3. Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka undertrycka är falsk, så skulle likväl dess undertryckande vara ett ondt.
Låtom oss öfvergå till andra delen af beviset och i det vi lämna å sido den förutsättningen, att någon af de härskande meningarna kan vara falsk, i stället antaga, att de äro sanna, och undersöka på hvad sätt dessa meningar sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får fritt och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har en fast öfvertygelse, torde vara att medgifva, att hans åsikt möjligen kan vara falsk, borde han likväl besinna, att huru sann åsikten än må vara, skall den, såvida den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, komma att omfattas såsom en död dogm icke såsom en lefvande sanning.
Det finnes en klass af människor (lyckligtvis numera icke så talrik som fordom), hvilka anse det nog, om en person obetingat går in på hvad de anse såsom sant, äfven om han icke har någon som hälst kännedom om grunderna för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara den ens mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer en gång lyckas få sin tro antagen på grund af auktoritet, så tänka de naturligtvis, att ingenting godt men väl åtskilligt ondt skulle följa däraf, att dess fria diskuterande tillätes. Hvarest deras inflytande har öfverhand, göra de det nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna förkastas med förstånd och öfverläggning, ehuru de fortfarande kunna förkastas våldsamt och oförståndigt. Ty att helt och hållet utestänga meningsutbyte är sällan möjligt, och när det en gång får insteg, äro sådana trosföreställningar, som icke grunda sig på öfvertygelse, färdiga att gifva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis. Men äfven om man också bortser från denna möjlighet — om man antager, att den sanna åsikten kvarblifver i medvetandet, som en fördom, en tro, oberoende af hvarje bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag, att detta icke är det sätt, hvarpå sanningen bör omfattas af ett förnuftigt väsende. Det är icke att känna sanningen. Sanningen på detta sätt omfattad är blott en öfvertro mera, som tillfälligtvis är fästad vid ord, hvilka uttala en sanning.
Om människornas förstånd och omdöme böra odlas — något som åtminstone protestanterna icke förneka — huru kunna väl dessa förmögenheter lämpligare öfvas hos hvar och en än genom en undersökning af de frågor, som röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom att uti dem hafva en öfvertygelse? Om det finnes något, som mer än allt annat bidrager till förståndets uppodlande, så är det i sanning förvärfvandet af kunskap om grunderna för de åsikter man själf äger. Hvilken åsikt än personer må hysa i frågor, uti hvilka det är af yttersta vikt att man har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att bemöta åtminstone de vanligaste inkasten. "Men," torde någon säga, "man kan lära dem grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt att meningar blott mekaniskt eftersägas därför, att man aldrig hört dem bestridas. Personer, som lära geometri, inprägla icke blott lärosatserna i sitt minne, utan lära jämväl att förstå bevisen; och det skulle vara oförnuftigt att påstå, att de måste vara okunniga om grunderna för de geometriska sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida eller söka vederlägga dem." Utan tvifvel! En dylik undervisning är tillräcklig i ett sådant ämne som matematik, där ingenting alls kan sägas till försvar för en falsk åsikt. Det är egendomligt för de matematiska sanningarna, att alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där finnas inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i alla frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen på ett utslag, som fälles mellan två grupper af stridiga skäl. Till och med inom naturvetenskaperna äro alltid flere förklaringar af samma företeelse möjliga, t. ex. en geocentrisk teori vid sidan af den heliocentriska, flogiston vid sidan af syre.