LUCREZIA BORGIA, DRAM AF VICTOR HUGO.
Svenska litteraturen har åter fått en öfversättning af ett af V. Hugos arbeten. Lucrezia Borgia, denna berömda dram, som uppfördes 100 gånger på scenen i Paris, mottogs äfven på Londons teater med beundran, utgafs genast på tyska i tvenne särskilta öfversättningar och utsåldes i två tusende exemplar inom de två första dagarna sedan den lämnat pressen, har nu af en anonym blifvit öfverflyttad äfven på svenska. Då detta skådespel kan anses karakterisera syftningen och andan af den franska romantiska skolans vitterhet och V. Hugos namn vunnit den ryktbarhet, att en närmare bekantskap med hans poetiska alster icke kan anses likgiltig af någon, som intresserar sig för bildning och konst, kunna vi icke annat än hålla öfversättaren räkning för hans företag att göra detta den franska skaldens arbete tillgängligt äfven för dem, som icke kunna läsa det på originalspråket. Vi anse därföre såsom helt och hållet öfverflödig den ursäkt, öfversättaren i företalet gör i anledning af sitt val af original. Ty ehuru mycket finnes i Hugos dram, som stöter våra begrepp om natur och seder, och många drag förekomma där, som genom sin mörka skändlighet väcka vämjelse och harm, är dock vikten af att känna kulturens gång och utveckling större än vådan af att bli missledd och sårad genom dess möjliga afvikelser och villor.
Vi gifva här en exposition af ifrågavarande dram för att sedan öfvergå till några reflexioner öfver densamma och öfver den romantiska skolan i allmänhet.
Dramen öppnas med en fest i Venedig. På en terass utanför det palats, hvarest festen firas, samtala fem unga, präktigt klädda herrar i natten. Jämte dem befinnas på scenen en föregifven spanior, egenteligen hertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, förtrogne, samt en ung lycksriddare, Gennaro, öfver hvars härstamning ett mörker hvilar ända intill slutet af dramen, då det upptäcks, att han är Lucrezias son. Denne Gennaro insomnar nu, under det de öfriga samtala om de rysligheter, som befläcka familjen Borgia. Till en utgångspunkt må här anföras en del af samtalet:
GENNARO (kastar sig i en länstol i sofvande ställning).
Väcken mig, när Jeppo slutat.
JEPPO.
Så här är historien.—Det hände år fjorton hundrade åttio…
GUBETTA (i ett hörn af teatern).
Fjorton hundrade nittiosju.
JEPPO.
Rätt! 1497, på en viss natt mellan onsdagen och torsdagen…
GUBETTA.
Nej, mellan tisdagen och onsdagen.
JEPPO.
Ni har rätt.—Denna natt då såg en färjkarl vid Tibern, som hade
lagt sig i sin båt vid stranden för att vakta sina varor, någonting
förskräckligt. Det var litet nedanför kyrkan S:t Hieronymo. Det var
vid pass fem timmar efter midnatten. Färjkarlen såg två män, som
gingo till fots, gå i mörkret på vägen vänster om kyrkan hit och
dit, liksom de voro oroliga, hvarefter två andra syntes, och
sluteligen tre, alltså summa sju. En enda var till häst. Natten var
ganska mörk. I alla hus, som ligga åt Tibern, var intet ljus, utom
i ett enda fönster. De sju männerna nalkades till flodstranden. Den,
som var till häst, vände bakdelen af sin häst åt Tibern, och då såg
färjkarlen tydligt på denna bakdel ben, som hängde på ena sidan,
och armar och hufvud på den andra,—liket af en man. Under det deras
kamrater lurade i gathörnen, togo två af dem, som voro till fots,
den döda kroppen, svängde honom två, tre gånger med kraft och
kastade honom midt i Tibern. I samma ögonblick, som liket slog i
vattnet, gjorde den, som var till häst, en fråga, hvilken de två
andra besvarade med: "Ja, min herre". Då vände sig den ridande åter
till Tibern och såg någonting svart, som flöt på vattnet. Han
frågade, hvad det var. Man svarade honom: "Min herre, det är den
döda herrens mantel", och någon af de sju kastade stenar på denna
mantel, hvilket kom den att sjunka. Sedan detta var gjordt,
bortgingo alla i sällskap och togo vägen till S:t Jacome. Detta såg
färjkarlen.
