V.
Kyrkoherden kom julaftonsmorgonen i ilmarsj intågande i gula salen. Han märkte knappt, att han avbröt en tvist, så uppfylld var han av nyheterna, han hade att meddela.
— Mamma, ropade han, ännu ute i blå rummet, — mamma, domkapitlet har äntligen svarat, och så var posten naturligtvis försenad. — Marie-Louise ställer om rummet. Människan kan vara här med postsläden när som hälst. Ja, så var det en nyhet till, men — det kan gärna vara så länge! Det skall bli en överraskning.
Kyrkoherden hade smak för överraskningar, och vid juletid riktigt frossade han i dem. Mina, vars tåliga drag han just dröjde vid, fäste sig mindre än de andra vid gubbens antydningar; hon kände pappa.
— Och du, sjåpagås, sade han med sin invanda barskhet, — får hjälpa med brasan! Men akta elden! — Apropå, var ha vi Josef, den galningen, och var är den tosingen Ekdahl? Bäst ha dem tjudrade, när pastorn kommer! Känner du något till honom, Daniel? Ska vara nästan en pojke, men är han annars stadgad, Olander? Glömde jag säga namnet? Han heter Erik Olander.
Daniels svar blev ett otydligt mummel; varken han eller de andra visade någon meddelsamhet. Ansiktena buro idel främmande uttryck, syntes förskräckta eller upphetsade — eller också överdrev brasskenet, som målade med sin oroliga pänsel, ivern i minerna och glittret i blickarna.
— Vad — vad står egentligen på, undrade kyrkoherden, — ni se så echaufferade ut allesamman?
Den gamle följde förvånad riktningen av alla dessa sneglande pupiller. En köldring hade bildat sig kring Vilhelm, den främmande studenten. Det såg ut till, att man plötsligt upptäckt ett nytt ansikte hos julegästen.
Kyrkoherden förmådde i sin förbluffelse blott upprepa frågan.
— Vad står egentligen på?
Innan någon hann svara, hade gubben häftigt vänt sig åt sidan. En hornsignal smattrade någonstädes nerifrån allén. Men den gamles uppmärksamhet hade fångats av vad han upptäckt genom gårdsfönstret.
— Kors i herrans namn, har man sett på maken!
Utropet kunde gällt scenen innanför lika väl som den utanför fönstren, vilken emällertid var sällsam nog. Hela sällskapet flyttade på klackarna; själva gamla mormor sträckte på sig i sitt hörn av sjäslongen, varifrån blott otydliga fönsterskuggor nådde hennes blick.
Än en gång smattrade hornet. Kyrkoherden hoppade till.
— Bevare mig, förfasades han, — och just nu kommer posten. Ola måtte väl vara tillreds, om pastorn är med! Vilhelm, Gustav, spring och säg till — och försök i en fart få dem skilda åt!
Gustav skyndade på dörren, och Vilhelm följde sakta efter. Mina och Marie-Louise voro redan borta.
— Så den stackaren låter hantera sig, ömkade pappa.
— En tosing, den Ekdahl, instämde mamma, som gärna såg skulden på andra axlar än Josefs.
— Ekdahl har alltid varit ett kreatur, förklarade kyrkoherden med en sidoblick på den främmande studenten, — söp och var för rästen närapå socialist, så han måste avsättas från ämbetet.
— Klatsj, klatsj, skrattade gubben med ett försök att höja stämningen, — nog får den hästen löpa!
Men Vilhelm, till vilken den gamle vände sig, hade snarare mulnat än klarnat. Det tycktes, som om varken uppträdet eller kommentarerna behagade honom.
— Där kommer Ola, den drulen, redan, jämrade prästfar, — och har fått pastorn och hans saker med sig. Att inte Gustav kunde hunnit fram! En sådan skandal, en sådan skandal! Vad skall adjunkten tänka? Vem svarar för, att han inte skvallrar för kapitlet? Vi bli en visa i stiftet, en visa i stiftet —!
Kyrkoherden såg sig bekymrad omkring; han hade egentligen endast två, högst tre åhörare, alla kvinnliga; den manlige visade sig nästan ohövligt ouppmärksam. Och där kom värkligen den nye adjunkten, en lång, smärt ung man, vars ansikte doldes av kappkragen.
