Samlade arbeten II

by Johan Ludvig Runeberg

NÅGRA ORD OM POEMET "FJALAR" OCH SAIMAS KRITIK ÖFVER DETSAMMA.

Då jag af en i Saima för någon tid sedan inrymd recension öfver min dikt "Kung Fjalar" fått anledning förmoda, att detta poem af flere kan hafva blifvit fattadt annorlunda, än jag tänkt mig det, finner jag mig föranlåten att yttra några ord till förklaring. Och som ett omständligare upptagande och bemötande af alla enskilta anmärkningar och påståenden i nämnda recension skulle ligga på sidan om mitt hufvudsakliga syftemål med denna uppsats, ber jag på förhand, att den benägne läsaren icke väntar ett sådant.

Till en början måste jag anmärka att, då jag läste Saimas till berömmelse för min komposition yttrade tanke, att det dramatiska i Fjalar, det rätt tragiska skulle ligga i en konflikt emellan stat och familj, i det att kungen för statens skull våldför familjen, jag med oro befarade, att något ord, någon vändning i dikten skulle föranledt till en sådan uppfattning. Jag har noggrant eftersett och till min tillfredsställelse icke funnit mig hafva förtjänt ett sådant beröm. Men till Saimas besinnande vill jag framställa en fråga: Hvilken sedlig, hvilken gudomlig, tragisk rättvisa skulle väl ligga däri, att en människa, som för det högre intresset, för samhällets väl, uppoffrar det lägre, familjen, och gör det så, att hennes eget hjärta närmast drabbas af detta offer, att en sådan yttermera och till tack skulle straffas och krossas af en högre makt? Saken är enkel, men oförklarligt vore det, huru Saima kunnat fatta en sådan åsikt, om man icke hade anledning förmoda, att hon blifvit ledd därtill af en framställning hos Hegel i hans estetik, hvari yrkas, att i de skönaste af den grekiska skaldekonstens dramatiska alster, i flere af Sofokles' tragedier, och särdeles i hans Antigone, det höga intresset hvilar på en kamp mellan de båda sedliga makterna: familj och stat. Detta förhållande synes nu Saima utan vidare betänkande hafva antagit för verkligt och inlagt i Fjalars saga. Det är väl sant att, äfven om Hegels påstående vore grundadt, en konflikt af ofvannämnd art dock ingalunda behöfde finnas i Fjalardikten och att man således kunde lämna en undersökning af den Hegelska uppgiftens pålitlighet å sido, men då den i Saimas kritik fått en så stor vikt, kan det vara af intresse att skärskåda, huruvida ens den äger grund eller icke. Må vi därföre, innan vi gå vidare, ägna en stunds uppmärksamhet åt det Sofokleiska mästarstycket Antigone.

Innehållet af denna tragedi är i korthet följande. Tvenne bröder hafva stupat i envig med hvarandra vid Tebe, den ena anfallande sin fädernestad, den andra försvarande densamma. Stadens behärskare Kreon förordnar, att den ena skall begrafvas med heder, den andra, till straff för sitt fientliga anfall, lämnas obegrafven. Antigone, en syster till de fallne, jordar, i trots af kungens förbud, sin broder och blir till straff därför lefvande innesluten i en graf. Af sorg öfver hennes död dödar sig Kreons son, och för dennes skull åter tillskyndar sig äfven Kreons gemål döden.

Sådan är uppställningen. Skulle nu skaldens mening varit att skildra en strid mellan familj och stat, så hade efter all rimlighet staten och dess representant Kreon bort blifva den segrande och familjeintresset såsom ett underordnadt moment krossas i Antigones person. Men långt ifrån att detta vore fallet, uttalar Antigone in i döden den glada öfvertygelse, att hon lider för en hög, en helig sak, då däremot kungen, sedan han vaknat till besinning, förebrår sig sina handlingar och klagar öfver en förblindelse, som kommit honom att förgäta lagar af högre ursprung än hans egna härskarebud. För att kunna förklara detta förhållande, som i så tydliga ord uttalas, måste man söka dramens grundtanke på helt annat håll än där, hvarest Hegel trott sig finna densamma, och man torde träffa den nära nog, om man antar, att den ligger i Kreons krossade öfvermod, i hans straff för det att han själfviskt uppträdt i strid mot en helig sed, en gudomlig lag. Det förbud, han utgaf mot den dödes begrafning, var blott ett uttryck af en härskarenyck hos honom själf, var icke i samhällets intresse och förnärmade den rättighet, som enligt grekisk tro de underjordiska gudarne ägde till besittningstagande af hvarje afliden och som icke ens Zeus själf fick förmena dem. Detta var Kreons brott, och därföre tilltalar honom äfven den blinde siaren Tiresias: "Du

kvarhåller obegrafven, oinvigd,
Från underjordens gudar afstängd, här en död,
Fast icke du, fast öfvervärldens gudar ej
Ha rätt därtill, men du blott tvingar dem därtill.
Och därför lura hämndens makter straffande,
Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du må
Af samma ofärd snärjas, som du själf beredt."