MAFFIO.
En sorglig händelse! Var det någon ansedd man, som dessa kastade i
vattnet? Den där hästen gör ett sällsamt intryck på mig; mördaren
på sadeln och liket bakpå!
GUBETTA.
På den där hästen var det två bröder.
JEPPO.
Ja, så var det, herr de Belverana. Liket var Giovanni Borgia;
den ridande var Cesar Borgia.
MAFFIG.
En helvetes familj de där Borgierna! Men säg, Jeppo, hvarföre
mördade broder på detta sätt broder?
JEPPO.
Jag vill ej säga er det. Orsaken till mordet är så vederstygglig,
att det bör vara en dödssynd att blott omtala den.—
GUBETTA.
Jag skall säga eder det, jag. Cesar, kardinal af Valence,
dödade Giovanni, hertig af Kandia, emedan båda bröderna älskade
samma kvinna.
MAFFIO.
Och hvem var denna kvinna?
GUBETTA (alltid i fonden af teatern).
Deras syster.
Denna vidunderliga kvinna, denna de båda rivalernas syster är Lucrezia, dramens hjältinna. Äfven hon är maskerad närvarande vid festen och vistas under ett främmande namn i Venedig. Så snart de fem unga herrarne slutat sitt samtal och gått ut, inträder hon på scenen, hvarest Gubetta och den sofvande Gennaro kvarblifvit. Hon stannar framför den senare, betraktar honom med hänryckning och vördnad, veknar till mildhet och ger efter en kort dialog med Gubetta befallning åt denne att låta frigifva fem fångar, som hon namnger och hvilka enligt Gubettas utsago ännu icke hunnit blifva hängda, strypta eller förgifna. Följande karakteriserar de båda personernas stämning under denna scen:
DONNA LUCREZIA.
Gubetta, börjar icke verkeligen vårt gemensamma vanrykte, vår
gemensamma vanära, ryktet om våra mord och våra förgiftningar att
trycka dig?
GUBETTA.
Alldeles icke. När jag går på Spolettos gator, så hör jag väl någon
gång galgfåglar mumla omkring mig: "Hu! Den där är Gubetta,
förgift-Gubetta, dolk-Gubetta, galg-Gubetta!" Ty de ha fäst efter
mitt namn en lysande ägrett af öknamn. Det där allt säger man, och
när munnen ej säger det, så är det ögonen, som säga det. Men hvad
gör allt det där? Jag är så van vid min dåliga reputation som
påfvens soldater att officiera vid mässan.
Gubetta går bort, och Lucrezia, som aftagit sin mask, väcker Gennaro med en kyss på hans panna. Emellertid har hon blifvit bespejad af tvenne masker, hennes gemål och en hans förtrogna. Hertigen återvänder genast, full af svartsjuka, till Ferrara. Gennaro åter griper omkring Lucrezia och vill hålla henne kvar; hon flyr, och han följer efter. I detsamma varseblifs och igenkännes hon af tvenne af de förut omnämnde herrarne, som skynda att samråda med sina vänner för att rädda Gennaro ur denna snara. Därföre, när i följande scen Gennaro omtalat sina öden för Lucrezia och hon, än försmältande af ömhet hört honom uttrycka sin kärlek till sin mor, som han sökt och aldrig funnit, än förkrossad och ångerfull hört den afsky, med hvilken han nämner Lucrezia Borgias namn utan att känna den, med hvilken han talar, inträda hastigt de fem herrarne och yppa för Gennaro, hvem hon är, i det att hvar och en af dem stiger fram och presenterar sig för henne såsom en son eller nära anförvant till någon, som hon låtit förgöra. Efter de gräseligaste beskyllningar och en lista på brott, som äro för mycket skändliga för att här kunna omnämnas, slutas uppträdet så:
MAFFIO.
Vill du veta hennes namn, Gennaro?
DONNA LUCREZIA.
Nåd, nåd, mine herrar!
MAFFIO.
