissa, hvar ni kamperade i aftse."
Sålunda tycktes hvarje hågkomst af gårdagens förtrytelse vara utplånad ur öfverstens sinne; men blotta påminnelsen om föregående afton verkade på herr Gåsevinge vida kraftigare än utbrottet af hans gynnares onåd dagen förut. Med tysta steg smög han sig till en stol, på hvilken han äfven i sin nattliga yrsel icke försummat att lägga sin frack väl ihopviken, vände sig bort och började undersöka bröstfickan, liksom hade han allt framgent sväfvat i ovisshet om huruvida han verkeligen gjort af med reversen eller blott gäckades af en dröm.
När han nu genombläddrat papperen och såg sin farhåga besannad, fick han en mulen min, sköt fram läpparna och syntes högeligen förvånad. Emellertid, då det skedda icke kunde göras oskedt, bemannade han sig snart med sitt gamla, flegmatiska lugn, påklädde sig sin frack och steg fram till bordet med så klar panna som möjligt, öfverlåtande saken åt sin egen gång.
Men en ny pröfning drabbade honom genast, ty hans principal begynte:
"Se så, Gåsevinge, tag er en kopp kaffe nu till att börja med och sätt er. Jag har bläddrat genom korten—i förbigående sagdt skall ni icke plåga mig mer med sådana surcouper som i går, ty de tjäna till intet— jag har mönstrat, min vän, men finner icke reversen. Den har ju ni i förvar?"
Herr Gåsevinge nödhostade några gånger, men kunde oaktadt alla förberedelser icke utarbeta något bättre svar än ett högst otydligt: "Utan tvifvel."
"Hur, utan tvifvel?" sade öfversten, "stack ni den icke hos er, då vi reste hemifrån i går?"
"Herr öfversten har alldeles rätt, det var jämte fattigbevisen och flere andra smärre papper, som jag ännu bär i min ficka." Med dessa ord skyndade herr Gåsevinge att med en artig bugning taga en af kopparna och slå i sitt kaffe, angelägen om att i skygd af någon förrättning dölja sitt bryderi.
"Var icke så där bortblandad nu mera", sade öfversten, som icke kunde ana den rätta orsaken till klientens besynnerliga sätt att vara, "låt oset gå er ur hufvudet, min kära Gåsevinge, ty här behöfves snart både reda och drift. Det är en förunderlig indolens, som måste vara er medfödd och som gör, att allt i världen är er likgiltigt utom mat och dricka och sömn. Därför har också världen vändt ryggen åt er, min vän, ehuru ni af naturen icke är hvad man egentligen kan kalla vanlottad hvarken på förståndsgåfvor eller utseende, om jag undantar ert alltför mörka skäggbotten, ert sträfva svarta hår och kanske äfven er mage, som är för trind för en så liten figur. Eljest har ert öga, då ni är rätt mornad, förstås, en viss pigghet, som jag tycker om, och er mun ständigt ett drag af en så oförarglig belåtenhet, att man ej länge kan vara förtörnad på er, fast ni måste medge, att man stundom kan hafva giltiga skäl därtill. Jag säger allt detta icke såsom någon förebråelse; jag har tvärtom hela denna morgon skrattat hjärtligen, så ofta jag sett er på er vargskinnspäls i vrån, där ni kunnat låta väggar och tak ramla öfver er utan att vakna. Vet ni, här har jag haft stugan full af folk, medan ni sof. Pavola var här med hustru och ett par barn och ville åter förmå mig till att ge honom anstånd med betalningen till nästa höst."
"Och hvad behagade herr öfversten afgöra därvid, om jag får fråga?"
"Jag hade svårt att få den narren att begripa, att ingen är så galn, att han permitterar sin dugligaste soldat midtunder brinnande krig. Eljest var jag just på vägen att ge efter för deras klagan, ty jag har en upprorisk natur, som i vissa afseenden är svår att hålla i tygel, men jag kom i lagom tid att kasta ögat på er, Gåsevinge, och såg, huru nöjd människan kan vara, om också icke allt går henne så väl i händerna, och denna sak räddade mig från en stor dårskap. Och nu får ni lof, min vän, att sätta er ned och ställa våra trupper i ordning; hvad mig beträffar, måste jag gå opp till häradshöfdingen för att med honom planera ut marschen för det hela. Gif akt på er själf, min vän, och låt icke den lede frestaren få makt med er, medan jag är borta. Så, så, jag kommer väl själf till rätta med öfverrocken, besvära er icke, herr Gåsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de vara? Tack, tack! Lycka till goda koncepter; jag lär väl föga komma från tingssalen mera under denna förmiddag. Farväl!"
Så snart öfversten lämnat rummet, öppnade herr Gåsevinge vägkostskrinet och tog sig en liten värmare för att kunna motstå morgonkylan. Straxt därpå kastade han sin kapprock på sig och smög sig ut i afsikt att söka upp den fatala reversen, ifall den ännu kunde finnas kvar på stället, där han i anfallet af sin människokärlek sist lämnat den.
Då han kom; ut på isen, fann han icke ens sina spår mer, emedan ett oväder åter inträffat under natten, och att något nära erinra sig, hvart och huru långt han riktat sin färd, stod icke i hans makt. Högst snopen vände han därför tillbaka hem och började nu att med ansträngning af alla sina krafter ordna och utarbeta akterna för att, såvidt möjligt var, stämma sin patron till glädje och därigenom mildra den hotande stormen.
