2. Den åsikt, som man söker genom maktmedel undertrycka, kan möjligen vara sann.

De, som söka undertrycka en åsikt, förneka naturligtvis dess sanning. Men de äro icke ofelbara; de hafva ingen rätt att afgöra frågan å hela människosläktets vägnar och att utestänga hvarje annan person från möjligheten att själf bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för gifvet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själf ofelbarhet. Det förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och vanligt.

Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras domslut, som man alltid i teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru hvar och en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på nödvändigheten af att vidtaga några försiktighetsmått mot sin bristfällighet eller som medgifva möjligheten af, att den åsikt, om hvars sanning de känna sig visse, måhända just är ett af de misstag, för hvilka de enligt sitt eget medgifvande äro utsatta. Enväldiga regenter och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hafva i de flästa fall ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor. Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att blifva rättade när de hafva orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast för dem af sina åsikter, som delas af deras omgifning eller af de personer, till hvilka de vanligen vädja: ty i samma mån de hysa ringa förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med blind förtröstan på "hela världens" eller "alla människors" ofelbarhet. Men "alla människor", det vill för hvarje individ säga: de människor, med hvilka han kommer i beröring; hans parti, hans sekt, hans kyrka, hans samhällsklass. En person, för hvilken detta uttryck omfattar någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person. Ej häller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den tanken, att andra tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier hafva tänkt och ännu i dag tänka raka motsatsen till hvad han tänker. Åt sin "värld" öfverlåter han att svara för, att den har rätt gent emot andra personers oliktänkande "världar"; och det bekymrar honom aldrig, att endast en tillfällighet har bestämt, hvilken af dessa talrika världar, som kommit att blifva föremålet för hans tillit, och att samma orsaker, som i London gjort honom till en af högkyrkans bekännare, skulle hafva gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och dock är det af sig själft lika uppenbart som någon bevisning kan göra det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Hvarje tidsålder har hyst åsikter, hvilka en följande tid har ansett ej blott falska utan rent af orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas af vår tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola förkastas af en kommande tid.

De inkast, som man sannolikt skall göra mot dessa bevis, skola troligen framträda i ungefär följande form. "Att man förbjuder spridandet af villfarelser innebär icke större anspråk på ofelbarhet än hvilken som hälst annan handling, som en offentlig myndighet utför efter eget omdöme och på eget ansvar. Omdöme har gifvits människorna för att af dem begagnas. Bör man väl förbjuda människor att begagna sitt omdöme därför, att det kan missbrukas? När de söka hindra det, som de anse fördärfligt, så göra de icke därmed anspråk på ofelbarhet, utan uppfylla blott den plikt, som ålägger dem att handla efter sitt samvetes öfvertygelse, låt vara att denna möjligen är felaktig. Om vi, därför att vår mening möjligen kan vara falsk, aldrig någonsin skulle lägga den till grund för vårt handlingssätt, skulle vi aldrig tillgodose våra inträssen och aldrig uppfylla våra plikter. Men en invändning, som kan göras mot allt handlande, kan icke vara någon tillräcklig invändning mot en särskild handling till skillnad från andra. Det är de styrandes så väl som den enskildes plikt att bilda sig så sanna åsikter som möjligt; att bilda sig dem med omsorg och att aldrig tvinga dem på andra, förr än de äro fullkomligt säkra på, att de hafva rätt. Men har en regering eller enskild person vunnit en sådan visshet, då är det icke samvetsgrannhet utan feghet att rygga tillbaka för att handla efter sin åsikt och att tillåta meningar, om hvilkas farlighet för människosläktets välfärd i detta eller ett kommande lif de äro uppriktigt öfvertygade, att obehindrat utspridas, och detta på den grund, att andra personer i mindre upplysta tider hafva förföljt åsikter, som nu anses såsom sanna. Vi böra visserligen, det är sant, taga oss till vara för samma misstag, men styrelser och nationer hafva misstagit sig i andra saker, uti hvilka de onekligen med rätta utöfvat sin myndighet. De hafva t. ex. pålagt orättvisa skatter och fört orättfärdiga krig, men skola vi därför icke pålägga några skatter alls eller icke föra krig under några omständigheter? Enskilda personer såväl som myndigheter böra handla efter bästa förmåga. Därvid är icke fråga om absolut visshet, utan om tillräcklig säkerhet för det praktiska lifvets behof. Vi böra och måste antaga, att våra åsikter äro sanna, för att kunna rätta vårt handlingssätt efter dem, och till något större godtycke än så göra vi oss icke skyldiga, när vi förhindra dåliga personer att fördärfva samhället genom utspridandet af meningar, som vi anse falska och fördärfliga."

På allt detta svarar jag, att det senare är godtycke i mycket högre grad. Det är en ofantlig skillnad emellan att förutsätta å ena sidan, att en åsikt är sann på den grund, att den icke blifvit vederlagd, ehuru hvarje tillfälle därtill lämnats öppet, och å andra sidan, att taga dess sanning för gifven i afsikt att icke tillåta dess vederläggande. Fullkomlig frihet för andra att motsäga och vederlägga våra åsikter är just det villkor, som berättigar oss att lägga dem såsom sanna till grund för våra handlingar, och på intet annat sätt kan en varelse med mänskliga själsförmögenheter få någon förnuftig visshet om att han har rätt.