[Alla här citerade verser anföras ur Palmblads öfversättning
af Sofokles.]

Alltfrån början uppträder Kreon öfvermodigt yrkande å hörsamhet för sina befallningar, icke därföre att han anser de uttala en högre lag, en gudomlig vilja, utan blott därföre att de gifvits af honom såsom härskare. Så säger han:

"Icke höfves det,
Att den, som är en annans träl, sig bröstar käckt,
Men denna mö att fräckhet öfva har sig lärt
Och djärft att öfverträda föreskrifven lag."

Antigone däremot betraktar sig ständigt blott som en verkställarinna af högre bud, för hvilka de af Kreon gifna måste falla till intet, och anser sig som en syster till den aflidne närmast förpliktad att uppträda i sådan egenskap.

Så svarar hon kungen, då denne förebrår henne att hafva öfverträdt hans lag:

"Ej Zeus det var, som kungjort hade detta bud,
Ej heller Dike, som beskyddar död mans rätt,
Ej de ha stiftat sådan lag för mänskorna.
Och ej jag trodde, att en dödligs stadganden
Ha sådan kraft, att de förmådde omkullslå
De högstes obeskrifna, ofelbara lag.
Ej från i dag, ej från i går den lefver, nej,
Från evighet, och ingen vet den stund, den gafs.
Fördenskull ej af rädsla för ett mänskligt bud
Jag borde, pliktglömsk, straffas af de himmelska."

Men det är ej Antigone ensam, som betraktar Kreons stadgande ur denna synpunkt. Det är ett brott äfven i de öfriga i dramen uppträdande personernas ögon. Då Kreon till sin son yttrar:

"Har jag mig villat, då min tron jag skydda vill?"

svarar denne:

"Ej den du skyddar, då du trampar gudars lag."

Själfva koren, som eljest af Antigone förebrås att af fruktan för kungen otillbörligt dölja sin öfvertygelse, beledsagar henne, då hon bortförs för att lefvande begrafvas, med denna sång:

"Dock ärekrönt och följd af beröm
Du vandrar till skuggornas gömda hem;
— — — — —
I följd af den lag,
I ditt inre du bär, bland mänskor allen
Till Hades du lefvande nedgår."

Tydligast röjer den blinde siaren, att han anser Kreon hafva förnärmat gudarnas rätt och därigenom ådragit icke blott sig, utan äfven samhället deras hotande vrede, då han, efter beskrifningen öfver de olycksbådande tecknen vid offringen, tillägger:

"I denna fara blott för din skull staden bragts,
Ty hvarje altar, hvarje härd, som finnes här,
Besöladt är med fåglars och med hundars spis,
Som de från Polyneikes usla lik ha ryckt.
Si, därför taga gudarne ej mer emot
Vår offerbön och lågorna af offerlår."

Här finner man ganska klart, att Kreon räknas hafva handlat i eget och icke i statens syfte och att således det ena af de förmenta stridande momenterna i denna dram alldeles saknas. Fattar man saken så, att Kreon, förblindad af öfvertygelsen om sin rätt och makt som envåldsherre, trädt i strid mot gudarne och att Antigone däremot i enlighet med deras lag bryter mot hans, skall man finna äfven upplösningen i dramen skön och konsekvent, i stället för att den ur den andra synpunkten skulle vara lika omotiverad som sårande. Väl krossas äfven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord:

"O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn,
Dit, för att evigt dväljas, jag nu vandra skall"—o.s.v.,

då hon så gladt uttrycker hoppet om ett kärt återseende af fader, moder, broder, och så förtröstansfullt frågar:

"Hvad har jag brutit mot de högstes himlabud?"

huru annorlunda än Kreons sönderslitande förtviflan, då han beröfvad sin son, hvars hat in i döden han ådragit sig, i känslan af sin skuld utbrister:

"O ve!
O bröst utan sans, hvad dödsbringande,
Hvad gräslig skuld du begått!
Skåder dödsoffret, sen
Hans banman, som mördat blod af egen blod!
Fröjdlösa följd af mina råds vettlöshet!"

och koren svarar honom:

"Nu tyckes du, fast alltför sent, det rätta se."

