N:O 277.
Emot okyskhet.
Vi böra städs oss reda
Till strids mot värld och kött,
Som pläga oss förleda,
Det onda göra sött;
Vi böra stundligt vaka,
Ty frestelsen är när,
Och världens lust försaka,
Som Herrans lust ej är.
Ty världens lust är börja
Med fröjd och välbehag;
Den slutas med att sörja,
Den varder natt af dag;
Men Herrans lust är lida
I början tvång och strid
Och saligt slut förbida,
Som är en evig frid.
Ack, att i oss vi finne
Så mycken skröplighet!
Till hjärta, håg och sinne okyskhet.
Sin väg vår ovän vet:
Hvar god och härlig gåfva
Till ondt han vända kan,
Och där vi säkre sofva,
Där sofver icke han.
Upp då ur sömn och dvala!
Ej finnes annat råd.
Upp att med Herran tala
Om bistånd, hjälp och nåd!
Han skall vårt hopp ej svika,
Om det af hjärtat är,
Men tvinga den att vika,
Som städs vårt fall begär.
O kom, Guds lamm, du rena,
Kom, Herre Jesu Krist,
Att dig med oss förena,
Så helas all vår brist;
Vårt kött skall oss ej fälla,
Där du vill stå oss bi;
Vår blod, vår syndakälla,
Gör du från smitta fri.
Ja, vike från oss fjärran
Hvar köttslig lustas makt!
Rent hjärta älskar Herran,
Så har han själf oss sagt;
Säll den, för honom träder
I tukt och menlöshet,
Han bär rätt bröllopskläder,
Han ser Guds härlighet.
N:o 282.
Korset.
Hvi känns mig tungt det kors, jag bär,
Hvi klagar jag så ängsligt här,
Där allt förgängligt är,
Där sorg som glädje rast ej har
Och knappt har kommit, förrn den far?
Mitt lätta ok jag tröttnar vid,
Jag suckar öfver kamp och strid
I denna korta tid;
Hvi mäktar jag ej härda ut
Den nöd, som dock så snart tar slut?
Ej har en fiende mig sändt
Den tår, som på min kind har bränt,
Det kval, mitt hjärta känt.
Det är ju Gud, min fader god,
Som pröfvat så mitt tålamod.
Han sändt min sorg, jag städs det fann,
Och den, han agar, älskar han,
Därpå jag trösta kan.
Af Gud till oförgängligt godt
Ett lätt och timligt ondt jag fått.
Så vill jag bära det förnöjd
Och bida, under korset böjd,
Att sorgen byts i fröjd.
Ack, snart ju slutas här mitt lopp,
På Herran bygger jag mitt hopp.
Pris vare Gud, hans vilja ske!
I allt, hvad han mig täckes ge,
Skall jag hans kärlek se;
Han är mig hopp och tröst och stöd,
Så är jag trygg i lif och död.