Betraktar man det allmänna tänkesättets historia, eller människornas uppförande i allmänhet, kan man fråga sig: hvarpå beror det, att det förra så väl som det senare icke är sämre än det är? Visserligen icke på det mänskliga förnuftets inneboende kraft; ty nittionio personer af hundrade äro fullkomligt oförmögna att bedöma en sak, som icke är själfklar, och den hundrades förmåga är endast relativ. De fläste utmärkte män under hvarje förgången tid hafva hyst många åsikter, som man nu vet vara falska, samt gjort och gillat mycket, som nu mera ingen skulle vilja försvara. Hur kommer det sig då, att på det hela taget förnuftiga åsikter och förnuftigt handlingssätt äro öfvervägande bland människorna? Om denna öfvervikt värkligen förefinnes — och det måste den göra, för så vidt icke människosläktets angelägenheter äro och alltid hafva varit i ett nästan förtviflat tillstånd — så beror detta på en egenskap hos människan, hvilken är källan till allting, som är aktningsvärdt hos henne såsom förnuftig eller moralisk varelse, nämligen den, att hennes fel kunna rättas. Hon har förmåga att rätta sina misstag genom meningsutbyte och erfarenhet. Icke genom erfarenhet ensamt. Meningsutbyte måste tillkomma för att visa, hur erfarenheten skall tolkas. Oriktiga åsikter och vanor gifva så småningom vika för fakta och bevis; men för att fakta och bevis skola kunna göra någon värkan på förnuftet, måste de framläggas för detsamma. Det är mycket få fakta, som själfva kunna förtälja sin historia utan förklaringar, som göra deras mening tydlig. Då således hela styrkan och värdet af det mänskliga omdömet beror på denna enda egenskap, nämligen att det kan rättas, om det är felaktigt, så kan man endast då fullt lita därpå, när medel till dess rättande ständigt finnas till hands. I det fall, att en persons omdöme värkligen förtjänar förtroende, hur har det kommit därhän? Jo, emedan han tillåtit andra människor granska hans mening och handlingssätt. Emedan han haft för vana att lyssna till allt, som kunnat sägas emot honom, och att draga nytta af det, som var befogat däri, samt att klargöra för sig själf och kanske äfven för andra falskheten af det som var falskt. Emedan han insett, att det enda sätt, hvarpå en människa kan närma sig en fullständig kunskap om någonting, är att höra det, som kan sägas därom af personer med de mäst skilda åsikter, och att sätta sig in i alla de sätt, på hvilka det kan uppfattas af de mäst olika åskådningar. Ingen vis man har någonsin förvärfvat sin visdom på något annat sätt; och det ligger i det mänskliga förståndets natur att icke på något annat sätt kunna uppnå visdom. Den ständiga vanan att rätta och fullständiga sin åsikt genom att jämföra den med andras är så långt ifrån att orsaka tvifvel och ovisshet vid åsiktens tillämpning i praktiken, att den fastmer är den enda säkra grunden för ett rättmätigt förtroende till densamma. Ty då någon äger kännedom om allt, som mänskligt att döma kan sägas emot honom, och har försvarat sin ställning mot alla motståndare, — då han vet med sig, att han sökt efter motsägelser och svårigheter i stället för att undvika dem, och att han ej utestängt något, som kunnat tjäna till frågans belysning, — då först har han rättighet att anse sitt omdöme bättre än hvarje annan persons, hvars åsikter ej genomgått ett dylikt prof.

Det är icke för mycket begärt, att det som människosläktets visaste medlemmar, de som äro mäst berättigade att lita på sitt eget omdöme, anse sig nödvändigt behöfva för att ernå en sådan tillit, det borde också den blandning af ett fåtal visa och många dåraktiga individer, som kallas allmänheten, underkasta sig. Den ofördragsammaste af alla kyrkor, den romersk-katolska, tillåter t. o. m. hvarje gång ett helgon skall kanoniseras en s. k. "djäfvulens advokat" att uppträda, och lyssnar tålmodigt på honom. Man kan icke medgifva, synes det, den heligaste man ärebetygelser efter döden, förrän allt, som djäfvulen kan anmärka emot honom, blifvit upptaget till granskning. Till och med Newtons lagar[[3]] skulle icke åtnjuta ett så oinskränkt förtroende som de nu göra, om det icke vore tillåtet att diskutera dem. De åsikter, som vi lita på allra mäst, grunda sin visshet helt och hållet på den ständiga uppfordran till hela världen att bevisa dem vara ogrundade. I fall denna uppfordran icke antages, eller om den antages men försöken misslyckas, så äro vi ännu långt ifrån visshet; men vi hafva gjort det bästa, som människoförståndets närvarande ståndpunkt tillåter. Vi hafva icke försummat någonting för att gifva sanningen en möjlighet att uppnå oss; och om meningsutbyte fortfarande står öppet, kunna vi hoppas att, så framt en sannare åsikt gifves, den skall varda funnen, så snart människoförståndet förmår fatta den. Och under tiden kunna vi trösta oss med att hafva närmat oss så nära intill sanningen, som det är möjligt efter våra förhållanden. Detta är den grad af visshet, som är möjlig att uppnå för ofullkomliga varelser, och det enda sättet att uppnå den.

Eget nog medgifva nu somliga det berättigade i krafvet på fritt meningsutbyte, men motsätta sig att detta kraf "drifves till ytterlighet". De inse ej, att för så vida skälen för dessa fordringar icke vore giltiga i alla fall, skulle de ej vara det i något. Det är besynnerligt, att de ej märka, att de göra anspråk på ofelbarhet, då de väl medgifva, att fritt meningsutbyte borde tillåtas i alla sådana frågor, som kunna vara tvifvelaktiga, men angående någon särskild grundsats eller lära anse, att den ej bör få diskuteras, emedan den är så viss, det vill säga, emedan de äro vissa om, att den är viss. Att kalla en sats viss, så länge det finns någon, som skulle vilja bestrida dess riktighet, om han finge tillåtelse därtill, är att antaga, att vi själfva och de med oss liktänkande äro ofelbara domare, hvilka kunna döma utan att höra båda parterna.