Om, såsom jag hoppas, efter denna utläggning af den Sofokleiska tragediens innehåll och mening, tvifvel uppstår hos läsaren om pålitligheten af Saimas antaganden i afseende å den, skall detta tvifvel sannolikt föranleda till närmare pröfning äfven af andra yrkanden i recensionen och åtminstone göra uppfattningen af min dikt friare och mindre beroende af någon förutfattad mening. Och med denna fördel på min sida går jag nu till framställningen af kung Fjalars saga.

Det första, som härvid nödvändigt måste fasthållas, är att Fjalar framträder såsom trotsande gudarne, såsom hyllande den öfvertygelse, att den starke, oberoende af dem, kan skapa sin värld och sitt öde. På detta Fjalars öfvermod och på intet annat är kompositionen byggd. Att det i och för sig icke saknar rimlighet, finnes lätt, om man ger akt på att Fjalar länge varit van att härska, att segra, att se allt vika för sin vilja. Han har öfverallt varit den öfverlägsne, han har lärt sig tro på sig själf, han glömmer sitt beroende af gudarne och aflägger sin stolta ed. Dargar uppträder varnande, hotande; men långt ifrån att svikta, öker kungen sitt trots, han, människokufvarn, ställer sig nu till kamp mot gudarne och firar, ehuru med blödande hjärta, sin triumf öfver dem, i det att han ger åt döden sitt barn. Nu börjas striden, eller rättare, striden har fortgått redan, äfven gudarne hafva framträdt i handling, fastän tyst, såsom det ägnar dem, ty gudar stoja icke. De hafva handlat i Fjalars egen handling, de hafva låtit honom skilja sin dotter ifrån sig. Fjalar skulle icke få hafva de båda barnen omedelbart under sina ögon, icke bevaka deras framtid så, som han kunnat göra det, om de vuxit opp i hans vård, han måste skilja dem från hvarandra och själf förlora det ena ur sikte; gudarne ville så, Fjalar måste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig göra till sin egen vissa seger, det gjorde han just till deras.

I förbigående torde jag här få bemöta ett inkast, som förekommit på något af våra tidningsblad, att nämligen en motsägelse skulle ligga däri, att Fjalar uppoffrar sin dotter, ehuru han icke tror på gudarnas makt. En sådan otro röjer Fjalar icke. Tvärtom visar han just genom sin handling, att han tror på deras både tillvaro och makt, ehuru han tillika förmenar sig själf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka och försaka, kunna göra deras råd om intet, kunna besegra dem. Han förnekar ej gudarne, han föraktar ej deras makt, han tror blott sig själf vara mäktigare än de.—Men jag återkommer till sagan.

Fjalar har låtit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft under räddas är väl nödvändigt för utvecklingen af händelserna, men utgör visst icke någon finhet i kompositionen. Gudarne synas här för mycket närvarande, göra här liksom en för tydlig ansträngning, de nödgas gripa i händelserna med hela handen, i stället för att styra dem med en knappt märkbar vink af det minsta finger; detta visar dem icke i deras rätta storhet. Men snart uppträda de åter mera egendomligt.

Fjalars namn var kändt öfverallt. Hans företag, hans öden kunde rimligtvis icke blifva obekanta. Hvarhelst hans dotter kom att hamna, skulle man således genom den enklaste sammanställning af händelserna igenkänna henne såsom hans. Men sådant hade korsat gudarnas plan, det fick icke ske, och Fjalar måste göra det sista, som på honom berodde, för att hindra det. Han sättes i rörelse af sin egen själfviskhet, sorgen öfver sitt barn, harmen att hans seger varit honom så dyrköpt, kanske blygseln öfver att han visat sig svag och sviktande; hela tilldragelsen är för honom bitter, han vill icke se den bekantgjord, och han förbjuder hvar och en att med ett ord erinra om den. Ytterst är det dock blott gudarnas vilja, Fjalar här verkställer; för dem var det nödvändigt, att Oihonna förblef okänd, och den stolte kungen måste afskära möjligheten af hennes igenkännande. Här är sagan åter finare, här styra gudarne mera förborgadt.

Men nu har också Fjalar gjort allt, hvad han förmått göra för att befordra de högre makternas afsikter, han har nämligen bortskaffat dottren unnan sin uppsikt och ställt så till, att hon icke ens af främmande skulle kunna upptäckas vara hans. Det skall kanhända skänka någon ett nöje att betrakta, huru den väldige styraren af lifvets gång nu bortkastas af gudarne såsom ett onyttigt verktyg och lämnas kvar i sin blinda själfbelåtenhet, i stoltheten öfver sin förmenta seger, medan de själfve, aldrig slumrande, sakta verka för sitt mål.

