FÖRSÖK TILL EN NATURALHISTORISK BESKRIFNING ÖFVER DEN POETISKA ÖRNEN.
FÖRORD.
Då våra naturalhistorici med så mycken både ifver och framgång bemödat sig om att kunna lämna en utförlig skildring af örnsläktets arter och egenheter, är det i sanning oförklarligt, huru de förbisett en hel hälft af detsamma, kanske mindre rik på upptäckta species, men säkert i vetenskapligt afseende lika karakteristisk, stor och viktig som den hittills med så lifligt intresse behandlade andra delen. Efter författarens tanke borde nämligen örnarne indelas i: 1:o de prosaiska, sådane de finnas i vår vanliga värld, och 2:o de poetiska, sådane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke så, som skulle uppgifter angående de senare alldeles brista, de sakna blott system och ordning. Att samla hvad till upplysning om deras natur, spridt och blott lätt utkastadt, förefinnes i våra skalders arbeten skall bli föremålet för denna afhandling. Beklagas måste, att uppgifterna i detta afseende äro dels ofullständiga, dels olika hos olika författare. Så har t.ex. blott Aqvila poetica vulgaris för bristande källor kunnat med någon mera tillfredsställande utförlighet beskrifvas. De många andra arter af detta släkte, som finnas uppgifna, omnämnas nästan blott i förbiflygande utan någon närmare och egentlig karakteristik. Otroligt svårt har det varit att söka ut det rätta bland en mängd skiljaktiga meningar, som också i det ringa förrådet af uppgifter icke underlåtit att insmyga sig. Härvid har jag dock alltid trott mig göra rättast i att följa de nyaste källorna, dels emedan dessa varit de mest rikhaltiga, dels också därföre att tiden vanligen läker sår äfven i vetenskapligt afseende, d.v.s. rättar hvad förut blifvit framställdt stympadt och förvridet. Härvid må äfven icke lämnas onämnd den berömliga flit, våra yngre skalder framför de äldre börjat visa i allt, hvad som angår örnens naturalhistoria. Ja, jag kan tryggt säga, att bland tio af dem icke en skall finnas, som ej gifvit intressanta såväl speciella som allmänna bidrag till den konungsliga fågelns närmare kännedom.
Jämte det jag ber om den benägne läsarens öfverseende med det bristfälliga i detta mitt försök, såsom varande det första i sitt slag, får jag med saknad nämna, att mången ofullkomlighet i mitt arbete kunnat afhjälpas, om jag blott haft tillgång till flere verk i ämnet, en fördel, som jag såsom mången annan fått uppoffra åt den olyckliga branden natten mellan den 4 och 5 september, hvarvid de flesta hithörande böcker gingo förlorade.
Aqvila poetica. (Den poetiska örnen).
Innan jag företager beskrifningen om detta örnslag, måste jag vederlägga en skadlig fördom, som sedan Spegels tid varit rådande och mer och mindre förvirrande inverkat på yngre skalder vid deras föreställningar om detsamma. Det ser nämligen ut, som om de lånat vissa uppgifter af honom angående den poetiska örnen, ehuru den, som han beskrifver, uppenbarligen mera närmar sig till den prosaiska; så säger han i sitt arbete Gnids verk och hvila:
"När jag nu vidare vill upp i luften titta,
Tå ser jag här och ther the många fåglar sitta;
Men ingen ser jag dock så högt som örnen fara,
Som ock förthenskull sägs en fåglekonung vara;
Sitt näste gör han helst på klippors branta tinnar,
Och koxar vida kring hvar han en åtel finner.
Han lärer ungarna thet varma blodet supa,
Se upp mot solens höjd och ned i dälder djupa.—
— — — — —
—Jag vet ej säga mer, men hvad som eljest felar
Om örnens egenskap, thet Plinius meddelar."
[Plinius Nat. Histor. libr. X. c. 5.]