I vår tid — hvilken man skildrat såsom "utblottad på tro men bäfvande för tviflet" — då människor känna med sig icke så mycket att deras åsikter äro sanna, som att de ej veta, huru de skulle reda sig dem förutan, grundar man den fordran, att dessa åsikter böra skyddas från att offentligt angripas, icke så mycket på deras sanning som på deras vikt för samhället. Det finnes, påstår man, somliga trossatser, som äro så nyttiga, för att icke säga så oundgängliga för samhällets välfärd, att det lika mycket är styrelsens plikt att upprätthålla dem som att skydda hvilket som hälst samhällets öfriga inträssen. Man säger, att i fall, som äro så trängande och som så uppenbart ligga inom området för styrelsens pliktutöfning, behöfver den ej vara ofelbar för att anse sig berättigad, ja, förpliktad att handla på grund af sin egen mening, understödd af den rådande opinionen. Det påstås också ofta och tänkes ännu oftare, att endast dåliga människor kunna önska att rubba dessa nyttiga och hälsosamma trossatser; och att det ej kan vara något ondt uti att hindra dåliga människor i deras åtgöranden och att förbjuda sådant, som endast dylika skulle vilja göra. Personer med denna uppfattning göra berättigandet af inskränkningar i yttrandefriheten till en fråga icke om lärornas sanning utan om deras nytta, och smickra sig med att på detta sätt undgå beskyllningen att göra sig själfva till ofelbara domare öfver olika meningar. Men de som äro tillfreds härmed, märka ej, att anspråket på ofelbarhet härigenom endast flyttas från ett område till ett annat. Äfven en åsikts nytta kan bli föremål för olika åsikter. Den kan vara lika omtvistad, lika mycket bli föremål för diskussion, och kräfva diskussion lika mycket som åsikten själf. För att bestämt afgöra, att en åsikt är skadlig, måste man vara ofelbar i lika hög grad som för att afgöra, om den är falsk, så framt icke den åsikt man fördömer har haft fullt tillfälle att försvara sig. Det är omöjligt att tillåta en kättare att förfäkta nyttan eller oskadligheten af sin åsikt på samma gång som man förbjuder honom att försvara dess sanning. En åsikts sanning är en del af dess nytta. Om vi vilja veta, huruvida det är önskvärdt eller icke att en mening skall blifva trodd, är det väl möjligt att därvid ej göra afseende på, huruvida den är sann eller icke? Enligt den mening, som hyllas icke af de sämsta, utan af de bästa människor, kan ingen åsikt, som är motsatt sanningen, vara värkligt nyttig. Och kan man väl hindra personer från att framställa denna invändning, då man vill belägga dem med ansvar därför att de förneka en lära, som man försäkrar dem vara nyttig, men som de tro vara falsk? De som hylla de allmänt antagna åsikterna, underlåta aldrig att draga all möjlig fördel af denna invändning. Man skall aldrig finna, att de behandla frågan om nyttan såsom helt och hållet oberoende af frågan om sanningen. Tvärtom, det är framför allt just emedan deras lära är "sanningen", som de anse kunskapen därom eller tron därpå så oundgänglig. Man kan aldrig åstadkomma någon klar utredning af frågan om en åsikts nytta, så länge ett så afgörande skäl (som att åsikten i fråga är "sanningen") endast får användas på den ena sidan men icke på den andra. Och då lagen eller allmänna opinionen icke tillåter, att sanningen af en åsikt underkastas meningsutbyte, så äro de i själfva värket fullkomligt lika ofördragsamma gent emot ett förnekande af åsiktens nytta. Det enda medgifvande de göra är, att åsikten möjligen icke är absolut nödvändig eller att det icke är en positiv förbrytelse att förkasta den.

För att fullständigare belysa, huru skadligt det är, att man förbjuder uttalandet af vissa åsikter därför, att man själf förkastat dem, torde det vara önskvärdt, att vi tillämpa vårt resonnemang på några konkreta fall; och jag väljer då framför andra dem, som ära minst gynnsamma för mig — det vill säga sådana, i hvilka skälen mot yttrandefrihet både med afseende på sanningen och nyttan anses starkast. Antag, att den åsikt, man anfallit, är tron på Gud och ett lif efter detta, eller någon af de allmänt antagna moraliska grundsatserna. Att strida på ett sådant område innebär en stor fördel för en obillig motståndare; ty han skall säkert säga (och mången, som icke önskar vara obillig, skall säga det inom sig): "är det dessa läror, som ni icke anser tillräckligt vissa för att ställas under lagens skydd? Är tron på Gud en sådan mening, att ni påstår att man gör anspråk på ofelbarhet, om man känner sig viss därpå?" Men må det tillåtas mig att anmärka, att det icke är det, att man känner sig viss på en mening (den må nu vara hvilken som hälst), som jag kallar ett anspråk på ofelbarhet, utan att man företar sig att afgöra frågan för andra, utan att tillåta dem att höra, hvad som kan sägas från motsatta sidan. Ett sådant tilltag ogillar och bestrider jag lika bestämt, om det också gjordes till föremål för mina hemligaste öfvertygelser. Huru säkert än någon må vara öfvertygad icke blott om falskheten utan om de farliga konsekvenserna af en åsikt — icke blott om de farliga konsekvenserna utan (för att nyttja uttryck, hvilka jag äljes ogillar) om åsiktens osedlighet och gudlöshet, så tillskrifver han sig likväl ofelbarhet, i fall han vid förfäktandet af denna sin enskilda åsikt, vore den än understödd af hans fäderneslands och hans samtidas allmänna omdöme, hindrar motståndaren att försvara sin mening. Och det är så långt ifrån, att detta anspråk på ofelbarhet är mindre förkastligt eller mindre farligt därför, att åsikten kallas omoralisk eller gudlös, att det fastmera i detta fall varder allra mäst ödesdigert. Ty det är just i sådana fall, som människorna i förflutna tider hafva begått dessa förfärliga misstag, hvilka uppväcka eftervärldens förvåning och afsky. Det är i sådana fall, där vi uti historien finna minnesvärda exempel på, att lagens arm har användts för att utrota de bäste män och de ädlaste åsikter; med en beklagansvärd framgång hvad personerna beträffar, ehuru några af åsikterna liksom på hån hafva upplefvat att bli åberopade till försvar för ett liknande förfarande mot sådana personer, som afvika från dem eller från den antagna tolkningen af dem.