Det första hans ögon mötte, när han skred upp på gården, var Ekdahl, som barhuvad, men med grimma i mun och piska på rygg, galopperade gårdsplanen runt, kringsnärtad och tillhojtad av körsvännen, kyrkoherdens äldste son. De bägge yngre syntes inte till; de tycktes blivit villrådiga på vägen.
— En sådan skandal, upprepade kyrkoherden, men svängde hastigt helt om för att bli herre över skrattmusklerna, innan han skulle hinna ut till adjunkten. Mamma följde tyst i hans hälar.
Mormor, Vilhelm och Nanna stannade kvar.
— Snälla kandidaten, hördes genom prasslet av brasan änkeprostinnans torra gumröst.
Vilhelm, som tankspridd stått och stirrat in i den röda tegelgaveln mittöver, vände sig genast om. En böjning på det fina gamla huvudet kallade honom till sjäslongen. Gumman vinkade honom helt nära, lade handen på hans arm och halvviskade småleende:
— Snälla kandidaten, disputera aldrig i religion med denna generationen! Till sådant har man visst nutilldags inte edukation tillräckligt.
Hon hostade fram ett slugt litet skratt och fortsatte, medan hon av och till lätt klappade honom på armen:
— På min tid, snälla kandidaten, på min tid var det à la mode att heta en esprit fort. Då var allt à la mode française, ni förstår. Nu är det tvärtom; man är bigott à l’anglaise, alldeles som man är allting annat i den barbariska engelska stilen. On ne se raille plus, on se fâche tout rouge de toute bagatelle de dogme — voilà la mode anglaise! Snälla kandidaten, ni förstår kanske inte franska?
— Jag förstår mycket väl, fru prostinna, svarade Vilhelm med det vackraste småleende, Nanna ännu sett på hans fula ansikte. — Men det var inte häller min mening att komma in på religionen.
— Alla vägar, log den gamla, — föra nu för tiden till kyrkan, kunde man säga. Och alla resonemang sluta som teologi. Apropå, den där Almqvist — som man skandaliserade sig över nyss — var det inte en giftmördare?
— Det, det, stammade studenten och såg högst olycklig ut, — det blev aldrig bevisat. Men att han var en kättare, det —
— En esprit fort, jag förstår, sade änkeprostinnan vänligt och böjde ett par gånger på sin tunna lilla hals, — jag förstår! Snälla kandidaten, för att duga till esprit fort måste man värkligen vara — ett starkt huvud, ni förstår. Och nutiden tar allting så seriöst, så »en sansculotte». Det kommer av edukationen, kanhända också av extraktionen, förmodar jag. Poeterna på min tid voro värkliga grandseigneurer eller tillhörde åtminstone hovcirkeln, ni förstår. En av de bättre hette Oxenstierna och var greve och riksråd. På den tiden kunde man skriva med grace och galanteri. Ah, epigrammer, oden, pièces fugitives —! Vad sägs om en sådan strof?
Hon släppte hans arm och halvslöt blicken, medan den tandlösa munnen läspade fram:
»Omkring den vackra Celamé
vad dyrbar gördel ser jag sluten?
Är han av Psykes händer knuten
till bindel åt dess älskare?
Är han det skärp, som Iris målar,
när från sin höjd för jordens syn
hon bryter middagssolens strålar
mot imman av den ljusblå skyn?»
Gumman smilade belåtet. De halvsläckta ögonen vidgades; hon såg nästan ut att ha väntat en applåd.
— Fru prostinna, sade Vilhelm med ett tvunget leende, som för den gamla obarmhärtigt röjde både hans edukation och hans extraktion, — varje tid söker sin sanning —
— Och har sin fetisj, replikerade den gamla. Studenten böjde sig med tafatt allvar över handen, prostinnan räckte honom.
