TREDJE SÅNGEN.
O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
Fast ej min tjusning tändes som andras.
En flickas varma, bäfvande hjärta slår
Här under min snö af längtan också.
Hvem är, som jagar hjortar i Loras dal?
Från tusen ekos darrande dörrar
Kom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss;
Nu slumrar det trött på skymningens bädd.
Där Cronas dunkelt speglande bölja kröks
Kring ekomhvärfda, mossiga hällen,
Där syns hon, jägarinnan med svanhvit arm,
Oihonna, de svala vågornas mö.
På ljungens bädd hon satt sig och smeker gladt
Den fina, bruna, spensliga stöfvarn,
Där trött han står och slickar kring pilen än
Den kallnande hjortens blodiga barm.
Ej ensam tärnan jagat på Cronas strand,
Af sångens Gylnandyne hon följdes.
Den bleka flickan nalkas med långsam gång,
Och leende ser Oihonna sin vän.
"Hidjallans dotter", säger hon, "kom! Sin flykt
Har kullens gäst, den bäfvande, slutat.
Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt
Kring skuldrorna ren min fladdrande lock.
En sång mig sjung, tills månen i österns port
Står mild och lyser hedarnas stigar.
Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist.
Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!"
Och Gylnandyne satte sig blek och sjöng,
Mot höjden lyftes tårade ögat;
Där sam i luftens blånande, dunkla haf
Allena en sky, hon följde dess ban.
"Hvar är du", klang dess stämma, "Crualins fröjd,
Den gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe?
Gå fram till silfverranden och blicka ned,
Här andas din fröjd, Oihonna är här.
I flydda dar, o Le, i din faders borg,
Mot Gylnandyne lyste ditt öga,
I hennes spår du följde till Morven, blef
En gäst i de klara harpornas land.
På dessa kullar syntes du ofta då,
När vidt kring kvällens soliga riken
Din flickas muntra, kallande jakthorn ljöd.
Här mötte din blick Oihonna också.
Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt,
Hvad sällast förr i lifvet han anat?
Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott;
Jag vissnade, du, säg, blommade du?
Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind
Blef molnet lik, en dimma af tårar,
En blodlös skugga gick du i dagens glans,
En irrande fläkt på nattliga mon.
Så kom en morgon ensam du åter, stal
I ovan lek ur skimrande kogret,
Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil;
Den gömde du blodig djupt i din barm.
Ej äger segrens harpa för dig en ton,
Ej lyfter minnets vinge din ära,
I förtid dog från bragden din arm, o Le,
En flicka det är, som sjunger ditt fall.
O, hennes toner äro ej bardens, ej
Vid dem du ljusnar, skugga på molnen!
O, hennes sorg fördystrar dig ej, den är
Oihonnas ju ej, din älskades ej.
Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik,
Af ingen spord, besvarad af ingen,
För ljuft min suck att somna i nattens famn!
Som sucken en gång jag somnar, ock jag."
Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en ton
Till afsked sände flyende sången,
Och ensam nu bland klippor i fjärran stred
Mot tystnaden doft blott, Crona, din ström.
Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljus
Oihonna opp sitt strålande öga,
Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand.
Så talte de svala vågornas mö:
"Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt,
Med dalens blommor leker Oihonna;
En våg hon är, som skimrar mot vårens sol,
Eld talar dess blick, is gömmer dess barm.
O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,
Fast ej min tjusning tändes som andras.
En flickas varma, bäfvande hjärta slår
Här under min snö af längtan också.
Men hvarför finns i Morven ej mer ett folk
Af hjältar, like flyktade tiders?
För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagt
Rör Ossians sträng en trånande skald.
Ren nog jag hört af suckar, och tårar nog
Jag kostat Morvens smäktande söner;
För deras kärlek ägde jag kärlek ej,
Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.