Man kan knappast för ofta erinra om, att det en gång fanns en man vid namn Sokrates, hvilken råkade i en minnesvärd kollision med den lagliga myndigheten och den då rådande, allmänna opinionen. Denne man, som var född på en tid och i ett land, som öfverflödade af stora personligheter, har af dem, hvilka bäst kände både honom och hans tid, blifvit framstäld för oss såsom den ädlaste människa, som då lefde; och vi veta, att han var hufvudet och förebilden för alla följande sedelärare, upphofsmannen till så väl Platos höga ingifvelser som Aristoteles' skarpsinniga "utilitarism"[[4]], hvilka utgöra de båda källådrorna till såväl etisk som hvarje annan filosofi. Denne erkände mästare för alla de utmärkte tänkare, som sedan lefvat — hvars rykte ännu växer efter mer än två tusen år och fullt ut uppväger alla öfriga namn, som gjorde hans fädernestad ryktbar — denne man blef dödad af sina landsmän, sedan han blifvit lagligen dömd för gudlöshet och osedlighet. För gudlöshet, emedan han förnekade de gudar, som erkändes af staten; hans åklagare försäkrade till och med, att han icke trodde på några gudar alls. För osedlighet, därför att han genom sin lära och undervisning "förförde ungdomen". Dessa anklagelser fann domstolen grundade (och det är all anledning att tro, att den menade ärligt), och dömde den man, som sannolikt gjort sig mer förtjänt om mänskligheten än någon annan af sina samtida, att aflifvas såsom en förbrytare.

Låtom oss öfvergå från detta exempel på laglig orättvisa till det enda, hvars omnämnande efter domen öfver Sokrates icke skulle bilda en antiklimax[[5]]; till den händelse, som ägde rum på Golgata för mer än aderton hundrade år sedan. Den man, som på dem, hvilka bevittnade hans lefnad och lära, gjorde ett sådant intryck af sedlig storhet, att aderton följande århundraden hafva vördat honom såsom den allsmäktige i egen person, blef skymfligt förd till döden — hvarför? För hädelse! Människorna icke blott misskände sin välgörare; de togo honom för raka motsatsen till hvad han var, och behandlade honom såsom hade han just varit ett sådant vidunder af gudlöshet, som de nu själfva anses för på grund af sitt handlingssätt mot honom. De känslor, hvarmed människorna nu betrakta dessa beklagansvärda domar (i synnerhet den senare), göra dem ytterst orättvisa i sitt omdöme om deras olycklige upphofsmän. Dessa voro, efter allt hvad man vet, icke dåliga människor, icke sämre än människor i allmänhet äro, snarare tvärtom. De vore män, som i fullt mått eller något därutöfver innehade sin tids och sitt folks religiösa, moraliska och patriotiska känslor: just det slags människor, hvilka i alla tider, vår egen inbegripen, hafva hvarje utsikt att genomvandra sin lefnad tadelfria och aktade. Öfversteprästen, som ref sönder sina kläder, då han hörde de ord uttalas, hvilka enligt hans folks uppfattning inneburo den värsta förbrytelse, var efter all sannolikhet fullkomligt lika uppriktig i sin fasa och afsky, som hela samlingen af vördade och fromme män nu äro i sina religiösa och moraliska känslor. Många af dem, som nu rysa öfver hans handlingssätt, skulle hafva gjort alldeles som han, om de lefvat på hans tid och varit födde judar. — De rättrogne kristne, som hysa den föreställningen, att de som stenade de första martyrerna till döds, måste hafva varit sämre människor än de själfva äro, borde komma ihåg, att en af dessa förföljare var — Paulus.