Gennaro, vill du veta hennes namn?
DONNA LUCREZIA. (Hon kastar sig på knä för Gennaro.)
Hör icke, min Gennaro!
MAFFIO (utsträckande armen).
Det är Lucrezia Borgia!
GENNARO (bortstötande henne).
O!
(Hon faller afdänad vid hans fötter.)
Första aktens andra afdelning börjar med en scen emellan Gubetta och Lucrezia på en öppen plats i Ferrara. De fem herrarne, som nyligen så hårdt anklagat Lucrezia, befinna sig nu i hennes hufvudstad på en beskickning från Venedig. Gennaro har äfven åtföljt ambassaden.
LUCREZIA.
Är allt färdigt för denna afton, Gubetta?
GUBETTA.
Ja, Ers höghet.
LUCREZIA.
Komma alla fem?
GUBETTA.
Alla fem.
LUCREZIA.
De ha ganska grymt skymfat mig, Gubetta!
Man finner, att en hämndplan är å bane, och Lucrezia ber Gubetta vaka, att intet ondt händer Gennaro.
De fem herrarne uppträda, sedan de förra aflägsnat sig. De tyckas finna det nog vågadt att hafva kommit till Ferrara vid sakernas nuvarande ställning, och en och annan röstar för att begifva sig bort redan innan kvällen, så mycket mer, som ambassaden redan uppfyllt sitt ändamål. Borgiernas gift omtalas och de medel till hämnd, den förolämpade Lucrezia äger. Emellertid besluter man att öfvervara en bal för aftonen hos en prinsessa Nogroni, boende i grannskapet af det hertigliga palatset. Gennaro, hvars afsky för Lucrezia Borgia under fortgången af samtalet stegras till det yttersta, lösbryter med sin dolk från palatsets vägg den första bokstafven af namnet Borgia, så att blott ordet orgia återstår. Gubetta säger blott: "Herr Gennaro, den där ordleken skall i morgon ställa hälften af staden under rannsakning."— Andra akten: Gennaro är gripen af hertigens utskickade och väntar utanför hans rum. Hertigen, don Alfonso d'Este, ger befallning åt en förtrogen att hålla i beredskap både gift och svärd och ställa sig utanför vid en dörr till salen. Lucrezia anmäles och inkommer, beklagande sig häftigt öfver den skymf, som tillfogats henne genom vanställandet af hennes familjenamn. Då hon får höra, att den brottslige redan är i hertigens våld och i hans palats, tar hon en ed af sin gemål, att han icke skall låta den skyldige komma med lifvet unnan. Den svartsjuke hertigen ger henne med skadeglädje detta löfte och låter införa den anklagade. Lucrezia igenkänner med fasa Gennaro. Hon försöker att förklara honom oskyldig, men han själf bekänner allt. Nu följer ett enskildt samtal mellan Lucrezia och hennes gemål, under hvilket hon med både smicker och hot försöker beveka honom att lössläppa Gennaro. Don Alfonso förblir obeveklig och befaller sluteligen, efter ett osminkade yppande af sin verkliga sinnesstämning mot sin maka, henne att välja mellan att räcka Gennaro förgift eller se honom nedstötas.—
Gennaro införes åter. Don Alfonso visar sig nu såsom vore han blidkad och färdig att anse den anklagades förbrytelse blott som ett förlåtligt ungdomsöfvermod. Då det vidare under fortgången af dialogen yppas, att Gennaro en gång räddat en af don Alfonsos närmaste från döden i en batalj, befaller hertigen, såsom det synes för att hedra honom, sin gemål iskänka åt honom en bägare vin. Efter fåfänga försök att undvika detta nödgas Lucrezia bjuda honom det förgiftade vinet. Han dricker, och don Alfonso aflägsnar sig. Så snart de båda blifvit lämnade allena, yppar Lucrezia för Gennaro, att han fått förgift, men framtar i detsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. "Hertiginna", säger Gennaro, "hvem går mig i borgen för att icke just detta är giftet?" Lucrezia, förkrossad af hans misstankar och den afsky, han röjer för henne, fortfar att besvärja honom att emottaga det enda medel, som finns till räddning, och Gennaro, som sluteligen låter öfvertala sig därtill, ledsagas af sin räddarinna ut och ålägges att i ögonblicket lämna staden, hvarest faror af alla slag omgifva honom.
