ÄR MACBETH EN KRISTLIG TRAGEDI?
Af högt intresse blefve tvifvelsutan en undersökning, hvars ändamål vore utredandet af det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta konstskapelser stå till den religions hufvudprinciper, under hvars inflytelse de kommit i dagen. Man har sökt bestämma skillnaden emellan den så kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en mängd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste skola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska gudaläran för sig och kristendomen för sig erkänna såsom sina egendomliga. Samma på de religiösa världsåsikternas olikhet hvilande skillnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet röjer, visar äfven hvarje hög klassisk konstprodukt särskild, jämförd med en modern af samma höghet. Ehuru detta förhållande kunde genom exempel bestyrkas, fordrar dock vårt speciella ämne för mycket både utrymme och uppmärksamhet för att tillåta en utvikning åt detta håll. Men en teckning i några drag af den kristna världsåsiktens och konstens brytning mot den antika skall anvisa oss den ståndpunkt, från hvilken våra betraktelser böra anställas.
Konstens yttersta mål var för de gamle detsamma som för oss: framställningen af ett allmänt, som behärskar sina partier; det var således för dem liksom för oss ett allmänt, framställdt i sin seger. Skillnaden emellan de gamles och våra konstskapelser beror därföre icke af en olika uppfattning af konstens och skönhetens väsende, utan måste sökas i olika föreställningar om det högsta allmänna eller, hvilket är detsamma, det högsta verkliga såsom den positiva basen för all konst och skönhet. Och här yppar sig nu den frågan: Hvad var för de gamle det högsta verkliga, och hvad för oss?
Naturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här, under dessa stjärnor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men vid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars ändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af att vara till. Så begränsades i deras mening äfven detta jordiska lif af en tom evighet, af en värld utan krafter, där äfven gudaburna hjältars skuggor ansågos äga mindre fröjd än den ringaste daglönare på jorden och ville byta lott med en sådan. Grekens och romarns ideal var därföre en skön mänsklighet, och denna framstod för dem alltid i gestalten af deras egen nation. Förfärligt, men karaktäristiskt var det namn af barbarer, hvarmed de betecknade främlingar; det visar mer än mycket annat, att föreställningen om en värld bortom denna för dem ännu icke uppgått. Det var sålunda här i sin synliga omgifning de sökte typer för skönheten, och formen blef det väsentliga för dem, och bildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En värld, omätligare än denna, yppades bortom de gamles ocean för det troende ögat, skuggor bodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud. Försvunnet var på en gång sinnlighetens välde, formens betydelse vek för andens, barbaren blef en broder, kommen från samma hem och sträfvande, blott från skilda dalar, dit tillbaka, och konsten bortbytte mejseln mot penseln, ty skönheten behöfde nu ett öga, som kunde tala det gemensamma heliga fosterlandets språk. I stället för den jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och idealet var icke mer blott mänsklighet, utan gudamänsklighet. Men tillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mänsklighetens anlete förändradt. Man såg däri icke mer njutning, utan längtan, icke mer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville man i figur utmärka skillnaden mellan den klassiska och kristna kulturen, kunde man för den förra bruka cirkelns, för den senare våglinjens bild. Båda äga med hvarandra gemensamt uttrycket af en harmoniskt vidgad famn; men cirkelns famn är tillika sluten, våglinjens öppen, cirkelns omfattar, våglinjens åtrår, cirkelns äger, men äger en ändlighet, våglinjens äger intet, men utbreder sig just i sin uppoffring mot en oändlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man finner i antiken, i motsats till den kristna världens saknad, oro och aningar, de gamles håg för den solida gestalten, i motsats mot kristendomens syftning till en andevärld, alla dessa företeelser hvila på den omständighet, att de gamles verklighet fanns här, var närvarande och kunde omfattas, då vår däremot är bortom jorden, är tillkommande och blott ett mål för längtan och hopp. Skön är jorden; den var ett blomsterhem för mänskligheten i dess barndom och ägde allt, hvad ett hjärta utan högre aning förstod att åtrå; men dess skönhet bleknade bort i härligheten af den värld, som kristendomen upplät, blomsterhemmet blef ett dystert fängelserum för människan, sedan själens öga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som Kristus uppenbarade.