Hvem ville väl mer vid närmare eftersinnande betvifla, hvilken örn Spegel menar? Stämmer ej hans beskrifning in med alla prosaiska naturforskares, såsom han också citerar Plinius? Hvilken olikhet emellan denna och den verkeliga poetiska örnen, enligt allt hvad man af de trovärdigaste uppgifter kan sluta! Spegels örn t.ex. bygger näste på branta klippor, den poetiska örnen däremot uppföder sina ungar i vagga; Spegels föder sig af åtel, den poetiska äter intet annat än ljus; Spegels super blod, den poetiska dricker endast eld och eter, hvilket allt med tillförlitliga bevis i det följande skall bestyrkas. Det är således obestridligt, att den Spegelska örnen utgör åtminstone ett mellansläkte, såframt ej det sannolikaste är, att den värde författaren beskrifvit den verkliga prosaiska. Emellertid hafva nyare skalder, missledda af diagnosen, användt flere af de Spegelska kännetecknen äfven på den poetiska örnen, till icke ringa förvirring både för vetenskapen och den systematiska forskaren. Så t.ex. omnämna en del skalder, att örnen allenast blickar opp mot solen, medan åter andra påstå, att han bor i solen, går till solen, sveder vingarna i solen, o.s.v.—För min del vore jag fallen för att antaga en Aqvila Spegeliana, åtminstone tills ytterligare uppgifter hunnit samlas, och att låta densamma bilda ett särskildt eller ett mellansläkte, hvars närmare beskrifning den benägne läsaren kan få inhämta ur hans ofvan citerade arbete. Och nu må skridas till utvecklingen af vårt speciella ämne, till beskrifningen af den egentliga poetiska örnen, hvarvid först kommer i betraktande:
_Aqvila poetica vulgaris. (Den allmänna poetiska örnen).
Beskrifning._
Denna örn är vingstark och har en luftig kropp. Så säger Sondén i sina dikter:
"Som örn han flydde med en luftig kropp."
Hela hans yttre har höghetens allvar:
"Hvar skall nu speglas
Höghetens allvar,
Som af naturens
Eviga krafter
Gafs åt din daning?"
(Euphrosyne).
Han har en särdeles själsstyrka:
"Ser du, kring den starka anden
Växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl därför_?"
(Tegnér).
Hans blick är lugn, i synnerhet vid sakta väder:
"Vid vindarnas sus
Du (örn) blickar så lugn."
(Rudolph i kal. Vinterblommor).
Hans klo är senig, men hans näbb mjukare än någon hittills känd fågelarts och i sanning till den grad böjlig, att han kan le, såsom det heter om honom i visor:
"Men släkten du sett
Ren födas till gråt
Och sträfva—belett
Det hopp, deras stråt
Belyste till grafven."
(Rudolph i kal. Vinterbl.).
_Eller:
"Dock under löje
Frihetens ädling
Skådar föraktligt
Masken, som krälar
Själfvisk i gruset_."
(Euphrosyne).
Oftast ser man honom med svedda vingar; så säger Valerius:
"Spädaste örn ej räds att i solen sveda sin vinge."
Det är skada, att tillgång till vidare uppgifter i detta afseende brista. Författaren, som själf ej haft tillfälle att se den allmänna poetiska örnen, kan ej heller med egna observationer ersätta det, som felas. Flere och vidsträcktare upplysningar äro dock att tillgå öfver hvad i det följande kommer att bli föremål för afhandlingen, nämligen detta örnslags
Vistelseort och lefnadssätt.
Skandinavien är den poetiska örnens hemland. Han bygger och låter ofta se sig där. Assar Lindeblad, som omnämner detta, säger sig äfven därföre älska Sverige:
"Jag älskar Sverige, det sköna land; — — — — — Där bygga örnar på bergens topp." etc.
Sina ungar uppföder han än i skyn, än på lösa fjällspetsar, dem han inredt till vaggor. Så säger Rudolph:
"Dig vaggade storm I skötet af sky."
Och på ett annat ställe:
"På fjällarnas spets, Som vagga dig gaf, Du får ock din graf."
Detta bestyrker äfven Sondén, jämte det han antyder orsaken till örnens lust att bygga i höjden, som orden lyda:
"I skyn på branta klippor är mitt bo,
Ty jordens låga kryp ej andas där."
Märkvärdig är uppgiften af Son i Örnskog i Helsingfors Morgonblad, som tyckes röja, det örnen någon gång gör bo i furar, såsom det heter i hans sång:
"Se så!—O skuldra, fast sona en granit, Som furans gren med örnens näste ofvan."
Detta är troligen ett misstag, föranledt däraf, att örnar ofta visa sig i furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan äfven kunna höra, att det är en örn, som gungas. Så säger Rdd uti kalendern Psyche:
"Och stormen, den hördes I furarne gunga En vingstark örn."
Den poetiska örnen kläcker ej sina ungar. De äro ursprungligen till i sin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af solstrålen. Så säger Rudolph:
"Då solen slog opp
Sin härliga blick,
Den stråle, som först
Uppvaknande gick
Ur morgonens tjäll,
Dig kysste till lif."
