FJÄRDE SÅNGEN.
Hvi dröjer han, Fjalars son?
Har Innishonna i lundars natt
Hans stridshåg lockat till hvila,
Förgäter Hjalmar sitt ord?
Det dagas på Morvens strand,
I dunklet grånar på klippans höjd
Morannals torn, och där under
I dimmor suckar ett haf.
Oihonna, du syns ej än,
Hafburna flicka, hvar drömmer du?
Stå upp, dig väntar Morannal,
Den gamle saknar sitt ljus.
Ej ser han, att natten flytt,
En ändlös natt i hans öga bor,
Ej jordens brudliga anlet
Han ser vid morgonens kyss.
Dock vaknade fläktars lek
Från tornets fönster förnimmer han
Och lyss till börjande ljuden
Af vattenfåglarnes flykt.
Och växande vågors brus
Han hör och kallar, Oihonna, dig:
"Upp, dotter, skynda dig; dagen
Är här, hans stämma jag hör."
Då kommer hon, våges mö,
Den svala strålen på Morvens fjäll;
Hon nalkas lyssnande kungen:
"Morannal, fader, o hell!
På heden vid Cronas ström
Jag stod, när solen sig sänkte sist;
Där såg med lockande ögon
Den tysta natten mig än.
Sent kommer Oihonna nu,
Djupt sof din dotter, af jakten trött.
I drömmars riken, o fader,
Förgat för länge hon dig.
Dock glimmar Dunhormods topp
Ej än; matt rodnar blott höjdens fur.
Hvi bjöd din vilja mig vara
Långt förr än morgonen här?"
Fram räckte den gamle mildt
Till dottrens möte en vissnad hand:
"Kom", så han sade, "du strimma
I Shelmas dimmiga natt.
Kom, låna en dag blott än
Den blinde gubben ditt ögas ljus;
Hans blick skall klarna mot kvällen,
Hans mörker fly som en dröm.
När aftonens moln du ser
Förbleknadt segla i stjärnklar rymd,
Då vandrar drotten af Shelma
Med dagad blick på dess rand
Och skådar på nytt sitt land,
Som långt, långt borta han minns det än,
När månen göt på dess kullar
Sin ström af darrande ljus.
O dotter, det stundar strid!
Från Innishonna ett budskap spörjs:
Dit kom han, sagornas Hjalmar,
Med Lochlins kämpar i går.
Dän sände sin hälsning han,
Den unge örnen från dimmors land:
'Upp, drott af frejdade Morven,
Till vapen kalla ditt folk!
Frisk blåser en vind från nord;
När vattnen dagas i morgon, kung,
Ett åskmoln för den af segel
Emot din bäfvande strand'."
Den åldrige slöt. Ett sken
Af rodnad syntes på flickans kind.
"Hvi hotar", sporde hon sakta,
"Oihonnas hjälte ditt land?"
Då talte Morannal än:
"En skatt jag äger, han fordrar den;
I bardens toner den klingat
Och lockat ynglingens håg.
O dotter, förnim hans ord!
Så bjöd han säga: 'Jag for våg
Till solens leende länder,
Till vinterns isiga hem;
Men hvart jag ock kom, där ljöd
I sång, i saga din dotters namn,
Där hördes älskares klagan,
Försmådda veklingars kval.
Då svor jag i harm att själf
Den spotska flickan till brud mig ta.
Gif akt att skydda din dotter,
Ty Hjalmar friar med svärd.'
Så hotar han. Grydde nu
Den dag, som såg mig på Cronas hed,
När Trenmors skara där blödde
Och Erin höljdes af sorg!
Då funne på sandens bädd
Snart Lochlins kämpe sin graf också,
Lik hafvets bölja, som störtar
På stranden opp och förgås.
Men flydd är Morannals tid,
Hans arm är vissnad, hans blick är släckt,
Hans strider blekna i fjärran
Som vinterns nattliga sken.
Skall Morven i glans stå fram,
Dess kämpar blöda med fröjd i dag?
