FRU LENNGREN.
Denna författarinna, åt hvars stora skaldegåfva man äfven här önskade kunna skatta en gärd, var född Malmstedt, i Upsala år 1754, och genomlefde en period i svenska litteraturen, då vitterbeten var tronen lika nära som regenten själf och, fostrad af hans händer, uppgrodde med en friskhet och liflighet som under ingen annan tid, icke en gång under den litterärt revolutionära vid det andra decennium af detta sekel, röjts hos densamma. Kellgren och Leopold utvecklade då den poetiska förmåga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska skaldekonstens jättar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m.fl. dels hedrade, dels förvärfvade genom sina sånger namn, som öfverlefva dem, och Franzén och Bellman, utan likar båda, stämde då toner, dem ingen tid skall finna öfverträffade. Med många af dessa snillen var fru Lenngren ej blott umgängesvis bekant, utan äfven förenad genom banden af vänskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad af hennes skrifter upptäcker och kan klaga öfver ett menligt inflytande på hennes talang af åsikter, som voro tidens och som genom detta umgänge fingo väg till henne, så är man ur en annan synpunkt förpliktad att erkänna, att den gedigenhet, klarhet och hållning, som karakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmänhet, utan öfverallt, och äga en så ädel del i deras skönhet, utbildats till mognad just genom åsikter, inhämtade medelst samma umgänge från samma tid. Ty onekligt är, att till konstandans hufvudsakliga fordran då hörde en säkert beräknad plan, korrekthet i teckningen och en bestämdhet i tanken, som lika litet tålte en abstraktionssats, hvars sanning eller osanning af något enda moln i framställningen skymdes, som någon inbillningen mutande bild utan egenskapen att kunna uthärda förståndets skarpt logiska pröfning. Häri äger emellan denna och den gamla klassiska tidens anda en stor likhet rum; den härstammade också från Frankrike, där väckt af skalder, som bildat sig efter forntidens mönster.
I allmänhet kan man säga, att hvarje skola i konst, så snart dess ton af samtiden uppfattas såsom uteslutande sann och ädel, är en farlig klippa för en uppgående konstnärstalang. Endast geniet i ordets högsta bemärkelse mäktar bryta sig väg förbi den. Det oberoende af en sådan skolas didaktiskt stela maner, hvilket i fru Lenngrens dikter visar sig i öfvervägande grad, vittnar därföre om författarinnans stora, naturliga anlag, och det så mycket mer, som hon med begreppet var bunden vid de antagna och allmänt hyllade formerna och blott genom sitt konstsinnes högre drift gick utom desamma.
Då man, såsom nu är fallet, måste ägna det största loford åt en kvinnas litterära förmåga, kan man taga för afgjordt, att man mötes åtminstone af två slags fördomar, hvilka, ehuru visserligen icke allmänna, dock äro rådande hos ganska många män. Den ena af dessa fördomar hotar närmast den berömmande, den andra åter författarinnan själf. Den ena tillhör dem, som tro, att författaretalangen i sin sanna och höga bemärkelse är ensamt männernas tillhörighet, och följakteligen måste anse hvarje högre loford åt en kvinna skeft och omotiveradt; den andra är deras, som i sin föreställning nedsätta en författarinna i afseende å kvinnligt värde, i den mån de erkänna hennes öfverlägsenhet som geni. Bägge dessa åsikter äro foster än af en ensidig erfarenhet, än af förhastade omdömen. Vi tvifla ej, att det rent vetenskapliga är främmande för kvinnans väsende, som klarligen ligger känslan och instinkten i högre mening närmare än abstraktionen. Ty näppeligen lär man äga bevis på att kvinnan ägt något af ett rent abstrakt vetande, det hon icke eröfrat på mannens område med uppoffrande till fullt motsvarande värde af några sitt väsendes egna, medfödda fördelar. Dock, helt olika är hennes förhållande till konst. Hon behöfver ej utom sin krets söka medel till skapelser af skönhet; om hon blott själf med sin egen världsuppfattning idealiskt öfvergår i ett konstverk, bär också detta redan stämpeln af ideal.
Lättare än mannen, hvars medfödda känsla för oberoende ofta nog kan hålla honom skild från sanktionerade skolor i skön konst och ge honom åtminstone ett sken af originalitet, snärjes kvinnan af dylika; och däri ligger kanhända orsaken därtill, att så få författarinnor ens synas originella. Men i hvarje konstprodukt, där de icke äro originella, röja de en brist på kvinnlighet, i det att de visa sig där hafva sträfvat att genom begrepp blott fängsla vid sitt verk skönheter, som icke varit inneburna hos dem och ur deras egen natur själfmant öfvergått i form. Den hos männerna icke ovanliga bäfvan för vittra fruntimmer lär väl af det nyss anförda till en del kunna förklaras. De älska att studera kvinnan, och hvarje äfven den minsta yttring af hennes egendomliga karaktär är för deras reflexioner ett likaså lockande som outgrundligt ämne; men de sky att af henne emottaga uttänkta lärdomar, rundade begrepp eller konstiga definitioner, emedan de i dem ändå aldrig kunna upptäcka och erkänna samma skönhet och höga betydelse, som hennes natur allena i sin renhet för dem uppenbarar. Nu förfaller oftast, och man kan säga alltid, en konstnär i en blott och bar didaktik genom begrepp, om han ej äger det snille och den sanna originalitet, som förmår fängsla idéer i hans produktioner: är därföre kvinnan icke så lottad, blir hon nödvändigt didaktisk och ledes in på ett fält, där hon minst är hemmastadd och mest vanställes. Är hon åter ett verkligt geni, så går hon aldrig utom sitt område och är äfven under sin högsta flykt ännu kvinna. Och i detta fall måste hon väl äga anspråk på vår innerligaste och mest oinskränkta hyllning.