Det är förut antydt, att gudarnas sätt att handla i samma mån bör förefalla upplyftande och dem värdigt, som det icke uppenbarar sig i ett grott ingripande i sakernas naturliga gång, utan i en vis och tyst ledning af dem. Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet dolda lilla rodret styres kolossers lopp; så foga de himmelska blott ett obemärkt roder vid händelserna, och de gå i deras plan.

Dikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri torde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår uppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön.

Skulle man i hennes fägring blott vilja se uttrycket af den svaghet för vackra figurer, som vi, diktens män, gärna röja, så inrymde man den en för inskränkt betydenhet. Här är den nämligen nödvändig, ja, man kunde säga gifven henne af gudarne, icke af skalden. Hon måste vara skön, för att hennes rykte skulle spridas och hinna Hjalmar. Han, den unge vikingen, kunde blott sålunda dragas till henne, om det icke skulle ske genom en blind nyck utan rimlighet och sanning. Alltså, hon blef skön, vi äro berättigade att föreställa oss det, i högre makters vård och efter deras vilja, emedan hon blott såsom sådan kunde af Hjalmar blifva bemärkt och sökas. Men just denna hennes skönhet, som å ena sidan var nödvändig för gudarnas plan, var å den andra ett stort och hotande hinder för densamma; ty under samma villkor, som den borde fängsla Hjalmar, skulle den äfven utöfva verkan på hennes omgifning i det land, där hon befann sig, och sålunda helt naturligt och omedelbart framkalla förhållanden sådana som de, hvilka i den andra sången af poemet träda i den uppenbaraste konflikt med de högre makternas råd. Fasthåller man i sin föreställning denna konflikt, så torde man finna, att äfven den andra sången i Fjalar icke är en blott lösryckt episod, utan ganska nära förbunden med diktens helhet. Skall Oihonna här bortges åt någon af Morannals söner, och skall hon själfmant möta med kärlek någon af dem? På dessa frågor hvilar intresset, må vara till och med det dramatiska, i denna sång. Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är rimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar segern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu tydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på tanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres. Är man nu intagen af intresse för gudarnas sak och tänker sig, att den är förlorad, om Oihonna blir förmäld, måste man, då man alls icke ser gudarne göra något ingrepp i händelsernas enkla gång, öfverallt i sången se hotande anfall och sväfva i ovisshet om utgången. Först skall man icke med likgiltighet afbida den gamle kungens beslut, då hans söner uppmana honom att bortge Oihonna åt någon af dem. Det gäller på ena sidan hans rikes välfärd, hans söners framtida lugn och friden inom hans familj, å den andra en okänd, främmande, ur hafvet räddad flickas rätt att få följa sitt tycke och själf bestämma sitt val. Skall han icke besluta sig för hennes uppoffrande, då det är fråga om att därigenom befordra sina viktigaste intressen? Man måste väl anse gudarnas seger här vara åtminstone tvifvelaktig, och dock hafva de obemärkt på förhand aflägsnat all fara. I hvarje annat land på den tid, inom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men här är det Morvens kung, som dömer, bunden af stora, dyrkade fäders seder, af minnen från Finjals och Ossians dar. Gudarna behöfva icke gripa våldsamt in i händelserna, de hafva styrt så, att Oihonna kommit till Morven, de behöfva icke synas nu i själfva striden, det hade varit mera grott och mindre mäktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras afsikt.

Förhållandet är detsamma i de följande scenerna i sången. Öfverallt ser man gudarnas seger ställd i våda och åter betryggad utan deras omedelbara inskridande genom något redan på förhand afgjordt, något som de liksom längesedan förberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas sinne är redan förut så stämdt, att gudarne kunna lämna sin sak i hennes händer. Hon, den nordiska tärnan, med vikingars blod i sina ådror, älskar modet, kraften; friskheten; men Finjals ättlingar äro milda, nästan förvekligade: Hon har lärt sig jaga på Morvens kullar, hon har i kungasalen lyssnat till sångerna, från fordom, och då den stolte jägarn kommer, säger hon: "Min båge har klang som din", och den smäktande kärlekssångarn visar hon till blommorna i dalen, att sjunga för dem. Äfventyret går dock längre. Det finns en yngling, stämd för strid och bragder, tidigt pröfvad i drabbningen, ägande allt, hvad man tycker Oihonna fordra af den, hon skall kunna älska. äfven han begär hennes kärlek och afvisas. Hon ser i honom en broder, hon kan ej blifva hans. Här tyckas gudarne sist liksom leka med faran, då den för betraktarens öga framstår som störst. Ty det är dock nära nog en lek att låta just den känsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den blott som broder ansedde främlingens maka, föra henne i den verkliga brodrens armar.