Finns blixt, o Gall, på din båge,
Bor död i Clesamors spjut?
Och Rurmar, min tredje son,
Som slår din harpa i Finjals sal,
Förstår du tvinga med svärdet
En ton ur hjälmar, också?
Mig tyckes, att ljud jag hör,
Kring Loras stränder en klang af stål.
Se ut, hvad ser du,—o dotter,
Gå Shelmas härar till strid?"
Hon blickade ut, hon såg
Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd,
Och mot dess speglande anlet
Bröts dagens rosiga sken.
"O fader, en här jag ser,
Från bergen tågar den långsamt ned,
Som molnet tågar mot dalen
Och gömmer åskor och storm.
Men lugnt är det vida haf,
I glans slår solen sitt öga opp,
Och djupen skälfva af lågor,
Och fästet spränges af ljus."
Det sågs i den gamles drag
En skymt af leende sorg; dock snart
Stod hög han upp, och hans ande
Bröt fram i glödande ord:
"Hell", talte han, "himlars drott,
Du stjärnekonung, jag hälsar dig,
Du sol, som vandrar i ungdom
Högt öfver vissningens jord!
Min glädje i fordomtid,
Mitt ljus, som hägrar i minnet än,
Fast natt betäcker mitt öga,
Fast mörker bor i min barm!
Behöf i din stolthet ej
Ditt anlet gömma i dag af harm
Att se en son af Morannal,
Som skyr en fiendes spjut!
Och barn af er faders kraft,
Gall, jaktens furste, och Clesamor,
Du yngling, pröfvad af svärden,
Och Rurmar, sångernas vän,
Gån glade på hjältars ban,
I spår, som trampats af Finjals ätt
Allt här försvinner, evärdlig
Är bragdens ära allen.
Säll den, som af år ej bryts,
Som ung får falla i hjältars rund,
Som blixten ler i sin tjusning
Och ljungar, krossar och dör.
Ack, tynande flamman lik
Är ålderdomen. På hemmets härd
Den flämtar matt och förbrinner
Och höljs af aska och glöms.
Hvi dröjer han, Fjalars son?
Har Innishonna i lundars natt
Hans stridshåg lockat till hvila,
Förgäter Hjalmar sitt ord?
Mig tycks dock, att vågors svall
Jag hör och nordliga fläktars sus,
Som fly med starkare vingar
Hvar stund mitt öra förbi."
"O fader, vid nordens rand
Går natt ånyo på fästet opp.
Rädd bäfvar strålen af dagen
Och flyr på böljornas topp.
Det mulnar, i mörker sveps
Allt längre hafvet, och stålgrå höjs
Garmallas klippa och skakar
Från hjässan bränningens skum.
Och hvitare vågor slå
Mot stranden redan, och halfbränd står
På branten furan och sviktar
För stormens växande il.
Dock syns ej ett segel än;
Mot svarta molnet i fjärran blott
Bryts stundom flyktigt en ljusning,
Af måsens vinge en blixt."
Hon tystnade, stormen röt
Med fullväxt stämma i rymden ren,
Och tungt ur djupet i gensvar
Ljöd böljans flämtande suck.
Och molnet af eldar klöfs,
Och genom ödsliga höjders vidd,
Doft öfverröstande stormen,
For himlens mäktiga dån.
Då talade Morvens kung:
"En dag, lik denna, jag såg en gång,
Det var den dagen på hafvet,
När dig, o flicka, jag fann.
Darg hette en man. Hans namn
Må sång ej nämna. I biltog färd,
Förskjuten, hatad och hemlös,
Kring vattnen sökte han rof.
Jag följde med harm hans skepp,
Som vågat närma sig Morvens strand;
Och röfvarn skydde att bida,
Vid mörkrets bragder blott van.
Ren nalkades kväll, och långt
På hafvet syntes hans segel än,
Och fåfäng glödde min vrede;
Då bröt ur molnen en storm.