Låtom oss tillägga ännu ett exempel, det mäst slående af alla, så framt ett felsteg är ägnat att göra större intryck, i samma mån som den person, som begått det, är vis och ädel. Om någonsin en regent haft anledning att anse sig såsom den bäste och mäst upplyste af sina samtida, så var det den romerske kejsaren Marcus Aurelius Antonius. Oinskränkt härskare öfver hela den civiliserade världen ådagalade han genom hela sitt lif icke blott den mäst obefläckade rättrådighet utan äfven, hvad mindre kunde väntas af hans stoiska[[6]] uppfostran, det ömmaste hjärta. De få felgrepp, som tillskrifvas honom, betraktas alla såsom beroende på en för långt drifven efterlåtenhet, och hans skrifter, den antika andens högsta etiska produkter, afvika knappast märkbart om ens något från det, som är mäst egendomligt för Kristi läror. Denne man, som var en bättre kristen i allt utom i ordets dogmatiska betydelse, än snart sagt hvar och en af de till namnet kristne härskare, som regerade efter honom, förföljde kristendomen. Ehuru han stod på höjden af sin tids utveckling och hade ett klart ofjättrat förstånd och en karaktär, som kom honom att af sig själf i sina skrifter upptaga det kristna idealet, kunde han likväl icke inse, att kristendomen var ett godt och icke ett ondt för den värld, mot hvilken han kände sig hafva så stora plikter. Han visste, att det dåvarande samhället befann sig uti ett beklagansvärdt tillstånd. Men han insåg också, eller trodde sig inse, att sådant det nu var, hölls det tillsamman och hindrades från förfall genom tron på och vördnaden för de antagna gudarna. Han ansåg det som sin plikt såsom härskare att skydda samhället från att falla sönder, och han kunde icke förstå, genom hvilka nya band det skulle kunna sammanhållas, om de gamla söndersletes. Den nya religionen syftade ögonskenligen att upplösa dessa band. För så vidt det således icke var hans plikt att antaga denna religion, ansåg han det vara sin skyldighet att undertrycka den, och då de kristnas gudalära icke syntes honom sann eller af gudomligt ursprung, då denna besynnerliga historia om en korsfäst gud icke föreföll honom trovärdig, och då han icke kunde förutse, att ett system, som uppgaf sig helt och hållet hvila på en grund, hvilken tycktes honom så fullkomligt otrolig, skulle varda det medel till återupprättelse, som det i alla händelser sedan har visat sig vara, så understödde denne, den mildaste och älskvärdaste af filosofer och härskare, förföljelserna mot de kristna i den allvarliga öfvertygelsen, att han därvid uppfyllde en helig plikt. Detta synes mig vara en af de mäst tragiska företeelser i hela historien. Det är bittert att tänka, huru helt olika världens kristendom skulle hafva gestaltat sig, om den kristna tron hade blifvit antagen till statsreligion under Marcus Aurelius' hägn i stället för under Konstantins. Men det skulle vara lika orättvist mot honom som stridande mot sanningen att förneka, att icke Marcus Aurelius, när han straffade kristendomens predikande, hade på sin sida hvartenda ett af de skäl, som kunna anföras till försvar för straffandet af kristendomsfiendtliga läror. Ingen kristen är fastare öfvertygad om, att ateismen är en falsk och samhällsupplösande lära, än Marcus Aurelius var öfvertygad om, att så var fallet med kristendomen; han, som af alla, hvilka då lefde, torde hafva varit den, som bäst kunde bedöma den samma. Så framt icke någon af dem, som gilla, att förkunnandet af åsikter belägges med straff, vill smickra sig med, att han är visare och bättre än Marcus Aurelius — att han djupare inträngt i sin tids visdom och på förståndets vägnar är mera öfverlägsen sina samtida, att han är allvarligare uti sitt sökande efter sanningen och mera uppriktigt hängifven den sanning han funnit, så må han afstå från att för sig och allmänheten i förening göra samma anspråk på ofelbarhet, som den store Antonius gjorde med så ödesdigra följder.

Då religionsfrihetens motståndare inse omöjligheten af att med några som hälst skäl, hvilka icke på samma gång skulle rättfärdigat Marcus Antonius, försvara användandet af straff för undertryckande af irreligiösa läror, medgifva de stundom, när de hårdt angripas, riktigheten af denna konsekvens, och säga med d:r Johnson, att kristendomens förföljare voro i sin fulla rätt; att förföljelse är ett eldprof, som sanningen bör genomgå och alltid lyckligt genomgår, enär lagliga straff i längden äro maktlösa emot sanningen, ehuru de understundom på ett välgörande sätt äro värksamma emot skadliga villfarelser. Denna metod att försvara religiös ofördragsamhet är tillräckligt märklig för att icke böra lämnas utan afseende.

En teori, som yrkar, att sanningen med rätta må förföljas, därför att förföljelse icke förmår göra den någon skada, kan icke beskyllas för uppsåtlig fientlighet mot antagandet af nya sanningar; men desto mer förkastligt är dess sätt att behandla de personer, hvilka mänskligheten har att tacka för dessa sanningar. Att upptäcka för världen något, som är af stor vikt och hvarom man förut var okunnig, att ådagalägga, att man har tagit miste i någon lifsfråga i andligt eller materielt afseende, är väl den största tjänst, som en människa öfver hufvud kan göra sina medbröder; och i vissa fall, såsom i fråga om de första kristna eller reformatorerna, är den enligt dem, hvilka tänka som d:r Johnson, att anse såsom den kostligaste gåfva, som kunde tilldelas människorna. Men att upphofsmännen till så storartade välgärningar vedergäldes med martyrskap, att deras lön blef att behandlas som de gröfsta brottslingar, det var enligt denna åsikt icke en beklagansvärd villfarelse och olycka, för hvilken mänskligheten borde kläda sig i säck och aska, utan sakernas normala och rätta ordning. Den som förkunnar en ny sanning, borde i enlighet med denna åsikt behandlas på samma sätt, som vid lokrernas[[7]] lagstiftning framställaren af ett nytt lagförslag, hvilken måste stå med en snara om halsen, för att kunna ögonblickligen strypas, om folkförsamlingen efter att hafva hört hans skäl, icke genast på stället antog hans förslag. Människor, som försvara detta sätt att behandla sina välgörare, kunna icke antagas sätta stort värde på själfva välgärningen. Och jag tror, att denna uppfattning endast förekommer bland det slags personer, hvilka anse, att nya sanningar må hafva varit önskvärda förr i världen, men att vi numera hafva nog af dem.

