VI.
Nanna kände sig lycklig och beklämd, befriad och bunden — vid sidan om sig vid bordet hade hon Vilhelm. Han hade återvunnit sitt goda lynne, skämtade på sitt hjärtliga, gladlynt allvarliga sätt och såg till, att det aldrig fattades henne bullar, rån eller mandelkransar.
Så ofta han tittade åt henne, sänkte hon hakan och rodnade; så ovärdig tyckte hon sig att sitta, där hon satt. Men så stark var hennes tillit och vördnad, att varje vänlighet från honom höjde henne i hennes egen aktning och hon nästan försonade sig med sig själv.
Hon vågade till och med tyst kritisera pastor Olander, som satt mitt emot och försökte uppfånga Vilhelms lustigheter som bollar för att lekset kasta dem tillbaka till skämtaren. Hon fann, att pastorn, i sin strävan att förefalla prästerlig, i stället värkade viktig. Han drog ut på vissa stavelser, sökte få sin mjuka tenor att strävna och blandade in en myckenhet latin i sitt tal. Annars hade han ljust, knollrigt hår, goda, blåa ögon och nästan lika hög panna som bror Daniel.
Nanna fann det löjligt, att hon, varje gång pastorn talade, hörde ett högröstat bräkande svara ute från fårhuset. Men det blev mer än löjligt — det lät ibland, som om räven huserat bland fåren.
Flickan spratt till vid att över fasters huvud upptäcka Bollas breda kinder. De lättskrämda skogsögonen rundade sig i oro, när hjälphustrun fumlade med högtidsförklädet och tycktes avvakta, att all uppmärksamhet skulle samla sig kring hennes person.
Nanna hörde i början ej, vad hon talade om, hörde endast så mycket tydligare bräkandet från gården.
— Om utifall att, härmade bror Josef och fick bröderna med sig i sin munterhet. Ingen av dem hade egentligen någon svaghet för Bolla.
Men nu hörde fler än Nanna larmet ute från fårhuset.
— Håller di på att bryta sig in, frågade kyrkoherden otåligt.
Volontären reste sig till hälvten.
— Jag skall på stunden hämta mina pistoler —
Men mamma tecknade åt sonen, ivrigt och förskräckt. Nu yttrade sig faster Jeanette. Det var som signaltrumpeten, som befaller ordning.
— Två saker kan man göra, sade hon och strök samman några smulor på duken, — antingen släppa Karo på byket eller också hysa dem, där man kan ha uppsikt med dem —
— På logen, föreslog mamma välmenande.
— Ja, och sätta eld i halmen och göra oss husvilla, protesterade pappa, men ångrade strax sin häftighet och smekte blidkande sin hustrus fina hand. Pastor Olander uppfångade belåtet hans förälskade blick och jämförde inträsserad modern med döttrarna.
— Nå, blir det Karo, sporde faster och gjorde sig i ordning att stiga upp.
Kyrkoherden trummade på bordsskivan och rynkade sina blonda bryn. Man såg, att eldsskräcken kämpade med hans goda hjärta.
— Hur många är — är — hm — de där stråtrövarna?
— Ack, svarade Bolla och slog ifrån sig, — det är väl en hel snes — ja, en åtta stycken är di säkert, sju eller åtta, utom di tre små, som konorna har i linda.
— Herregud, är det barn med, är det barn, ömkade prästfrun och lade bevekande sin hand på sin makes.
— Na, avgjorde denne i kommandoton, — det är Vår Frälsares födelsedag i dag. Frälsaren själv nöjdes med ett stall, men — nej, då hyser jag dem hällre i folkstun —
— Folkstuan, skrek Bolla förfärad, ty hon och hela hennes hus firade julaftonen därute.
— Folkstugan, upprepade faster harmset. — Är lille prästen — klok, höll hon på att tillägga, men ändrade sig av hänsyn till köksskvallret, — är kyrkoherden på det klara med, hur många han då egentligen samlar i huset i kväll?
— Åtminstone ett par tusen, inberäknat ohyran, försäkrade Josef.
— Sakramenskat alloh di håller med fåren, knotade kyrkoherden och reste sig till hälvten själv, — gå och få in dem, någon — jag menar hedningarna — och någon annan tar reda på fårhuset —!
Volontärens ansikte påminte i sin orörlighet om sfinxens vid Seinen. Han sände under lugg en sneglande blick laget runt.
