SKALDESTYCKEN AF F.M. FRANZÈN
Femte bandet.
Bref till red. från H.S.
Den, som skrifver detta, är en far för en talrik familj. Hans tid förflyter tämmeligen lugnt under uppfyllandet af tjänsteplikter och under föga tyngande omsorger för dem, som ligga hans hjärta närmast. Redan i många år har det utgjort hans nöje och ett afbrott i enformigheten af hans lif att ägna en timme eller par af aftonstunderna åt vår litteratur. Han har därföre småningom samlat omkring sig de flesta af våra större författare och läst dem, icke blott af nyfikenhet att göra deras bekantskap, utan fastmer af behov att äga dem till vänner och sällskap för alltid. Sålunda hafva många bland dem blifvit honom förtrogna och dyrbara, och han har älskat att söka hos dem icke så ofta tröst och förströelse vid sorger, af hvilka han icke pröfvat större, än det tillhör människan att med lugn bära, som icke oftare en ökad och förädlad glädje, då hans dag varit klar och hans sinne lätt.
Framför andra har jag älskat Franzén. Kanske ligger orsaken till denna förkärlek till en del däri, att en stor del af den höga skaldens skönaste sånger diktades och utspriddes i min ungdom, då mitt väsende var lättare att anslås och lifligare att knyta band af tillgifvenhet och kärlek. Emellertid har mången gång ännu i min ålderdom det fall inträffat, att jag vid läsningen eller åhörandet af någon af dessa sånger tyckt mig för första gången göra dess verkliga bekantskap, ehuru jag hundrade gånger förut hört och sett densamma med förtjusning. Jag har i anledning däraf ofta inom mig yrkat en sats, som utan tvifvel skall synas mången besynnerlig, men som dock ständigt förekommit mig klar och verkelig, den nämligen, att Franzén af alla svenska skalder är den, som man har svårast att rätt utgrunda, rätt lära sig känna. Hans bekantskap kan därföre i mitt tycke vara gammal och dock med hvarje gång, man läser honom, förefalla ny.—Min herre! Tror ni, att jag menar, att han är inbunden, mörk, höglärd? Mina barnabarn sjunga honom, kunna honom. Ett barn, min herre, fattar hans uttryck, smekes af deras milda välljud, fägnas af de enkla bilderna, med ett ord, förstår honom i viss mening; men att rätt genomskåda den himmelska oskuld och renhet, som ligger så på ytan som i djupet af hans sånger, därtill fordras jämte ett barns ofördärfvade själ en lång lefnads samlade vishet, en erfarenhet, som pröfvat äfven det bländande i lifvet, och en känsla, som från det öfverspända och affekterade med fördubblad kärlek återgått till den evigt lugna, friska och glada naturen. Jag vet icke, men med mängden af andra poemer, dem jag läsit, synes mig förhållandet hafva varit sådant, att jag antingen icke förstått dem alls eller också förstått dem alla på en gång helt och hållet, så att de sedan hvarken blifvit mig klarare eller kärare, ehuru jag ofta kunnat hälsa på dem åter och ofta fägna mig åt deras lärorika och vackra syften. De Franzénska visorna däremot har jag för hvarje ny gång förstått bättre, och ju klarare mitt eget väsende utvecklat sig, ju trösterikare och lugnare mitt inre blifvit, desto djupare motsvarigheter af frid och skönhet har jag upptäckt i dem. Jag tror, att det är med dem såsom med våra gamla, äkta sagor, som gläda barnet, lifva ynglingen och motsvara mannens djupsinnigaste åsikter af lifvet. Jag ville blott i afseende å Franzéns stycken säga skönaste och renaste åsikter. Ser ni, därföre anser jag det icke vara någon barnlek att begripa Franzén, ehuru jag gärna ser, att mina barn sjunga honom för ro skull, utan menar i stället, att ingen förstår och värderar honom rätt, som icke ur en rik lefnads erfarenhet af bländsken och irrsken, af villor, passioner, strider och brott kan med segersällt hjärta blicka in i den af änglar befolkade värld, han öppnar för oss. Och nu, min herre, hoppas jag ni förlåter min dogmatiska ifver, som förledt mig till utflykter, dem jag i början icke tillärnat, och jag hoppas det så mycket mer, som jag vet, att ni själf är en beundrare af Franzén äfvensom af den lika djupa och sköna, ehuru mera mystiska och sväfvande Almqvist, hvars lefvande törnrosor bland annonserna i er tidning kallas fria fantasier af Hugo Löwenstjerna, med hvad skäl vet jag icke.