[[11]] Man måste uppvisa, hvarför denna ena teorien ej kan vara den sanna, och förr än detta blifvit uppvisat, och vi inse, på hvad sätt det har skett, förstå vi icke grunderna för vår mening. Och om vi vända oss till frågor, som äro oändligt mycket mera invecklade än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar af bevisen för hvarje bestridd mening i ett vederläggande af de skäl, som synas tala till förmån för någon därifrån afvikande åsikt. Forntidens näst störste talare, Cicero, har anförtrott oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med lika stor, om icke större ifver än sin egen. Det som Cicero sålunda använde såsom ett medel att vinna framgång inför rätta, borde efterliknas af hvar och en, som forskar på något område i afsikt att komma till sanningen. Den som endast känner till sin egen synpunkt i en sak, känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda, och kanske har ingen förmått att gendrifva dem. Men om han å sin sida är lika mycket ur stånd att vederlägga skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens vet, hvilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga den ena åsikten framför den andra. Det förnuftigaste han kunde göra vore att uppskjuta att fälla något omdöme i frågan. Om han icke bekvämar sig därtill, ledes han antingen af auktoritetstro eller antager, såsom människor i allmänhet göra, den åsikten, för hvilken han känner den största böjelsen. Och det är icke ens nog att han får höra motståndarens skäl af sina egna lärare, i det skick de framställa dem och åtföljda af hvad de erbjuda som vederläggning. Detta är icke rätta sättet att låta motståndarens skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse hvad de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas af personer, som värkligen tro på dem; som försvara dem på allvar och därvid göra det yttersta de förmå. Han måste lära känna dem i deras mäst antagliga och öfvertygande form; han måste känna hela tyngden af de svårigheter, som en sann uppfattning af saken har att möta och öfvervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta sig i värklig besittning af den del af sanningen, som bemöter och undanröjer dessa svårigheter. Nittionio bland hundrade af hvad man kallar personer med uppfostran befinna sig i denna belägenhet; och det äfven bland dem, som kunna flytande tala för sina meningar. Det är möjligt, att deras åsikt är sann, men efter allt hvad de veta därom kunde den lika gärna vara falsk. De hafva aldrig satt sig in i de personers uppfattning, som tänka olika med dem, och öfvervägt, hvad sådana personer skulle hafva att säga; och följaktligen känna de i själfva värket icke den lära, som de bekänna. De känna icke till de delar däraf, som förklara och försvara de öfriga; de resonnemang, som visa, att en sak, som skenbart strider mot en annan, låter sig därmed förena, eller att af två till utseendet starka skäl det ena och icke det andra bör föredragas. För alla de delar af sanningen, hvilka äro de värkligen afgörande och bestämma en värkligt sakkunnig persons omdöme, äro de främmande; och ingen känner dessa delar, som icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning. Så viktig är denna grundsats för en värklig insikt i moraliska och allmänt mänskliga spörsmål, att om en viktig sanning icke har några vedersakare, så är nödvändigt att föreställa sig, att sådana finnas och att förse dem med de starkaste skäl, som den skickligaste "djäfvulens advokat" skulle kunna tänka ut.
Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten, för att försvaga styrkan af detta bevis, skulle invända, att det ingalunda är nödvändigt, att folk i allmänhet får veta och förstå allt, som af filosofer och teologer kan sägas för eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöfver alls icke vara i stånd att afslöja en fyndig motståndares alla misstag och felslut. Det är fullkomligt tillräckligt om det alltid finnes någon, som är i stånd att bemöta dem, så att ingenting, som skulle kunna missleda okunniga personer, kvarstår ovederlagt. Personer med medelmåttigt förstånd, hvilka blifvit undervisade om de viktigaste grunderna för de sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på auktoritet för rästen och göras uppmärksamma på, att de hvarken hafva kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla svårigheter, som kunna uppställas, utan böra nöja sig med vissheten om, att alla invändningar, som man gjort, blifvit vederlagda eller kunna vederläggas af dem, som därtill blifvit särskilt undervisade.