Men vi komma tillbaka till fru Lenngren. De skrifter, hon efterlämnat, har hon kallat Skaldeförsök, ehuru alla i tekniskt afseende äro mästerstycken och de flesta, som poetiska skapelser betraktade, äro oupphinneliga i sitt slag. De äro till sin karaktär af många arter. Man träffar ibland dem några, som äro nästan didaktiska, i den mening vi tagit detta ord här förut. Dessa måste man skrifva på den tids räkning, i hvilken hon lefde; ty de äro främmande för hennes egen naturliga fallenhet. De af hennes stycken, som renast återgifva författarinnans grundton, äro af ett naturmålande eller satiriskt lynne. Alla dessa äro utmärkta af en lefvande sanning och en naivitet, spelande och oskyldig som naturens egen. Så nära till hvarandra gränsande dessa båda skaldeslag än äro och så svårt det är att emellan dem uppdraga en bestämd skiljolinje, där de nalkas hvarandra, hafva de dock, sådana de framstå i fru Lenngrens dikter, nog mycken inbördes olikhet för att kunna särskildt betraktas och bedömas.
Till hennes skarpast markerade satiriska sånger höra t.ex. följande: Det högt förnäma äkta paret, Toaletten, Porträtterna, Kontrasten, där en vissnande ålderdoms och en andryg skröplighets fåfänga målas, Ålderdomströsten, en aga för den moderliga klemigheten, och Hans Nåds morgonsömn, en framställning af det slags praktlif, som har för sin glans att tacka andras obetalda svett och mödor. Dessa äro alla ganska skarpa och bjärta; men de tyckas vara det liksom utan författarinnans förvållande. Ty så otvunget och naturligt framträda i dem dårskapen och flärden, att de icke synas vara uppsökta, utan fastmer hafva själfmant infunnit sig. Man har liknat fru Lenngrens pensel vid Hogarths, och likheten äger, hvad dessa satirer beträffar, till den grad rum, att flere af dem i vissa drag kunde tjäna som förklaringar på några hans taflor. Man skall dock finna, att det verkligt sårande, som ofta ligger i Hogarths stycken, är merendels i fru Lenngrens nästan bortjollradt af hennes kvinnligt lekande anda. Så mycket än dessa satirer vittna om författarinnans snille, är det dock icke vår mening att framställa dem isolerade såsom produkter af hennes förmåga i dess högsta flykt och älskvärdaste stämning. Visserligen är löjet, äfven det bitande, rent kvinnligt, men det beundras mer än älskas, hos hvemhelst det finnes, om det ensamt är det rådande. Röjer sig åter därjämte en inre godhet, full af glädje och lefnadslust, så förhöjes blott denna godhets intresse genom det satiriska, medan detta försonas och förklaras af det blidare lynnet. Sålunda få fru Lenngrens satirer sin mest intagande betydelse genom den omedelbara öfverensstämmelse, i hvilken de stå till hennes mildare kompositioner. Man skulle kanske icke så klart se och igenkänna den oskyldiga anda, som gömmer sig i de förra, om man ej i de senare fått göra dess närmaste bekantskap.
De mest tjusande af hennes stycken gå idyllen nära, ett och annat är en verklig idyll. Då hon i sina satirer låter svagheten i människonaturen framstå såsom svaghet med dess ömkeliga, löjliga, ibland brottsliga resultater, så målar hon åter i sina idylliska stycken en svaghet, som genom sin inneboende treflighet, frid och oskuld är idealisk. Man tycker sig å ena sidan genomse och mäta dessa bilders alla små önskningar, hela deras lif, och följakteligen stå högt öfver dem; men de äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den andra måste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mänsklighet, än det de visa, kan finnas. Författarinnan tycks liksom skämta öfver deras böjelser, deras bestyr; men detta skämt förgudar dem tillika. Den glada festen,—ett stycke, som utgör, så att säga, en andenyckel till alla de öfriga, till fru Lenngrens hela författarelif, visar klarast, hvad vi med det nyss anförda menat. Af dylik art, ehuru mindre markerad, är äfven den naivt hänförande idyllen, som hon kallat Eklog. Grefvinnans besök, som i friskhet och objektiv sanning fullkomligen liknar dessa förenämnda stycken, utgör redan på visst sätt en öfvergång till satirerna. Det är ett beundransvärdt fenomen i hennes dikter, att sålunda själen af hennes talang, klart uppenbarad i ett stycke, därifrån strömmar ut genom omärkliga öfvergångar till alla de öfriga, så att det hela får likhet med en fulländad organisk skapelse af skönhet och lif, hvars högsta betydelse ligger såväl yppad i och för sig själf som utgrenad till och afspeglad i en hel mångfald af skiftande partier.