Men om man vill vidhålla det inkast, att Oihonna ingenstädes i sången bestämdt utpekas såsom Fjalars dotter och att läsaren således i den icke kan se och följa annat än en ung, obetydlig flickas idé, torde dock det intresse, man i sådant fall förlorar, snart nog ersättas, då man ändteligen upptäcker det sanna förhållandet och tanken faller tillbaka på det förflutna. Man skall nämligen då se händelserna, som under deras fortgång föreföllo mindre viktiga, på en gång uppenbara sig såsom betydelsefulla och blott lifligare öfverraskas af upptäckten, att gudarne afböjt faror, dem man icke anat. Diktens scener äga i detta afseende vackra motsvarigheter i det verkliga lifvet. Men för att sentera kompositionen på detta sätt (jag återkommer ännu till en förut berörd omständighet) måste man fullkomligt aflägsna all föreställning om någon konflikt mellan familj och stat såsom utgörande ett grunddrag i poemet och helt enkelt hålla sig vid den brytning, som fortgår mellan Fjalars vilja och gudarnas.

Tredje sången börjas med att vidare utföra målningen af Oihonna. Om man, efter den karaktär hon röjer i den andra, ville tycka, att gudarne behöft dana henne alltför ovanlig, nästan okvinnlig, för att betrygga sin seger, finner man henne här sammanställd med den veka, kvinnliga Gylnandyne. Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sådan som den sörjande, öfvergifna älskarinnan, skulle hon väl icke försmått den kärlek, som ägnades henne; men å en annan sida, huru litet äro ej de båda flickorna hvarandra olika. Båda röja de i så många fall samma tycken, båda söka de ett föremål för sin kärlek, sakna, dyrka och svärma. Oihonna, Fjalars dotter, är blott litet mera högsint, litet mindre vek, och på denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man sålunda att gudarne räknat.

Det är svårt att ända in i små detaljer så ådagalägga diktens mening, att den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket måste öfverlåtas åt sensationen ensam. Detta anmärkes med särskildt afseende å scenen mellan de båda flickorna, såvida min utläggning af dess betydelse i dikten lätt kan förefalla ofullständig, till och med sökt. I öfrigt erkänner jag villigt, att gruppen af de två jägarinnorna i natten mellan dagg och stjärnor varit för mig så frestande att måla, att jag icke gärna kunnat afhållas af annat, än att teckningen varit i uppenbar strid med taflan i dess helhet.

Uppträdet mellan Fjalar och hans son på hafvet har Saima ansett i hög grad kapriccieradt. Vi må då se bort från den schattering, Oihonnas personlighet får genom hennes berättelse om detta äfventyr, äfvensom från den förberedelse till hennes förening med Hjalmar här göres, hvilka båda fördelar må betraktas endast såsom bisaker, och uteslutande hålla oss till blotta händelsen, som hon beskrifver. Följande anmärkningar erbjuda sig då själfmant.

Hittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål för skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror, äfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders lag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att han skall möta och vinna Oihonna. Hos honom väckes således i enlighet med gudarnas ändamål samma kämpahåg, som fört hans fader i dennes ungdom ut på vikingafärder, och han följer den och far. Men alldeles så, som Oihonnas fägring på en gång var nödvändig för de himmelska makternas plan och medförde den våda för densamma, att hon i följd af denna sin skönhet lätt kunde komma att af någon annan på förhand bortryckas från Hjalmar, har dennes nödvändiga brott mot fadrens lag och vilja här den fara med sig, att Fjalar efter sitt stolta, stränga och oböjliga lynne kunde taga en blodig hämnd på sin son och sålunda, ehuru omedvetet, göra gudarnas seger om intet. Vill man nu åter se händelserna gå sin naturliga gång och personerna handla fritt och utan omedelbart tvång, skall man icke kunna vara så viss om utgången af detta äfventyr, att icke äfven dess lösning skall motses med intresse. Och ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm varit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans blottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan tidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert verkat till sin seger.

