VIII.
Pastor Olanders kammare låg mällan gula salen, bokkammaren och blå rummet. Från blå rummet till mamsell Minas rum ledde en dörr, som under hennes nattvandringar oftast stod på glänt.
Pastorn hade hittills varken lagt märke till vandringarna eller grannskapet. Han var nykommen och ung och hans sömn sund och djup. Ovanpå fisken, gröten och klenäten drömde han häller inga hjältedrömmar.
Då skar ett kantigt, liksom sprucket nödrop genom julnatten. Så tungsövd pastorn var, spratt han upp och stirrade omkring sig. Ett fränt os nådde näsborrarna. Han reste sig till hälvten. Så ropade det igen — som han tyckte, tätt intill, kanske i nästa rum.
Hade ej oset varit, skulle han gett sig till tåls. Det finns många olika sätt att sova och uttrycka sina känslor under sömnen. Någon i närheten plågades kanske av en blodig dröm.
Men brandoset väckte honom fullständigt — han mindes farbrors förskräckelse i går för all vårdslöshet med eld.
Pastorn var icke trögtänkt. I en blink stod han i tofflorna, flyttade kommoden åt sidan, ryckte upp tapetdörren, som ledde till blå rummet — lyckligtvis låg haken på inåt hans egen kammare — och tittade ut i det stora tomma rummet.
Men därborta, till vänster, stod en dörr på glänt — och det var därifrån röken kom. Pastorn kände ej längre någon tvekan. Han störtade snett genom blå rummet och burdus in till den halvgamla mamsellen.
Från hans sida var det ingen tid till pryderi, och Mamsell Mina hade för ögonblicket ej plats för flera tankar än elden och pappa kyrkoherden.
Nu begynte en vild krigsdans i bara skjortan; mamsellen hann ej ens täppa till ögonen för de stundom oundvikligt blottade manliga behagen. Pastorn flög, så den korta skjortan flaxade — flög, som om han haft vingar, över den gula byrån, från vars skiva brevbuntarna spriddes över golvet, — därifrån till fönsterborden och från borden till byrån. Han hade senor och vighet som en cirkusartist, höll sig upprätt och på fötter, när de rankiga småborden vacklade, och undvek att snava, när han tog språnget till den blanka, glatta skivan. Han slet och slog omkring sig, flåsade och hoppade, ryckte och rev — mamsell Mina stod, som om hon beskådat en signor Trampolini, med mun och ögon lika vidöppna.
Ett kras och en duns — där låg gardinstången i golvet. Ett behjärtat tramp, tramp med bara fötter — där gnistrade trasorna av trådgardinen. Medan en kolsvart brandkil, vilken ännu smått glödde i kanterna, prydde papperet längs takbjälken.
Faran var överstånden, och i det nu mörka rummet mer anades än varsnades tillbudets följder. Pastorn hade svett skjortärmarna och kände en smula sveda i fingrar och tår, det var allt. Och pappersbuntar och askflarn lågo strödda över tiljorna i behaglig blandning, medan luften var tjock av brandrök och singlande flagor.
Mamsell Minas första åtgärd blev dock varken att tända ljus eller att släppa ut röken. Hon försvann med ett, tyckte pastorn, i djupa mörkret. Någon hördes gå på loftet ovanför, men härinne hade allt blivit tyst.
Pastor Olander, som, ännu bländad, ej fullt litade på sina ögon, vågade, orörlig på sin plats, en lågmäld fråga, hur det stod till. Han började frukta, att mamsellen råkat ut för en svimning eller ett kvävningsanfall.
Då hörde han, ur någon vrå i mörkret, en viskning eller hällre väsning, full av ängslan och iver:
— Gå sin väg, pastorn, gå, gå, gå sin väg, snopp, snopp, — människa, hör han inte, gå sin väg!
Pastor Olander kom ej genast att tänka på sin lätta påklädnad. Han fylldes för tillfället av helt andra tankar. Hans ungdomliga självkänsla hade sannerligen väntat sig helt andra ord — till tack för hans bragd, och i häpnaden kom han sig ej för med att lyda.
Mina, som krupit samman bakom sin orörda bädd — hon visste själv knappt varför, fullt påklädd som hon ju för sin del var — höll på att förgås i sin otålighet. Hon hade hört steg i matsalen, och de par sekunderna pastorn stått obeslutsam, blevo för hennes fantasi till många minuter.
Nu vågade hon ej längre förnya maningen, knappt ens snörpa — var hon rädd för att se, så var hon ändå ängsligare för att höras, och när som hälst kunde —. Bevare mig, snopp, snopp, nu knackade någon hårt på dörren åt matsalen!
Pastorn spratt till. Hans närmaste instinkt var brådstörtad flykt. I sin tvekande ställning liknade han en överraskad inbrottstjuv.
Knackningen upprepades. Nu talade en ungdomligt manlig stämma — vilkens av studenterna, förmådde Olander ej uppfatta.
— Öppna! Här tränger ut rök i matsalen, och någon ropade på hjälp nyss. Var det hos dig, Mina? Öppna!
Olander höll andan och avvaktade, vad mamsellen skulle svara. Men hon förblev tyst.
Han ångrade, att han ej genast skyndat tillbaka till sitt rum. Dörren till blå rummet hade han för att undvika drag slagit igen före släckningen.
Nu vågade han ej öppna den: låset måste dock gnissla. Han tordes varken röra sig eller viska någonting till henne. Det gamla huset var oerhört lytt. Han inbillade sig stundom kunna höra den tredje personens andedräkt tvärs genom dörren.
Han förstod också, varför gamla mamsellen teg. Det var ej blott för hans skull och i hans närvaro. Hon var ängslig för upptäckten av olyckans hela vidd. Och när han mindes farbror i går aftse, fattade han hennes ängslan.