— Det tycker jag, Ekdahl borde göra, inföll han påfallande allvarsam.
Kyrkoherden spetsade öron och satte blicken i sonen.
— Ekdahl, var håller den självspillingen hus? Seså, är det något nytt upptåg, din speleman? Ja, se militärer förbli då pojkar, så länge de leva.
— Var är den stackars Ekdahl, sporde mamma, som även hon greps av aningar.
— Det hörs nog på fåren, fnös Gustav. Han tordes inte skratta högt; han märkte ovädret hänga i luften.
— Och så vågar du, Josef, tog pappa i med sin bistraste stämma och ett ögonkast åt den nye pastorn, — så vågar du hantera en före detta, låt vara, avsigkommen gammal prästman?
— Herregud, svarade Josef och liknade med sin tjusarmin en ungdomlig medalj-Napoleon[5], — jag tycker Ekdahl borde vara belåten att någon gång se en hjord omkring sig.
Pappa vände bort huvudet. Men i nästa nu övergick hans återhållna löje i ett lågmält skratt, i vilket bordssällskapet — ja, själva mormor — instämde. Kyrkoherden hade alltid överhövan beundrat sin äldste; Josef var hans stora förhoppning; men av sin beundran hade han hittills mäst skördat bekymmer och skälmstycken.
Galne Ekdahl inhämtades i triumf och visade sig vara ingen annan än själva julbocken. Utklädningen väckte allmänt jubel. Nanna glömde allting annat och ropade hurra.
Från huvud till fot — blott med en öppning för ögon och näsa — var julbocken insvept i skinn, getskinn, vilket förklarade fårens förskräckelse. Och kring den avigvända pälsen dinglade runt midja och hals läckert lackade julpaket. Vilhelm skrattade som ett barn åt vispen, som hängde och svingade över ryggkorset, och i den halvöppna folkstudörren koxade inte bara Bolla och Malena, men också ett par småväxta, svartögda, gulhyade tattarkvinnor.
De senare höllo på att fördela nyfikenheten, men Mina, som höll fast vid ritualen, hade redan tänt granarna och vinkade beställsamt åt korgbärerskorna i dörrgläntan. Nanna, en sekund frestad av sagofolket därute, insöp med runda näsborrar den ljuvliga lackdoften.
Vilken stund på året gick väl upp emot julklappsstunden? Stunden efter det betraktelsen var läst, bönen sagd och salmen sjungen? Stunden, då doften av smält vax blandade sig med lukten av brända granbarr till en rökelse, som invigde högtidernas högtid? Stunden, då pappa med många ceremonier bryggde punsjbålen efter ett recept, om vars ingredienser han låddes mycket hemlighetsfull? Medan faster Jeanette satte fram skålar av vinteräpplen, studenthavre, brända mandlar och sköra pepparnötter, innan den riktiga maten fått överfylla magen? Stunden, då rysningar av förväntan behagligt febrade i närverna och alla ögon, till och med de gamlas, fingo ett uttryck, som om nästa minut skulle uppfylla deras käraste önskan?
Vem skildrar stunden? Vem, som upplevat den, finner ej varje skildring matt?
Pappa förstod med värklig grymhet förlänga denna väntan. Hans märkliga senfärdighet med bålen förargade alla, som kände hans vanliga rastlöshet. Han plågade därmed alla lika, ty givarnas spänning var ej stort ringare än mottagarnas.
Kyrkoherden utbredde sig, medan han med silversleven öste upp i glasen, över det fördärvliga bruket att julaftonen lägga långhalm på golvet, en sed, som han själv aldrig hyllat.
— Min olycklige ämbetsbroder, kyrkoherde Palm i Hägersta, berättade han med en fryntlig nick åt den nye pastorn, — blev ruinerad, för det han sålunda frestade försynen. Hade en liten slarva till dotter, som, bevars, skulle hjälpa till med att tända granen. Vad händer? Ett ljus faller i golvet, halmen fattar eld, och om några minuter stod alltsammans: rummet, huset, gården i ljusan låga. Inte en pinal försäkrad, förstås. Är inte sådant uppenbar synd mot Vår Herre? Sedan kan man gå och jämra sig hela sitt återstående liv och slåss med självförvållad fattigdom som stackars Palmen. Sakramenskat oskick! Minns, som det var i går, hur han kommer till mig mitt i natten, hela familjen halvnaken i lånta pälsar och sjalar, och ber om tak över huvudet! Julnatten till på köpet! Tänk er, barn, i själva julnatten!