Snart får dock hertigen höra, att Gennaro undkommit, och beger sig med en förtrogen till hans boning för att mörda honom. Medan de stå gömda utanför Gennaros dörr, kommer en af dennes vänner och öfvertalar honom att icke brådska med resan, utan deltaga i balen hos prinsessan Negroni. Då Gennaro går in på sin väns förslag, uppskjuter hertigen och tyckes ändra planen för sin hämnd och går bort med sin medhjälpare.
Tredje akten. En praktfull sal i palatset Negroni. När ridån går upp, sitta vid ett präktigt serveradt bord fjorton gäster, nämligen de fem unga herrarne samt Gubetta, Gennaro och sju unga damer. Vin och rätter serveras, och alla dricka utom damerna och Gubetta, hvilken blott låtsar deltaga i glädjen. Dialogen rör särskilta ämnen, vin, kärlek, glädje; man skämtar, är artig. Gennaro ensam är allvarsam och sluten. Omsider yttrar Gubetta tyst en önskan att få damerna att aflägsna sig. Han börjar en ordväxling med en af herrarne, hvaraf denne bringas i raseri, och fruntimren draga sig unnan. Man finner snart, att dörrarna äro reglade utanför, men gelaget fortfar, man hejdar sig, och Gubetta uppstämmer en dryckessång, hvartill de öfriga sjunga i kor. Plötsligt hör man röster, som sjunga med sorglig ton likpsalmer. De tyckas närma sig. Man gissar hit och dit, antar, att det är någon, som begrafvas, börjar stoja åter och fortsätter dryckessången. Då öppnar sig en stor dörr i fonden, och där utanföre visar sig en stor, svarttapetserad sal, upplyst af några facklor, med ett stort silfverkors i fonden; en lång rad af svarta och hvita munkar, på hvilka endast ögonen synas genom deras kapuschonger, inträder, fortsättande med hög och sorglig röst den latinska psalmen. Gästerna häpna. En af dem förklarar dock alltsamman för ett skämt och går att lyfta på en af kapuschongerna, troende, att damerna maskerat sig på detta sätt. Han möter ett blekt munkansikte och blir förfärad. Nu blir försåtet klart för alla, ty man ser i detsamma äfven Lucrezia Borgia, som oförmodadt framträder på tröskeln af dörren.
DONNA LUCREZIA.
I ären bos mig!
ALLA (utom Gennaro, som osedd af donna Lucrezia frön ett hörn
betraktar allt).
Lucrezia Borgia!
DONNA LUCREZIA.
Det är några dagar sedan, då I, I alle, som nu ären här,
triumferande utsaden mitt namn. I dag sägen I det med förskräckelse.
Ja, I kunnen väl betrakta mig med edra af fruktan stillastående
ögon. Det är jag själf, mine herrar. Jag kommer för att förkunna er
en nyhet, den, att I alla ären förgiftade och att ingen af er ännu
har en timme att lefva. Söken ej att komma undan. Salen här bredvid
är uppfylld af lansar. Nu är det min ordning, nu är det jag, som kan
tala högt och trampa er under mina fötter. Jeppo Liveretto, gå och
sök upp din farbror Vitelli, som jag låtit mörda i Vatikanens hvalf!
Ascanio Petrucci, gå och sök upp din kusin Pandolfo, som jag låtit
lönnmörda för att frånröfva honom hans stad! Oloferno Vitellozzo,
din onkel önskar träffa dig, du vet väl, Fago Appiani, som jag låtit
förgifva under ett gästabud! Maffio Orsini, gå och tala i andra
världen om mig med din bror af Gravina, som jag låtit ombringa under
hans sömn! Apostolo Gazella, jag har låtit halshugga din far,
Francisco Gazella, jag har låtit strypa din kusin, Alfonso af
Arragonien, gå och träffa dem!—På min ära! I hafven gifvit mig en
bal i Venedig, jag skall gifva eder ett gästabud i Ferrara. Fest som
fest, mine herrar!