Men i och med detsamma människan fann sig vara en fånge på jorden, fann hon sig äfven vara fången genom sig själf, och hennes ande uppreste sig mot detta jordiska, hvaraf hon kände sig snärjd, mot hjärtats njutningar och plågor, mot förståndets irrande beräkningar och skenvishet. Målningar af den kamp, som sålunda kämpades, utgöra de första sköna skapelserna af kristlig konst,—legenderna. Anden i sin seger öfver jordisk njutning och plåga, öfver förståndets skenbara lagar, se där hvad i kristendomens första tider mänskligheten framställde i lefverne och legenderna besjöngo. Hvad var eremitlifvet annat än en realiserad seger öfver hjärtats tjusningar och fröjder, martyrdöden annat än andens makt öfver den jordiska plågan, hvad voro underverken annat än slående tillbakavisanden af förståndets förmätna anspråk? När jungfrun afklipper sitt sköna hår, för att hennes håg icke af en förgänglig fägring må lockas från det oförgängliga, när den nygifte på bröllopsaftonen öfverger sin tjusande maka, öfverger henne blott för öfvermåttet af sin kärlek, för att icke duka under för en jordisk sällhets makt, när den fjortonåriga flickan, dömd till döden för sin tro, lägges ned på en bädd af glödande kol och kolen förvandlas till rosor och hon inslumrar ljuft som i sin vagga fordom [se "Den heliga Agnes", band I], då är det icke det jordiska mer, som är det mäktiga, då har anden vaknat till seger, vaknat för evigheten och funnit sig vara en härskare öfver hjärtats lidelser, öfver beräkningarna af ett förblindadt förstånd. Det är sådana taflor, legenderna måla; sådana föreställningar ligga djupt i kristendomens väsende och återfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst.—Är Macbeth en kristlig tragedi?
Efter Shakespeares framställning, till sina viktigaste drag grundad på en sägen, kommer Macbeth segrande från ett slagfält, där han stridt för sin konungs sak. På en hed mötes han af häxor, som förespegla honom framtida storhet och ära och hälsa honom såsom than af Glamis, af Cawdor och ändteligen såsom blifvande konung. Snart därpå inträffa budbärare från konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af häxornas förutsägelser, hvad de tvenne förra titlarne beträffar, och hos Macbeth vaknar i detsamma äfven en skygg tro på häxornas tredje löfte. Men konungen icke blott lefver själf, utan äger äfven tvenne arfvingar af tronen; huru skall då detta löfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt innersta ryser för, verkställer han, eggad af sin gemål; han mördar i sitt eget slott sin gäst, konung Duncan, och blir, sedan dennes söner flyktat, själf konung. Han har nått sitt mål, det återstår för honom att betrygga sin besittning däraf. Banqvo och hans son, åt hvars efterkommande konungavärdigheten äfven blifvit utlofvad af häxorna, måste undanrödjas, likaså Macduff, för hvilken Macbeth af dem varnas. Banqvo faller för legda mördare, men hans son undgår döden, och Macduff hinner lämna landet. Våld, list, grymhet, allt vill Macbeth använda för sin säkerhet, och denna tycker han omsider vara orubbelig, sedan häxorna förklarat, att han icke kunde falla för någon af kvinna född, icke öfvervinnas förr, än Birnams skog ryckt an mot hans slott Dunsinan. Så synes han hafva ernått allt, hvad han åtrått, och, än mer, icke kunna rubbas i besittningen däraf. Men på hvad har han byggt sin lycka, af hvilken pålitlighet och hurudan är den?
Det är en djup sanning, att just i lifvets bästa, lyckligaste stunder frestelsen till det onda är närmast och mäktigast. Shakespeare har icke förbisett detta. Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud, sin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste känna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina mest retande förespeglingar. Och fåfängt skulle man söka adekvatare personifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, än dem Shakespeare gifvit i sina häxor, väsenden, liksom den från Gud söndrade världen med alla dess håfvor, i sig själfva förvissnande, vidriga, opålitliga, i sina löften bländande, tjusande och säkra. Det är af dessa löften Macbeth fångas, det är icke mer ett himmelskt, han omfattar, handlande i andens syftning; han affaller från sitt högre lif, sitt samvete, han lämnar sig i häxors våld och bygger sin lycka på jordisk njutning, makt och höghet. Hvad är hans vinning?
