RAMIDO MARINESCO.
[Man har undvikit att kalla denna uppsats recension, ehuru den i visst afseende kunde anses hafva någonting gemensamt med en sådan. Den har också ursprungligen icke varit skrifven för Morgonbladet, utan blott för enskildt meddelande, och därför har man äfven vågat på lek begagna för dialogen personer, som äro en annans skapelser och för hvarje läsare af Törnrosens bok alltför väl bekanta. Något speciellare anslående af deras karaktärer har man icke åsyftat.]
Hofmarskalken och Rikard voro allena hemma. Rikard satt vid pianot. Han hade slutat några flyktiga ackorder, knäppte nu med styrkan af sin tumme på en tangent i sänder och roade sig åt tonernas spetsiga och stupida klang.
"Don Juan penitente"—började den gamle.
"hvad befalles?" svarade Rikard och steg opp.
"Jag har tänkt på honom hela natten."
"Då har min herre icke sofvit."
"Nej, vid Gud, min kära Rikard! Juan låter ingen sofva."
"År det eljest något annat?"
"Menar ni, att en varelse som han kan känna ånger?"
"Min herre lär hafva hört mina plocktoner på instrumentet?"
"Nåväl, och så skärande de än ljödo, tänker jag så, att det icke fanns någon af dem, som ej i sig innehöll en klang af ackordets själ, och att det likaså icke ges ett väsende, som ej måste vilja försoning på den enkla grund, att en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur."
"Såsom botgörare blir således, menar min herre, Don Juan ett väsende, en ton?"
"Ja, och jag får tillika nu bekänna, att jag gjort mig en egen bild af din Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner öfver sättet att sluta stycken åtskilliga vyer äfven inom området af denna dikt. Alla dina anmärkningar härvid vill jag lämna i sitt värde. De hafva säkert sin fullständiga grund i någon sida af dikten, som träffat ditt öga och undgår mitt; men hvad jag förbehåller mig nu är att få göra mina kombinationer alldeles oberoende af dina och framställa idén af det hela, såvidt den i konsekvent följd, åtminstone för min blick, griper in uti och dominerar delarne. Och ehuru jag tycker mig hafva tagit min begynnelsepunkt så djupt, den åt sitt håll kan tagas, och icke kan finna, att kedjan af mina reflexioner på något ställe och för någon tvärsats i konststycket behöfver afbrytas, vill jag dock ingalunda ge mig ett sken af att hafva uttömt diktens hela inre betydelse, väl besinnande, att lifvet och likaså konsten, då den verkeligen målar detta, har icke blott en linje-dimension af höjd och djup, utan äfven, att jag så må säga, en soliditet, inom hvilken tanken kan röra sig med sanning i oräkneliga riktningar utan att därföre någonsin kunna säga sig hafva besökt hvarje punkt af vikt. Och nu vill jag rycka an till min början och fritt yttra, att botgörandets och försoningens idé för mig visar sig såsom den, från hvilken man har den vidsträcktaste utsikt mot alla styckets partier. Don Juans penitens, se där hvad jag anser dig i alla din sångs modulationer ytterst hafva besjungit. Att framställa honom i ångred ljus är möjligt och skönt, och han framstår sålunda icke såsom vanligt som en brutal pestsmitta, ett skorr af oton, utan som en människa, ett Han substratum, som peniterar, man kan säga, återgår med jubel till sitt väsendes eviga, heliga lif."
"Om han jublar, hvi klär han sig i botskrudens förnedring?"
"Därmed säger han: Så ringa var det oting, som icke var min härlighet."
"Om han jublar, hvi söker han då hat?"
"Därföre att hatet mot Don Juan förstöraren är kärleken till Don Juan penitente. O Rikard, i förstöraren har han sprungit ut ur sig själf i blod och yra, i upplösning och död, i botgöraren återgår han ur tomheten till sig själf, med jordiskt kval och himmelsk glädje. Därför är hans yttre krossadt, botklädt, kvaldt, och därför hungrar han efter sina forna offers hat för att se tomheten af sitt lif i oordningen af allt besannad. Deras hat, ser ni, är den graf, i hvilken tjusningen af hans förra skenlif skall jordas till en evig död. Här är hans kamp, det jordiska kvalet; men segren, jublet, den himmelska glädjen röjer sig i hans dom öfver sin yra, en dom, som i ständiga pulsslag återkommer:
—Afskyvärdt var riddarns nöje.
— —
Jag för riddarns nöje ryser.
Riddarns ro jag högt fördömer:
Vet, o Bianca, din Don Juan
Rest på haf och rest på öar;
Orätt skönheten och orätt
Kvinnan kände din Don Juan.—
Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed han ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna:
Död, o donna, död inunder
Pastanjetens mandelgrenar
Sitter nu din son Ramido.
Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka stjärna."
"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till senare afdelningen af
Ramido Marinesco och börjat vid slutet; hvad är meningen om den förra?"
"Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling, hvad det är, som Don Juan botgöraren ångrar och fördömer. I den lefva hans yras skapelser, andas, blomma, tjusa, och då de skola njuta fullheten af lifvets gåfva och i kärlek möta hvarandra, stiger den svarta följden af hans brott som en skugga hotfull och förstörande emellan. Det är den fördömelse, att de äro hans, som förintar dem. De måste tjusa och draga hvarandra till sig i oskuld och ovetenhet för att närma sig till det gift, som skall ge dem döden, giftet att vara frukter af Don Juans rus. Här följa fyra sorgespel hvarandra, rika af individuell nyansering, men alla framstrålande samma idé. Och ändteligen upptages allt i en enda symbol, då Ramido hemkommen kastar sig i tjusning ned för sin fars 'Majorcaflicka', den sköna färgskapelse, som han tycker sig kunna älska utan brott, utan fara att förstöras,—då han kastar sig ned för henne, kysser fållen af hennes klädning och insuper döden af det gift, som det 'roat' hans far att äfven här blanda in i sina färgers ljufhet.