Örnarnes afföda är icke alltid örnar; det händer, att en del af ungarne bli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. Så säger Carl i Poetisk kalender för 1822:
"Vilda örnar, milda svanor, Syskon i ett enda hus."
Detta låter nästan otroligt, dock talar för sanningen däraf den utomordentliga lust till bad, både örnar och svanor röja och som tydeligen har sin grund i någon gemensam vana från yngre år och från samma föräldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. Så säger Euphrosyne om örnen:
"Att den, som lefver
För det omätliga,
Måste där bada
Glänsande vingen,
Vill han i lifvet
Stilla sin längtan."
Med henne instämmer Bahr i sina dikter:
"Se, huru örnen flög,
Se, hur han sväfvar hög,
Stolt af det ädla lopp.——
Badar i ljusets flod
Vingen med lust och mod."
Carl, i Poetisk kalender för 1819, låter svanen säga:
"Vinkad till Apollo genom drömmar, Får jag bada mig i välljuds strömmar." etc.
Allt vittnar för sanningen af ofvan anförda sats. Den poetiska örnens föda, den han mera drickande än ätande njuter, är eter, eld, kraft, mod, frihet och ljus m.m. Så säger Rudolph:
"I eterns svall
Du släckte din törst;
Drack kraft och drack mod
Och frihet och ljus."
Häri instämmer Dahlgren:
"Under det örnen
Längtansfull ilar
Upp emot solen
För att få dricka
Eldens och lifvets
Himmelska sötma
Ur hennes bröst."
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver:
"Öfver jorden himlen hänger,
Lik en bister örn, som ser
På det rädda rofvet ner
Och uti snärjande kretsar sig svänger."
Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Den poetiska örnen är ganska seglifvad, dock sätter han genast klippingen till, så snart han träffas i vingen, en underrättelse, som säkert är kärkommen för jägare, hvilka kunde stöta på detta ädla djur. Så säger Tegnér:
"Och den flyktande tid, Lik en vingskjuten örn, Faller död där bredvid."
För sanningen af denna uppgift är dock svårt att uteslutande borga, så mycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att örnen på intet sätt kan såras. Det må sen komma af hans luftiga kropp eller af hans höga flykt, alltnog, så säger Rudolph:
"Ej pilen dig nått,
Försåtet har sändt;
Den studsande vändt
Från luftiga slott
Mot ljusskygga snår
Nedstörtad tillbaka."
Någon gång har man äfven sett örnen i stället för vingar betjäna sig af skepp för sina färder i luften, och skola dessa fartyg vara till konstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. Så säger om honom Rudolph:
"Sin drake på djupet af glittrande fjord
Då lägger den vingstarke kung.
Och fastän hon flyr från mörknande jord,
Den last kännes icke för tung."
[Jag har förstått luften med uttrycket: glittrande fjord,
ehuru jag är viss på att däremot mycket kan invändas af de
prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.]
De nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska örnen aldrig kan fångas och upphöra att bero af sig själf. Flere uppgifter hos Rudolph bestyrka detta; så säger han:
"Du känner ej lag,
Som du åt dig själf
Ej bjudande gaf."
Och vidare säger han, att till örnens dricka hörde:
"Förakt för det grus,
Där krälande slaf,
Som snäckan sitt hus,
Framsläpar sin lott
Af nesa och brott,
Som bojornas tvång
Förhånande skänkte."
Detta bestyrker —et—, som låter örnen säga:
"Blott där har jag hemmet, Där förr ock det varit."
Allra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn:
"Ej svekets snaror, ej försåtets dolk, Ej hatets pil kan hinna luftens drott."
Euphrosyne, som sjunger om den fångna örnen i bur, måste därföre tagit miste på hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller någon annan fångbar fågel örn. I alla fall förorsakar en sådan lust att adla de jordiska föremålen då och då missförstånd, såsom nu är händelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än den verkliga allmänna poetiska örnen, då hon låter sin örn sjunga:
"Ränkfulla snaror
Slöto i nesliga
Bojor min ungdoms
Djärfva förmåga,
Ville vid gruset
Stänga de höga,
De himmelska tankar."
Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök eller något dylikt fjäderfä.
Den poetiska örnen är en konung öfver icke mindre folklika undersåtar än någon annan jordisk regents, och hans slott står på så fast grundval, att åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger den storsinta Sondénska härskaren:
"Jag konung är för luftens fria folk, På järn, granit och marmor står mitt slott."