Men jag vill komma till saken. Jag har hört, att åter ett nytt band af Franzéns skaldestycken, det femte nämligen, utkommit från trycket. På vår aflägsna landsort har det icke varit mig möjligt att ännu skaffa mig denna del, men emellertid är jag här omgifven af en nyfiken skara, som önskar att få höra helst några ord om innehållet af den. Ni borde, min herre, tycker jag, icke låta oss vänta alltför länge på en anmälan af arbetet, i synnerhet som jag är öfvertygad om att många dela våra önskningar i detta afseende. Ni kan göra den så kort ni behagar och har dessutom den vinsten att kunna fylla någon spalt i er tidning med ett litet utdrag.—Under hvilka villkor som helst, låt oss höra några ord om den nya boken och ursäkta såväl denna min anhållan som den långa ingressen till densamma. Jag förblifver etc.
* * * * *
Red. har ansett sig kunna införa detta bref, emedan det är af en allmän syftning och de åsikter, som däri uttryckas, till det mesta äro öfverensstämmande med hans egna. Också har han tyckt det kunna utgöra en lämplig ingress till expositionen af ifrågavarande poetiska verk, som till skaldeslag väsentligt skiljer sig från de dikter, man förut fått emottaga af Franzén. Hvar och en vet nämligen, att dessa varit af lyriskt eller episkt innehåll; nu däremot utgöres detta femte band af tvenne dramatiska stycken. Det förra af dem kallas Audiensen eller Lapskan i Kungsträdgården, skådespel i fem akter; det senare, Drottning Ingierd eller Mordet på Eljarås, är ett sorgespel äfvenledes i fem akter. Angående uppkomsten af båda yttrar sig författaren själf i ett företal sålunda:
"Så naturligt det är, att man vid äldre år ifrån den lyriska poesien öfvergår till den episka och didaktiska, så obetänkt är det utan tvifvel att, då medelåldern längesedan är förbi, våga beträda den dramatiska banan. Till min ursäkt får jag därföre nämna, att det i själfva verket är min ungdom, som till detta vågsamma steg förledt min ålderdom, och det af följande anledning.
En af mina vänner i Finland, som besökte mig i Stockholm kort före min flyttning till Hernösand, påminte mig, att han för trettio år sedan hade sett hos mig i Åbo, där jag då vistades, ett några år förut gjordt försök till en tragedi öfver mordet på Eljarås. Denna påminnelse skulle dock icke haft den följd, att detta af mig själf i så lång tid förgätna stycke kommer i dagen, om jag icke i detsamma erinrat mig, att den person, utom hvars ryktbara, ehuru i en senare tid af den historiska kritiken ifrågasatta åtgärd handlingen däri ej kunnat äga rum, tillhör Norrland. Fale Bure är en af detta lands namnkunnigaste män. Icke blott i historien är hans minne förvaradt, utan i folksägner, i den gård och det grafställe, som efter honom uppvisas (i Sköns socken i Medelpad), samt i det släktregister, på hvilket en mängd familjer, äfven adliga, stöda sina anspråk att ifrån honom härstamma. Nu, sedan Norrland blifvit för mig hvad Finland fordom var, måste allt norrländskt hos mig väcka det lifligaste deltagande. Kunde då ett sådant af mig själf redan i min ungdom behandladt föremål undgå att fästa min uppmärksamhet? Ingen åtminstone af dem, som själfva idka vitterhet, lärer undra, att jag ej förmådde emotstå frestelsen att på detta arbete använda en ny möda, hvarigenom det blifvit på en gång min ungdoms och min ålderdoms verk.
Af mera ungdomlig art torde läsaren finna det föregående stycket, ehuru det har, jag bekänner det, ett senare ursprung. Äfven för dess utgifvande hoppas jag i dess norrländska ämne finna en ursäkt, om det ock icke under den poetiska leken röjde en allvarlig mening, som ej borde anses otillbörlig i det stånd och det stift, hvartill författaren hör."