Prästfar var så borta i sina minnen, att han inte längre anade otåligheten omkring sig. »Palmens historia» hade Nanna hört så ofta upprepad, att hon kunde den utantill. Hon satt bara och väntade på tillämpningen.
— Det säger jag dig, Springfält, låddes han brusa upp, medan han skämtsamt lyfte punsjsleven som ett vapen, — det säger jag dig, bortbyting, hände något sådant hos mig, så att du tuttade på —
Hotet och åtbörden kände hon också till, men i kväll skänkte hon dem en helt annan betydelse än någonsin förr. Nu liknade det allvar. Pappas röst lät så förfärlig, att flickan måste kasta en skygg blick mot folkstugan, där Bollas röst förnams över sigenarnas dova mummel.
— Det säger jag dig, röt kyrkoherden och svängde sleven, så ett stänk varm punsj träffade faster i ansiktet, — jag gjorde dig arvlös —
— Jag jagade dig ur mitt hus, förbättrade han, men erinrande sig den nya motsägelsen, tillfogade han ytterligare, överröstande majorens protester:
— Jag sloge dig sönder och samman, din slyna!
Kyrkoherden hade så levat sig in i den förfärliga möjligheten, att den redan tog sig ut som halv värklighet. Hans ställning bredvid det fästliga punsjbordet var skräckinjagande för friskare samveten än Nannas. Och den blick, som ljungade ur de blida, grå ögonen, antydde ett hat, så fruktansvärt, att han varit ur stånd att hysa det, om han stått inför den fullbordade gärningen.
Nanna kände sig starkt uppskakad. Hon fick blåa ringar kring ögonen och samma förebud till illamående som en gång dagen förut. Av en dunkel instinkt slöt hon sig som skyddssökande intill Vilhelm — hennes förskrämdhet var så tydlig, att pappa föll ur rollen och brast i skratt.
— Låt oss då kasta en blick på hednavärlden, sade kyrkoherden gladlynt, — och sedan —
Men en hel kör av gensägelser höjde sig. Otåligheten lät inte avspisa sig längre. Kyrkoherden överröstades.
Men vem gitter simma i floden av andras julklappar? Vem beskriver, vad alla i kväll unnat och skänkt varandra? Vem pappas gåva till mamma eller Nannas små påhitt åt bröderna? Vem skildrar det lysande guldtrycket på pastor Olanders poesiböcker, mamsell Minas blossande hänryckning eller mamsell Marie-Louises nådiga överraskning? Vem Nannas fröjd över bror Josefs guldfemma, vilken föräldrarna ville lagt till den övriga skatten i sparbössan, men som äldste bror med en bestämd gest stoppade i lillsysters kjortelsäck?
Men i glansen från Josefs paket fördunklades allting annat. Måhända hade fårens högljuddhet endast varit uttryck för deras beundran; och i salen beundrade snart både ögon och munnar. Ekdahl, som, sedan han fått av sig pälsen, satt i allsköns välmåga och titulerades pastor, smågnäggade efter varje kostbarhet, som om han plockat upp den på resan till Gulleröd. Och kyrkoherdens leende var sötsurt, när han undrade, var militären nu för tiden fick pängar ifrån. På hans tid ägde den aldrig några.
Vackrast av allt var en tunn och lång guldkedja att vira om halsen, ty den liknade rinnande solsken och tände en ny, ännu vackrare låga vid sidan om grenljusen. Josef höll ett litet tal, innan han egenhändigt lade den om mammas hals — det blev en mängd varv, så lång var den.
Prästfrun rodnade som en flicka, när hennes äldste stod böjd över henne. Lyckans tårar hängde i ögonfransarna. Vad kan vara ljuvare för en mor än veta sig älskad av sina kära och se de kära älskande omkring sig? Det stod också en gloria denna hälgafton kring lilla svaga mamma — så många kraftiga ättlingars mor.
I varje ögonkast barnen sände henne, såg hon, att de dyrkade sin mor. I kväll hyste de yngre en avund, som liknade svartsjuka, till äldste bror, som ensam haft något reputerligt att komma med.
— Ni bägge ha skänkt era studentmössor, tröstade kyrkoherden och lyfte sitt punsjglas.