Det gjorde honom ont om henne. Det ohärdade studenthjärtat veknade bakom den unga prästvärdigheten. Något måste här göras — sägas!
Än en gång — tredje gången — knackade det, nu snarlikt en bultning, så dörren skakade.
— Snopp, snopp, kom det helt tyst från mamsellen, men det var hennes enda svarsyttring.
Härnäst kunde dörren braka in, och nu var det för sent att bege sig på återtåg.
Olander hostade till, dels av röken, dels som värkan av sin dumdristiga idé. Men han tvekade inte längre.
— Svara, Mina, svara, kom det utifrån: rösten hördes nästan som inne i rummet; i ivern slog den över i falsetten.
— Svara, eller spränger jag dörren!
Då svarade den unge pastorn, och i hans stämma skalv det av svårbehärskat pojkokynne.
— Ja, ursäkta mig, kandidaten, det var bara jag — jag, som råkade stjälpa ett ljus — så att några brev brändes upp. Det var ingenting farligt, men så här om natten — överdriver man lätt. Jag borde inte ropat.
Det blev en kort tystnad, varunder tre personer samtidigt drogo andan.
— Vem — vem är det, kom det sedan med djup förvåning utifrån.
— Det är jag — pastor Olander, svarade den unge prästen, skakande av munterhet.
— Pastor Olander, hm, svarade det, — jaså, är det pastorn? Är detta pastorns rum? Jag trodde det låg åt gårdssidan, Marie-Louise sa’ —.
— Jag skall genast öppna fönstren, avbröt Olander förbryllad över de osannolikheter, i vilka han invecklat sig. Studenterna tycktes gudilov ännu inte hunnit bli fullt hemvana.
Och ivrig att slippa vidare förhör, skyndade den unge prästmannen till ett fönster, med vars haspar han tillställde alldeles onödigt mycket väsen.
— God natt då, pastorn, dröjde inkvisitorn på det, — men det var då underligt — underligt, att —! Det är för rästen snart tid att stiga upp till ottan.
Olander drog en lättnadssuck vid att höra stegen avlägsna sig. I rummet vågade han ej stanna en sekund längre. Han iddes ej invänta ett ord eller en viskning från gömstället, även om mamsellen värkligen haft något att säga honom.
I en blink slank han ut i blå rummet. Tapetdörren knäppte, haspen lades på, kommoden sköts för. Han var åter i säkerhet — för tillfället. Den, som nu haft tid och ro att krypa till kojs, somna in från alltsammans!
Pastorn tände vaxstapeln och såg på sin rova. Nej, det var gott och väl väckdags. Rättnu kunde Malena komma och knacka på dörren — Malena gick nog rätt.
Det hade redan börjat bli liv ute på gården. Röster språkade, en häst leddes förbi fönstren. Brunnssvingeln gnydde, och kättingen rasslade, när spannen skvalpande lyftes över brunnskaret.
Samtidigt hördes tunga, hackiga steg i loftstiljorna. Pastorn trodde sig urskilja skratt och enstaka ord, blandade med gäspningar. Studenterna höllo på att morna sig. Kanske pratade de som bäst om honom och hans nödrop — skämtade med hans ovanligt ljusa röst. Den hade han fått höra av redan i skolan.
Medan pastor Olander tvättade och klädde sig, kom han att grubbla över, vilken väg han egentligen måste taga för att komma till förstugan och matsalen. Genom blå rummet slapp man förstås ner i trädgården, men det blev ju alltid en omväg, utom det att nöjet att kliva i obanad snö syntes ganska måttligt. Det fanns alltså ingen annan väg än genom bokkammaren och lilla Nannas rum.
Stackars liten hade haft en ledsam julafton, blivit sjuk, förd hungrig till sängs. Nu sov hon säkerligen gott efter allt utståndet — pastorn lovade sig att gå tyst genom hennes rum. Vart i alla fall den där guldkedjan kunde tagit vägen?
Barnasorger, tänkte pastor Olander och smålog vist emot handspegeln, medan han prövade hakstubben — såsom han benämnde ett par tre tätt avklippta fjun på det gosselena skinnet.
Leendet förändrades. Han till och med rodnade.
— Besynnerligt, tänkte han, — hur hastigt vi glömma, hur tätt intill barndomen vi dövna till för barnakänslorna!
Och den tysta julmorgonen gav honom en bild, som han beslöt att en gång använda i en predikan — såvida han kunde lämpa den samman med någon täxt.
— I ungdomen, filosoferade han, — äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra. I det ena höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet. — Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus. Vi växa samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets makter. — Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är!
Tillfreds även med bönesucken, överraskades pastorn angenämt av Malenas frukostbud. För att spara yngsta dottern från att bli störd ännu en gång och onödigt, beslöt han genast följa med stupigan.
— Lillmamsellen sover väl sött ännu, frågade han vänligt och lade huvudet prästerligt på sned.
— Nää då, svarade Malena sävligt, — Springfält är redan oppe och ställer till tosafora nåenstans. Men hon kommer väl fram till otteskjussen, var hon elles kan hållas.
I matsalen sutto kyrkoherden och de tre studenterna. Faster Jeanette och Marie-Louise sades ännu ha bestyr med sin klädsel. Att dessa två försenade sig, hände endast en gång om året och fick sålunda tålas, mente kyrkoherden.
Därmed slog han brännvin i de ynkligt små glasen. En del slog han utanför, ty pråsarna lyste illa, och söndagsbrillorna speglade.
Pastorn kände genast på smaken, att hälvten var vatten — punsjbålen på julaftonen var nog prästgårdens värsta utsvävning: starkvaror tycktes där inte mycket i bruk. Han förstod det av gubbens sätt att grina illa och tåras, sedan han halvtömt den stackars snapsen.