Af dånande åskor följd,
Som nu fördubblad i kraft hvar stund,
Min drakes vingar den lyfte,
Men slet Dargs segel från topp.
Dock skulle en nidings blod
Mitt svärd ej fläcka. En ljungeld sköt
Ur svartnad sky, och en flamma
Steg klar ur röfvarens skepp.
Jag nalkades branden. Eld
Var allt, kvar syntes blott Darg; han stod
I dyster tystnad vid rodret,
Mot flamman täckt af sin sköld.
Ett barn på sin arm han höll,
Han tycktes vänta mitt segel nu,
Han såg tillbaka beständigt
Med längtans dröjande blick.
Mig rörde hans nöd. Jag höll
Allt närmre, tills på ett pilskotts håll
Mitt skepp jag svängde mot vinden,
Att undgå flammorna själf.
Då kastade röfvarn vildt
Sin sköld i lågan. Ett språng han tog
Och sjönk med famnade barnet
I böljans gapande graf.
Bort flög med orkanens il
Hans skepp. Själf kämpande sågs han än
Sin börda lyfta ur vågen
Och räddning kräfva af mig.
Jag märkte hans vink. Jag tog
Ombord den brutne. Då såg min blick
För första gången Oihonna,
Då fick af hafvet jag dig.
Späd var du, men oskadd dock
Af våg och flamma. I gråt du låg
Vid röfvarns bröst, och i bäfvan
Ditt anlet gömde vid hans.
Men dyster, i trotsigt lugn,
Med svedda lockar, med halfbränd dräkt,
Satt, blek som skyarnas vålnad,
På däcket döende Darg.
'Kung', talte han, 'nöjd jag går
Till önskad hvila i glömskans famn;
En bön dock ber jag för henne,
Som ensam sörjer mitt fall.
Ej är det min blod, du ser
I hennes kinder. Sin lefnads skuld
Den fågelfrie förstörarn
Åt ingen lämnat i arf.
Hon gafs mig af natthöljd sjö
En stormig jul, då i vådligt skygd
Af Vidars klippa jag ankrat,
Vid Fjalars konungaborg.
Blif henne ej oblid du,
Hvars mildhet aldrig af rykte glöms;
Hon var den enda på jorden,
Som fått en glädje af mig!'"
Ljuf föll på Oihonnas kind
En tår vid åldrige kungens ord,
Men snart till ändrade syner
Flög klarnad åter dess blick.
Vid stranden ett härskri ljöd,
Med stormens brusning, med åskans dån
Förmäldes klangen af sköldar
Och kämpars jublande rop.
Han syntes på svartnad våg,
Han kom ren, örnen från dimmornas land,
Sjökungen, Hjalmar af hafven
flög Morvens härar emot.
Och stolt på sitt hemlands strand
Stod Shelmas skara i sluten tropp,
En klippvall, trotsande böljan,
Som skyrest måttar sitt slag.
Den drabbade. Stridens stund
Var kommen, vågen mot klippan bröts,
Här föll mot här, och på stranden
En bränning stänktes af blod.
Men stum i sin tjusning stod
Oihonna. Flickan från hafvet såg
Sin hjälte, mötte i dagen
Sitt ljus från drömmarnas värld.
Hon följde med eldad blick
Hans ban, hon såg, hur med svärdets blixt
Han bröt sig vägar i molnet
Af korvens skockade här.
Ren segrade Lochlins folk,
Ren Shelmas skara i sviktning stod;
Då såg hon striderna stanna,
I lugn böts slaktningens storm.
"Oihonna, din läpp är stum,
Gif svar", så talte Morannal nu,
"Hvi glesnar klangen af svärden?
Finns Morvens ära ej mer?"
Han sade. I bäfvan gaf
Sitt svar Oihonna: "O fader, gläds!
Snart, snart är sagornas Hjalmar
En blodlös skugga på skyn.
Han sviktar, hans hjälm är bräckt,
Han mött tre söner af dig, o kung,
Han kämpar ensam. I häpnad
Står allt vid drottarnes strid.