— Och jag, utropade Josef med teatraliskt patos, men ett slags vildhet i ögonen, — jag vill en gång presentera mig med en generalshatt.
Så överdrivet det Bragelöftet klingade, fanns det ingen, som ej tilltrodde Josef vad som hälst.
Så full av upptåg och dessemällan ruvande inbunden han dessa dagar varit, hoppades alla någonting stort av honom. Han syntes laddad med en kraft, som för tillfället splittrades på ovärdiga småsaker. Men det krävdes blott, att den kraften samlades, så skulle han erövra vilket mål han än satte sig.
Hittills hade han fladdrat mällan de mäst olika mål och yrken; hade som länsmansbiträde aspirerat på både kronofogdeuniform och ministertaburett, som skogselev drömt sig i hovjägmästaregala och hade vid tjugufem års ålder ej hunnit längre än till officersvolontär i Kristianstad.
Men alla bekymmer, han vållat — det trodde alla fullt och fast — hade berott på denna överströmmande kraft. Själva resultatlösheten hade varit ett den kraftmedvetnes kungliga slöseri. Skulderna, som betäckts med pappas växlar, hade åsamkats på nöjen, som blott anstodo en galenpanna till officer. På en enda spelnatt hade strukit ett halvt års kyrkoherdelön. Att pappa alltid hade klabb med affärer, berodde till största delen på volontären. På en enda vecka hade han förlovat sig och slagit upp med tre Kristianstadsflickor, och jämt hade han någon att hänga sig i hälarna.
Han var så vacker, Josef, där han rörde sig i sin välsydda, civila dräkt, inskuren som en geting i midjan, kragen i långa, uppstående, glänsande snibbar, halsduken bländande vit, västen i ett modärnt, blommigt mönster över det höga bröstet, benkläderna åtsittande som trikåer och stramade av stropparna under skorna, samt håret i tupé. Systrarna funno det helt naturligt, att han vann de skönas beundran, och bröderna, som för hans skull ofta fått vara styvbarn, böjde sig omedvetet för äldste brors företräden.
Pappa fann, att Josef påminte om general Cavaignac, vars porträtt stått utställt i en bokhandel i Ystad. Mamma fann ingen annan jämförelse än med salig kungen[6]. Med sitt utseende borde han kunna göra vad parti han önskade, och de gamla hoppades också i hemlighet, att en förståndig hustru snart skulle bringa honom nödig stadga.
Men ännu kom sig ingen för med en antydan. Denna hälgen var det något ovanligt med Josef. Hans upptåg voro handgripligare, och hans oro var större än annars. Själve pappa inskränkte sig försiktigt till defensiven, och de andra funno det klokast hålla sig i periferien kring medelpunkten Josef.
— Det må jag då säga, erkände faster Jeanette, som, sedan hon beundrat den vackra, tunna silkessjal, som var hennes egen julklapp, satt och vägde guldkedjan i handen, — vackrare smycke såg jag sällan. Lång som en garnering, och så får den rum i gropen i ens hand!
Alla beundrade och måste beundra. Njutningen var just att känna, hur liten och på samma gång tung guldbollen blev, att rulla och rassla med den, så det klingade som trolsk och spröd musik, att veckla ut ormen i hela dess längd, så att man måste resa sig, för att den inte skulle släpa på golvet, och sedan lägga den om sin hals och prova, hur många varv det blev på så många olika halsar.
Alla måste beundra — Malena och Bolla och själva pappa. Det blev mycket skratt, när gubben försökte få den om halsen och tappade alltsammans innanför västen. Den kedjan var nästan tillräckligt att lysa upp hela julkvällen med.
Den kedjan liknade en liten sol: den kunde både lysa och draga moln.
Men det kom senare — när den ångande drycken upplöst fasters sirliga högtidsordning. Faster fick ärenden till köket och måste dela på uppsikten. Mamma var för mild för att inge respekt, och gamla mormor nickade redan. Hon ämnade ej invänta julmåltiden.
Josef hade fått en skymt av en av sigenerskorna — ett gult ansikte och en svart blick: dem måste han se på närmre håll. I folkstugan blev ett sorl, som överröstade pastorns gälla tenor, där han i matsalen samspråkade med mamsell Mina. Bollas stämma jamade och gol; dessemällan hördes sigenarnas sträva strupljud och sigenerskornas hesa och läspande röster. Därutifrån höjde sig ett kutter, ett skratt och skriande, så pratet i salen tynade och pappa måste dit ut ett slag och hälsa på sina främmande gäster.
