N:O 379.
En vilsnad främling är jag här
I denna världen vrånga,
Mitt lif en fattig fånges är,
Som räknar stunder långa;
I mörker, fruktan, nöd och band
Jag tänker på min Faders land,
Dess ljus och fröjder många.
Visst kan ock här man skåda få
Af dag en vänlig strimma,
Visst kläds vårt fångahus också
I blomster mången timma;
Men denna fägring, detta ljus,
De vore i min Faders hus
Som idel död och dimma.
Ej hugnar vansklig prakt min syn,
Hur skär den än sig målar;
När solen lyser klart i skyn
Och jorden gläds och prålar,
Då tänker jag: Hur lefs det nu
Uti min Faders boning ljuf,
Uti hans anlets strålar?
O Faders hem, mot dig jag ser,
Fast ej min blick dig hinner;
Kort är den sorg, mig jorden ger,
Men lång, när längtan brinner,
När själen utan frid och ro
Vill bort att hos sin Fader bo
Och sig i bojor finner.
Kom, sälla stund, kom mildt och fort,
Då jag får hädanfara,
Kom, död, och öppna mig din port
Till lifvets himmel klara,
Kom, Jesu, tag af nåd mig mot
Och bed för mig vid Fadrens fot,
Att jag får hemma vara!
N:o 381.
Det har jag städse funnit,
Att jordisk lust är kort;
Knappt har den börja hunnit,
Förrn den är tagen bort.
Kraft, fägring, fröjd och frid,
De kommit och försvunnit,
Det har jag sett alltid.
Hvad fast man kunde kalla
Står ej på jordens grund;
Som hafvets vågor svalla,
Här svallar stund på stund;
Ett haf är tiden här,
Den starkaste måst falla,
När hans våg kommen är.
En växer, en försvagas,
En stiger, en gör fall;
Den dag, som är, förjagas
Af den, som komma skall;
Allt skiftar efter hand,
Ja, själfva bergen gnagas
Till stoft af tidens tand.
Gå ut i sommarns lundar,
Se, hur de fagra stå!
Hvar finns, när vintern stundar,
All denna fägring då?
Ack, växling, oro, kif,
När man det rätt begrundar,
Är detta arma lif.
Och här på sorgestranden
Vill man på glädje tro,
Med vandringsstaf i handen
Sig sätta ned till ro,
Af skuggor taga stöd
Och bygga hus i sanden
Och tinga år af död.
Nej, Jesu, annorlunda
Har du mig vist och lärt;
Mitt hopp, det vill jag grunda
På det, som mer är värdt,
Än all den glädje är,
Som varit och kan stunda
I vanskligheten här.
Mitt hopp, det vill jag bygga
Uppå din kärleks grund,
Min frid och glädje trygga
Vid löftet af din mund,
Och så för världen mer
Ej hafva lit, ej skygga,
Hvadhelst den gett och ger.
Hos dig, o Jesu, finner
Jag glädje utan sorg;
I dig, när allt försvinner,
Har jag min säkra borg.
Så komme snart den dag,
Då tron sin seger vinner;
På Jesum hoppas jag!
N:o 382.
Jag tager farväl, jag bjuder god natt,
Åt världen farväl jag nu säger;
Min möda var lång, snart lutar jag matt
Mitt hufvud mot plågornas läger
Och somnar från sorgen och nöden.
Jag bad till min Gud, hvar timma och stund,
Om frid för min själ, för ögat en blund;
Min Fader mig hört:
Hans barn skall få hvila i döden.
Ej är det mig tungt, ej känns det mig svårt
Att skiljas från detta elände;
Om Gud ej af kärlek pröfvat mig hårdt,
Kanske jag det bittrare kände.
Och har jag väl lidit allena?
Är jorden ej full af jämmer och tvång?
Ack, ängslan och kamp de drabba en gång,
Om fort eller sent,
Den andra såväl som den ena.
Ej var jag den första, som korset här bar,
Och blifver ej heller den siste;
Jag, syndare! Ack, mitt lättare var
Än hans, som af synder ej visste.
Dock längtar jag arma att somna.
O Jesu, jag följt till Getsemane dig,
Men tänker på ro, då du kämpar för mig;
Förmår jag då ej
Att vaka, fast krafterna domna?
O, räckte min nöd som jorden så vidt
Och högre, än skyarna tåga,
Och finge jag se ditt anlete blidt
Och fram till ditt hjärta mig våga,
Hvad vore mig nöden mot nåden?
Och får jag ej komma och vara dig när?
Och får jag ej se, huru ljuflig du är?
Du bjuder ju själf:
O människor, kommen och skåden!
Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö,
O Jesu, när stunderna fyllas;
Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö,
Fast neder i jorden det myllas,
Det sofver blott vinteren öfver;
Och vårsolen kommer med värmande ljus
Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
O Jesu, min sol!
Du väcker mig, du, och du söfver.
N:o 390.
Suckan i dödsångest.
Mitt öga skyms, min kraft är slut,
Jag längtar ro att finna;
Min lefnads timglas rinner ut,
Snart skall mig döden hinna.
O Jesu Krist, uti din hand
Befaller jag kropp, själ och and;
Min tröst är du allena.
Till dig jag flyr uti min nöd,
När allt mig vedersakar.
Du pröfvat plågor själf och död,
Du vet, hur döden smakar.
Du varit människa som jag,
Förkrossad, ängslad, trött och svag,
Du skall mig ej förskjuta.
Jag kommer ej med makt och guld
Och mig därpå förlåter,
Min rikdom heter ångst och skuld,
Mig står ej annat åter;
Men kom jag för att ge, ej få,
Jag vore en af dem ej då,
För hvilka du led döden.
För syndare med ängsladt bröst,
Betungade, som lida,
För dem, som ingen hjälp och tröst
Af världen mer förbida,
För dem göt du din blod så ren,
Bland dem, o Jesu, är jag en,
Därpå min tröst jag bygger.
Min Frälsare, ditt kors du bar
Också för synder mina:
Förgät ej den, dig kostat har
Så mycken kamp och pina!
Ack, ofta fadershjärtat här
Ju sorgebarnet närmast är,
Förskjuts, men sökes åter.
Uppsök mig, Herre, blif mig när,
Låt mig ej mer dig mista,
Gör, att ej stunden bitter är,
När hjärtat måste brista!
Ja, Jesu, gör min plåga kort
Och tag från kval och nöd mig bort
Till dig i fridens rike!