Men i själfva värket är det talesättet, att sanningen alltid triumferar öfver förföljelsen, en af dessa angenäma villfarelser, hvilka den ene upprepar efter den andre, tills de slutligen öfvergå till ordspråk, men som motsägas af all erfarenhet. Historien öfverflödar af exempel på, att sanningen blifvit undertryckt genom förföljelse. Om den också icke kan undertryckas för evigt, så kan den likväl tillbakahållas under århundraden. Så t. ex. för att endast tala om religiösa åsikter, frambröt reformationen åtminstone tjugu gånger före Luther, men blef undertryckt. Arnold af Brescia blef undertryckt. Fra Dolcino blef undertryckt, Savonarola blef undertryckt. Albigenserna blefvo undertryckta. Likaså waldenserna, lollarderna och hussiterna. Och äfven efter Luthers tid hade förföljelsen framgång, hvarhälst man fullföljde den. I Spanien, Italien, Flandern, Österrike blef protestantismen utrotad; och det är mycket sannolikt, att den skulle hafva rönt samma öde i England, om drottning Maria hade fått lefva eller drottning Elisabet dött. Förföljelsen har alltid segrat, utom där kättarnas parti varit för starkt för att kunna med tillräcklig kraft förföljas. Ingen förnuftig person lär kunna draga i tvifvel, att kristendomen skulle hafva kunnat utrotas i det romerska väldet. Den utbredde sig och blef härskande, emedan förföljelserna endast voro tillfälliga, endast varade under korta tider, hvilka omväxlade med långa mellanrum, under hvilka kristendomen nästan ostört fick utbreda sig. Det är ett slags maklig känslosamhet att tro, att sanningen, blott emedan den är sanning, har en inneboende kraft att betvinga fängelse och bål, som lögnen saknar. Människorna äro ofta lika nitiska i lögnens försvar som i sanningens, och påläggandet af tillräckligt stränga lagliga eller sociala straff skall i allmänhet vara nog för att häjda bådas utbredande. Den värkliga fördel, som sanningen äger, består däruti, att om en åsikt är sann, så kan den undertryckas en, två eller många gånger, men under tidernas lopp skall det i allmänhet finnas personer, som upptäcka den på nytt, tills slutligen dess återuppträdande infaller under en tiderymd, då den genom gynnsamma omständigheter undgår förföljelse så länge, att den hinner göra tillräckliga framsteg för att kunna motstå alla kommande försök att undertrycka den.

Man skall må hända säga, att de, som framställa nya åsikter, nu mera icke dömas till döden: vi äro icke som våra fäder, hvilka dräpte profeterna, vi till och med uppresa grafvårdar åt dem. Ja, det är visserligen sant, att vi icke längre döma kättare till döden, och att det straffmått, som nutidens tänkesätt möjligen skulle medgifva äfven mot de mäst fördärfliga åsikter, icke är tillräckligt för att utrota dem. Men låtom oss icke smickra oss med, att vi därför äro fria ens från den skamfläcken att förföljelser af detta slag kunna anställas med lagens tillhjälp. Ännu kvarstå i lagen straff för vissa åsikter eller åtminstone för deras uttalande[[8]]; och ännu i vår tid är deras tillämpande icke så utan exempel[[9]], att det på minsta sätt är otroligt, att de en dag kunna återupplifvas till sin fulla kraft. Vid sommartinget år 1857 i grefskapet Cornwall i England blef en olycklig man, som var känd för ett oförvitligt lefnadssätt, dömd till 21 månaders fängelse för det han yttrat och på en port skrifvit några ord, som angrepo kristendomen. Inom en månad därefter blefvo vid Old Bailey två personer vid två särskilda tillfällen förvägrade att vara jurymän och den ene af dem förolämpad af domaren och en af advokaterna, emedan de ärligt förklarade, att de icke hade någon religiös tro; och en tredje, en utländing förvägrades på samma grund rättvisa gent emot en tjuf. Detta skedde i kraft af den lagbestämmelsen, att ingen person må tillåtas vittna inför domstol, som ej bekänner sig tro på en gud (en gud hvilken som hälst är tillfyllest) och ett lif efter detta; hvilket är detsamma som att förklara sådana personer stående utom lagen och uteslutna från domstolarnas skydd. Icke nog med att de själfva kunna plundras och mördas, om inga andra eller endast med dem liktänkande äro närvarande; utan äfven andra personer kunna utsättas för det samma, i fall bevisningen beror på de förras vittnesmål. Detta stadgande är grundat på den förutsättningen, att en ed är utan betydelse, då den aflägges af en person, som ej tror på ett kommande lif. Men en dylik uppfattning bevisar mycken obekantskap med historien — ty det är ett historiskt faktum, att i alla tider funnits ett stort antal fritänkare, som utmärkt sig genom rättskaffenhet och redlighet — och den kan icke gillas af någon, som har den minsta aning om, hur många bland de personer, hvilka åtnjuta största anseende i världen såväl för sina dygder som för sina talanger, äro kända åtminstone af sina närmaste såsom fritänkare. Stadgandet tillintetgör sig dessutom själft och upprifver sin egen grundval. Under föregifvande af, att ateister måste vara lögnare, gillar det nämligen sådana ateisters vittnesbörd, som äro villiga att ljuga, och förkastar deras, som hällre än att uttala en osanning trotsa det tadel, som åtföljer det offentliga bekännandet af en föraktad tro. Ett lagstadgande, hvilket sålunda motsäger sig själft, kan endast vidmakthållas såsom ett uttryck af hat, en kvarlefva af förföljelse; en förföljelse, som därtill har den egendomligheten att just det, hvarigenom man utsätter sig för den samma (nämligen att man vill vara sann och ärlig), tydligt bevisar, att man icke förtjänar den. Såväl lagbestämmelsen som den grundsats, hvarpå den hvilar, är knappt mindre förnärmande för de rättrogne än för fritänkarne. Ty om den som ej tror på ett lif efter detta, nödvändigt är en lögnare, så följer däraf, att de, hvilka tro därpå, endast af fruktan för helvetet afhållas från lögn (om de äljes afhållas därifrån). Vi vilja icke göra denna lags upphofsmän och försvarare den orättvisan att förmoda, att deras uppfattning om kristlig dygd är hämtad ur deras eget medvetande.

