VII.
Nanna drömde, att hon i sällskap med Candide — som ej var någon annan än Vilhelm — red ut i världen på hästar, som förvandlade sig till kvastkäppar.
Ritten bar upp i luften. Snöiga marker flögo fram nerunder dem, spetsiga kyrkspiror stucko efter dem. På ett kyrktak satt en man och läste i Platon, och så var det också Vilhelm, medan gestalten vid hennes sida blev till Bolla, med vilken hon var sammanbunden medelst en guldkedja.
Bolla liknade en häxa, vilket hon också var — Nanna förvånade sig över, att hon inte vetat det hela tiden. Bolla grep Nanna i håret och frågade: Märket, har du märket? Håret förlängdes onaturligt, innan det bröts av, varvid Nanna såg marken djupt under sig, svindlade och föll. I detsamma vaknade hon.
Hon låg i sin säng, men kände sig mör och tung i kroppen, som om hon värkligen fallit. Lemmarna tycktes ha lossnat från varandra, och det stack och kliade i huden.
Det var mörkt ute på gården, tyst i huset, tyst så när som på ett otydligt tassande av mjuka skor. I dörrspringan till Minas rum lyste det. Hon förstod, att systern måste vara uppe.
Mina hade alltså inte lagt sig än — hon hörde inte till de morgontidiga. Hon gick uppe och hade tänt, utan att pappa visste av det eller låddes om det. Pappa, som annars var så ängslig och sparsam om lyset.
»Snopp, snopp», snörpte det, medan det halta trampet ideligen tassade. Mina gick och stökade med sina brev och levde i gamla minnen; lyfte och synade varenda papperslapp, hon ägde kvar från förlovningstiden med Eugène, kantorns son, som for till Amerika och blev borta. Nanna hade ofta hört Mina berätta om honom, men hade själv intet minne — hon var för liten på den tiden.
Men nu grep henne hennes egen smärta, hennes eget smärtsamma minne. Minnet av hans ansikte, Vilhelms ansikte. Tårarna droppade heta utför kinderna och vätte kudden, som redan förut kändes fuktig — kanske sedan i går kväll.
Det ena efter det andra mindes hon: inte ens mamma hade kommit in och sagt god natt. Ingen frågade efter henne. Pappa kallade henne med rätta för bortbytingen. Pappa — vad var det, som skulle ske efter hälgen?
Inte visste hon så säkert, att Bolla behållit kedjan. Det var bara en instinkt, kanske en orättvis beskyllning. Kanske Nanna tappat den, kanske någon därinne redan funnit den på golvet.
Hade Bolla skvallrat, eller hade faster själv tagit reda på hennes vindsläsning? Hur mycket visste faster? Alltsammans kanske — fasters ögon sågo ju rakt igenom en.
Vad visste de nu alla, vad trodde de? Vad trodde — trodde Vilhelm?
Hans öppna, vassa blick — hur skulle hon hädanefter kunna möta hans blick? Var skulle hon gömma sig?
Nanna borrade huvudet i kudden i en lång, kvävande snyftning, reste sig sedan plötsligt i bädden, vilket gick lättare, än hon föreställt sig.
Hon kom att titta ut. Gården låg i mörker, blått mörker eller blått ljus — blå av snö, som liksom speglade en osynlig himmelsljusning. Snart skulle det kanske dagas. Snart skulle det bli tid att fara till Toftarp i ottesången.
Tänkte man lämna Nanna hemma eller tvinga henne fara med? Men Vilhelm — se Vilhelm i ansiktet? Nej, nej — det kunde hon inte, kunde hon — aldrig mera!
Hällre — hällre stiga upp i förväg och gömma sig undan, tills de hade rest. Gömma sig till exämpel på vinden? Nej, hu då!
Men i bädden fanns ingen ro och ingen trevnad — örngått och lakan kändes fuktiga och klibbiga av tårar. Och det var kanske hög tid att komma upp, om man ville vara tidigare än de andra.
Rysande av köld och ångest gled hon ur den höga bädden. Det gick ovanligt fort att komma i kläderna. Annars brukade hon sitta en kvart på sängkanten med strumporna i handen. Och annars brukade hon först av allt tvätta sig.
I dag var det för kallt; hon huttrade mällan vart plagg. Och så sömnlös hon varit, så ovaken kände hon sig. Ögonen ville inte riktigt upp, snön på gården var det enda hon såg genom kammarens skumrask.
Nu gällde det bara bli varm, varm, varm. Åh, hon blev visst aldrig varm i dag!
Hon drog på sig dubbla ylleunderkjolar, men frös alltjämt. Ovanpå klänningen drog hon en tjock ylletröja. Och ändå hade rummet fått en brasa i går eftermiddag.