När skall mitt åskmoln komma i storm en gång,
När skall jag se dig, drömmarnas yngling,
I stridens dån, med glimmande svärdets blixt
Förklara den eld, jag tändt i ditt bröst?
Lyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång,
Hvad ljud Oihonna älskar i sången!
Begär ej klagan, frisk är min sägn, en vind
Från nordliga fjällar brusar i den.
Så talar sagan: Fjärran i Lochlin satt
I fridsällt rike härskande Fjalar,
Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,
Kring länder och haf han glömmes ej än.
Nu var han gammal vorden och trött vid strid,
Drack mjöd, tog skatt och skipade lagar,
Ur slidan ficks knappt mera hans glömda svärd,
Och nakna på stranden lågo hans skepp.
En dag för honom trädde en yngling fram,
Hans son det var, han ägde ej flere;
Med lifvets ljusa vår i sin blick han såg
Den åldrige an, han talade så:
'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut!
Din ungdoms banor locka mitt sinne.
Min arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bort
Jag längtar ur hemmets kvalmiga dal.'
Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son:
'Fyll mig min bön, o fader', han sade,
'Jag kan ej längre dväljas här oberömd,
Ej höra blott dig i skaldernas sång.
Lätt är mig ren din sköld, och, en telning lik,
Af dessa händer böjes din båge.
Den värld, där du har segrat, är öppen än,
Rum har den för Hjalmars segrar också.'
Men sträng tog Fjalar konung till ordet då,
'Frid', så han sade, 'svor jag att hägna.
Min dag var stormig; glad i en lugnad värld
Skall stråla min lefnads sjunkande sol.
Från brända hyddor, härjade fält, i blod
Ser kriget opp med mörker om pannan.
Jag älskar frid, gå, yngling, betrakta den!
Dess anlete bär mitt leende land.'
Men kvar han stod, den unge; han teg, en tår
I glöd föll ned på lågande kinden;
En stund han teg, då klarnade blickens glans,
Och brusande göts hans smärta i ord:
'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung,
Åt glömskans natt, åt tystnadens öde?
Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lif
Jag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.
Tungt är att dö förgäten och utan namn,
Dock tyngre, fader, är det att lefva.
Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej,
Men lyda jag kan; jag lyder och dör.'
Den gamla kungen teg med förborgad harm.
En isköld låg i lugnet af orden:
'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand
Det stått sen min första vikingafärd.
Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp,
Och dagen strålar genom dess sidor.
Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn
Bland främmande ljud, förgäten af mig!'
Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård,
Där sköttes tomma, barnsliga lekar;
Af mannahänder, knutna kring svärden förr,
Nu slungades klot, nu fångades boll.
'Hvem finns, som älskar minnet af strider än',
Så ljöd till kämpaskaran hans maning,
'Hvem följer mig på banan af ändlöst haf,
Att leka en lek med sköldar och stål?
Ett skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp,
Och dagen strålar genom dess sidor;
Men seger vinns af folk, och af kölar ej,
Och tryggaste väg är segrarens väg.'
Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn,
När öfver dofva, kvalmiga dagen
I nattsvart moln den blixtrande åker fram
Och väcker ur blytung dvala en värld.
En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö,
I glada böljor höjdes den åter;
En damm var bräckt, och yr med fördubblad kraft
Ur fängelset bröt en jublande flod.
'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!'
Från man till man så skallade ropen,
Och snart från halfsänkt skepp på en trotsad våg
Såg skaran sitt hems försvinnande kust.
Det kom ett bud för kungen: 'Din son far bort,
Långt ut på hafvet skymtar hans drake.
Ditt land är utan värn, af dess kämpar för
De bästa han med på vikingafärd.
Då blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg,
Han slog sin sköld i ljudande salen:
'Till sjöss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lag
Är kränkt, och förbrytarn andas ännu.'
Men Sjolf, hans vapenbroder från forna dar,
Gråhårig, böjd, tog ordet och sade:
'Dröj, kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd,
Och jaga med svalor örnarna ej!
Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske och vill
Med vissnad hand den väldige böja;
Skall han, i öfvermodet af styrkans fröjd,
Ej löna din vanmakts dåd med förakt?'
Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick
Till stranden, följd af väpnade skaran.
Hans gång var långsam, harm i hans anlet låg;
Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn.
Tre dar på spårlös bana han irrat ren,
På fjärde dagen såg han ett segel;
Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls,
Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt.
'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk
Med åsklik stämma ropte dess höfding,
'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp,
Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!'
I samma stund, bland stormande kämpar främst,
På kungaskeppet svängde han svärdet,
Och hård blef striden, like mot like stred,
Dock glesnade Fjalars sviktande tropp.
Omsider stod kring kungen en sköldborg blott
Af trogna vapenbröder från fordom,
Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred
Orubblig för glansen blott af sitt fall.
Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr,
Sköt fram ett skepp på kufvade vågen;
Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk,
Och Gauthiods vimpel sken i dess topp.
Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt,
Och snart kring Fjalar lifvades åter
Af nya, sälla, eldade gästers tropp
De blodiga svärdens lyktande fest.
Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk,
Då föll af bjarmerskaran den siste,
Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod
Med blottade stålet än i sin hand.
'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu
Den gamles djupa, darrande stämma,
'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här
Den djärfvaste stå okufvad ännu.
Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ej
Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte;
Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud
Och gjorde min svurna ed till en lek.
Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd
Blott svagt med tungans gissel jag agar,
Ett annat språk jag önskar att tala nu,
Med skarpare egg det biter kanske.
Träd fram, din fader kallar dig nu till strid,
Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom;
Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knä
Och dö med försonad skuld vid hans fot.
Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft,
Dog långsamt bort bland kämparnes skara,
Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stod
Än kvar i sin väntan Gauthiods kung.
Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld
På blodadt skeppsdäck tigande neder
Och trädde vapenlös för sin fader fram
Och böjde i vördnad knä vid hans fot.
Och Fjalars klinga glänste mot kvällens sol,
Mot sonens hjässa styrde han hugget;
Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm;
Men ynglingen stod orörlig ännu.
'Min tid är liden', började Fjalar kung,
'Ej så jag högg i flyktade dagar.
Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son,
För svag är min arm att klyfva en hjälm.'
Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd
Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud;
Och skyddlös stod han, ägde ej annat värn
Än anletets öppna, leende lugn.
Dock se, den gamle sviktade nu. Hans svärd,
Till dödshugg lyftadt, drabbade offret
Så matt, som om till hvila det lagt sig ned
På lockarnas gula, svällande bädd.
Från denna stund far ynglingen, djärf och fri,
Från strand till stran på främmande vågor,
Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land
Och gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.
När kvällen kommer stundom och kungens borg
Af gäster fylls, och fradgande hornet
Går laget kring, och grånade skalden rör
Den väldiga harpans darrande sträng,
Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,
Den unges nya segrar allenast,
Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,
Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,
Då smakar mjödet kungen, då höjer han
Föryngrad åter lutade pannan,
Då sänder han vid tonernas lek ibland
Med strålande blickar sångaren tack."
Hon slöt. På marken glimmade daggen ren,
Och månan såg från blånande höjder
Med klarnadt öga ned i en rymd af lugn,
Där tyst i sin gång skred sommarens natt.
Då sågs på heden nalkas en man, han kom.
"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade,
"Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar!
Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren."
"Du man af ord, som ila", var flickans svar,
"Hvad gör, att så den gamle mig kallar?
Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört,
Säg, ärnar han gå till andarnas hem?"
Den komne talte: "Klang jag af vapen hört
Från borgens salar. Drotten i tornet
Tre gånger slagit skölden, från läpp till läpp
Hörs ropet om strid; jag känner ej mer."
Då stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man,
Ditt värf har här du slutat", hon sade,
"Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung;
Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn."