N:O 296.
Bönepsalm.
Ho är den, som dristar säga,
Att han gett sig det han har,
Att ej allt, hvad han får äga,
Är Guds gåfva uppenbar?
Själ och kropp, ja, själfva lifvet
Är ju allt af Herran gifvet.
Herrans håfvor här vi gästa,
Allt är hans och intet vårt;
Herren sörjer för vårt bästa,
Oss det blefve ganska svårt.
Intet kunna vi förtjäna;
Döden, den är vår allena.
Dock förhäfver sig här mången
Öfver hvad ett lån blott är;
Arm för Gud, i synder fången,
Han af mänskor pris begär,
Vill berömd och firad vandra,
Fast allt sitt han fått som andra.
Tänkte den, som Gud har gifvit
Här af håfvor större mått,
Att hans skuld ock större blifvit,
Att han större ansvar fått,
Långt ifrån att sig förhäfva,
Skulle han i hjärtat bäfva.
Ödmjukt sinne gif oss, Herre,
Redlig håg och vilja god,
Så mot större som mot smärre
Frimod, saktmod, tålamod!
Dig allt lof må vi hembära,
Dig allena vare åra!
Böner i landsplågor.
N:o 308.
(Öfversättning.)
Stäck din vrede, Herre, och oss benåda,
Låt ej mer ditt blodiga gissel råda,
Väg ej mot de skulder, som oss anklaga,
Fader, din aga!
Om, som vi förskyllat, du straffet toge,
Ho är den bland oss, som ditt slag fördroge,
När en värld förginges i kval och fruktan
Under din tuktan?
Men var mild, barmhärtige, skona, skona!
Låt din nåd din eviga rätt försona,
Du, som har till eget att dig förbarma
Öfver oss arma!
O, hur kunna jordiska maskar ringa
Dig, som skapat världen, till vrede bringa?
Stoft och rök och flyktande skuggor bara
Ser du oss vara.
Ärfda brister sig i vårt väsen blanda,
Köttets lustar locka vår svaga anda;
Låt ett sådant öde ditt hjärta röra,
Värdes oss höra!
Låt en bön, en död och en blodskamp gälla,
Minns att törnekronan och korset ställa,
När din hand till hämnden vi lyftad skåda,
Mellan oss båda.
Stöd det verk, du låtit din Son fullända,
Hvad han lidit, låt det till gagn oss lända,
Gälde blodet, som ur hans hjärta flutit,
Hvad vi förbrutit!
Så, o så, allsmäktige, låt det blifva!
Fräls oss, Herre, kom att förlossning gifva,
Du, som en treenigt skall evigt vara,
Spara oss, spara!
N:o 309.
Nu spörjes gråt och klagoljud,
För Israel är nu, o Gud,
Den hårda dagen inne;
Den tid, som är, är nödens tid,
Med rop och gråt, med kamp och strid,
Med bäfvan i hvart sinne.
Din tuktan, Herre, drabbar svårt,
Din band är tung, ditt gissel hårdt,
Din vrede oss förskräcker;
Vårt folk förgås, vårt land är dömdt,
Vi finna ej ett rum så gömdt,
Dit ej din hämnd sig sträcker.
Och dock vi måste, Herre vred,
För dina fötter falla ned
Och dig i straffet vörda;
Att det, fast upp till randen fylldt,
Är mindre dock, än vi förskyllt,
Det lägger sten på börda.
Omkring oss se vi kval och nöd,
Ett bittert lif, en hopplös död,
Allt jämmer, ängslan, fara;
Och se vi i vårt eget bröst,
Då skönjas där, för frid och tröst,
Dödssynder uppenbara.
Ho löser våra skulders band,
Ho böjer af din starkhets hand
Och stäcker, Gud, din aga,
Där, nådens konung, själf ej du
Till mildhet vänder om ännu
Och vill ditt straff förtaga?
Du bär en faders ljufva namn,
Du öppnat oss en broders famn
I Jesu famn och sköte;
Full är all världen af din nåd,
Att allt förlåta har du råd,
Fast jord och himlar bröte.
Hvad äro vi, hvad mäkta vi,
Om du din rätt vill hålla i
Och låta nåd ej gälla?
Ack, skuggor, dem i dag man ser,
I morgon icke finner mer;
Ett vindkast kan oss fälla.
Men dina barn, o Fader, spar,
Barmhärtige, barmhärtig var,
Du rike, hjälp oss arma!
Vår skuld låt dö i Kristi död,
Låt vara nog af kamp och nöd,
O Herre, dig förbarma!
N:o 311.
Bön om frid.
Frid är fröjd; där frid ej råder,
Ingen glädje hemma är,
Fridens stilla hälsoåder
Lif och lust och krafter när;
Frid är lycka, tröst och hägn,
Frid liksom ett sommarregn
Kommer mildt från höjden neder
Och välsignelse utbreder.
Frid vill Herren i det höga,
Bjuder, skyddar, älskar den;
Fridfull ligger för hans öga
Utan gränser himmelen;
Frid och kärlek är den ton,
Änglar sjunga kring hans tron;
Frid af fromhet, nåd, försoning,
Det är lifvet i Guds boning.
Frid på jorden, skall den komma,
Innan jordens dag är all?
När slår stunden, då den fromma
Utan strid här lefva skall?
Gud, i denna pröfningstid
Styrk oss med din himlafrid,
Gif oss hopp att den få skåda,
Där du bjöd den evigt råda!
N:o 312.
Jordens fruktbarhet.
Hur skön är än ej jorden,
Fast syndens dom hon bär,
Igenom mänskan vorden
Förtappad, som hon är!
Hon öppnar sina håfvor
För oss från år till år
Och bjuder lust och gåfvor,
Så fullt hon det förmår.
För oss ännu hon blommar,
Fast ren och skär ej mer;
Höst, vinter, vår och sommar
Sitt goda hon oss ger.
Välsignelse af nåder,
O Gud, åt henne gif,
Att hon den ock förråder
Mot allt, som här fått lif.
Gjut saft i blad och knoppar,
Gif blomstring, färg och fröjd,
Låt regn i blida droppar
Uppfriska dal och höjd!
Låt mogna växt och kärna
Utöfver allt vårt land,
Och äng och åker värna
För hagel, frost och brand!
O Gud, låt allt sig froda,
Korn, gröda, mod och hopp,
Krön året med ditt goda
För både själ och kropp!
Välsigna hvarje ställe,
Där lif kan dröja kvar,
Med hvad till uppehälle
Du oss förordnat har;
Att vi för kroppslig plåga,
För hunger, brist och nöd
Ej dig förgäta måga,
Vår hjälp i lif och död!
Gör jorden till din boning,
O Gud, som först hon var,
Låt gälla den försoning,
Din Son oss vunnit har!
Då skall hon bättre blomma
Och bättre frukter ge,
Då skall ock här den fromma
Ej mer blott jämmer se.
N:o 314.
Sommaren.
Din klara sol, o Fader vår,
Vidt öfver ond och god uppgår,
Gör luften mild och dagen ljus
Och klär i fägring jordens grus.
Nu vakna upp på höjd, i dal,
Löf, gräs och örter utan tal;
Hvar fläck blir grön, hvar tufva rik
Af växter, en ej annan lik.
Liksom till högtid kläds hvar äng,
Hvar linda är en blomstersäng,
Och härlig vaggas åkerns skörd,
Af himlens varma vindar rörd.
Ja, ute se vi sommartid,
Med jorden grön och himlen blid;
Hur är det i vår egen själ,
Är sommartid i den jämväl?
Har otrons kalla vinter flytt,
Har hjärtat lifvats upp på nytt
Utaf den klara nådesol,
Som skiner från Guds kungastol?
Ack, fattigt blommar dock vår jord,
Hur härlig än dess prakt är spord,
Mot mänskans själ i tro och hopp,
När lifvets sol för den gått opp.
Den solen blid, den solen klar,
Som varit förr, än världen var,
Hur är det, har vår själ fått se
En strimma af dess ljus sig te?
O Gud, som låter sommar nu
Utom oss stråla lugn och ljuf,
Låt ock inom oss, i vårt bröst,
Ej råda mörker, storm och höst!
Då först är rätt din sommar här,
När ute sol och blomstring är
Och i vårt hjärta lyser klart
Den sol, som icke skapad vardt.
N:o 318.
I hungersnöd.
Uti din boning, Herre kär,
Ditt folk i sorg församladt är
Och dig om hjälp åkallar,
Ty mänskomakt ej hjälper här,
Och nöden öfversvallar.
Vi sett det korn, man jorden gaf,
I jorden bli som i en graf
Och ej i dagen komma,
Vi sett allt växtligt falla af
Förutan kraft och blomma.
Vi tänka i vår brist och nöd
På förra dagars öfverflöd,
Det gör oss sorgen värre;
Hvi ger du stenar nu för bröd
Åt dina barn, o Herre?
Har du ditt fadershjärta mist,
Är ej ditt löfte fast och visst:
"Åkalla mig i nöden,
Så skall jag hjälpa dig till sist
I lifvet och i döden"?
O Gud, det är ett tröstligt ord,
I hungerns tid ett rågadt bord,
Som mod och krafter gifver,
Att himmel kan förgås och jord,
Men du densamme blifver.
Du ändrar ej din fadersart,
Fast annat allt förändradt vardt,
Din mildhet varar lika;
Ditt råd kan synas underbart,
Din nåd kan aldrig svika.
Låt då din nåd förklarad bli,
Låt straffets tider gå förbi,
Se mildt till vårt elände,
Och var vår fader, såsom vi
Som barn oss till dig vände.
Gif bröd åt den, som hungrig är,
Gif tröst åt den, som sorg förtär,
Och tillgift åt oss alla!
Låt än oss få, o Herre kär,
Vår hjälpare dig kalla!
N:o 321.
Fosterlandet.
Bevara, Gud, vårt fosterland,
Håll öfver det din starkhets hand
Och var dess hägn i strid som frid,
I sorgens som i glädjens tid.
Här se vi, hvad oss mest är värdt,
Allt, hvad vi skatta dyrt och kärt;
Ej fjärran finns en bygd, ej när,
Som är för oss, hvad denna är.
Här hafva våra fäder bott,
Arbetat, kämpat, hoppats, trott;
Här äfven vi vår boning fått
Med samma lif och samma lott.
Här skola våra barn också
En gång på våra stigar gå.
Ha det vi haft, se det vi sett
Och be till Herren, som vi bedt.
Gud, skydda detta kära land,
Från sjö till sjö, från strand till strand,
Sänk öfver det din milda vård
Som sommardagg på rosengård!
Välsigna hvarje trofast själ,
Som önskar det af hjärtat väl,
Men slå hvart ondskans uppsåt ned,
Som vill dess fall och stör dess fred!
Låt det få bli och vara ditt,
Befolkadt, tryggadt, gladt och fritt,
På kärlek bördigt som på råd
Och uppfylldt af din Andas nåd!
Du hulpit det ur mörker opp
Liksom en blomma ur sin knopp;
Så låt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus få vecklas ut!
Det ljuset är ditt helga ord,
En sol för himmel och för jord;
Gif, att det klart här lysa må
Och aldrig mer ifrån oss gå!
Bröllopspsalmer.
N:o 326.
Gud, se i nåd till dessa två,
Som här inför ditt anlet stå
Med löfte att för lif och död
Förente dela lust och nöd.
Det är ett heligt fridsförbund,
De slutit nu i denna stund;
Så värdes, Gud, därtill dem ge
Din hägnad och välsignelse.
Här lefs ej städs i rosengård,
Och mången pröfning kan bli hård:
Behåll dem då, o Herre god,
I kärlek, som ger tröst och mod!
Din Ande blid ledsage dem
Och blifve gäst i deras hem,
Att stilla fröjd och ljuflig ro
Med honom där må bli och bo.
O Gud, vi böja oss för dig,
Som är vår Gud evinnerlig,
Vårt hopp, vår fröjd, vår frid, vårt råd;
Välsigna oss och gif oss nåd!
N:o 328.
Ej finns en glädje på jorden vid,
Som kunde den fröjd uppväga,
Ett hjärta känner, som all sin tid
Ett annat hjärta får äga.
När tvenne hälfter, att blifva ett,
I kärlek smälta tillsamman,
Rent, oförfalskadt, på guldets sätt,
Som smälter i klara flamman,
Si, då är glädje och gamman.
Gud själf han skådar med väl behag
En sådan frid och förening;
Han bjuder den i sin helga lag,
Den är hans vilja och mening;
Och därför låter han ock ur den
En rik välsignelse flöda
För jorden släkter, som blomstra än,
När vi gått bort till de döda,
För himlen en brodd och gröda.
Välsigna, Herre, all kärlek ren,
Som du den gärna tillstäder:
Af Kristi kärlek ett återsken,
Den värmer, lyser och gläder.
O Gud, för dig är en syndig brand
All jordisk kärlek allena;
Så sänd af nåde din Helga And,
Som våra hjärtan kan rena
Och i din kärlek förena.
N:o 329.
För barn.
Jag lyfter ögat mot himmelen
Och knäpper hop mina händer;
Till dig, o Gud, som är barnens vän,
Min håg och tanke jag vänder.
Gladt är att prisa och tacka dig,
Och gärna vill jag det göra;
Jag vet det visst, att du ser mig
Och ej försmår att mig höra.
Tack för allt godt, du mig ständigt ger
Att känna, älska och äga;
Tack, gode Fader, för mycket mer,
Än jag kan nämna och säga.
Jag är en planta uti din gård,
För evigheten uppdragen,
Jag var knappt till, när i fadersvård
Af dig jag redan var tagen.
Så håll utöfver mig än din hand,
O Fader förutan like,
Och låt mig växa för lifvets land,
Som är ditt himmelska rike!
N:o 335.
På resa.
En vandringsman är mänskan här,
På vandring stadd, hvar dag som är,
Till långt aflägsna länder;
Hur hon ock här tycks hemma fäst,
Är hon beständigt blott en gäst,
Som hemåt återvänder.
Hon får i all sin lefnadstid
Ej minsta stund, då hon i frid
Kan lämna vandringsstafven;
På hvarje stig, på hvarje ort
Går hon mot evighetens port,
Och porten heter grafven.
Om jag då sitter vid min härd,
Om jag i Herrans vida värld
Från land till land måst fara.
Så är mig samma mål dock satt,
Mot det jag skyndar dag och natt,
Jag får ej stilla vara.
Dock hvar jag är och hvart jag far,
Så vet jag, att min Gud jag har
Beständigt lika nära;
Han följer mig på all min stig,
Han är en Fader ock för mig,
Hvad kan mig då förfära?
Så bottenlöst är intet haf,
Att ej hans hand i djupets graf
Kan mig sitt bistånd räcka;
Så bränd ej någon öken är,
Att ej hans godhet växer där
Och kan mig vederkvecka.
Om han högt öfver sjö och land
Flyttfågeln för från fjärran strand
Till kära hemmet åter,
Hvi skulle jag väl bäfva skyggt?
Den Gud, som leder fågelns flykt,
Han mig ej villas låter.
Far jag än vida, följer han,
Som i all nöd mig hjälpa kan
Och akta från att falla;
Där jag är rådlös, har han råd,
Där jag har brister, har han nåd:
Välsignad han för alla!
Gud, jag är syndig, arm och svag,
Men för mig efter ditt behag,
Det är, hvad sist jag beder.
Hvarhelst min väg du stakar ut,
Så styr den så, att den till slut
Upp till din himmel leder!
Måltidspsalmer.
N:o 341.
Herre, hela världen tröster
Till din mildhets öfverflöd;
Tusen sinom tusen röster
Bedja dig hvar dag om bröd;
Och du låter upp din hand,
Mättar allt i allo land.
Dina goda gåfvor flöda
Ned till allt, som lif har fått;
Kroppen spis och själen föda
Skänker du i ymnigt mått;
Tack, o Gud och Fader blid,
Pris ske dig i evig tid!
N:o 343.
O Gud, din godhet tacka vi
I Jesu namn, det kära,
Att du vår Fader vill förbli
Och om oss omsorg bära,
Att allt, som lif och anda har,
Du hugnar, när och ger försvar;
Dig ske lof, pris och ära!
Som nu du närer här vårt lif
Med jordens växt och gröda,
Så åt vår själ ditt ord ock gif
Att henne understöda;
Ty hennes näring så på jord
Som ock i himlen är ditt ord,
Hon har ej annan föda.
Oss alla här i denna stund
Du värdes kärlek gifva
Inbördes och af hjärtans grund;
Låt intet den bortdrifva!