Gubben befann sig för rästen vid retligt lynne.
— Faster Jeanette, upplyste han förtroligt, medan han stack en bit spickesill på gaffeln, — ägnar sig egentligen åt mamma. Stackaren har sovit illa, tål ej vid nattvak och grubblade för rästen över sin kedja — inbillar sig, att vi varit för stränga mot Nanna —
— För stränga mot Nanna, återtog den gamle och slängde med gaffeln, — för stränga mot en slyna, som inte vet, vad hon håller i händerna! Nej, om jag haft en skötesynd, så är det för stor klemighet. Det har en viss person haft gott — eller ont — av. Nå, han ligger väl och drar sig vid det här laget?
— Josef följer inte med i ottan, bekräftade Daniel utan att tveka om antydningens adräss. Daniel var tystlåten och tankspridd och kastade förstulet späjande blickar på pastor Olander.
— Sakramenskade kedja, fortfor gubben, malande över sina tankar, — eländig flitterflärd och krimskrams och stadbostass — till frestelse för obefästade sinnen och — apropå, har någon av er andra fått en blund i ögonen i natt?
— Tackar, svarade pastorn skyndsamt, — jag har sovit gott hela —
Nu satte han en brödbit i vrångstrupen och måste bultas i ryggen av den föga vänskaplige Vilhelm. Även Vilhelm var denna morgon dyster och inbunden.
— Mamma och jag, muttrade kyrkoherden utan att ägna sin adjunkt någon uppmärksamhet, — ha inte fått ro för allt tisslet och tasslet i folkstun. Och stackars Karna och Malena, som fått sova i köket — ja, Ola lär ha fått flytta upp till dem från drängkammaren för deras spökrädslas skull —!
— Nu ha sigenarna i alla fall gett sig av, hörde jag, meddelade Gustav, som dittills halvsovit, och klippte alltjämt sömnigt med ögonen.
— Nå, Gud vare lov, suckade kyrkoherden, — då ha de väl tagit trätofröet med sig —
— Var inte för säker på det, pappa, inföll Daniel allvarligt. Han såg inte upp från duken, när han sade det.
— Prat, sakramenskat prat, tog prästfar till vägs, — jag vill inte veta av obevisade misstankar. Det är sjåpagåsen med sin evinnerliga aversion mot stackars Bolla! Vad rår människan för, att hon är fattig — och kan uträtta någonting, när andra bara löpa som femte hjul under vagnen? Och mannen är en riktigt skicklig skräddarmäster — sydde om min gamla kaftanett i fjor, väl så bra som sprätthökarna i Ystad. Vad angår Nanna, skall jag ta henne i sträng upptuktelse — så snart vi ha tredje dag jul! Se’n må kedjan för mig ryka åt häcklefjäll —
Den lille gubben reste sig som en fjäder och torkade sig om munnen med stor häftighet. Pastorn misstog sig kanske inte, när han tyckte sig höra ett »sjutton hakar», som torkades bort på halva vägen. Samtidigt syntes den gamle ångra sitt opassande julottelynne.
— Har inte mamsell Mina rört på sig än, Malena, frågade han, då pigan kom in med nytt kaffe. Han lät redan blidare; kaffe var hans favoritdryck.
— Mamsellen har låst in sig, svarade Malena, och pastorn sänkte blicken skyggt för Daniel.
— Låst in sig, brusade gubben åter upp, — vad menar sjåpagås med det?
— Hon — hon sa, att hon mådde illa, stammade Malena, förskräckt över husbondens bistra min, — och — och — och såsom att hon inte följde med till Toftarp.
— Inte följde med, inte gitte opp på kyrkoårets största högtidsdag, grälade kyrkoherden, — då har mamsellen varit uppe och stökat i natt igen. Bränner ljus, så att — och så tror hon, jag inte vet om det! Apropå, jag trodde då hedningarna tänt eld på prästgården i natt — känns det inte ännu som brandrök? Malena har förstås luftat härinne, men hur är det i folkstugan? Hm, jag måste ut och se?
— I folkstuan, började Malena och riste på huvudet.
— Luktar det någonting annat, ifyllde Gustav och skrattade själv ensam.
— Då var det hos sjåpagåsen, ropade kyrkoherden och vände sig hastigt mot den andra dörren.
— Var det inte pastorn, som —, undrade Daniel, i hopp att avvända vreden från sin syster.
Pastor Olander befann sig i den fälla, han grävt åt sig. Inte häller han hade hjärta att låta en annan byta plats med honom själv.
— Jooo, medgav han och rodnade som en gymnasist, — det vill säga, farbror får ha överseende för denna gången — det var några papper, som — som uppbrändes —
Pastorn sökte rädda sig ur nödlögnen genom att ge den en tvetydig form.
Hans äldre ämbetsbroder borrade blicken i honom och såg onådig ut.
— Såå, bror har inte trampat ut barnskorna så pass, att bror kan bränna sina kärleksbrev på ljusan dag —?
Olander rodnade djupare än någonsin åt denna oväntade beskyllning.
— Det var inte — hm — det var —
Olander förstummades. Kyrkoherden hade upphört att mönstra honom. Mittemot sig fann han i stället Vilhelms kallt prövande blick. Pastorn fann klokast att tiga och lida.
Kaffet dracks under betryckt tystnad, vari skallret av bjällrorna tydligt hördes in, när hästarna, väntande, riste på kransarna.
— I Guds namn, suckade kyrkoherden, varpå han med kommandoröst tillade:
— Säg ifrån till fruntimren, Malena, att täcksläden väntar. Vi andra få dela småkälkarna emällan oss.