Äfven om man åt denna uppfattning gör det yttersta medgifvande, som de kunna fordra, hvilka hafva de minsta anspråken på det mått af insikt uti en sanning, som bör åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt meningsutbyte i intet afseende försvagade. Ty äfven denna åsikt erkänner ju, att människorna böra hafva någon förnuftig säkerhet för, att alla invändningar blifvit på ett tillfredsställande sätt vederlagda; men huru skola de kunna vederläggas, om det, som tarfvar vederläggning, icke får uttalas? Eller huru kan man veta, att vederläggningen är tillfredsställande, om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara den motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone filosoferna och teologerna, hvilkas uppgift är att lösa svårigheterna, göra sig förtrogna med dessa i deras mäst besvärande form, äfven om sådant icke är nödvändigt för allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre, än att de få fritt uttalas och framställas i den gynnsammast möjliga dager. Den katolska kyrkan har ett eget sätt att gå till väga vid denna vanskliga uppgift. Hon drager en skarp gräns emellan sådana, som tillåtas antaga troslärorna på grund af öfvertygelse, och sådana, som måste antaga dem på god tro. Hon medgifver visserligen ingendera klassen något val med afseende på det, som skall antagas, men hon både tillåter och uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem till hvilka hon kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti motståndarnas inkast för att kunna besvara dem och att för detta ändamål läsa kätterska böcker. För lekmän medgifves icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att kunskap om kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men finner likväl utan själfmotsägelse medel att förvägra alla andra sådan kunskap; och gifver sålunda åt "eliten" mera andlig odling, men också icke större andlig frihet än åt massan. Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags andliga öfverlägsenhet, som hennes afsikter kräfva. Ty, ehuru odling utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad ande, så kan den likväl åstadkomma en fyndig advokat för en sak. Men i protestantiska länder är denna utväg afskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i teorien), att ansvaret för hvars och ens religiösa öfvertygelse måste bäras af honom själf och ej får kastas på lärarna. Emellertid är det i våra dagar omöjligt att utestänga obildade personer från sådana skrifter, som läsas af de bildade. Om mänsklighetens lärare skola kunna få kännedom om allt, som de önska veta, så måste det vara tillåtet att utan inskränkning skrifva och offentliggöra hvad som hälst.
Om likväl de skadliga värkningarna af bristen på fri diskussion (under förutsättning af, att de antagna meningarna äro sanna) vore inskränkta till att personer lämnas i okunnighet om grunderna för dessa meningar, så kunde man tycka, att detta är, om också ett intellektuelt, dock icke något moraliskt ondt, och att det icke förminskar värdet af dessa åsikter i fråga om deras inflytande på karaktären. Men det är ett faktum, att vid frånvaron af meningsutbyte förgätas icke blott grunderna till en lära, utan äfven själfva dess ursprungliga mening. De ord, som förkunna den, uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser endast somliga af de föreställningar, som de ursprungligen framkallade. I stället för en varm öfvertygelse och en lefvande tro kvarstå endast ett antal fraser, bibehållna genom vanan. Den friska kärnan är borta, om också skalet återstår. Man kan icke nog allvarligt studera och begrunda de kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och utfyllas af detta faktum.
Det belyses, detta faktum, af erfarenheten om nästan alla etiska lärors och religiösa trosbekännelsers historia. Dessa läror och bekännelser äro fulla af innehåll och lif för dem, som gifvit dem upphof, eller för upphofsmännens omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas med oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu fullare medvetenhet, så länge man strider för att gifva läran eller bekännelsen öfvermakt öfver andra trosläror. Slutligen blir hon antingen härskande, blir "den allmänna meningen", eller också häjdas dess framsteg; hon bibehåller det område, hon vunnit, men upphör att spridas vidare. När ettdera af dessa resultat uppnåtts, blir striden mattare och dör småningom bort. Trosläran har nu vunnit en ställning såsom en allmänt antagen mening eller åtminstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De som hylla den, hafva i allmänhet ärft, icke antagit, densamma; och öfvergång från en sådan troslära till en annan sker endast undantagsvis samt utgör i mycket ringa mån föremål för bekännarnas tankar. I stället för att såsom i början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara sig mot hela världen eller för att bringa hela världen på sin sida, hafva de slagit sig i ro, och, om de kunna undgå det, hvarken lyssna de till inkast emot sin tro, eller oroa olika tänkande, om sådana finnas, med försök att häfda dess företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen datera aftagandet af en trosläras lifaktighet. Vi höra ofta, huru religionslärare af alla bekännelser beklaga sig öfver svårigheten att i sina åhörares sinnen upprätthålla en så liflig uppfattning af den sanning, de till namnet bekänna, att den genomtränger deras känslor och invärkar bestämmande på hela deras lefverne. Så länge trosläran ännu kämpade för sin tillvaro, klagade man icke öfver sådana svårigheter. Till och med de ringare kämparna visste och kände då, hvad de stredo för, insågo olikheterna mellan deras och andra bekännelser. Vid detta skede i hvarje trosläras tillvaro fanns det icke få personer, hvilka hade utfört dess grundsatser i alla tankens former, öfvervägt och betraktat dem från alla viktiga synpunkter, erfarit hela den invärkan på karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos ett af henne helt och hållet genomträngt sinne. Men när den öfvergått till en nedärfd tro, som mottages passivt, icke aktivt—då man icke längre i samma grad som i början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som trosläran föranleder, uppstår småningom en växande böjelse att af trosläran glömma allt utom formlerna och att lämna den ett slappt och dödt bifall, liksom om dess antagande på god tro befriade från nödvändigheten att göra den lefvande i medvetandet eller att pröfva den genom personlig erfarenhet. Och slutligen upphör den nästan helt och hållet att hafva något som hälst inflytande på människornas inre lif. Då inträffa de fall, som i vår tid äro så talrika att de nästan utgöra flertalet, i hvilka trosläran liksom stannar utom själen, gör den hård och oemottaglig för alla andra inflytelser på våra högsta förmögenheter. Den visar sin makt genom att hindra hvarje djup och lefvande öfvertygelse att få insteg, och uträttar själf intet för förstånd eller hjärta, om ej att stå där som skiltvakt för att hålla dem båda tomma.