Behåll vår glädje allvarsam
Och afvärj öfverdåd och skam,
Att du med oss kan blifva.
Lof, pris och tack i allo land
Skall dig, Gud Fader, vara,
Som oss har löst af syndens band
Och framgent vill bevara.
Vi tro på din Son, Jesum Krist,
Vi äro dine barn förvisst,
Dig lofve all vår skara!
Morgon- och aftonpsalmer.
N:o 344.
Kväll eller morgon, hvarje stund
Har jag min ro i Guds förbund,
Med honom börjar jag min dag,
Min natt med honom möter jag;
I honom nöjd,
Till honom böjd,
Har jag min rätta lust och fröjd.
Ännu har under vida skyn
Ej något skapadt mött min syn,
Så armt, så hjälplöst och försmådt,
Att det Guds vård ej röna fått;
Den ser jag här,
Ehvar jag är,
Den ser jag fjärran liksom när.
Hvem kläder blomman på grön äng,
Hvem bäddar fågelns bo och säng,
Hvem visar genom öknens sand
Åt hjorten väg till källans rand?
Ar det en ann',
Är det ej han,
Vår Gud, som allt af kärlek kan?
Bort då all ängslan ur mitt bröst!
Att tro på Herran är min tröst;
Min Gud är ej en annan Gud
Än den, som väfver blommans skrud;
Är han så blid,
Har han så tid,
Hvi vill jag sörja för min frid?
Ej hjälper dock min egen makt,
Om han ej håller om mig vakt;
Så lägger jag min omsorg gladt
På honom både dag och natt.
Han sörjer för
Att ondt ej rör
Den själ, som honom helt tillhör.
N:o 348.
I Herrans hand jag lämnar mig,
När mina ögon sluta sig;
När jag ur sömnen vaknar opp,
Är Gud min glädje och mitt hopp.
Kär kommer nattens stilla ro,
När jag mig Herran fått förtro,
Och glad ser jag en dag igen,
När jag med Gud får börja den.
Min gode hjälpare är han,
Som för all nöd mig skydda kan,
Min väktare, som hör och ser,
När jag ej hör och skådar mer.
Jag vet och är där viss uppå,
Att ingen ofärd skall mig nå,
Om han ej gifver lof därtill
Och mig af kärlek pröfva vill.
Min Gud är stark, min Gud är god,
Så är jag nöjd och har godt mod;
Gud, Fader, Son och Helge And,
Mig lämnar jag uti din hand.
N:o 352.
Morgonpsalm.
I mörker höljs ej jorden mer,
Upp går nu solen klara;
Ny dag, o Gud, åt oss du ger,
Ny nåd ej heller spara!
Ny nåd! Ja, nådens Herre du,
Lys nåd uti vårt sinne,
Att när det dagas ute nu,
Ej mörker rår där inne.
Ty bodde vi i solens hus
Och idel strålar såge,
Men hade icke dig till ljus,
I dunkel natt vi låge.
Kom, du vår rätta sol och dag,
Sänd af ditt ljus en strimma,
Och synden i vår själ förtag,
Som är dess natt och dimma.
Du lifvets sol, i Kristus här
Till världens fröjd uppgången!
Kom, lys för oss och blif oss när
Och tag vår kärlek fången!
Så veta vi, vår dag skall gå
I salig ro till ända,
Så veta vi, hvar tröst vi få,
Ehvad oss här må hända.
N:o 363.
Aftonpsalm.
Till natt det åter lider,
Och solen från oss skrider;
Jag sluter mina händer
Och till min Gud mig vänder.
O Herre, du som varit
Min tröst den dag, som farit,
Låt mig din nåd förnimma
Också i nattens timma!
För Jesu blod, som flutit,
Tillgif, hvad jag har brutit,
Att ej ditt straff mig gnager
Och sömnens frid förtager.
När mina sinnen alla
I hvila sammanfalla,
Då låt din änglaskara
Min vakt och hägnad vara!
Mig själf, och hvad i lifvet
Mig kärt af dig är gifvet,
Jag ger liksom tillbaka
Åt dig att öfvervaka.
O Gud, min bön jag slutar
Och mot din nåd mig lutar;
O finnes ro i världen
Som på den hufvudgärden.
Beredningspsalmer till döden.