Det kan anmärkas, att den svaghet, Fjalar röjer såväl här som i första sången, då det är fråga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre förenlig med hans lynne i öfrigt. Onaturlig vill jag icke tro att den skall anses. Men för dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar genom den framstår såsom människa, värd att af gudar vårdas med samma kärlek, som den han känner för sina barn. Utan denna mänskliga känsla hade han rimligare förskjutits af gudarne såsom stel och förstockad, än blifvit, såsom fallet är här, ett föremål för deras tillrättavisning och ledning. Ty att i den hårda aga, som drabbar honom, ligger lika mycken nåd som stränghet, är en sak, som längre fram skall ådagaläggas.

Fjärde sången för Hjalmar till Oihonna. Här har Saima fäst en ogillande uppmärksamhet vid den omständighet, att Hjalmars frieri saknar all romantisk färg, att han på kämpavis med svärdet skaffar sig en brud. Att detta är enligt med tidens kostym, kan icke nekas och erkännes också af Saima. Men att flere andra lika viktiga, kanske viktigare motiver ligga till grund för en sådan behandling af saken, tyckes icke hafva blifvit varsnadt. Hade Hjalmar uppträdt som en romantiserad kärlekshjälte, hvad hade väl varit rimligare och mera enligt det lynne, som dikten gifvit Oihonna, än att han blifvit försmådd och afvisad af henne likasom de flere andra dylika, hvilka hon förut förskjutit? Däremot fulländas just genom det friska, manliga draget hos Hjalmar, att med vapen genomdrifva sin vilja, den karaktär hos honom, som redan tidigare gjort honom intressant och dyrbar för Oihonna. Vidare måste erkännas, att en bjärtare romantisk kolorit, ett mera intresseradt dröjande vid teckningen af ett kärleksförhållande mellan tvenne syskon, haft med sig så mycket anstötligt för natur och känsla, att det varit i högsta grad oartistiskt att icke undvika allt sådant. Och sist, då på de båda syskonens förmälning all vikt i kompositionen hvilar, men däremot alls ingen på höjden och beskaffenheten af deras kärlek, hade en utförligare behandling af den haft ingen betydelse för det hela och således blott åstadkommit, jag vågar mena det, den enda, rätt kapriccierade episod i hela poemet.

Äfven här kan man således antaga, att i Hjalmars uppträdande med väpnad arm en högre skickelse uppenbaras, såvida han blott på detta sätt kunde fängsla ett lynne sådant som Oihonnas. Ingenting hade varit lättare för skalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt utstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att icke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det fel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter ögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar.

Men var det i följd af Oihonnas lynne nödvändigt, att Hjalmar skulle fria som viking och icke som riddare, så föranleddes åter häraf nya äfventyr för honom och för gudarnas sak. Stormen på hafvet, Morvens anryckande härar, striden, särdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals alla söner, äro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke borde vara främmande för dikten. Och då Morannal vid enviget mellan de unga kämparne befaller sina söner möta främlingen blott en och en, är det icke kungens ädelmod ensamt, som kan väcka intresse, utan fastmer den omständighet, att Oihonna blifvit förd till ett land, där en sådan adel i seder och lynnen var ärfd och hemfödd. Jag erinrar i synnerhet här om hvad redan förut blifvit antydt, att Oihonnas uppträdande i Morven icke bör betraktas som en tillfällighet, utan som en afsiktlig styrelse från de makters sida, hvilkas storhet och seger var förbunden med Hjalmars.

I öfrigt torde här såsom en bisak få anmärkas, att skildringen af den gamle Morannals person och hans död icke betydelselöst inleder femte sången af Fjalar. En jämförelse mellan de båda kungarne skall åtminstone visa den sistnämndes skuld större och i följd däraf det hårda slag, som drabbar honom, desto mer berättigadt. Man må blott ge akt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga gudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina fäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot makter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den religion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna.

I femte sången, just när allt är förberedt för att krossa Fjalar, når hans själfförtröstan sin höjd. Han solar sig i sitt lands härlighet, den han förmenar sig ensam hafva skapat, och då han af Sjolf erinras om gudarne, drifver stoltheten öfver den förmenta segern honom att nästan förneka dem. Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drömmars väsen, hvilkas välde man vill nödga honom att erkänna, ehuru han så fullkomligt bevist deras vanmakt. Ännu då Dargar så plötsligt och öfverraskande inställer sig på hans uppmaning, bjuder han till att i hans uppträdande se blott en slump. Så söker han fortfarande stå fast i sin stolthet, till dess det afgörande slaget drabbar honom i hans sons bekännelse och han nödgas ödmjuka sig och erkänna sig besegrad.