Så många ursäkter hade sannerligen icke behöfts för att rättfärdiga utgifvandet af dessa stycken, då naturligtvis allt af Franzéns hand måste vara den läsande publiken kärt och välkommet, Dessutom äga såväl det förra som det senare af dem skönheter, som göra bekantskapen med dem särdeles intressant, om man än gärna vill medgifva, att de i sina lyriska syskon äga medtäflarinnor, vid hvilkas sida de i någon mån måste träda i skuggan. Skådespelet "Audiensen", i egentlig mening en dramatiserad idyll, grundar sig till intrigen på en anekdot, som lär vara sann. En åldrig präst kommer ned till Stockholm från Lappmarken i sällskap med sin dotter och sin blifvande måg för att på högre ort framställa de norra trakternas nöd efter en missväxt och tillika göra sig ihågkommen till ett ledigt pastorat efter en trettioårig tjänst på sitt förra ställe. Genom Schröderheim blir hans sak framställd för Gustaf III, som ger honom befallning att inställa sig för aftonen på operan, där Gustaf Vasa skulle spelas, och efter representationens slut anmäla sig till audiens hos konungen i hans rum. En hofman, som emellertid ärnat spela pastoratet i händerna på en annan, får höra detta och ställer så till, att den gamle pastorn och hans barn icke få biljetter till skådespelet. Gubben beger sig i alla fall på utsatt tid till stället för att åtminstone söka att få audiens hos konungen, men vilseförs, efter samma hofmans intriger, till en aflägsen vrå af operahuset, kvarest han blir tillsagd att sätta sig ned och vänta. Under denna väntan insomnar gubben och träffas i en sådan ställning af kungen, Schröderheim och den hofman, genom hvars tillställning den gamle blifvit narrad att så försofva sin lycka.———
När den gamle nu uppvaknar och kommer hem till de sina, orolig öfver att hafva förspillt sin och deras lycka, öfverraskas han gladt af den upptäckten, att han i sin ficka burit fullmakten till det åstundade pastoratet. Händelsen är enkel och episodiskt genomflätad af tillredelser för det unga parets bröllop, som skulle firas i det gröna samma dag. Själfva lokalen ger tillfälle till idylliska målningar och scener, af hvilka många äro af en sällsynt naivitet och fägring. I brokigt vimmel ser man här täcka, glada barn, lapska trollfigurer, aktörer, dilettanter, hofmän och sluteligen konungen, alla tecknade med lifliga och träffande färger. Aurora i sitt sockerbagarestånd är oändeligen intagande, likaså Angelika, ehuru denna senare är kanske för mycket smickrad och förståndig. Det brustna halfgeniet, kolportören Löder, är som en Momus icke ointressant hållen, ehuru hans bittra misslynne ibland något för sträft korsar den idylliskt leende tonen af det hela. Schröderheims personlighet igenkännes med lätthet, och de celebra pastoratsfrågorna under hans tid äro berörda med mycken humor och tillika mycken skonsamhet. Med få ord, stycket är, oaktadt det ringa omfånget af dess hufvudintrig, rymligt, gladt och lefvande genom de många omväxlande utsikter, skalden förstår att öppna för läsaren, under det han leder honom den korta vägen till sitt mål. Någon gång tyckes väl rimmet och versen, ehuru behandlade af en mästares hand, hafva hindrat den lätthet och rörlighet i dialogen, som väsentligt hör till dramatiska skildringar och som nu fordras med så mycket större ömtålighet, som man blifvit vanare vid arbeten af samma slag på prosa; men sådana tyngre ställen äro sällsynta, och i allmänhet kan man icke annat än beundra den ledighet, med hvilken skalden rört sig i dessa, för mången annan alldeles nedtyngande bojor.
I många scener träffas man af blixtar, som påminna om den store skaldens tidigare poemer och den egna världsuppfattning, som utgör deras skönhet. Enligt brefskrifvarens benägna råd och önskan ville vi anföra ett profstycke ur arbetet, men valet är verkeligen svårt. Särdeles vacker har ref. tyckt sig finna den scen, då Angelika af sin älskare förs omkring i trädgården och för första gången vid hans arm gör bekantskap med en varmare och rikare naturs alster. Redan själfva uppfinningen af scenen äger sålunda något symboliskt rörande och sant.
Sorgespelet "Drottning Ingierd eller mordet på Eljarås" omfattar en period af de Sverkerska och Erikska ätternas strider i Sverige. Innehållet är i korthet detta: Fale Bure, som vid mordet på konung Knuts söner räddat den äldste af dem, Erik, och hållit honom gömd i Norrland under hans barnaår, kommer med honom, då han redan uppvuxit till yngling, ned till Upsala. S:t Eriks högtid är för handen, och vid herredagen, som tillika skall hållas, vill den regerande konungen Sverker genom folkets röst försäkra kronan för sin son, Johan, som ännu är ett barn. Denna stund har Fale Bure afvaktat att framställa för folket den rätta tronarfvingen, och han meddelar nu sitt uppsåt åt Folke Jarl, fadren till prins Eriks moder, drottning Ingierd, som, för andra gången gift, nu är gemål åt konung Sverker. Båda öfverenskomma om utförandet af planen, och vid Folke Jarls farhåga för dess framgång yttrar Fale Bure, att en skara kämpar från Norrland på hans anmodan är i antågande för att understöda hans sak. Folke Jarls son, Sune, som emellertid fått kunskap om allt detta, anser det för sin plikt att varna konungen. Emellertid har Sverker redan förut genom sin förtrogne och medbrottsling i mordet på barnen fått underrättelse om den norrländska truppens antågande och misstänkt dess afsikt vara att bereda tronen åt Sune. Denne emottas därföre som en förrädare och vinner tillgift först då, när han hunnit förklara för konungen, att icke han, utan en, som utges för prins Erik, är den, åt hvilken man ärnar kronan. Sålunda får konungen första underrättelsen därom, att Erik blifvit räddad vid mordet, men låtsar icke sätta tro därtill för att icke tillstänga för sin egen son vägen till riket. Drottning Ingierd kommer själf och berättar honom med förtjusning, att hon fått höra, att hennes son lefver. Äfven för henne söker han framställa saken som en hopspunnen dikt. En tjänstekvinna, som varit närvarande på Eljarås, när mordet skedde, beskrifver nu vidlöftigt förloppet och intygar, att Fale Bures egen son blifvit dödad i stället för den äldsta prinsen och att denne blifvit bortförd och räddad. Redan här tyckas skarpa misstankar om konungens delaktighet i brottet vakna hos Sune, hvilken, då han några scener senare är ensam med drottningen, uppenbarar för henne allt.——
När Sverker åter inträder och i förmodan att Sune bevist henne omöjligheten af Eriks räddning frågar:
Nåväl, har Sune bragt dig ur din villa?