I hvilken grad lärosatser, som i sig själfva voro ägnade att göra det djupaste intryck på själen, kunna begrafvas däri såsom döda trosartiklar utan att förvärkligas i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har man ett exempel uti det sätt, på hvilket flertalet bekännare nu omfatta kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här detsamma, som alla kyrkor och sekter mena därmed, nämligen de läror och grundsatser, som innehållas i Nya Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas såsom lagar af alla, hvilka bekänna sig till kristendomen. Och likväl är det knappt för mycket att påstå, att icke en kristen af tusende inrättar eller bedömer sitt handlingssätt efter dessa lagar. Den måttstock han rättar sig efter, är hans nations, hans klass', hans sekts vanor. Han har således å ena sidan en samling af etiska grundsatser, hvilka han tror hafva blifvit honom förlänade af en ofelbar visdom, såsom regler för hans lefverne, och å den andra sidan en mängd alldagliga meningar och vanor, hvilka till en viss grad öfverensstämma med somliga af dessa grundsatser, i mindre grad med andra och rent af stå i strid med ännu andra af dem, och hvilka på det hela taget utgöra en sammanjämkning af den kristna trosläran med det världsliga lifvets inträssen och ingifvelser. Den förra ägnar han sin hyllning, de senare sin värkliga lydnad. Alla kristne tro, att de fattiga och låga och de, som lida förföljelse af världen, äro saliga; att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att inkomma i himmelriket; att de icke skola döma, på det att de icke må varda dömde; att de skola alls intet svärja; att de skola älska sin nästa så som sig själfva; att om någon tager deras mantel, skola de gifva honom kjorteln med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om de vilja varda fullkomliga, så skola de sälja allt det de äga och gifva åt de fattiga. Och de hyckla icke när de säga, att de tro dessa saker. De tro dem värkligen så, som människorna tro allt, som de städse hört berömmas och aldrig motsägas. Men är det fråga om den lefvande tro, som bestämmer vårt handlingssätt, så tro de på dem jämt upp så mycket, som det är brukligt att handla efter dem. Satserna sådana de stå där äro tjänliga att slå motståndare med; och det förstås, att de om möjligt framställas såsom skäl för hvad hälst personer göra, som de anse berömligt. Men om någon ville påminna dessa människor om, att samma satser fordra en oändlighet af saker, som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han därpå ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga omtyckta personer, hvilka lägga an på att vara bättre än annat folk. Trossatserna hafva intet inflytande på vanliga bekännare, äro icke en makt i deras själar. Man har af gammal vana en viss vördnad för ljudet af dem, men ingen känsla, som kan göra dem lefvande i sinnet. Och när det gäller handling, ser man sig omkring efter A eller B för att erfara, huru långt man bör gå uti att lyda Kristus.
Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland de första kristne icke var sådant utan helt annorlunda. Hade det varit så, skulle kristendomen aldrig hafva uppväxt från en obetydlig sekt bland de föraktade judarna till det romerska väldets religion. När deras fiender sade: "se, hur de kristna älska hvarandra" (en anmärkning, som sannolikt ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen en mycket lifligare känsla af hvad deras tro innebar, än de någonsin sedan haft. Och detta är sannolikt hufvudorsaken därtill, att kristendomen nu gör så små framsteg i att utsträcka sitt område och ännu efter aderton århundraden nästan uteslutande är inskränkt till europeerna och deras afkomlingar. Och bland de strängt religiösa, hvilka hafva mycket allvar med sina läror och fästa mycket större betydelse vid dem, än folk i allmänhet gör, händer det vanligen, att den del af deras troslära, som sålunda är jämförelsevis lefvande för deras sinnen, är den, som förskrifver sig från Luther, Calvin eller Knox eller någon annan sådan person, som står deras egen karaktär mycket närmare. Hvad Kristus lärt har däremot endast en passiv tillvaro i deras sinnen, och åstadkommer knappast någon annan värkan än den, som blotta åhörandet af så kärleksfulla och milda ord medför. Det finnes utan tvifvel många skäl, hvarför de läror, som äro utmärkande för en sekt, bibehålla mera lifaktighet än de, som äro gemensamma för alla sekter, och hvarför religionslärarna göra sig större möda att hålla de förras betydelse vid lif. Men en orsak är för visso den, att dessa utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste försvaras mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är inom synhåll, inslumra både lärare och lärjungar på sin post.
Det samma gäller i allmänhet taget om alla traditionela läror — sådana, som innehålla vishets- och lefnadsregler, lika väl som moral och religion. I hvarje språk och litteratur finnas en mängd allmänna satser om lifvet, både om hvad det är, och hur man däri bör uppföra sig; satser som hvar och en känner till, hvar och en upprepar eller åhör med bifall och hvilka betraktas som erkända sanningar, men hvilkas betydelse de fläste först då lära inse, när erfarenheten (och vanligen en smärtsam erfarenhet) gjort dem till en värklighet för dem. Huru ofta händer det icke, att smärtan af någon oförutsedd olycka eller missräkning kommer en person att uti sitt minne återkalla något ordspråk eller allmänt talesätt, som han känt sedan barndomen och hvars mening skulle hafva bevarat honom från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått den så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra orsaker än frånvaron af meningsutbyte: många sanningars mening kan icke till fullo förstås, förr än personlig erfarenhet gjort den till vår egendom. Men äfven dessas mening skulle hafva blifvit mycket bättre insedd och det som blifvit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om människor vore vana vid att höra skäl uppställas för och emot en sak af personer, som förstå den. Människornas olyckliga böjelse att upphöra att tänka öfver det, som de icke längre tvifla på, är orsaken till hälften af deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska träffande, då han talar om "en afgjord åsikts djupa sömn".
Huru? torde någon fråga, är då frånvaron af enstämmighet ett oeftergifligt villkor för sann kunskap? Är det nödvändigt, att en del af människosläktet skall framhärda i villfarelse, för att andra skola sättas i stånd att uppnå sanningen? Måste en troslära upphöra att vara värklig och lefvande, så snart den blifvit allmänt antagen, och är aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt icke något tvifvel därpå kvarstår? Så snart människorna enhälligt antagit en sanning, måste då denna sanning gå under i deras inre? Man har hittills trott, att upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara att mer och mer ena människorna i kännedomen om alla viktiga sanningar; — skall då upplysningen räcka blott så länge, som den ännu icke fullbordat sitt värk? Skola stridens frukter gå förlorade, så snart segern blifvit fullständigt vunnen?
Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens framåtskridande skall antalet af de lärosatser, hvilka icke längre omtvistas eller betviflas, ständigt tillväxa; och människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas efter antalet och vikten af de sanningar, som nått den punkt, att de lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra hvarje allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti en menings stadgande; ett stadgande, som är lika välgörande om meningen är sann, som farligt och olycksbringande om den är falsk. Men ehuru denna gradvisa förminskning af meningsskiljaktighetens område är nödvändig i detta ords båda bemärkelser, i det den är på en gång oundviklig och oundgänglig, så äro vi därför icke tvungna att antaga, att alla dess följder måste vara välgörande. Förlusten af ett så viktigt hjälpmedel till en värklig och lefvande uppfattning af sanningen, som det, hvilket ligger i nödvändigheten af att ständigt vara redo att förklara den för och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke tillräcklig att uppväga vinsten af dess allmänna erkännande; men är dock ett icke obetydligt afdrag från denna vinst. Där man icke längre äger denna fördel, vore det enligt min åsikt önskvärdt, att människosläktets lärare försökte att skaffa en ersättning därför, att de vidtoge någon anordning för att göra frågans svårigheter lika klara och lefvande för lärjungens medvetande, som om de framkastades emot honom af någon för hans omvändelse ifrande kämpe för den motsatta åsikten.