— Snälla kandidaten, sade hon en smula uppifrån, i det hon drog undan handen, — vill ni inte i stället göra mig den tjänsten att räcka mig er arm? Jag längtar till min alkov. Ni har alldeles tröttat ut mig, ni pedantiska dispytmakare där! — —
Sanning! Alltid samma stränga, underliga ord! Det ringde Nanna i öronen, ännu sedan Vilhelm gått upp till sig och hon själv kommit ut på trappan för att titta på, när Ola satte upp kärvarna. Det tycktes genljuda i sparvkvittret och färga solskenet. Det tycktes hota överallt likt skuggan av ett ansikte, som ej rådde med ens en oskyldig liten nödlögn.
En man som Vilhelm hade hon ännu aldrig sett. I går hade han lagt sig ut för Ekdahl, när bror Josef brusade upp. Ekdahl hade blivit oredig av drickandet och börjat prata historier om grosshandlare Müller, som han kallade procentare, och om hans dotter, som han kallade »villigheten». När han fått en tår för mycket — och varför måste Josef slå upp så mycket vin på lilljulafton? — var Ekdahl en helt annan Ekdahl, än den hon dittills sett.
Det var Vilhelm, som räddade honom från stryk, och Vilhelm, som fick krängt av honom ytterrocken.
Och i dag, när mamma deklamerade sin älsklingsskald, Malmström, och bröderna disputerade emot och en höll på rabulisten Strandberg, en annan på Böttiger och Josef — innan han försvann — röstade på Braun, erkände Vilhelm — men de tvingade honom också till det —, att hans störste hette Almqvist! Almqvist, den där förfärlige, som skulle vara ännu förfärligare än Voltaire!
Vilhelm både skrämde Nanna och drog henne till sig på djupet av hennes håg. Hon fruktade honom, men så, som hon fruktade en stämma i sitt innersta. Han plågade och lockade henne, ungefär som söndagarna gjort det för några veckor sedan. Varje blick och varje ord av honom betydde så mycket. Till och med hans skämt syntes hans allvar. Han tycktes ur stånd att ljuga, att neka till det som var sant —.
Nannas ögon blevo heta och skygga. Hon sprang hastigt nerför trappan och sneddade gården till köksingången. Fötterna gledo och smögo, fast just nu ingen gav akt på henne: den nye pastorns ankomst hade gett alla fullt upp att skaffa.
Loftsstegen knarrade; rappa fötter togo den i få, långa, ängsliga språng. Ivriga fjät tassade i halmen. Flitiga händer vände i pappersbuntarna. En lykta tändes. Kinder blossade, ögon lyste.
Nej — hon fick inte tag i den försvunna boken. Hon rörde upp dammet över alla de gamla luntorna, men både Voltaire och Platon voro sin kos. En hel del annat visst också, högen föreföll ansenligt lägre.
Någon hade snokat rätt på gömstället, fört bort böckerna, lagt tjuvgodset utom räckhåll, just då hon allvarligt beslutat sig för att återställa det!
Nanna kom genast att tänka på Bolla; ingen utom Bolla hade ju sett henne däruppe. Flickan kände gråten i strupen; det kändes, som om hon plötsligt förlorat någonting vida dyrbarare än både boken och till och med pappas förtroende. Hur — hur skulle hon hädanefter kunna se Vilhelm i ansiktet? — — Men hitupp, hitupp skulle hon aldrig mera våga sig!
Hon kom snavande och glattande nerför stegen. Redan nere, såg hon sig skyggt tillbaka efter tomten, — som hon ju visste inte fanns. Men det tycktes henne, som om hon just nu måste upptäcka ett elakt gammalt ansikte, som tittade ner ur vindsluckan, medan någon hånande ropade någonting efter henne. Det var julafton — undervärksdagen — då inte ens Voltaire skyddade för skrock.
Julafton — Nanna kunde genom den halvöppna köksförstun se gården full av sparvar, som höllo till i de nyuppsatta havrenekarna eller under gräl och jubel flögo av och an i kapp med skuggorna på snön. Men sparvarna och alltsammans, gården och julaftonen, skymdes av en dimma eller av ett omätligt avstånd. Från förstutröskeln späjade ett par fjortonåriga, brännande ögon med en plågad och främmande blick. Så blev förstugan tom.
I köket stod Bolla i samspråk med Karna. Nanna bligade som en levande fråga, men hjälphustrun låddes ingenting förstå. Inte häller ville Karna nånsin gå in, fast Nanna tveksam rickade på låsvredet, som om hon väntade.