Jämför man nu de båda kungarne, skall man finna, hvad dikten menat med deras sammanställande. Morannal är öfvervunnen, hans här är slagen, hans söner hafva stupat, han står ensam kvar i sin blindhet, ett segrarens byte; och likväl äger han sin tröst och sitt hopp. Han står och faller icke med sig själf, hans längtan höjs till fäderna på molnen, hans bästa lif är att utan vanfrejd vara med dem, och han väntar att snart nå deras rymder. Han är sålunda genom tillbakasättandet af sig själf förtröstansfull och segrande äfven i olyckan, han är redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad öfver förgängligheten af sin egen person. Fjalar åter triumferar öfver sitt fulländade verk, han tillbes af ett land, hvars lycka och flor han skapat, det finns ingen, som vågar mäta sig med honom; hvad han på jorden kunnat åtrå, har han vunnit, han tycks äga allt, och dock äger han intet bortom det mål, dit åren föra honom, bortom förvissning och död. Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets bleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i Morannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening glad och segrande, än han var under sin förmenta storhet. Äfven för honom klarnar nu ett lif bortom döden, och han utbrister till gudarne:

"Jag har lärt er känna, ej jag blyges
Att mig böja för er en gång.
Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet
Är mig ringa vorden. Jag går till er."

Det är icke mer döden, han ser såsom ett mål, det är ett lif hos gudarne.

Detta slut visar nu beskaffenheten af det straff, som drabbade gudabekämparn; det var lika mycket en nåd som ett straff. Fjalar var för ädel, för mänskligt hög och stor för att lämnas kvar i sin förvillelse och själfviskhet, han måste väckas genom ett slag, visserligen strängt, ty ett mildare hade han väl ej aktat, men dock ett slag, hvarigenom han lärde sig lefva för en annan storhet än den, som ålderdomen och döden en gång skulle tvinga honom att lämna. Vill man därföre—särdeles med afseende å det omedvetna brott, i hvilket Hjalmar och Oihonna inledas,—kalla Fjalar-dikten en Schicksals-dram eller något dylikt, så möter man den svårighet, att det totala af kompositionen ingalunda uttalar ett blindt, allt krossande öde, utan tvärtom en mild och vis styrelse af högre makter till en människas uppfostran och förädling. Mycket säkrare vore det därföre att kalla Fjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och nåd utgör ämnet.

Hvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning just däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel för ett högre ändamål. De äro således att betraktas såsom helt underordnade personer i dikten, utan ansvar och utan skuld, ja, berättigade till lön inför de makters domstol, som funnit nödigt uppoffra deras jordiska väl för deras faders öfverjordiska och sålunda utkorat dem till försoningsoffer för honom.

Vill man nu följa ofvan antydda gång af dikten, skall man troligen icke beskylla den för alltför mycket afvikande utsprång och episoder utan samband med det hela. Man ser här en man uppträda i trots mot gudarne och dessa tyst och vaksamt leda en följd af personer och händelser så, att deras kärleksfulla afsikt att krossa och tillrättaföra honom segrande tillintetgör alla motverkande omständigheter och omsider fullkomligt vinnes.

Sådan är i min föreställning hela dikten; läsaren finner här de yttersta konturerna, inom hvilka den rör sig. Att den icke blifvit sammansatt efter ett på förhand uppgjordt, så beskaffadt schema, behöfver väl icke nämnas. Man diktar efter en intuition mer än efter beräkningar, men är intuitionen äkta, skall dock dikten icke sakna plan och enhet.

Då jag nu sökt framställa kompositionen i Kung Fjalar och yrkat, att dess delar icke äro utan samband med det hela, skulle man mycket missförstå mig, om man trodde mig anse, diktens värde härigenom ådagalagdt. Det följdriktigaste poem kan sakna lif och skönhet, och det är därföre blott i ett afseende jag försvarar mitt, det enda, i hvilket jag kunnat och bort göra det, nämligen i afseende å dess inre sammanhang.

Men så litet dikten genom allt detta kan göra anspråk på att kallas lyckad, så säkert är, att frånvaron af ett sådant sammanhang varit ett ohjälpligt och väsentligt fel. Saimas åsikt, att man i episka skaldestycken icke behöfver fordra en enhet, en grundtanke, som omsluter och uttalar sig i alla episoder, är oriktig och förefaller så mycket mer främmande, som Hegel själf, en auktoritet, hvilken Saima nyss förut hyllat i en sak, där han tagit miste, här är af en helt annan mening och, hvad mer är, har fullkomligt rätt. I en ganska utförlig afhandling visar han skönt och klart nödvändigheten af enhet äfven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af särskilta tiders yppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak tydligt uttalad. Sagan, säger denne, är en, icke om en, ty oändligt mycket händer en och samma, bland hvilket dock få omständigheter höra tillhopa. Och ur denna synpunkt klandrar han de cykliska skaldernas sätt att föra tillsamman en följd af händelser utan annat samband än det, att de träffat samma person, tilldragit sig i samma krig, o.s.v., då däremot hos Homerus allt hänför sig till samma utgångspunkt och af den får sin förklaring. Visserligen har äfven den mening, att ett epos låter sjunga sig framåt i oändlighet, haft sina försvarare, men dessa äro längesedan hängångna, och åsikten hade bort få åtfölja dem. Eljest är väl ingenting lättare än att sjunga så, att man får gå från en sak till en annan utan att bekymra sig om deras inbördes samband och deras förhållande till en hufvudsyftning, men emedan detta är så föga konstnärligt, är det angeläget att snarare motarbeta än auktorisera det.