JEPPO.
Ett grymt uppvaknande, Maffio!
MAFFIO.
Låt oss tänka på vår Gud!
Lucrezia fortfar att häda de mållösa herrarne och ger munkarne befallning att föra dem i nästa rum, där allt är i ordning för dem. Då munkarne på hennes vink träda åt sidan, ser man fem likkistor, och Lucrezia säger:
"Det är rätta antalet. De äro fem. Unge män! I hafven ryckt hjärtat utur en olycklig kvinna och förstoden icke, att hon skulle hämnas! Här är din, Jeppo. Maffio, här din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, här stå edra."
GENNARO (som hon ej hittills sett).
Det fattas en sjätte, hertiginna!
DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro!
Hon befaller alla att aflägsna sig och blir ensam med Gennaro. Denne äger ännu kvar den flaska med motgift, som han fått af Lucrezia. Hon uppmanar honom att intaga däraf; men då han hör, att det icke är tillräckligt för att rädda flere än honom ensam, fattar han en knif och hotar att nedstöta Lucrezia. Hon bönfaller om förskoning, och han är på vägen att bevekas, då han från närmaste rum hör sin vapenbroders röst, som döende uppmanar honom att hämnas. Han nedstöter henne, och dramen slutas med Lucrezias utrop:
"Ve!——Du har dödat mig!—Gennaro! Jag är din mor!"
I det föregående har man sökt gifva en exposition af själfva dramen, så fullständigt som utrymmet tillåtit, och säkert har den uppmärksamme läsaren redan af detta sammandrag kunnat inhämta, huru många svaga sidor man med skäl kan klandra i detta Hugos berömda arbete. Att förbigå en mängd osannolikheter redan i de första scenerna, huru vill man förklara de fem herrarnas uppträdande i Ferrara, i Lucrezia Borgias egen hufvudstad, denna kvinnas, som dödat en anförvant till hvar och en af dem, som begått de onaturligaste brott, som på alla punkter af sitt område kunde befalla öfver gift, svärd och dolkar, och som de några dagar förut på det grymmaste blottställt, kränkt, sönderslitit? Svagt och otillräckligt motiveras denna oförsiktighet genom nödvändigheten för dem att åtlyda republiken Venedigs vilja, som utsett dem att åtfölja ambassaden till Ferrara. Men äfven om man skulle vara nog lättrogen att antaga deras ord för sanning, då de säga, att de icke kunnat undvika att utföra den beskickning, hvartill republiken bestämt dem, huru skulle man kunna öfvertygas om att de ägde sitt fulla förstånd, då de företogo sig att på förhand reta en lejoninna, i hvars bur de visste att de skulle komma att straxt därpå inneslutas. Verkeligen, för att vara mindre allvarsam, hade de unga herrarne blott yppat den scen, som föregick mellan dem och Lucrezia Borgia, hade republiken Venedig både tackat dem för upptäckten och i nåder förklarat dem oskickliga för en ambassad, icke blott till Borgier, utan äfven till de saktmodigaste furstar i världen. Emellertid kunde nu icke de unga herrarnas gesantskap inställas, utan att hela dramen skulle blifva om intet, och man måste låta dem vara i Ferrara, hvarje rimlig invändning till trots.
Men ambassaden har uppfyllt sin bestämmelse, och de fem unga riddarena, som icke spara att skildra de förfärliga verkningarna af Borgiernas öfverallt gömda förgift, skulle, efter hvad de själfva säga, kunna afresa utan att saknas i den talrika svit, som hörde till beskickningen. Då blir det en bal hos prinsessan Negroni, i ett palats, som stöter till hertiginnans. De kunna icke försaka den. De infinna sig, de träffa där ingen utom den spanska Gubetta och några damer, ingen af ambassadens chefer, ingen af dess personal, inga gäster för öfrigt, de fira en bal, fjorton personer till antalet, just desamma, som förolämpat Lucrezia Borgia, men de misstänka ingenting, ingen af dem visar fruktan för det Cypervin, som flöder, ingen enda af alla dem, som några stunder förut hört dessa ord: "Man dör, och då först påminner man sig att för sex månader eller ett år sedan ha druckit ett glas Cypervin hos en Borgia." De misstänka ingenting, ty de måste dö, eljest skulle dramen blifva om intet; de måste dricka, alla rimliga invändningar till trots.