Till sist smög hon ut i förstun och hämtade in pälsen och skinnmössan och bottforerna. De kunde behövas rättnu, om hon tänkte gömma sig undan.
Det smällde i en dörr, någon tycktes röra sig uppe på gästrummen. Det var kanske bäst att ge sig av med detsamma. Hastigt trädde hon sig i pälsärmarna. Men hur skulle hon komma någon vart osedd?
Gick hon genom salen, kunde hon ettdera stöta på pappa eller pigorna — om de längre lågo i folkstugan? Men förstudörrens bommar, det visste hon, voro för tunga för hennes armar.
Gick hon genom bokkammaren, skulle pastorn höra henne: han hade sitt rum nästintill. Och hur kunde hon för rästen våga sig genom bokkammaren? Men det gällde slippa ut i blå rummet, där det fanns en mindre och lättöppnad dörr, som ledde till trädgården.
Till blå rummet kunde man komma även genom Minas kammare. Och Mina var så upptagen med sitt, att man kanske kunde smyga sig igenom och förbi, utan att hon märkte någonting.
Nanna öppnade försiktigt; låset hann inte ens gnissla. Hon gläntade på dörren och kikade in.
Mina syntes värkligen upptagen. Hon stod i sin peignoir framför sin gula, bukiga byrå. Håret låg i en fläta neråt ryggen, vilket tog sig underligt flickungt ut, tyckte Nanna, mot den vissna hyn.
En av lådorna var utdragen och byråskivan alldeles fullastad med brevbuntar, pappaskar, skrin och nipper. Och ägarinnan stod djupt lutad över lådan och letade efter mera.
Mina var blind och döv i sin iver. Det flimrande ljuset i kopparstaken tycktes inte förslå, så närsynt hade hon blivit. »Snopp, snopp», sade det, »snopp, snopp». Då och då, i ivern, ömsade hon fot, märkte ej, att hon haltade, — stod och haltade, hela tiden på samma fläck.
Nanna rörde sig inte ur dörrgläntan. Ett svagt drag kom den känsliga ljuslågan att vaja. Systern anade ingenting om hennes närvaro; hon fortsatte att leta och vända i pappershögarna.
I sin iver flyttade hon samma bunt väl tio gånger upp ur lådan och ner igen. Men fladdret i ljuslågan störde henne. Utan att se upp eller söka efter orsaken grep hon ut med handen, ämnade väl flytta ljuset närmare — just som Nanna råkade hosta till.
Mina, som trott sig allena, spratt till i förskräckelse. Den utsträckta handen gjorde en svepande rörelse och slog till staken, som föll omkull mot gardinen. I nästa nu slingrade en eldorm längs trådarna mot taket.
Nanna hade förfärad tagit ett steg baklänges, så att hon doldes av dörren. Själv såg hon ej längre Mina, men märkte, att rummet fylldes med rök, vars skyar belystes av eldskenet.
Då tappade Nanna sista rästen av besinning. Hon anade och överdrev sin egen andel i olyckan. Hon mindes pappas eldsvådeskräck och hans förfärliga hotelse i går. Hon kände det, som om tak och väggar störtat samman över henne, och som om pappa och Josef och faster och Vilhelm och alla de andra jagat henne husvill ut i världen.
Röken satt i näsborrarna, gnistor fladdrade framför ögonen, öronen susade — men i stället att falla omkull som i går kväll, slog hon med en skräll igen dörren, flög genom sitt rum mot förstugan, hörde Minas kantiga röst ropa på hjälp, kom ut på tegelgolvet, försökte sig fåfängt på de tunga låsarna, störtade ånyo in i rummet, ryckte upp fönsterhasparna, klättrade i skinnkappa och bottforer upp i karmen och hasade utför muren, medan rappningen drösslade ner på snön.
Av ordningsinstinkt sköt hon igen fönstret, utifrån tycktes det åter tillstängt.
Men nu gav Karo varningsskall, så det ekade i gårdens alla vrår. Nanna satte i språng, bottforerna plöjde genom snön … skaren krasade, och ett yr av fint, vitt dugg sprutade upp ur det blåa omkring henne.
Redan rusade hon utför backen, förbi längor och häckar, genom den gamla allén, så välkänd, men så ny i julnattens blåa mörker.
Hon sprang … Hon ökade farten, hon hade fullt med ekon i öronen, och i nästa minut kunde hon få se den syn, hon fruktade … Fladdret av lågorna på snön, rägnet av gnistorna, som speglades i snökornen, röken, som räckte sina långa armar från den brinnande prästgårdens halmtak.