En god stund stannade han i samtal med hövdingen, som visade sig vara en berest och språkkunnig man, vars hår och skägg blott kunde haft en kristligare ans — menade kyrkoherden. Lägerlukten blev dock prästfars militärnäsa för stark. Han kom tillbaka med smått rynkade bryn och skakande på huvudet.
Han hade sett efter, att ingenting fattades i välfägnaden: till och med punsj hade han låtit bära dit ut. Och Bolla berättade flinande, att fruntimren rökte pipa.
Alla förundrade sig över dessa underliga, långväga halvvildar, men pappa, som började skaffa sig en florshuva, föredrog en dikt om vandringsfolket av Béranger. Det var en eldig och munter dikt, och den fick ackompanjemang av en guitarr från folkstugan. Kastanjetter smällde. Någon dansade därute.
Studenterna hade blivit nyfikna. Punsjen hade stigit dem åt huvudet; till och med Vilhelm var röd i ansiktet. De avvaktade knappt slutet på dikten för att smyga sig bort till dörrgläntan, och Nanna och Marie-Louise följde dem fnittrande.
Gustav retades med Nanna genom att sätta armarna i sidorna — men genom fönstren i armvecken fängslades hon av synen lika mycket som bröderna.
Det var ett underligt spel av skuggor i den halvljusa folkstugan. En underlig tavla av vilda och mörka ansikten, en underlig lukt, en underlig stämning. Men underligast var den lilla hednakvinnans dans.
Det var ingen dans som ibland kristna människor. Därtill hade hon först och främst för litet på sig. Ingen kunde strax säga, hur mycket eller hur litet — så hjälpte ljus och skugga att kläda och avkläda. Men när barm och armar stundom blänkte fram, eller när även en flik av magen blottades, gick det en skälvning genom åskådarna. Nanna undrade, att den lilla kvinnan varken frös eller blygdes.
I handen höll danserskan en liten trumma, vilken rasslade som en pänningtallrik, och medan hon skakade den över sitt huvud, neg hon och sträckte på sig och buktade på överkroppen med de bara, bruna brösten, som en orm eller ål.
Hon varken valsade eller polkade; fötterna gingo ej i hastig takt; de rörde sig stundom knappt synbart — när de rörde sig, gledo de utmed tiljorna, som om de lurade eller svävade — som om hon velat smyga sig över eller undan en fiende.
Därtill kom musiken.
Han, som spelade, var en svartskäggig och svarthårig liten man, vars ögonvitor liknade knivblad. Själv påminte han om Rinaldo Rinaldini, om vilken Nanna läst en bok med just detta ansikte på titelbladet.
Melodien var ej att bli klok på. Där var ett surr i guitarren som av en bisvärm eller av en vind i skogen. Men där fanns en melodi, fast den irrade och flög och gömde sig och försvann. Den gjorde en inte glad eller rörd till tårar, som mammas musik i gula salen. Den plågade och gjorde orolig, ty man fick aldrig fatt den riktigt — även melodien tycktes ständigt på flykt eller jakt.
Nu ökades takten. Melodien och dansen fingo hast. Dansrörelserna blevo häftigare. Kvinnan slängde bakut med överkroppen, som tänkte hon bryta ryggen i fallet. Hon vaggade på höfterna, som hon suttit i en repgunga. Hon var smidig som en snok, snabb som en svala. Hon och musiken blevo till ett, till en synbar, hörbar oro — till en sträng, som dallrade i ens eget huvud, ens eget hjärta; den lilla kvinnan liksom lockade en med i sin takt, i sina toner.
Nanna hade smugit fram mällan bröderna. När hon kastade blicken bakom sig, kunde hon titta upp i deras ansikten. Aldrig förr hade hon sett dem sådana, upphettade, stelögda, fasthållna av den galna hednakvinnan. Gustav och Vilhelm — till och med Daniel …
Pappa och de andra anade visst ingenting. Han hade upprepade gånger kallat på dem inifrån salen.
Nu kom faster i köksdörren.
Hon kom lagom att se sigenerskans oanständiga dans, ty att detta var oanständigt, förstod Nanna av instinkt. Så uppförde sig varken Karna eller Malena. Ja, Bolla, som förut flinat och gapat, vände sig bort och blängde argt på sin man, den lille skräddaren, som hela kvällen suttit orörlig vid ugnen och hutat åt barnen.