Ändteligen är dramen på den punkt, att de muntra herrarnas enfaldiga lättrogenhet hunnit besegras. De märka försåtet, och Lucrezia inträder själf, förkunnande dem, att de samteligen fått förgift. Hon ser ingen fara i att inträda ensam, endast följd af några psalmsjungande munkar, till fem unga ädlingar, som afsky henne, som veta sig bära ett förgift i sina ådror, hvilket hon räckt dem och som inom en timma skall föra dem i grafven. Hon anar ingen våda i att egga deras hämnd genom det bittraste gäckeri i den stund, då de med döden för sina ögon, men med ännu obrutna krafter omgifva henne, utan band på sina armar, utan hinder för sitt anfall, utan fruktan och utan hopp. Hon måste dö, eljest skulle dramen förlora en katastrof, och hon inträder därföre ensam, hjälplös och trygg, alla rimliga invändningar till trots.
Men det är icke för någon af de fem ädlingarnes hand Lucrezia får falla. Det måste blifva en scen ännu, där hon skall lämnas ensam med Gennaro, hotas med döden, tigga om sitt lif och sluteligen mördas af sin egen son. Allt detta måste ske, eljest skulle katastrofen blifva mindre bjärt. Och därföre måste de fem hjältarne, republiken Venedigs representanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att gripa till, när de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm på Lucrezias befallning följa ut med en redlös tropp af gamla munkar, utan att lyfta en hand, utan att säga ett ord,—alla rimliga invändningar till trots.
En sådan löshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de detaljer, som nu blifvit anförda, utan röjer sig nästan öfverallt i denna dram och stör enheten äfven i dess minsta delar. Det vore lätt att förfölja fel af dylik beskaffenhet ända in i småsaker och visa, huru nästan hvarje effekt är köpt genom uppoffringar af ett poetiskt konstverks första lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda till en vidlöftighet, som här icke vore på sin plats. Hvad som i allmänhet kan anmärkas är, att man har svårt att inse, hvad de oftanämnde fem ädlingarne öfver hufvud taget hafva att uträtta i hela dramen. Aro de där för att skildra Lucrezia Borgias förgiftningar och bestyrka dem med sin död, så måste man tillstå, att samma ändamål kunnat vinnas med mindre tillställningar och mindre offerpersonal. Tager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket. Gennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och hvilket han själf anför i företalet till densamma. Det lyder så: "Ta den mest afskyväckande, tillbakastötande och mest fulländade moraliska vanskaplighet, lägg den i hjärtat på en kvinna, hos hvilken den mest kan visa sig. Gif henne den högsta skönhet, gif henne furstlig värdighet; beslöja sedan denna moraliska fulhet med en ren känsla, den renaste som en kvinna är mäktig af, med moderskänslan, med ett ord gör af ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall röra er till tårar, ja, denna vidunderliga själ skall nästan tyckas vara skön för edra ögon."—Här finna vi lätt nyckeln till gåtan. De fem herrarne äro indragna i dramen för att förhöja Lucrezias moraliska afskyvärdhet, Gennaro åter för att utgöra ett föremål för hennes modersinstinkt. Också visar hon tämmeligen regelbundet, scen för scen, än den ena, än den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person. Men att hennes moderskänsla skulle vara försmulten med hennes gärningar, att denna skulle ligga på botten af hennes raseri och helst i någon mån föranleda de brott, hon begår, sådant må man icke ens begära.