Detta är nu visserligen blott obetydliga kvarlefvor af förföljelse och bör uppfattas icke så mycket som bevis på förföljelselust som fastmer såsom ett exempel på en mycket vanlig svaghet i vissa sinnen, hvilken kommer dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en dålig grundsats, ehuru man i själfva värket ej längre är nog dålig att önska dess tillämpning. Men olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets närvarande beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro af svårare former af laglig förföljelse, som under den sista mansåldern ägt rum, allt framgent skall få fortfara. Nu för tiden störes sakernas vanliga gång lika ofta genom försök att återupplifva ett gammalt ondt som genom bemödanden att införa ett nytt godt. Hvad man nu yfves öfver såsom ett tecken till religionens återupplifvande, är alltid hos småsinnade och obildade själar lika mycket ett återupplifvande af skenheligheten; och där ett kraftigt frö till ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens känslor, såsom fallet är med medelklassen hos oss, behöfs det ej mycket för att bringa människor till värksam förföljelse mot sådana personer, hvilka de egentligen aldrig upphört att anse förtjänte däraf.[[10]] Ty det är just detta — det är de åsikter och känslor, människorna i allmänhet hysa gent emot dem, som icke erkänna de trosläror, hvilka de anse nödvändiga, som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för religiös frihet. Sedan lång tid tillbaka ligger den hufvudsakliga olägenheten af de lagliga straffen däruti, att de skärpa den sociala skammen. Det är den sociala skammen, som är allra mäst värksam; och så värksam är den, att uttalandet af åsikter, som samhället fördömer, är mycket mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna förkunnandet af läror, som medföra risken af lagliga straff. Öfver alla andra personer än sådana, hvilkas ekonomiska omständigheter göra dem oberoende af andras välvilja, utöfvar den allmänna meningen i detta fall lika stort inflytande som lagen: ty man kan lika gärna sitta i fängelse som vara utesluten från möjligheten att förvärfva sitt lifsuppehälle. De som äro ekonomiskt oberoende och som icke begära någon gunst af de maktägande eller af samfund eller af staten, hafva ingenting annat att befara af uttalandet af hvilken åsikt som hälst än att man skall tänka och tala illa om dem; och för att fördraga detta borde icke fordras något synnerligt hjältemod. Det finnes intet skäl, att till förmån för sådana personer vädja till medlidandet. Men ehuru vi icke nu mera tillfoga olika tänkande så mycket ondt som fordom var vanligt, skada vi oss måhända själfva lika mycket som någonsin genom vårt sätt att behandla dem. Sokrates blef dödad, men den sokratiska filosofien steg upp som solen på himlavalfvet och spred sitt ljus öfver andens hela värld. Kristna blefvo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig öfver de äldre och mindre kraftiga och kväfde dem i sin skugga. Vår nuvarande rent sociala ofördragsamhet dödar ingen, utrotar inga åsikter, men kommer folk att dölja dem eller åtminstone att afhålla sig från hvarje kraftig ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska åsikter under ett årtionde eller en mansålder hvarken vinna eller förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp högt och vidsträckt utan fortfara att kola och pyra inom de trånga kretsar af tänkare och forskare, bland hvilka de uppstå, utan att någonsin belysa mänskornas allmänna angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken. Och på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd, som för vissa sinnen är mycket tillfredsställande. Ty därigenom bevaras, utan att man behöfver tillgripa den obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla någon människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade, under det att likväl sådana kättare, som äro behäftade med den sjukdomen att tänka, icke äro absolut förvägrade att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt sätt att hålla fred i tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar att gå i de gamla spåren! Men priset för detta andliga fredstillstånd är den fullständiga uppoffringen af allt moraliskt mod hos människorna. Ett tillstånd, under hvilket en stor del af de mäst värksamma och forskande andarna finna det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, hvarpå de stödja sina öfvertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig att uti de uttalanden, som de rikta till allmänheten, så vidt möjligt jämka sina slutledningar efter förutsättningar, som de inom sig förkasta — ett dylikt tillstånd är icke ägnat att framkalla de öppna och orädda karaktärer, de logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den tänkande världens prydnad. Det slags människor, som man kan vänta att finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen sådana, som fullkomligt ansluta sig till de gängse meningarna, eller ock hycklare, hvilkas bevisning i alla viktiga frågor är afsedd för deras åhörare, men icke den, som har öfvertygat dem själfva. De, som undvika detta alternativ, göra det genom att inskränka sina tankar och inträssen till sådana saker, om hvilka man kan tala utan att råka in på grundsatsernas område; med andra ord till obetydliga, praktiska angelägenheter, hvilka skulle ordna sig af sig själfva, om blott människoanden blefve starkare och finge en mera vidsträckt synkrets, och hvilka aldrig förr än då skola komma i riktig ordning. Och under tiden försummas det, som ensamt kan stärka och vidga människoanden, nämligen fri och djärf forskning i de högsta ämnen.