Nu hördes faster Jeanette i folkstugan, och Nanna tvekade mällan att smyga samma väg tillbaka eller förbi fastern bege sig till gula salen; tvekan tyngde som en trötthet i vristerna.
— Karna, kallade en röst från folkstugan, och Nanna blev ensam med sin medbrottsling.
— Bolla, stammade hon utan att våga se henne fullt i ansiktet, — vet Bolla, vart bo—boken tagit vägen?
— Boken? Ih, hocken bok menar hon, gräbba?
Det blev så tyst i köket, att Nanna i ren skrämsel tittade upp och mötte Bollas spotska grimas.
— Tror kanske tösen, att jag har tatt hennesas latinböger, må tro?
Bolla blottade tandköttet i sitt tysta flatgrin och slog ifrån sig med bägge händerna.
— Volontärens böger, ack, vad skulle jag med sådana? Nä, gu fri mig!
Hon skubbade sig på sina träskor närmre brygghusdörren. Blicken, som kisade uppifrån, fasthöll liten Nanna vid hennes plats, samtidigt den upplyste henne om hennes vanmakt.
— Bolla, stannade flickan, röd av förtvivlan och förbittring, — jag talar om alltsammans!
Och högre, nästan med en helt liten flickas okynnesröst, upprepade hon:
— Jag talar om alltsammans, jag talar om alltsammans!
Bolla tassade som en furie fram emot henne, lyfte sin grova näve med alla de svarta naglarna och väste:
— Passa sig för vad hon gör, unge! Får körkeharren så mycket som ett nys om, vad hon tar sig till på loftet om kvällarna —
Bolla smög hastigt på dörren — just lagom att undvika faster, som kastade en nyfiken blick ut i köket.
— Vad gör Nanna härute alldeles ensam, undrade majoren och fixerade henne misstänksamt. — Talade Nanna för sig själv?
— Ja, svarade flickan dröjande och tittade upp under lugg. Hon kände det, som om hon lastade all Bollas elakhet på sitt eget samvete.
— Vänta —, faster fattade henne i axeln, just då hon tänkte glida förbi, — har Nanna sett till en tjugofyraskilling, som låg här i fönsterkarmen för en minut se’n?
Golvet vacklade under flickan, men i förtvivlan samlade hon sig, såg faster stinnt i ögonen och skakade på huvudet.
— Nej, jag kommer ute från gården, halvskrek hon, — jag har inte varit i folkstugan på hela dagen.
Ljudlöst slank hon genom folkstugan — på matsalströskeln grep något efter henne som en andehand: så ryste det utefter ryggraden.
Det var inte ens säkert, att Bolla tagit bort böckerna. Vad skulle hon egentligen haft för gagn av dem? Också faster Jeanette hade sina vägar, där man minst anade henne. Och hon hade tittat så underligt på Nanna den sista tiden.
Var detta värkligen julafton?
I matsalen kivade Mina och Marie-Louise om den nye pastorn, medan Mina klädde granarna och Marie-Louise dukade kaffebordet. (Middagen blev det ju i dag ingen reda med: var och en fick tömma sin risgrynstallrik i folkstugan.)
— Han har något så äkta prästerligt i sin fysionomi, påstod Mina, — riktigt värdigt och prästerligt, snopp, snopp, så ung han är.
— Prästerligt, fnyste Marie-Louise och skramlade med sina skedar, — jämföra den pojkvaskern med en präst!
— Är man allaredan på tapeten, undrade en spydig stämma. Den var lika ljus som bror Gustavs och skalv av skratt.
Nanna ville sjunka genom golvet, så blygdes hon på systrarnas vägnar. Mäst på Marie-Louises, ty den ljuslagde och långskranglige pastorn såg värkligen bra ungdomlig ut med sina röda kinder, blåa ögon och sin ljusa tupé.
Men när Marie-Louise satte upp en blick som en förolämpad ängel och frågade pastorn, om man inte fick lov att tala om sina kusiner på julafton, då måste Nanna le — ett leende, som inte var muntert, bara skadeglatt. Det var något inom henne, som gladdes att höra Marie-Louise narras. Det fanns ju helt enkelt inga kusiner.