Påpälsning och uppsittning togo sin rundliga tid. Pastor Olander uppfattade det som ett tydligt tecken till onåd, att han måste nöjas med en plats i släden nummer två, medan Vilhelm anmodades till släden nummer ett. Kyrkoherden själv satte sig vid Vilhelms sida, medan Daniel tronade bakpå som körsven.
Omsider döko prästfrun och faster Jeanette in i suffletten; Marie-Louise steg upp på frambocken, hos Mats kusk. Täcksläden skulle, för att ej jäktas, få köra sist.
Karo gnydde vänskapligt. Yrvakna sparvar flögo av och an kring hästhuvudena, och det blåa snöskimret speglades i alla de ringande bjällrorna. Mällan rasslet och frustandet och knaket i seltygen dallrade den fjärran klangen av en kyrkklocka.
Så bar det i väg, i mak utför allébacken, varsamt i svängen, där prästfar själv en gång kört omkull i forna dar, — och sedan i pinglande trav, släde efter släde. Först på allmänna vägen hade Ola kommit och räckt beckblossen.
Vägen slingrade mällan knottriga, kortstammiga pilträd, snöiga på vindsidan, men med skuggsvarta silhuetter i det ännu täta mörkret.
Kyrkoherden sträckte sin fackla försiktigt ett gott stycke utanför släden. Vilhelm kunde vid förströdda sidoblickar se glansen löpa i vägens medfåror och hoppande tända en rodnad i snöbarken på träd efter träd.
Men varken Vilhelm eller prästfar var i lynne för naturåskådning. Vilhelm satt i envist kretsande grubbel på gårkvällens upplevelser, och han trodde sig av sin värds blick förstå, att också denne hade något i faggorna. Den gamles misshumör var måhända ej tillfälligt, i alla händelser kunde det kanske kräva ännu en urladdning.
— Min unge vän, begynte kyrkoherden helt burdus — det tycktes, att han vaknat till beslut vid ett plötsligt knaster i blossveden —, jag hörde av mamma om en dispyt i religionen på själva julafton —?
Vilhelm stramade till, men hans ord läto djärvare, än hans sinnesstämning denna morgon i värkligheten var.
— Daniel intygar säkert, sade han, — att jag ej gav anledning, men att han och de andra funno dagen synnerligen lämplig just för religiösa meningsbyten —
— Intyga, upprepade Daniel, — vad vill bror jag skall —?
— Visserligen, visser-li-gen, avbröt kyrkoherden och flyttade sig otåligt i sätet, — men ens åsikter i religionen kunna vara sådana, att de bäst varit outsagda och minst av allt passade på Vår Frälsares födelsedag.
Vilhelms röst lät vemodig, nästan ångerfull.
— Jag vet ej, hur det kom sig, sade han, — jag är, som farbror möjligen lagt märke till, i allmänhet tystlåten och språkar så sällan godvilligt om mina samvetsangelägenheter, att jag knappast förstår det öde, som förföljer mig. Denna fatalitet har hänt mig ett par gånger förr.
— Vilken fatalitet, sporde kyrkoherden barskt.
— Att jag råkat såra med mina åsikter, svarade Vilhelm saktmodigt.
— Bror menar, att det hela skedde med oförakt, var ett studentikost raljeri? Tar käre bror alltså sina förhastade ord tillbaka?
— Farbror förstår mig orätt, föll den främmande studenten genast in, — jag uttrycker mig också helt tafatt. Jag är ej van talare — som prästman vore jag komplett odug—
— Tänker bror då inte studera till präst?
Den gamles ton var märkbart kyligare.
— Nej, svarade Vilhelm utan tvekan, — visserligen känner jag stundom en drift till förkunnelse, men bävar samtidigt tillbaka. Jag är ännu så oviss om mig själv, om alla, om allt. Bäste farbror, jag ger farbror min försäkran, att jag i går ej avsåg att störa julfriden eller röja något av det, som är min ensak —
— Vilket? I religionen är ingenting någons ensak!
Kyrkoherdens ord klingade med stor bestämdhet.
— Jag fattar det inte själv, fortsatte studenten sin tanketråd utan att låta sig uppägga eller skrämma, — förstår det inte. Jag har strävat att leva rättskaffens, att visa flit i mina studier, att låta andra behålla sin tro. Men runt omkring mig möter jag idel spörjande och undrande: vars andas barn är du? Månne du inte är en kättare? Månne du vågar visa oss dina tankar? Visa dem, eller dö! Det förefaller, att man kan se utanpå mig, vad jag i min privatess menar.
Nu föll Daniel in, där han satt på hundsfotten:
— Härnäst vill bror kanske ha sagt, att vi i prästgården spionera på bror?
— Jag talar ej om avsikter, svarade Vilhelm och vände sig om med en vänlig blick, — och vad jag sagt, gäller den värkan jag gör på alla och envar, samt och synnerligen. Inte sant, bror Daniel, ingen kan säga, att jag ouppfordrad opponerade?
— Ouppfordrad, invände Daniel och höll ögonen på hästarna, — nej, emedan ingen kunde ana, att ditt val skulle träffa en sådan personage —
— Man uppfordrade mig emällertid, vidhöll Vilhelm, — ja, om bror förlåter en så uppriktig definition, man nästan tvang mig att ge till pris min favoritauktor. Vad skulle jag göra: tiga eller ljuga eller, slutligen, såsom jag gjorde, bekänna sanningen?
— Tiga, svarade Daniel med mörk rättframhet.
— Man hade kallat mig ohövlig — och för rästen ingen ro lämnat mig för frågor. Ty det som är inom en, skall äntligen i dagen!
— Bror är en hemlighetsmakare, förkunnade Daniel utan att flytta blicken från hästarna, — det är det, som man ser utanpå bror.