Knappt har han tagit sitt första steg på den väg, han nu valt, knappt har han mördat Duncan, när han finner, att de fördelar, han söker, kostat honom hans lugn för alltid, när han utbrister:
—Glamis har mördat sömnen,
Därför skall Cawdor icke sofva, Macbeth
Ej sofva mer.
Borta är friden, men han blir konung, han lyds, han fruktas, han äger allt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet, omgifven af sina lorder och färdig att deltaga i den njutning, han anordnat för dem. Gästerne hafva intagit sina platser, han vill göra likaså. Då framtrollar samvetet för hans ögon vålnaden af Banqvo, som han låtit mörda, bloden isas i hans hjärta, han skyggar tillbaka, han, den mäktige, den rike, vågar icke smaka sitt eget öfverflöd, icke sätta sig ned vid sitt eget bord.
Tomt och fridlöst är hans lif, bubblor af stoft—Banqvos träffande benämning på häxorna—äro den höghet, den glans, den makt, han vunnit; men dessa bubblor äro honom dyrbara ännu, ty han har evigt förlorat sin himmelska del, och hvad ägde han kvar, om han äfven miste dessa! Det kval, han erfar vid deras ägande, fördubblas af fruktan att förlora dem. Ännu en gång tar han sin tillflykt till häxorna, ännu en gång måste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. "Bygg icke din sällhet blott på jordiska ting, de äro häxor, af hvilka du emottar löften om fröjder, men verkligheter af kval", denna sanning har Macbeth hittills fått pröfva; ännu återstår för honom att erfara denna andra: "Bygg icke din visshet på jordiska beräkningar, äfven de äro häxor, i sina löften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft."
För att betrygga sin ställning som konung och göra förlusten af sin med så stora uppoffringar förvärfvade skenlycka omöjlig använder Macbeth alla medel, uppbjuder hela sitt förstånd. Då han af häxorna varnas för Macduff, men tillika får den försäkran, att han icke skall falla för någon af kvinna född, utropar han:
Så må du lefva, Macduff, hvad behöfver
Jag frukta dig? Dock, nej! Jag vill ännu
Min säkerhet fördubbla, vill en pant
Af ödet taga. Macduff, du skall dö,
Att jag min fruktan kan beslå med lögn
Och sorglös slumra in i stormens gap.
Han gör sålunda mer för sin trygghet, än hvad beräkningen antyder vara nog. Och då han yttermera hör, att han icke skall öfvervinnas förr, än Birnams skog rycker fram mot Dunsinan, då kan han icke tvifla mer om sin säkerhet:
Därhän skall det ej komma; hvem kan trän
Såsom soldater pressa, att de lösa
Ur jorden sina rötter. Sälla budskap!
Ditt hufvud reser du ej, uppror, förr,
Än Birnams skog framrycker. Lefva skall
I höghet Macbeth, tills din legotid,
Natur, är all…
O vansklighet af beräkningar, grundade på häxors ord! Just då Macbeth tror sig säkrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an mot sitt slott, och just då han mest öfvermodig och förtröstansfull ropar till den anfallande Macduff:
Låt ditt svärd
På hjässor falla, hvilka kunna såras;
I mig bor ett förtrolladt lif, som ej
För någon, född, af kvinna, vika kan—
hör han denne svara:
Så tvifla då uppå din trolldom, låt
De afgrundsänglar, du i mörker tjänat,
Dig säga, att utur sin moders lif
I förtid Macduff skars.——
Att framställa de enskilta dragen af denna beundransvärda tragedi är för vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna i samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den uppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås: lady Macbeths straff. Denna kvinna har från början lefvat blott för sinnenas värld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinnliga skimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser, är hon lugn eller kan åtminstone dölja sitt samvetes kval. Men i sömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för de tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande omkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon vill och icke kan rentvå.—
Alla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar och genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth utan att stanna vid denna tanke: Hvad båtar det människan, om hon förvärfvar hela världen och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur kristendomens innersta hjärta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i tragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett svar på vår fråga: Ar Macbeth en kristlig tragedi?