Djärf drabbar med spjutet Gall,
Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand,
Och blodigt synes mig svärdet,
Som höjs af Clesamors arm."
Då mörknade Morvens kung,
Han slog i vrede sin ungdoms sköld,
Han hof sin stämma, och stillhet
Han bjöd kring drabbningens rymd.
"Hvad", ropte han, "höljs med blygd
Morannals hvitnade hjässa? Kränks
Af er, o söner, hans ära,
Som trotsat skiften och år?
Skall sången om Finjals ätt
Med fruktan flyga min kväll förbi,
Att ej er nesa må röra
Dess vingars strålande glans,
Och sagan i Lochlins land
Förtälja Hjalmars, den ädles, fall,
Och hånfullt nämna, att ensam
För er, för trenne han föll?
Upp, Gall, du är kungason
Som han, förstfödde bland bröder, du,
Gå, strid allena och stupa,
Om segern sviker ditt svärd!"
Allena, med framsträckt sköld,
Mot Lochlins hjälte till strid gick Gall.
Ej svag var fursten af Shelma,
Dock snart drack stoftet hans blod.
Han stred i sin ungdoms glans,
Han föll med ära från styrkans höjd,
Som vågen sväller i dagen
Och strålhöljs än i sitt fall.
Fram trädde på blodad sand
Nu Rurmar, buren för strider ej,
Blott van vid drömmen och harpan
Och hjärtats tidiga sorg.
Hans kamp som en facklas var
Mot nattens stormar. För Hjalmars slag
Han sjönk, och evigt för sången
Var kallnad ynglingens barm.
Den tredje var Clesamor,
Till år den yngste, men tidigt sedd
Bland män af Morven på dödars
Af järn omblixtrade fält.
Han kämpade vredens kamp,
Hans blickar sprutade flammors hot,
På blod af bleknade bröder
Sitt svärd han förde till hämnd.
Och drabbande stålet klang,
Och Morven hörde med tjusning än
Ett sent, halft döende eko
Af ljud från Ossians dar.
Då hejdade Hjalmar rörd
Sin hand, som måttade dödens hugg:
"Håll, yngling", talte han, "spara
Jag vill åt sagan ditt lif.
Mig gläder din morgons glans,
Din dag skall stråla af sol en gång;
Kom, räck mig handen försonad
Och lef för bragdernas fröjd!"
Föraktligt till svar ett slag
Gaf Shelmas kämpe med afvigt svärd;
Och ny blef striden, och slocknad
I blod slöts Clesamors blick.
Du flicka från vågors haf,
Ditt blåa öga af tårar skyms.
Ej föll din hjälte, Oihonna,
Hvi gråter vågornas mö?
Hon fattat den gamles hand:
"Sörj, fader", talte hon, "ensam, böjd,
Med mig och mörkret du lämnats,
Att vänta segrarens bud.
Ej andas en son af dig
På Morvens klippiga stränder mer;
De följt hvarandra i döden,
De sofva grafvarnas sömn."
Hon slöt. Men i klarhet sken
Morannals panna på nytt. Hvart moln
Af oro lämnade stilla
Hans anlets bleknade dag.
"Nu", talade Morvens kung,
"Kan utan fruktan Morannal gå
Att möta fädernas andar
I stjärnors blånande sal.
Ej följs han af minnens blygd,
Ej skall han gömma i molnets natt
För söners nesa sin vålnad,
Då Finjal nalkas på skyn.
Du dotter, en graf mig red,
Där Shelmas furstar på sandens bädd
Nu hvila. Skänk oss gemensam
En vård i harpornas land!
Sen följ på hans bragders ban
Den ädle främlingen säll, och göm
Morannals minne och lyssna,
Då sången höjer hans lof!"
Hans hvitnade hjässa sjönk
Mot skuldran sakta, hans öga slöts,
Och drottens ljusnande ande
Flög glad till skyarnas hem.