— Jag vill ej råda någon att ljuga, minst i en hälg, medgav prästfar en smula blidare, — men man kan ock bli till en Don Quijote med sitt sannsvärmeri.
— Jag vill relatera episoden, om farbror tillåter. Julaftonsmorgonen kalfatrades vitterheten i gula salen. Många meningar uttalades. Nästan var och en nämnde sin särskilda favorit. Jag ensam teg. Men när man ihärdigt insisterade att få veta även min, måste jag nämna honom, — ja, just honom, som blivit mitt och mångens ljus bland den svenska ungdomen. Min auktor hette Jonas Almqvist.
Kyrkoherden gjorde med blosset en rörelse, som förskräckte honom själv, så oförsiktig var den.
— Olycklig bror och beklagansvärd, utbrast han allvarligt, — om han utvalt ett sådant irrsken åt sin ungdoms väg! Då har en lyktgubbe fått ersätta livsens eviga ljus. Nej, nej, käre bror, jag tänker bättre om bror än så. Jag fattar alltsammans som ett julnarri med oss lantbor. Bror är uppfödd i en sjö- och stapelstad och har kunnat erfara ett och annat, som stör de obefästades enfald. Men ingalunda — nej, ingalunda vill jag föreställa mig, att en ung man, ett lovande ungt snille, som varit så snällt i sina studier, och som mina söner så flitigt berömt, att bror skulle vara — att bror på fullt allvar — skulle vilja bekänna sig försvuren åt djävulen och hans väsende! Nej, nej, käre lille bror, låtom detta vara detta, raljeri raljeri, och parlons d’autre chose!
Vilhelm svarade ej, men lät undslippa sig en suck av lättnad.
— Varför också fördärva vår Frälsares ljuvliga morgon, fortfor kyrkoherden i plötsligt munter ton och höjde på bröstet, — himlavalvet klarnar! Molnens ulliga hjordar, som Homeros skulle säga, draga till sina fållor, och silverspikarna i himlataket gnistra. Man blir poet på gamla dar — än är det natt mera än morgon. Vid juletid dröjer det länge med dagningen — ack, ja!
Det sista tonfallet gick i moll.
— Ack ja, ja, återtog den gamle och lutade ytterligare på facklan, — ni unga, ni unga, som dragen in i en farlig värld, en farlig tid! Djävulen går omkring som ett ry—
— Se där, inföll Vilhelm med tvungen lättblodighet, — var det inte en hare — i kröken där borta?
Daniel skrattade torrt.
— En hare, hm, anmärkte gubben buttert, när jag talar om läjon —
— Jag tänkte, urskuldade sig Vilhelm trött, — att farbror ville vi skulle tala om annat?
— Ja ja — visst var det en hare. Så den krabaten skuttar! Syns nästan inte mot den gråa snön! Liknar en skuttande driva — inte sant? Haha! Ingen rädder här, sa’ länsman, när han sprang för haren! Vår kyrka har många sådana räddhågade länsmän.
— Är det en biväg därborta, sporde Vilhelm, — jag tycker mig höra bjällerklang?
— Käraste bror, log kyrkoherden med en underton av hån, — det tycker jag bror kunde hört hela tiden. Vi ha haft ett ideligt pingel både före och efter oss. Men bivägsbjällrorna klinga förstås inträssantast i brors nygiriga öron.
En ordtystnad inträdde, varunder hela natten tycktes upplöst i bjällerklang.
— För rästen, gentog gubben, — ringer det samman i Vallinge. Bror kan ha hört klangen därifrån. — Men apropå, vad kan bror egentligen ha funnit så — upplysande hos den där Almqvist?
— Farbror yrkade likväl, påminte Vilhelm lågmält, — att vi lämnade —!
Kyrkoherden vände sig med ungdomlig rapphet i sätet.
— Jag tror, bror sitter och gör mig reprocher, sade han. — Jag vill säga bror, att efter ämnet nu kommit på tal, är bäst tala ur skägget en gång för alla, så jag kommer fullt på det klara med brors åsikter.
— Välan, erkände Vilhelm i en ton, som om han, bildligt, tvådde sina händer, — för mig har Almqvist blivit en vägvisare till sanningen.
— Sanningen, hoppade gubben till, — hur kan bror mena eller ens säga —? Vad var det för sanning en efterlyst rymling kunnat visa vägen till?
— Den enda sanning, svarade Vilhelm enkelt, — som någon kan komma med: sin egen — sin egen sanningsenlighet, uppriktighet, barnslighet. Vi unga veta så litet om världen —
— Nå, äntligen, haha. Så bror erkänner det?
— Vi få höra det ofta nog, men vår vetgirighet är icke ringare för det.
— Vartill äga vi den Heliga Skrift, frågade den gamle med myndighet.
— Vi åstundade, fortsatte Vilhelm med ungdomens retsamma självupptagenhet, — att någon av de äldre uppläte sitt hjärta för oss, inte endast sin mun. Men det gör ingen av de äldre — därtill äro de för kloka!
— Ja, haha, instämde kyrkoherden sarkastiskt.
— Blott den, som förblivit ett barn, fortfor Vilhelm efter en tystnad, — ett barn, som ingen aga gjort durkdrivet eller försiktigt, blott en sådan förråder oss, vad vi vilja veta. En sådan man är för oss en bok, förmer än alla på biblioteket. Vi skåda rakt igenom honom med allt hans innehåll. Varje tanke ligger klar för oss. Varje god och dålig lust. I hans djup som i en andelig spegel lära vi känna vårt eget ansikte och världens och livets i och med vårt.