Den sats, att konstnärn själf röjes i sina verk, kan till hela sitt innehåll ledas ur fru Lenngrens poetiska samling. Den, som genomläst hennes skrifter och ej fått en klar bild af henne själf med hela hennes rikedom, skönhet och kvinnliga godhet, har visst icke haft sinnet öppet för att sentera deras betydelse och värde. Författarinnans samtida vänner, som hade den lyckan att se ej blott hennes sånger, men äfven henne själf, omtala med beundran den harmoni, som rådde mellan uttrycket af hennes person i alla dess nyanser och det uttryck, hennes skaldestycken bära. Hos henne, säga de, fanns icke ett enda drag, som hade med anspråk röjt den vittra författarinnan, icke en tanke, som skulle med stolthet eller saknad sett ned på den skenbart inskränkta värld, inom hvilken hon som kvinna var stängd, och velat öfverspringa dess gränser.—Enkel, blygsam och i hög grad huslig, men därjämte glad, lekande och kvick, skall hon ej mindre själf trifts i den krets, naturen för hennes kön utstakat, än inom densamma spridt trefnad, frid och glädje. Sådan skildras hon af dem, som sett henne; och hvem återfinner ej henne med samma egenskaper och ännu närmare, ännu mer förklarad i hennes härliga dikter. Med den djupaste blick i människohjärtat och i lifvets förhållanden, tyckes hon vara ett barn allenast, för hvars spelande håg försynen öppnat världen som ett dockskåp. Så menlöst leder hon och delar sina lekverks fröjder och sorger, så menlöst agar hon å en annan sida, att man hos henne ännu ville igenkänna den jollrande flickan, som än öm, än sträng leker med sina beskedliga och obeskedliga dockor. Detta gäller om andan af hennes poesi, och ännu är ej mer än ett flyktigt ord nämndt om formen, om densammas tekniska fulländning. Så nära förenade än anda och form äro, och så mycket de ömsesidigt bidraga att förhöja hvarandras intresse, så kan dock en hög grad af inre skönhet iklädas ett mindre intagande yttre, likasom en ädel själ kan äga rum i en icke vällottad kropp. Man måste likväl härvid noggrant iakttaga, att till en idealisk skönhet bådas harmonierande skönhet betingas. Det är svårt att säga, om fru Lenngrens produktioner tjusa mer genom den ena eller den andra af dessa båda delar; så samfödda tyckas i dem idén och dess iklädnad vara. Hennes stycken likna i detta afseende de talande anleten, där hvarje tanke och känsla ögonblickligt afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes sånger äga intet af denna klangfulla, en yttre sinnlighet fångande diktion, som förskaffat några senare författares så kallade praktvers popularitet; men de äro dock i hög grad melodiska. Hvarje ord af henne smyger sig till den mening, som skall uttryckas, med en ledighet, egentlighet och mjukhet, som gör det på en gång harmoniskt med den stämning, i hvilken läsaren är försatt, och helt och hållet oersättligt af hvarje annat. Enkelheten i hennes språk är i följd häraf så stor, att enhvar, som icke pröfvat sin förmåga, kunde tycka sig och hvarje annan böra vara i stånd att skrifva något dylikt, såvida det ju alltid borde falla sig så och icke annorlunda.
De minst vackra af fru Lenngrens stycken äro skrifna i ballad- och romans-tonen. Lyckligtvis äro dessa ganska få och hade utan saknad kunnat vara uteslutna ur samlingen af hennes verser. Detta anmärkes icke för att afpruta något på den hyllning, som vi i det föregående uttalat, en hyllning, som dock visserligen icke upphinner den förtjänst, åt hvilken den ägnas, utan blott för att förebygga en möjlig beskyllning för blindhet i afseende å författarinnans svagare sidor och följakteligen för ett vrångt och omotiveradt omdöme äfven öfver hennes skönheter. Skulle vår förmåga att uttrycka föreställningar motsvarat vår uppfattning af fru Lenngrens alla företräden, så hade otvifvelaktigt berömmet, långt ifrån att minskas, blifvit både klarare och vidsträcktare. Ty med allt skattande åt dagens opinion, vågar man både hysa och yttra den öfvertygelse, att åt fru Lenngren i en framtid skall tilldömas en rang bland svenska författare vida öfver den, hon nu i allmänna tonen komparativt innehar. Det är åtminstone säkert, att svenska litteraturen icke kan uppvisa någon så verkligt originell och poetisk natur som hon, om man undantager de båda oefterhärmliga genierna Franzén och Bellman. Och då skönheter, som äro foster af sin tid och blott af den förstås, med årens och kulturens växling vissna och förskjutas, kvarblifva i oförvanskelig ungdom dessa ur naturens djup framsprungna skapelser, som tyckas födda för ingen tid och för all tid, och hyllas med så mycket oinskränktare dyrkan, ju flere efemära koryféers fall de öfverlefvat.