Vid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som sagdt är, dels vingar, dels skepp. Stundom täckes han dock göra en promenad dit opp till fots. Så säger Rudolph:
"Men världsögats blick
Med kärlek då ler
Som förr, när du gick
Upp mot det, än ner
Till dig."——
Angående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna ingalunda öfverensstämmande. Rudolph själf säger på ett ställe, att "hans lif är en dag"; på ett annat, att han "sett släkter födas till gråt." Euphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider. Troligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad.
Denna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m.m.
Upplyftande som hans lif varit, så är äfven den poetiska örnens död.
Ensam vill han skiljas hädan, såsom han här lefvat ensam.
"Du lefde, du dör
Så ensam. Ej hör
Ett öra din suck,
Då dödskvalets storm
Tungt häfver ditt bröst."
När han sålunda kreperat, bränns han till aska vid "hans kungliga väns kringstrålande fart." Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och
"Stämmande in
I sfärernas takt,
De kväda ned makt
En grafsång"
för honom, och han har en värld till sin grift,
"Med molnen till stod Och stjärnor till skrift."
Sålunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt vore mycket att tilläggas. Det, som är anfördt, torde dock i någon mån fylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien.
Utom Aqvila poetica vulgaris har författaren haft tillfälle att inhämta uppgifter om tre andra arter af den poetiska örnen. Dessa uppgifter äro beklagligtvis icke många; det är dock troligt, att vid ifrigare forskningar och större tillgång på källor bättre resultater ej skola uteblifva. De författare, som hvar för sig försett mitt system med en ny art under det poetiska örnsläktet, äro: Tegnér, —et— i kalendern Vinterblommor samt Ingelman.
Den första och förnämsta af dessa arter, så hvad kraft som öfriga meriter angår, är:
Aqvila p. chronometer. (Tidens örn).
Efter allt, hvad det ringa förrådet af källor låtit mig inhämta, har ingen annan upptäckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron af denna härliga art af örnsläktet än Ingelman. Det är synd, att han, som haft tillfälle att observera den väldiga fågeln, lämnat om honom så knapphändiga notiser. Intet annat än den stora upptäckten kan urskulda hans efterlåtenhet att utförligare utreda densamma. Kanske får man dock framdeles hoppas något mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej förbli den första, som gifvit den lärda världen denna dyrbara gåfva, har troligen föranledt det brådskande i hans uppgifter. Han säger om sin örn intet mer än att:
"Tidens örn far opp i ringar,
Och hvar ring är ju ett år,
Mänskligheten tar han uppå sina vingar,
Och hans bana opp mot solen går."
Jag har tvekat, om jag skulle benämna denna örnart efter dess upptäckare eller låta bli därmed, tills han genom vidsträcktare uppgifter mer tillägnat sig äran af sin upptäckt; att jag stannat vid det senare alternativet, hoppas jag skall ursäktas.
Den andra arten är:
Aqvila p. Psyche. (Själörn).
Detta märkvärdiga naturfenomen är upptäckt af Tegnér. Det är en örn med fjärilvingar. I landsorterna har jag hört talas om en själ, som troligen är det populära namnet på denna örn. Ingen sade sig hafva sett densamma, utan allt, hvad man om själens skick visste, var supposition blott. Så mycket viktigare äro därföre de upplysningar, Tegnér om den meddelar. Så säger han:
"Den arma Psyche, huru än hon svingar,
På jorden är en örn—med fjärilvingar;
Men hennes vingar växa i det blå,
Där solar flyga, änglaharpor slå."
Det är ganska anmärkningsvärdt, att denna örn med sina små fjärilvingar kan svinga omkring och höja sig till det blå för att låta vingarna växa; dock:
"I himmel och på jord finns mer, Horatio,
Än er filosofi kan drömma om."
Så säger Shakespeare, och detta ordspråk må man visst lämpa till detta fall.
Den tredje arten är:
Aqvila p. Stella. (Stjärnörn).
Arten är upptäckt af —et— och förekommer omnämnd i kalendern Vinterblommor.—Dessa fåglar synas till tusendetals på firmamentet under vinternätterna. De kallas af allmogen stjärnor. Ingen före —et— har dock haft tillfälle att få ned någon af dem för att närmare kunna utreda, till hvilket fågelslag de höra. Den lärde auktorn lämnar om dem också ingen annan underrättelse, än att de äro eviga och lyftas på starkare vingar än han. Som orden lyda:
"Varen mig hälsade,
Eviga stjärnor,
I, världsrymdens örnar,
Som lyftens på starkare
Vingar än jag."
Sålunda har jag sökt att på vetenskapens altare offra en skärf. Vid bättre tillfälle och med mera utvägar kan i en framtid möjligtvis samlingen ökas.