De, i hvilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet icke synes vara ett ondt, borde i första rummet besinna, att den nödvändiga följden däraf är, att aldrig någon ärlig och grundlig diskussion af kätterska åsikter äger rum; och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid en dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också ej spridas. Men det är icke de kätterska andarna, som lida mäst genom bannlysandet af alla spörsmål, som icke mynna ut i " slutsatser. Den största skadan tillfogas dem, som icke äro kättare, och hvilkas hela andliga utveckling hämmas, hvilkas förnuft kufvas af fruktan för kätteri. Hvem kan beräkna, huru mycket världen förlorar i den mängd af lofvanden snillen, hvilka hafva en alltför klenmodig karaktär för att våga fullfölja en dristig, kraftig och själfständig tankegång, så framt den leder dem till något, som skall anses såsom ogudaktigt eller omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna personer med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad tankeförmåga, hvilka förnöta sitt lif med att genom sofismer söka vederlägga ett förnuft, som de icke kunna bringa till tystnad, och som uttömma sitt snilles hjälpkällor på försök att bringa sitt samvetes och sitt förnufts fordringar i öfverensstämmelse med ortodoxien; hvilket måhända till slut ändå icke lyckas dem. Ingen kan vara en stor tänkare, som icke erkänner, att en tänkares första plikt är att följa sitt förnuft, till hvilka slutsatser det än må leda honom. Sanningen vinner mera till och med genom villfarelsen hos en person, hvilken med tillbörligt studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom de riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem, emedan de icke stå ut med att tänka själfva.

Men det är icke uteslutande, ja icke ens i första rummet för att dana stora tänkare, som tankefrihet är af nöden. Den är tvärtom lika mycket eller t. o. m. än mera oundgänglig, för att människor i allmänhet skola sättas i stånd att uppnå den grad af andlig utveckling, hvaraf de äro mäktiga. Det har funnits och torde komma att finnas enskilde store tänkare äfven under tillstånd af allmänt andligt slafveri. Men det har under ett sådant tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att finnas ett andligen lifskraftigt folk. Närhälst ett folk under någon period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta skett därigenom, att fruktan för kätterskt tänkande för någon tid varit undanröjd. Men där det råder en tyst öfverenskommelse, att grundsatser icke få bli föremål för meningsbyte, där diskussionen af de viktigaste frågor, som kunna sysselsätta mänskligheten, betraktas som afslutad, där kunna vi icke vänta att finna denna höga grad af allmän andlig värksamhet, som gjort vissa perioder af historien så märkvärdiga. Aldrig hafva, där man undflytt striden om de ämnen, som äro stora och viktiga nog för att uppväcka hänförelse, människornas sinnen blifvit satta i rörelse ända från botten, och sådana impulser gifvits, som stundom höjt äfven personer af medelmåttigt förstånd till en ståndpunkt, som är värdig tänkande varelser. På det senare hafva vi ett exempel i förhållandet i Europa under den tid, som följde omedelbart på reformationen; ett annat, ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade klasserna, i de filosofiska rörelserna under senare hälften af 1700-talet; och ett tredje af ännu kortare varaktighet i den andliga jäsningen i Tyskland under den Göthe-Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med afseende på de särskilda åsikter, som under hvar och en af dem utvecklades; men de äro lika däruti, att under alla tre auktoritetens ok var brutet. Under dem alla hade ett gammalt andligt tyranni blifvit afskaffat, utan att något nytt ännu trädt i dess ställe. De impulser, som under dessa tre perioder gåfvos, hafva gjort Europa till hvad det nu är. Hvarje särskild förbättring, som vunnit insteg i människornas sinnen eller i samhällsförhållandena, kan tydligt spåras tillbaka till någon af dem. Sedan någon tid ser det ut, som om alla dessa tre impulser i det närmaste hafva uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon ny, förrän vi åter häfda vår andliga frihet.

[3]. Se härom n:o 16 af dessa småskrifter, Karl Bohlin, Jorden och solsystemet.

[4]. Nyttighetsfilosofi, den lära som anser, att lyckan och nyttan bör läggas till grund för våra handlingar (»den största möjliga nytta för det största möjliga antalet»).

Öfvers.

[5]. Antiklimax: när en bild, ett uttryck, ett bevis o. s. v. af svagare och mattare beskaffenhet följer på ett eller flera nyss förut anförda. Den riktiga gången är att låta satsen fortgå från de svagare till det starkaste (klimax), hvarigenom större skönhet och värkan ernås.

Öfvers.

[6]. Stoikerna voro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig genom en sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt för smärtan och jämnmod i alla lifvets skiften.

Öfvers.

[7]. Ett folkslag i det gamla Grekland.

Öfvers.

[8]. Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger med böter eller fängelse »förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift.

Öfvers.

[9]. Det nyss anförda lagrummet tillämpades senast den 26 maj 1888, då ansvarige utgifvaren af tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting i Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i juni samma år, då Viktor E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250 kronors böter, hvilket senare straff i Svea hofrätt (hofrättsrådet Widströms division) skärptes till 3 månaders fängelse. Båda domarne faststäldes i högsta domstolen. Det förra åtalet föranstaltades af statsrådet J. H. Lovén, det senare af justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd hädelsemål, upplösningar af sammankomster, förbud mot föredrags hållande m. m., som på sista tiden förekommit i vårt land, skulle bli alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att ensamt Lennstrand blifvit 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla gångerna frikänd af juryn) och 5 gånger för hädelse i muntliga föredrag; 2 af dessa mål äro nyligen (den 21 okt. 1889) afgjorda i högsta domstolen: L. dömdes till 6 månaders fängelse. Tre af de åtalade föredragen äro utgifna i tryck, utan att åtal följt — målet skulle i så fall afgöras af jury.

Öfvers.

[10]. En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är, att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar, att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande utbredning ... Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning för alla kristna, hvilkas religion hvilade på samma grund. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och sekter af kristna, hvilka trodde på den ende återlösaren.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig återkomma?