Men i stället för att söka utfinna nya metoder för detta ändamål, hafva de låtit de metoder gå förlorade, som man fordom ägde. Den sokratiska dialektiken, på hvilken vi hafva ett så storartadt exempel uti Platos dialoger, var en metod af detta slag. Den var egentligen en negativ diskussion om filosofiens och lifvets stora frågor, som med fulländad skicklighet var inrättad i det syfte att öfvertyga hvem som hälst, som endast tillägnat sig den härskande meningens allmänna talesätt, att han icke förstod saken, att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid de läror, han bekände; på det att han, när han blef varse sin okunnighet, skulle finna den väg, hvarpå han kunde ernå en fast öfvertygelse, grundad på en klar uppfattning af såväl lärornas mening som af bevisen för dem. Disputationerna i medeltidens skolor hade ett något liknande ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig om, att lärjungen förstode sin egen mening och (såsom en nödvändig förutsättning härför) den motsatta åsikten och sålunda kunna försvara den förra och vederlägga den senare. Dessa disputationer hade emellertid det obotliga felet, att de grundsatser, till hvilka man vädjade, voro hämtade från auktoriteter, icke ur förnuftet; och äfven såsom öfning för förståndet voro de i hvarje afseende underlägsna den mäktiga dialektik, som utbildade förståndet hos Sokrates' lärjungar. Men den modärna bildningen har båda slagen att tacka för vida mer än man vanligen är böjd att medgifva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet, som i minsta mån ersätter någondera. En person, som erhåller all sin undervisning af lärare eller ur böcker, undgår kanske frestelsen att låta sig nöja med det, som han sålunda fått inpluggat, men han nödgas icke att höra båda parterna. I följd häraf är det företrädet att känna båda sidornas åsikter äfven bland tänkare långt ifrån allmän. Och den svagaste delen af det, som hvar och en säger till försvar för sina åsikter, är den, hvarmed han afser att bemöta invändningar. Det är en vana nu för tiden att tala föraktligt om negativ kritik — d. v. s. den, som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i det praktiska lifvet, utan att framställa positiva sanningar. En sådan negativ kritik skulle visserligen vara torftig nog såsom slutresultat; men såsom ett medel att uppnå positiv kunskap eller en öfvertygelse, som är värd detta namn, kan den icke skattas för högt. Och till dess människorna åter systematiskt öfvas i en sådan negativ kritik, skall det finnas blott ett fåtal stora tänkare och öfverhufvud taget en låg intellektuel ståndpunkt inom alla forskningsgrenar utom matematik och naturvetenskap. I inga andra ämnen förtjänar någons meningar namnet kunskap, så vida han icke, antingen förmådd därtill af andra eller själfmant, genomgått samma andliga process, som skulle hafva varit oundviklig, i fall han hade utkämpat en meningsstrid med värkliga motståndare. Huru oförnuftigt är det då icke att, när det af sig själft erbjudes oss, lämna å sido det, som är så oersättligt och så svårt att åstadkomma i fall det saknas. Om det således finnes personer, hvilka bestrida en härskande åsikt, eller skulle göra det, om det tillätes dem af lagen och allmänna meningen, så böra vi tacka dem därför, uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss öfver, att någon vill göra för oss, hvad vi annars själfva med mycket större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon vikt vid fastheten och lifaktigheten af vår öfvertygelse.
[11]. Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna röra sig omkring jorden, den heliocentriska, att jorden och de öfriga planeterna röra sig omkring solen. — Den flogistiska teorien lärde, att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne (flogiston), som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att i stället en kemisk förening med syrgas därvid äger rum.
Öfvers.