— Men, invände gubben, mot sin vilja slagen, — inte talar en vettig människa om allt det hon vet? Allt det onda hon vet till exämpel, om sig själv eller andra, inte sätter hon sådant i bok? Och allt fult och oanständigt, inte hör det hemma i poesien? Hm, i min ungdom hettes det, att det poetiska, det sköna, det snillrika, det dygdiga och ingenting annat — vore ämnen för skaldens sång. En man, som förplumpar sig med fula ord och anspelningar — ja, är han ett barn, som bror säger, så är han ett bra odygdigt, ouppfostrat barn. Han är ett enfant terrible!
— Ett enfant terrible, nåväl, upptog Vilhelm, — men voro icke alla profeter och apostlar enfants terribles? Sjöngo de ej ut just med det, som människorna förbjudit att ens viska om? Plumpade de inte ut med sanningen, där tidens alla sediga dygdemönster sutto och höllo god min med de ljugare och skrymtare?
— Skada, skada, suckade kyrkoherden vemodigt och mönstrade den främmande med en lång blick. Därefter snäste han i sin kommandoton:
— Vart vill bror så komma med sitt förrymda enfant terrible?
— Almqvist, förklarade Vilhelm med rörelse i stämman, — må ha varit en syndare, men han förteg ej eller förskönade synden. Han läste i den Guds bibel han bar i sin själ, och vad han förstått, förkunnade han. Med allt brusade han ut som tidens stora förskräckliga barn.
— En förkastad människa var han, replikerade den gamle häftigt, — en stackare, som förslösat sina pund! Han övergav Guds ledning för att i högfärd följa sina egna drifter och hugskott. Han var ett irrsken, och den förste det vilseledde, var han själv. Vad blev det av honom? Vart tog han vägen med sin sanning utan Gud? En spegel, säger bror — ja, sannerligen, han är en spegel för den naturliga människan — och hans slut visar, hur en människa slutar, som förlorat sin barnatro!
Vilhelm smålog, men med en bitterhet, som ej var utan sin fanatism.
— Olika meningar mötas stundom i samma ord, sade han. — På sitt slut övergav Almqvist barnatron, förförd av världens klokskap, och föll. Men andra förförde honom. Fattigdom och förföljelse förförde honom, och det är sagt: ve över dem, som förarga ett barn!
Åter blev ett uppehåll, varunder blott bjällklangen och hästarnas frustande hördes. Därefter talade kyrkoherden, nu med blidare stämma.
— Bror uttolkar Skriften nästan som en viss potentat. Fast bror annars lägger sina ord som en hel karl. Ack, vilket predikoämne går icke förlorat — jag vill icke säga förtappat, jag litar på Guds nåd — men förlorat i kära bror! Jag kunde förtälja bror om min egen stackars far, som förvillades av gudlösa skrifter, av Voltaire och Rousseau och deras gelikar, och till slut råkade i händerna på galningar, som predikade alla människors jämlikhet och —
Vilhelm hade ett vasst ord på tungan, men häjdade sig i tide — den gamle talade ju om sin far.
Kyrkoherdens salvelse vek vid detta minne för ett äktare tonfall.
— Kära bror har hört talas om bondeupproret i Skytts härad? När skörden slog fel och bönderna svälte, gjorde de förtvivlade och gudlösa människorna uppror — uppror mot överheten, som ville panta för skatten — och min egen far — tog de brottsligas parti — ställde sig i spetsen och — och dog i fängelse som statsförbrytare — allt för några fattiga och okunniga tokars skull —
Vilhelm vågade ej störa den gamles stämning genom ett inkast. Han anade, vad sonen till en upprorsmakare måst lida i sin ungdom, och förstod, att sonen blivit idyllens och icke stormens man. Studenten satt och tänkte på sin egen pappa, fredlig, tillbakadragen och liknöjd för allt utom yrket, och undrade över tillvarons ständiga kretslopp. Var här ingenting att säga, så var det så mycket mera att grubbla över.
Under pausen hade slädarna hunnit ut på öppen väg; pilarna skymde ej längre, och natten tycktes en ton ljusare. Stjärnorna blixtrade stora och så nära, att man kunde ta dem för gnistor från facklorna.
Här skulle utsikten varit fri över slätten, men mörkret hängde ännu likt ogenomtränglig dimma omkring avstånden. Endast de närmare grannskapen avslöjade sig. Mörka föremål stucko av mot den gråvita snömattan. Och — liksom hade stjärnorna sänkt sig till jordiska banor eller speglats av i snön — från bivägarna glimtade likt rader av glidande stjärnor blossen kring julslädarna.
I bakgrunden växte en skog upp ur synfältet.
Vilhelm hade suttit och malt över en ofrånkomlig tanke — den gamle hade till sist fått honom i stridslynne. Studentens röst liknade ett leende, när han undrade:
— Tror inte farbror, att själva bibeln kan bli farlig för de obefästade? »Bättre, att Paulus varit bränder,» sade biskop Brask, »än av var man känder!» Också i bibeln kan man läsa om en statsförbrytare, som dog för några fattiga och okunniga to—
— Lille bror, avbröt kyrkoherden med oväntad blidhet, — låt det nu vara bra! Chacun a son goût, men en sådan liknelse är en hädelse.
Det hördes en hostning från hundsfotten.
— Låt oss fortsätta att tala om morgonen, rådde Daniel med sin trygga, allvarliga stämma.
— Ja, låt oss det! Där kommer också en julkälke — pass på: den frestar att hinna skälet före oss. Daniel, ge brunten ett rapp!
Det var åter tyst; kapplöpningens spänning hade gripit de tre trätobröderna. Tävlingslusten är en lidelse, gemensam för alla slags människor, denna gången var också enigheten självfallen. Blosset fräste i vinden, snön yrde och frös fast på fotsacken. Skogens svarta skugga närmade sig.