Faster flåsade till, ögonen stodo spända och kulrunda, mustasjerna reste sig, men hon förmådde ej få ett ord fram — så överraskad syntes hon.
Då slutade dansen. Sigenerskan kastade sig raklång — det såg åtminstone ut, som om hon velat kasta sig raklång på golvet. Nu föll hon i stället i famnen på Josef, som tagit ett språng, så att han kom bakom henne … Josef hade fått för mycket punsj. Nu gav han sig till att kyssa den bruna varelsen.
Detta blev för mycket för faster Jeanette.
Det blev också de andra för mycket. Marie-Louise försvann, Daniel vände sig bort. Rinaldo reste sig från bänken, och de mörkhyllta främlingarna började snörvla någonting på sin rotvälska. Folkstugan var full av sorl och rörelse. Men sigenerskan låg stilla i Josefs armar och lät kyssa sig … på munnen, på brösten, på armarna … Nanna förstod ej, varför, men det kändes, som om kyssarna träffat henne själv. Det kändes så angenämt, liksom domnande …
Det var en skandal utan like. På själva julafton, i själva prästgården, av prästens egen son! Faster fäktade med armarna utan att få ljud.
Jo nu, efter en lång, hes flåsning, nu kom det klang i trumpetrösten.
— Jag ville bara fråga, skrek hon, så det skallade långt in i salen, — jag ville bara fråga, vart mammas guldkedja tagit vägen?
Själva Josef lystrade och släppte hednakvinnan.
— Guldkedjan, frågade han, — ja, vem har guldkedjan?
Det blev ett ropande:
— Jag lämnade den till — och jag lämnade den till —
Och sedan en tystnad, varunder oroliga och skamsna blickar frågade och svarade.
Alla kände sig lika skyldiga, alla hade haft kedjan i hand, ingen visste längre, var den befann sig.
Faster liknade en rannsakningsdomare. Hon stod över tröskeln mällan folkstugan och matsalen och sågs och hördes från bägge rummen.
I salen visste man ännu nätt och jämt, vad det var fråga om. Men därute samlades misstankarna om sigenarbandet. Josef, vars hetta bytt föremål, grep danserskan i skuldrorna och slungade henne handlöst mot flocken av stamfränder.
— Tjuvkona, ropade han, — hade jag så visst fått låta pistolerna tala —!
Han var gråblek, där han stod, en smula böjd, och en darrning, bakslaget efter ruset, skakade honom — Josef tog allting så häftigt denna julen. Den lille hövdingen hade förstått beskyllningen och insett faran — han såg ut att frukta det värsta, där han ivrigt steg fram mot tröskeln.
— Jak och mine folker —
— Håll mun, röt Josef och gjorde en hotande åtbörd.
Men hövdingen tog blott ett steg närmare faster, kom liksom att stå under hennes beskydd — majoren vädrade misstänksamt.
— Jak och mine folker, sade Rinaldo på sitt sträva, brutna mål, — är inge tjyver, vi icke hava sett kedja, icke hava kedja i vår egendom, ingen hava sett kedja — aldrik, o nej, i Jesu Kristi namn —
Faster fnös av förakt och kastade stränga blickar omkring sig, utan att direkt synas bry sig om främlingen.
— Är här ej nog hädat i kväll? Aldrig i min tid såg jag maken till julafton. Ej nog, att man skall tåla den babyloniska skökan härinne med all hennes — stank och vederstygglighet — nu skall man också frukta, att hon fått förbund med hustjuvar —
Kyrkoherden hade skrämts upp av hennes ord, men utan att rätt förstå. I matsalen hade underhållningen pågått glad och julelik, ända tills man började ropa efter kedjan. Men var det alltså ytterligare någonting annat? Vad försiggick ute i folkstugan? Prästfar kom, morskt trippande, bort till dörren. På allas ansikten lästes ettdera häpnad och förskräckelse eller skuldmedvetande.
Nanna, som hittills beundrat sin skäggige Rinaldo, sänkte huvudet mot bröstet. Hon förmådde ej uthärda fasters blick, som stadigt var riktad mot henne.
— Jag tror, stammade flickan utan att se upp, — att jag lämnade den till Bolla — eller att Bolla tog den ifrån mig —
Bolla rörde inte en muskel i sitt grova ansikte.