Men dagen skred fram, bud började följa efter bud från öfversten, som fordrade än den ena inlagan, än den andra, och olyckliga resultater af dem alla ökade än mer det bekymmer, hvaraf hans arma sekreterare plågades. Kronotvisten hade utfallit illa, skallgångsmålet var förloradt, emedan de tre etcetera i brådskan icke kunnat laddas med annat än löst krut, den gamla krigaren själf hade blifvit pliktfälld för svordom af förtrytelse inför rätta, och till råga på alla dessa jobsposter hörde herr Gåsevinge ändteligen i sin nöd ljudet af öfverstens steg i farstun och såg honom inträda pustande af ifver och med vredens stelhet i det stora, vidöppna ögat.
"Ryck fram", ropte den gamle, "ryck i Herrans namn fram med er reserv, Gåsevinge; det är icke tid nu att sitta här och lurpassa. Våld går öfver allt, och pardon ges ingenstädes. Hvilken dj-l—här åtminstone må man då få svärja saklöst—har gifvit er in det orådet att lita på edra etceteror, tills nöden tvingar er att sätta in hvilka paragrafer som helst i stället. Nu måste ni fram med tuppen, och sen skall jag hugga in på Pavola. Ställ sakerna i ordning och följ med mig dit opp, man täcks dock icke tappa hvart mål."
Lyckan gynnade herr Gåsevinge öfver all hans förmodan, så att han redan på gården, under det han med klappande hjärta gick opp till tingshuset, fann ett vittne, hvars utsago afgjorde det kinkiga skadeersättningsmålet till hans fördel.
Den gode öfversten satt under rättegången på sin vanliga stol i salen och afhörde allt med spänd uppmärksamhet. När utslaget fallit, blinkade han förtroligt åt herr Gåsevinge och gaf honom tillika med handen tecken att nalkas.
"Den saken skall ni hafva tack för", hviskade han honom i örat, "gif mig nu inlagan mot Pavola."
Herr Gåsevinge hade ingen undflykt. Med så stor hållning som möjligt framdrog han ur sin ficka de begärda papperen, till det yttre besörjda med all sorgfällighet, och gick tillbaka till sin plats nära dörren, där han sedan, med armarna i kors öfver bröstet, hufvudet litet nedsänkt mot skuldran och största menlöshet i min och hållning, afbidade stormen.
Redan var parten inkallad och inlagan producerad, då domaren, öppnande dess pompösa skal, fann kärnan borta. "Reversen saknas ännu", sade han och fäste sin blick på öfversten.
"Reversen, reversen", upprepade denne och såg på sin adjutant, skakande missnöjdt på hufvudet.
Herr Gåsevinge tog upp sina papper ur fickan och låtsade söka. Sin menlösa min förändrade han icke; men stora svettpärlor började framtränga på hans panna. Efter en stunds sökande lättade han sitt hjärta och sade med en half suck: "Den måste vara förkommen."
"Är ni då alldeles rasande?" ropade öfversten och sprang opp, men hejdade sig i samma ögonblick af respekt för rätten och satte sig åter, blodröd af harm.
Den arma bonden hade märkt förhållandet och sade efter en stunds tystnad helt enfaldigt: "Hvartill behöfs här papper? Nog vet jag utan sådant, att jag är i skuld hos herr öfversten."
"Ja", inföll denne genast, "på ett hundrade riksdaler med upplupet intresse för ett år och tre veckor, är det icke så?"
"Summan är riktig", sade hans motpart och tog sig vid örat, "och det är väl ett år och mera, sen jag fick den till låns; men svårt är för mig, ädle herr öfverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet."
"Skrif opp till protokollet", utbrast öfversten, "att han vidgått skulden. Där hade ni, Gåsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den arme mannens enfald."
Vid dessa ord öfvergick hans anlete ifrån vrede till det groteska, triumferande uttryck af förnöjelse, som alltid infann sig, så ofta han tyckte sig hafva gjort någonting utomordentligt väl.
Målet afgjordes utan vidare omständigheter och sessionen slöts för förmiddagen.
Vid middagsbordet, där öfversten kort därpå befann sig på tu man hand med sin medhjälpare, hade han tillfälle att ostörd uttömma hela floden af sin bittra vältalighet på denne. Herr Gåsevinge satt emellertid helt lugn, höjde blott då och då på axlarna som sjöfågeln under ett hällregn och väntade åter på solskenet. Detta blef icke heller länge borta.
"Gåsevinge", sade öfversten, sedan han trätt sig till nöjes, "var det af enfald eller af klokhet, den arma narren bekände?"
"Af båda delarna, herr öfverste", svarade denne. "Enfald och klokhet äro hvarandra nära, och jag menar, att han med skäl kan räkna på miskundsamhet nu, då han visat sig så redlig."
"Hvad? Vill ni då, att jag skall släppa fågeln åter, sen jag en gång haft bestyr att fånga den?"
"Ingalunda helt och hållet, herr öfverste, utan villkorligt, så att han får anstånd på ny förskrifning."
"Topp, min kära Gåsevinge, ni skall hafva tack för detta råd. Jag är ingen blodsugare och vill ingen redlig mans ofärd. Laga ni, att jag får en ny revers i laga form, så slipper jag den nöd, jag varit i, och får någonting i besparing till nästa ting. Det blir ändå ett mål till, ty lita kan jag därpå, att jag får lägga in på karlen då åter. Tiderna äro dåliga, min vän, och man måste hushålla. Akta er blott att härnäst spela mig ett dylikt spratt, och lär er en gång att handtera affärer med allvar."
Herr Gåsevinge bugade sig för förmaningen, skar för sig ett godt stycke stek och glömde minuten därpå såväl sina senaste som alla andra förut öfverståndna bekymmer.