I en fortgående omväxling är hon i det ena uppträdet skändlig, vild, hämndgirig, i det andra sentimentalt öm och lidande, utan att hennes grymhet, då hon vill hämnas, visar något spår af den mildring, hvartill hon borde vara stämd af kärleken till sin son, eller hennes ömhet, då hon skall älska, röjer några drag af den beslutsamhet, kraft och energi, som borde höra till en karaktär, så rå och blodig som hennes. Det är sant, att de fel, vi förut anmärkt, äro stora och störande, ja, till och med oförklarliga; men det största fel i hela dramen är dock uppfattningen af Lucrezia Borgias personlighet. Själfva idéen att göra henne till ett nederlag för en abstrakt massa af brottslighet är ohistorisk och okonstmässig. Men att ytterligare söka och tro sig kunna ge henne dramatisk värdighet och intresse genom inskjutningen af en lika abstrakt dygd i denna massa af laster är en förvillelse, som lindrigast sagdt står långt under samtidens estetiska kultur och som liknar dens, som skulle vilja försona malörtens bittra natur genom att intrycka en skärfve socker i plantan. Den brottsliges försoning och dramatiska kvalifikation får icke sökas utom utan inom hans förhållande till brottet, och den har sin grund i det väsende hos honom, som strider, afskyr, ångrar, och som blir kvar, då brottet gått till sin förtappelse. Shakespeare i sin lady Macbeth t.ex. har icke dragit försorg om att öfversockra hennes brottslighet med en tillfällig dygd, han låter den tvärtom framstå i all sin rysliga storhet; men han har tillika vetat att kasta en skön försoning öfver henne, öfver mänskligheten och lifvet, då han låter henne jagas opp ur sin nattliga ro och i sömnen försöka att aftvå brottets minnen från sina en gång blodbestänkta händer. Detta är den brottsliges adel, en glimt ur djupet af naturen, som väl kan urarta i missbildningar, men som också alltid i sig innehåller deras förkastande.
Man har förebrått V. Hugo och de franska författarena af den nyare skolan en förkärlek för skildringen af onaturliga, vämjeliga och fasaväckande personer och scener; äfven detta stycke har i Lucrezia Borgia en karaktär, som i sig förenar allt, hvad mänskligheten i sin mest djuriska förnedring kan framte skändligt och vidrigt. Med anledning häraf må anföras en ur ett engelskt blad lånad notis om personerna i Hugos och Dumas' arbeten. "Bland de fruntimmer, som uppträda i dessa författares dikter", heter det, "finner man åtta äktenskapsbryterskor, fem prostituerade af olika rang, sex offer för förföring, fyra mödrar, som förälskat sig i sina söner och svärsöner, och, en enda undantagen, öfverlåtit sig åt sin böjelse, och elfva personer, som direkt och indirekt mördas af sina älskare. I sex af dessa stycken spelas första rollen af bastarder och hittebarn." Man måste medge, att räkningen är skarp. Mera bedröflig likväl än denna oskonsamhet mot känslor och föreställningar, som tillhöra en vekare sedlighet, är den ringa aktning, de nyare författarena i allmänhet röja för verklighet, natur och konsekvens i sina målningar. En frihet utan regel synes vara deras element, och en lokal, sinnlig effekt det ändamål, för hvilket de uppoffra alla högre fordringar af konsten. Karaktärerna sakna till det mesta naivitet och lif. De segla vanligast fram på skådebanan i en efter auktorns beräkning predestinerad kosa, lika de skepp af flarn man ser barn inrätta och med färdigt skrufvadt roder och brassade segel utsläppa på dammen. Möter ett hinder, så fastna de eller skuffas öfver, kommer en starkare pust, så kantra de och stjälpas opp igen för att åter börja sin automatlika färd. Segel på världens haf äro de icke, regerade af förnuft och vilja såsom af lefvande styrmän och äfven i sin undergång röjande ansträngningarna, kampen och ledningen af en inre, styrande makt. Det är tyvärr att befara, att denna de franska litterära koryféernas obundna håg för det gräsliga, ett slags intellektuell återspegling af de scener, som befläckade Frankrike i sistförflutna sekel, icke skall afstanna, innan den af litteraturens pöbel i detta land härmats än bjärtare. De debatter, som nyligen förevarit i pärskammaren angående införandet af en strängare censur för teatern, en åtgärd, för hvilken Lamartine bland andra talat med kraft och värma, synas bevisa, att sansculotter redan börjat röra sig inom kulisserna, färdiga att till högsta grad af konsekvent ytterlighet drifva de frihetsyra litterära republikanernas redan nu mer än tillräckligt regellösa och upprörande fantasier.