— Passa sig, för vad hon säger, sade hon saktmodigt, — en ska inte skylla folk för mer, än en kan ta i sig igen. Och andra har också ögon, ska jag säga lilla mamsellen —
Det klack till i Nanna. Hon förstod dubbelmeningen och tittade sig förvirrad omkring. Men i intet av de nyfikna ansiktena omkring henne fanns det hjälp.
Nanna blossade och svalde.
— Jag — jag är inte alldeles säker, medgav hon försagt och kände sig växa nerför under Vilhelms förvånade sidoblick.
— Har Nanna den kanske själv, sporde faster och betraktade henne med den min, flickan blivit så van vid under de sista veckorna.
Nanna såg upp med en fullständigt slö uppsyn. Illamåendet tycktes komma tillbaka. Det satt någonting tjockt i svalget, en tröghet förlamade hela kroppen, tungan och hjärnan tego båda. Allt var ett virrvarr för henne.
Man började gå i dörrarna. Karna strök tätt förbi med ett fång tallrikar på armen; flickan kände fläkten av kjolen, eller kanske var det draget från köket. Först nu märkte hon, att det luktade illa i folkstugan.
— Kom in, sade faster dovt, och Nanna lydde utan att veta, vart hon gick, eller vad som förehades omkring henne.
— Så julafton det är, hörde hon faster säga med en skälvning i rösten, medan alla andra tego, — så har jag någonting att fråga Nanna om — som inte kan uppskjutas. Så som julaftonen blivit hälgad i folkstugan, kan det också göra detsamma —
Faster fnös; man kunde höra, hur hon riste i hela kroppen.
Ingen annan sade ett ord eller hävde en suck. I hela världen talade endast faster Jeanette.
— Det är onödigt, att tjänarna höra på — stäng dörren, Marie-Louise! Jo, nu vill jag — nu vilja pappa och mamma ha sanningsenligt svar på tre frågor! I vems hand såg Nanna guldkedjan, när Nanna sist såg den? Svara nu!
Nanna stod som ett livlöst ting. Mekanismen hade stannat. Ej ett ord kom över tandgården.
— Vem har tagit bort tjugofyraskillingen, som jag egenhändigt lagt ifrån mig i folkstufönstret i morse?
Nanna gjorde en ansträngning för att svara, men proppen i halsen häjdade varje stavelse, som ville arbeta sig fram.
— Nanna kan alltså inte eller vill inte svara! Vore jag pappa, toge jag till riset, lille präst! Åh prat, joller — gärna på en babylonisk julafton — åh, att jag skulle få uppleva detta! Svara, unge, eller gör jag det själv.
Nannas öron fylldes av ett bedövande smatter. Men det var med nöd hon fattade täxten, orden.
— Vill slynan inte svara! Nå, kan Nanna säga mig, vem, som stjäl ljus i spiskammaren — eller vem, som tagit bort en grekisk bok från pappas bokhyllor?
Nu såg Nanna upp. Såg upp som en drunknande, ty det susade i hennes öron. Hon såg allt med plötslig och ovan tydlighet: det långa matbordet, nyss avröjt, klätt med en vacker vit drällsduk i konstfulla mönster; de vita tallrikarna med blåa landskap i mitten, brödkorgarna, silvergafflarna, saltkaren, senapsskålarna.
Nanna såg folkstudörren, såg på låshandtaget, att någon därute gläntade och lyssnade. Hon såg den släckta lilla granen med dess brokiga pappersskrud och små, halvskrumpna matäpplen under ljusen på grenarna. Hon såg ansiktena omkring sig: Josefs bistra, obevekliga, nu liknade han sannerligen en general; pappas tveksamma, överraskade, med de blonda, rynkade brynen; mammas bleka, tårögda — Nanna skulle velat brista i gråt, om hon kunnat för det där i svalget —; Gustavs medlidsamma, Daniels stränga, Vilhelms — Vilhelm såg på henne, som man ser på hund eller katt. Vilhelm trodde, Vilhelm tvivlade, Vilhelm — borta vid ugnen stod galne Ekdahl och fnissade.
Nu hörde hon pappa säga i sin barska kommandoton:
— Seså, låt oss nu inte fördärva aptiten för Springfälts skull! Efter hälgen få vi väl tala med —
Nu såg eller hörde Nanna ingenting mer. Alltsammans slocknade, och hon kände sig falla, tills — tills hon ej häller kände någonting mer.