— Bror talte så vackert om barn, sade kyrkoherden rörd, han var ännu gripen av minnet av sin far, — kan bror säga mig, mina ögon bländas nämligen av elden: är det ett barn eller en vuxen kvinna, som stövlar i väg där framför oss, tätt under skogen?
— En halvvuxen, avgjorde Vilhelm efter en kort tvekan, — en halvvuxen flicka, tycker jag.
— Såå? Tidigt ute, stackars liten! Kunde lätt råka ut för stråtrövare så här dags! I förra månaden blev en sjuttonåring malträterad och strypt just i brynet där borta. Här stryker utländskt, avdankat krigsfolk omkring och tigger i trakterna.
— Apropå halvvuxna, fortfor kyrkoherden, — ingen kom ihåg Nanna i morse. Jag förmodar hon sov, när vi for åstad. Det hade vi kunnat få reda på hos pastorn, som passerade hennes rum. Vore inte den sakramenskade bondsläden, skulle jag stanna och fråga honom.
— Jag tänker vi hinna först, tröstade Daniel och smällde hästarna på länden med tömmarna. Han var helt gripen av tävlingsfebern och förstod ej oron under faderns nyfikenhet.
— Det var mig en ihärdig liten fänta, sade kyrkoherden och höll facklan ett stycke bakom sig för att bättre kunna se framåt.
— Bråttom har hon, instämde Vilhelm och stirrade i kapp med den gamle. — Det tycks vara hennes mening att hinna före oss allesamman.
— Hon har inte långt till brynet, bekräftade Daniel, — hon är för rästen inte så liten. Är det inte en yngling? En pojke i stövlar — att skumrasket skall vara så segt!
— Det klarnar sent vid juletid, anmärkte gubben och tillade högstämt och med en blick mot stjärnorna: Ljuset föddes i det tätaste mörkret! Det enda ljuset, världens ljus, käre lille bror!
— Kan också vara bottforer, inföll Vilhelm utan blasfemisk avsikt. Hans uppmärksamhet var helt samlad kring det rörliga föremålet på snövägen. — Hon pulsar tungt i drivorna.
— Vad år det ni se på, avbröt den gamle kort; hans ögon hade tröttnat och även inträsset. — Jag urskiljer ingenting. Se opp, Daniel, så vi inte stöta samman med bondekipaget! Se opp där, gott folk!
Körsvännen i den korsande släden, en mager småbonde i kraghätta, bälterock och bälgvantar, hälsade sin präst med en nick och en rörelse med snärten, medan han betänksamt drog in tömmarna.
Prästgårdssläden hann som den hänsynslösaste främst, men det främmande fordonet gled omedelbart in i luckan, som bildat sig framför de båda övriga slädarna.
Kyrkoherden svor en prästed mällan tänderna, men vågade ej visa sin misslynthet alltför öppet. Sådant kunde invärka både på stämningen i julottan och, ho vet, kanske också på tiondet.
Daniel uttalade mera oförbehållsamt sin åsikt om allmogens takt.
— Om det inte vore så skumt, utbrast Vilhelm plötsligt, — skulle jag nästan varit säker om, att flickan där borta vore mamsell Nanna.
— Nanna, var, vem, frågade prästfar med ny iver.
— Prat, Nanna, invände Daniel, men tonen sjönk på sista stavelsen.
— Nu försvann hon på skogsvägen, iakttog Vilhelm, — men rättnu lära vi köra upp henne.
— Nanna, gentog den gamle, — sjutton hakar, vad skulle Springfält här ute och göra —? Då min sann, skall hon få höra av —
— Såvida hon inte dök raka vägen in i skogen, fortfor Vilhelm.
— Så, muttrade den gamle, — har hon blivit folkskygg?
— Tänk, om det värkligen var Nanna, gick Daniel in på antagandet, — om hon kilat i förväg för att överraska oss vid kyrkan?
Denna förklaring föreföll den gamle långt ifrån otrolig. Själv älskade han överraskningar, och barnen bråddes på honom. Emällertid måste det ju göras någon invändning.
— Omöjligt, försäkrade han med satiriskt allvar, — visst kallas mamsellen för Springfält, men gör också skäl för namnet sjusoverska! Och för att hinna så långt före oss, måste hon haft ett par timmars försprång. Till Toftarp är det en god mil.[7]
Prästfar tittade tillbaka över axeln. Förbittringen glimtade i ögonen. Den främmande släden, i vilken sågos fyra trygga och ombonade slättboansikten, skymde för de efterföljande. Av många skäl ångrade han nu, att han ej tagit pastorn med i sätet i stället för rabulisten.
— Olander hade kunnat upplysa oss, upprepade han undergivet. — Olanders kammare ligger så, att Nannas rum är hans genomgångsrum.
— Så menade också jag, inföll Daniel, — ända tills i morse, då pastorn råkat få eld i sina papper. När jag vid nödropen kom ner från loftet och lyddes efter vid Minas rum, hörde jag, att pastorn flyttat dit i stället för Mina —
— Vad för slag, frågade pappa strängt, — har pastorn bytt rum med Mina? Vem har stiftat en så bakvänd ordning? Pastorsrummet stod ju och väntade, och jag gav ju själv Marie-Louise tillsägelse —
Kyrkoherden svängde i förtreten facklan på det hotfullaste.
— Akta min syn, pappa, bad Daniel med sin allvarliga bas, av vilken ingen anade hans smålöje, — emällertid var dörren riglad med slå, och det var pastor Olander, som svarade.
— Prat, dig har ett spöke svarat, log kyrkoherden, — du var lika sömnig som Gustav, den sovtuten, — inte vill du inbilla mig, att Olander hälsat på din äldsta syster i julnatten? — Nå, här hinna vi ju skogen, men var ha ni gömt Nanna?