Mycket kunde vidare vara att andraga mot särskilta yttranden och antaganden i Saimas kritik, men för att ej öfver höfvan utvidga omfånget af denna uppsats, må det mesta förbigås. Ganska många anmärkningar mot poemet Fjalar äro dessutom af den beskaffenhet, att de af sig själfva falla unnan, om min framställning af diktens syfte befinnes träffande. Innan jag dock slutar, måste jag beklaga, att Saima gjort sig så mycken möda med att söka intvinga min dikt än på antikens, än på romantikens, än på epikens, än på dramats områden, hvarigenom hon kommit att uppställa fordringar, som hvarken kunnat eller bort tillfredsställas af en af gifna nationella och tidsförhållanden bestämd episk skildring, och för en sådan torde dock poemet Fjalar böra få gå och gälla.

Hvarje folk, hvarje tid har sitt själfständiga skaplynne, som vid efterbildningen måste bibehållas, om teckningen icke skall blifva förfelad i det allra väsentligaste. Likaså har äfven det episka skaldeslaget sin egendomlighet, för hvilken mycket måste uppoffras både af lyrikens eld och dramats rörliga styrka. Det är i allmänhet svårare, än man vill tro, att taga hvarje sak för hvad den är, och i afseende å Fjalar tyckes Saima hafva varit mer än vanligt besvärad af denna svårighet. Men då fråga en gång var om klassifikationer, hade man bort kunna vänta en säkrare uppfattning af använda konsttermers betydelse, än den Saima ådagalagt. Att Fjalar-dikten afgjordt bör föras till det romantiska skaldeslaget, hör man henne yrka—ehuru det tillika försäkras, att däri saknas såsom hufvuddrag de väsentliga elementerna i den romantiska dikten—; men hvad hon egentligen menar med ett romantiskt skaldeslag, är svårare att inse. Väl hör man ofta benämningen romantiskt epos, romantisk lyrik, romantiskt drama, med ett ord, en romantisk poesi, under hvilken de särskilta skaldeslagen ordnas, men alldeles besynnerligt och ovanligt är det namn, Saima brukat. Och om man nu än skulle hjälpa sig med dess antydning, att ett romantiskt skaldeslag är det, hvari kärleken, äran, andakten utgöra elementen, är man åter utan all ledning, då det längre fram antages, att författarens romantiska skaldestycken blott skola bilda en öfvergång till dramat. Hvad vill då allt detta säga? Då det är en afgjord sak, att dramat lika så väl kan vara romantiskt som något annat skaldeslag, huru skall man då fatta en sådan öfvergång från romantik till drama? Eller vore det väl möjligt, att Saima förväxlat begreppen romantik och lyrik? Men i sådant fall åter, huru skulle hon vela föra Fjalar till det romantiska, det vore det lyriska, skaldeslaget, då hon öfverallt i detta poem ser blott episka eller dramatiska syften? Hela denna sak förefaller som en gåta, på hvilken man knappast vågar hoppas att få en upplösning.

Hvad den svåra och viktiga beskyllning vidkommer, som man gjort mot Fjalar, att denna dikt vore för sval för att kunna väcka en djupare känsla hos läsaren, är jag alldeles obehörig att yttra mig öfver den. Min egentliga afsikt med denna uppsats har blott varit att visa, huru jag tänkt mig gången af poemet, och att undanrödja de svårigheter för dess uppfattning, som förete sig, om man följer Saimas ledning. I öfrigt torde mitt uppriktiga erkännande, att äfven med förutsättning af fullkomlig riktighet och sanning i det, som här ofvan blifvit yttradt, min dikt dock kan sakna allt högre värde, freda mig för misstankar att af fåfänga och granntyckthet hafva uppträdt för att fäkta för en sak, som på sätt och vis är min egen.