svarar Ingierd:
Jag själf har vaknat för att se det svalg,
Det mörka, djupa, afgrundslika svalg,
Som mellan oss på Eljarås sig öppnat.
Sålunda står nu konungen ensam och utan anhängare bland sina närmaste, men hoppas ännu att genom förnekande af den föregifna prinsens börd kunna på herredagen genomdrifva allt till sin egen sons fördel. Ragvald undanrödjer, för att underhjälpa hans plan, den kvinna, som var närvarande vid mordet och som kunnat framhafvas som vittne.—Folket samlas i kyrkan, och Sverker intar sitt konungsliga säte. Högtidligheterna till S:t Eriks ära försiggå. Därpå framträder Folke Jarl och uppmanar Svea och Göta män att med ed bekräfta sin förening och valet af en gemensam regent. Eden begås, och Sverker framställer nu sin sons rättigheter. Men då efter någon tvist mellan konungen och Folke Jarl prins Erik själf inträder och igenkänns af sin mor, öfvergå de flesta på hans sida, och Sverker lämnar med sina anhängare templet. Snart därpå ser man konungen i spetsen för en här på Fyrisvall, och mot honom kommer stridsfärdig prins Erik med de sina. Innan härarne hinna sammandrabba, kommer en pilgrim, som bekänner sig vara den, som verkställt mordet på barnen, och bestyrker prins Eriks räddning. Sverker efterger då sina anspråk, men söker, plågad af samvetskval, döden och utmanar någon af sina motståndare till tvekamp. Prins Erik upptar utmaningen, men förmås ändteligen att lämna stridshandsken åt Sune, för hvilken Sverker faller.
Sådan är i korthet uppränningen till denna tragedi. Man finner snart, att det egentligt dramatiska, handlingen, här icke utgör den starkaste sidan. Hela dikten lefver mer genom det, som varit, än det, som är och som skall blifva, hvarför också rörlighet och fart saknas. I dramat måste hvarje handling, hvarje ord, så att säga, innebära fröet till ett kommande, som hastigt och följdrätt därur utvecklas för att vidare själft i sin ordning alstra ett därpå följande; här syftar allt i öfvervägande mån på det förflutna och rör sig i minnen. Ingen af personerna i dikten har egenteligen vid slutet gjort något annat, något mera, än han gjort redan innan han uppträder, och icke en gång i förbrytarens inre eller samvetsförhållande till brottet märkes under fortgången af händelserna någon omskiftning af vikt.
Men om än detta stycke i sitt slag icke utmärker sig så mycket som det förra i sitt, äger det dock i flere partier förtjänster, dem ingen kan förbise. Att speciellare omnämna de många vackra detaljer, som förekomma i denna dikt, skulle alltför mycket öfverskrida gränserna af en enkel anmälan; men hvad vi icke kunna underlåta att anmärka är, att teckningen af drottning Ingierd såsom mor och maka i flere afseenden är djupt och innerligt hållen. Också ligga hennes förhållanden mest inom den Franzénska sångmöns områden. Redan den andra scenen af första akten, då hon klagar öfver att hafva skilt sina barn ifrån sin närmaste vård och sålunda, ehuru oskyldigtvis, föranledt deras olycka, är af en rörande skönhet. Äfven i de scener, där dialogens längd någon gång öfverskjuter sitt behöriga mått, träffar man dock alltid i många verser det naturliga och verkliga uttrycket af de känslor, som skildras. Om man ville uppställa en jämförelse emellan de särskilta akterna af detta sorgespel, skulle man med skäl tillerkänna ett företräde åt de fyra första.
Ref. kan icke sluta denna uppsats utan att yttra sin lifliga glädje öfver att även i denna del af Franzéns skaldestycken se en borgen för den store skaldens fortfarande ungdomliga verksamhet, en verksamhet, som ännu lofvar litteraturens vänner så många njutningar, så många rika skördar.