Kyrkoherden skämtade nu »på fullt allvar». Daniels och Vilhelms påståenden förbryllade honom i lika mån, och han började tro, att han hela morgonen genomgående varit utsatt för drift. Men vänta, han skulle veta hämna sig!
Skogsvägen var åter skummare än fria landsvägen, även om morgonen börjat ljusna, och även om facklorna lyste till de åkandes nödtorft. Det var omöjligt att få någon inblick i skogen på sidorna. Snön, som snabbt gulnade eller rodnade under eldskenet, låg så tjock på ruskorna och mällan stammarna, att allt där bakom gömdes som bakom murar. Fönstren och gapen i murarna liknade svarta, tomma ögonhålor. Och i glindret av snökristallerna där runt omkring var det ej lätt att uppfånga glittret i blicken på en blyg liten bondflicka, som kanske krupit samman bakom någon ek eller gran i utkanten av blyghet inför de passerande herrskapsslädarna.
— De ha en liten tös i Rönnåsen, vill jag minnas, upplyste kyrkoherden småleende, — och det går stig till torpet från vägen här strax intill.
— Jag vill inte insistera, att det var Nanna, medgav Vilhelm dröjande, — det är ju ännu bra skumt; men så liten var flickan nu inte.
— Tosaforer, avgjorde kyrkoherden överlägset, — vad skulle ungen mol allena härute på juldagsmorgonen? För det där uppträdet, kantänka, i går aftse?
— Ett barn i övergångsåldern, menade Vilhelm, — är ofta en gåta både för andra och för sig självt.
— Nå, det bör ju bror veta, som är en sådan barnavän, pikade fackelbäraren.
Vilhelm svarade ej. Han satt till det yttre oberörd, men följde liksom på lek glimtarna på varje gren och tuva och lutade sig stundom tillbaka och granskade spåren på dikesrenen.
— Nanna går alldeles för ensam därhemma, det är min tro, ansåg Daniel.
— Hon är förklemad av kvinnfolken. Pass upp där, jag hör bjällror till vänster, men vi köra väl på? Kör för säkerhets skull till höger. Bönderna handskas så vårdslöst med elden. Vad var det för någonting?
— En ekorre, tror jag, svarade Daniel likgiltigt, medan Vilhelm spratt till och liksom hävde sig åt sidan.
— Seså, nu ha vi bara kvarten igen, gäspade kyrkoherden. — Men têten fick vi behålla!
Nedanför, i den sluttande korsvägen, glindrade en dubbel rad av facklor, som vackert belyste skogssidorna och hela raden låga kälkslädar. Några av bönderna, som hade goda ögon, nickade på långt håll åt prästfar eller ströko till och med av sig mössan eller kyrkhatten. De flästa nöjdes att nicka, och snärten och tömmarna voro ursäkt nog. Slättbon slösade aldrig med vördnadsbetygelser.
Ännu några minuter, så pinglade slädkaravanen ut ur skogen och fram till den lilla kyrkan, vit med sitt svarta skiffertak och sin tornhatt i barock under det snöiga korset. Strax utanför grindarna låg ett översnöat stenröse kring en förfallen vägvisare. Dit slungade prästfar rästen av sin fackla. Omisskännlig var hans lättnad att ha blivit av med den.
Föredömet följdes av släde efter släde. I en lång, glindrande ringelrad körde de fram, fällde sina bloss och fortsatte runt stenhögen. Det blev ett ganska vackert bål, som med ens skaffade dager i julnatten. Dess mörker hade för rästen redan grånat till halvljus, och vintertiden blir det ju stundom ej ljusare ens mot middag.
Ett efter ett körde fordonen bort till gårdar och hus i grannskapet. Kyrkbyn var inte stor, men med god sämja rymde uthusen samtliga de främmande åkdonen och dragarna. Överallt var man uppe och i rörelse. Bandhundar hälsade. Tuppar golo. På mer än ett ställe bjöds på en sup eller två, innan främmandefolket slapp i väg till ottan.
Den lilla kyrkan fylldes med svartklätt folk. En del fick nöja sig med vapenhuset. Men för varje nytt lag, som kom in, blev det ljusare och ljusare under valven. I de långa, bruna pulpeterna voro hål grävda med jämna mällanrum. Där nerstuckos de medhavda vaxljusen eller talgpråsarna, vilka man stillatigande tände vid grannens. På altaret och predikstolen brunno hela rader med klara lågor, vilkas dofter milt blandades med vällukten från det granrisade tegelgolvet.
Prästfrun satt i sin stol med faster och Marie-Louise. På karlsidan mitt emot sågos Daniel, Gustav och Vilhelm. Hela kyrkan var fylld med andäktigt folk, svartklätt, svartklutat, icke alla läskunniga, men alla med salmböcker bredvid ljusen. Endast en bänk stod tom, igenlåst, trots det även gångarna började packas till trängsel. Det var främsta bänken å ömse sidor, med förgyllning på dörrarna och förgyllning på de glorrika vapensköldarna därovan. Det var patronessans, katolska änkegrevinnans bänk.
På nummertavlan blänkte salmtalen, och den gamle klockaren, vithårig och högröd i sitt runda, stränga, kraftiga ansikte, syntes redo vid den lilla pulten i koret mittemot predikstolen. Han hade en jättelik salmbok framför sig, och orgeln satt i hans strupe.
Kyrkoherdens hand gläntade i sakristidörren. Den hade gläntat där en god stund redan. Man anade hans huvud i samspråk med pastor Olander i sakristian. Och så länge varade det samtalet, att bönderna började sticka huvudena samman och viska.
Nu uppstämde klockaren, snart, men ojämt följd av församlingen, den vackra julhymnen Var hälsad, sköna morgonstund.