'Så jag målar, donna Bianca,
Ty så roar mig att måla.'
Jag tycker sålunda, att det är skönt och konsekvent, att härjningen af en förstörare, som framgått, visas först, och att förstöraren själf framställs sedan, blickande tillbaka på sitt verk, besannande dess oväsentlighet, dess fördömelse, och lösryckande sig med smärta och salighet från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och sitt själfviska hjärta.
Detta i afseende å den allmänna uppställningen af denna dikt. Nu en blick på delarne för sig tagna, men dock ännu tagna blott i hela massor. Vi dröja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans älskarinnor. Jag sade dem vara rika på individuell skiftning, men så lätt det är att känna och se detta, så svårt är det att i ord angifva differenserna. Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags mystisk lek med bilder och försöker att i dunkla skuggdrag teckna föreställningarna i min själ. Hvad är då Estella? Kvinnans kvinnlighet, den uppoffrande, sucklika, som äger intet eller äger blott, hvad den låter en annan äga, den genom sin vapenlöshet segrande, den genom sitt offer af allt allsmäktiga. Och Ximena? Kvinnan som person, redan form, redan något i sig själf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas till lif af en annan, skönheten i sin själf-fullhet, innan hjärtat vaknat och den sprittande pulsen födt en längtan, som på en gång kufvar och förädlar själfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena, den genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver blott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att förmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan, uppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek, hängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag än lågans. Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas.
Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman. Därföre är Estella den mäktigaste af alla, emedan hon är den renast alltoffrande, och därföre är det skönt att se henne i cykeln af de andra vara den första och den sista, begynnelsen och slutet, ty det är hennes väsende, som i olika knytningar genomgår alla och utgör deras makt. Så börjar hon:
ESTELLA. Jag älskar dig, Ramido.
RAMIDO. Ack, hvarför älskar du?
ESTELLA. Ej skäl jag vet, ej orsak.
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, som likasom Estella känner Ramido ensam.
Vi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfånget af tre korta sidor alla strålar från de föregående scenerna samlas såsom i en brännpunkt, jag menar den sjätte, hvari Ramido bestormas af alla sina älskarinnor på en gång. Den är så kort, en stor del af densamma kan här upptagas.
JUANNA. Mig kärlek svor Ramido, svara, är du min?
RAMIRO. Juanna Sol, i natten är min stjärnglans du.
ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var,—är han det än?
RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst.
XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag.
RAMIDO. Gestalt,—du doft, du skära gas om lifvets allt!
Betrakta dem! Hafva ej alla här ett jag, på hvilket de se och för hvilket de fordra kärlek, äfven Ximena, som annars genom en underbar konsekvens i sitt knappt vakna själfmedvetande ännu nämner sitt jag blott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett själf, fordrar intet, påminner om intet:
ESTELLA. Mig äger don Ramido,—intet äger jag.
Men henne, som ger allt och begär intet, svarar
RAMIDO. Estella,—himmel, du om don Ramido rår.
Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet:
Ramido, jag i handen äger blott min hand,
Ack! … Guadalaviars himmel ber dig hem till sig!
Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be! Men då hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt yppar sig för dem:
JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår?
RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt.
ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack?
RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar.
XIMENA. Drar heligt löfte dig till Palestinas graf?
RAMIDO. O, mig, Ximena, drar en svart, en ryslig hand.
då gör Estella ingen gissning, tar ingenting af egen makt med för att lösa hans gåta, utan flyr till Ramido själf, och för allmakten af hennes suck:
Ramido, älskade, skänk oss af nåd ett svar!
öppnar sig hans hjärta, och så klar som hennes bön, så klart följer äfven hans svar:
Estella Guymeron… Jag är Don Juans son.
Huru oändligt mycket vore icke att anföra inifrån de särskilta scenerna för att bestyrka, förklara, symbolisera, de allmänna åsikter, jag här nu yttrat. Mycket ser ut som oförenligt och är det dock icke; det mesta är så ogripeligt, luftigt och dock bevittnande, att det som blomsterdoften blott för en andedräkt röjer, till hvilken blomma det hör.
Angående det så ofta såsom töcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco måste jag bekänna, att det nu vid detta tillfälle och från den synpunkt, hvarur jag betraktat det öfriga, förefaller mig klart och fullkomnadt. Hvad är det Don Juan söker? Hans väsende genomtränger hela målningen, hvad lefver han för? För att i sina älskarinnors hat begrafva sin forna falska sällhet. Har han vunnit sitt mål? Han har velat det och gjort allt för att vinna det, se där hans försoning, stridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utsträckning gåfve motsägelser eller parallellismer. Själfva det obegränsade, mångtydiga i den beundransvärda slutversen:
Gud! O svarta sol! … Don Juan!
är blott en fri luft, som icke stänger, icke hindrar, utan leder den fullbildade tonen ut i den öppna naturen för att i rymd och frihet få domna."
Då hofmarskalken slutat detta, steg han opp och fattade Rikards hand. "En annan gång", sade han, "ville jag gå in i specialiteter. Nu, Rikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterkälla och böjt unnan ett blad och ett annat för att betrakta böljan. Och jag slutar glad, om jag kan hoppas att härvid icke hafva grumlat mer än blottat det klara djupet."