XII.
Bröderna — Gustav och Daniel — kommo hem på tredjedagen, lagom till middag och duktigt hungriga, men utan vare sig Nanna eller Vilhelm. De hade lånt hästar och släde av Anders Svens — ty på natten hade det både frusit och fallit tjockt med snö — och fingo skrubbor av pappa, för det de lämnat flickan och Vilhelm i sticket.
De blevo först överraskade och nedslagna, ty de hade väntat, att Nanna självmant kommit tillbaka. Denna förmodan hade de från den förståndige gästgivaren i Toftarp.
Pappa fnös av otålighet och förargelse, han kunde tydligt se på dem, hur de tillbragt gårkvällen.
Sedan tog Gustav humör och förklarade, att vem som hälst utom han — ja, bror Josef till exämpel — kunde få skvalpa i snöslask på jakt efter flickslynor: han, Gustav, hade skaffat sig en hosta på halsen.
Varpå han, mycket riktigt, började hosta — ganska naturtroget, ansåg Josef — och vart inskickad att få sig en äggtoddy, efter middagen, nota bene.
Daniel syntes förlägen. Hans mångåriga rykte som karaktären i familjen hade fått en knäck, även i hans eget medvetande.
Men då också han bekräftade, att Vilhelm varit stursk och envis och velat veta allting bättre än sina kamrater, fann pappa det förklarligt, att sönerna lämnat åt sitt eget värde och sin egen vård och värdering detta i grunden kanske fördärvliga umgänge.
— Det inträffade blir er emällertid en varning för framtiden, sade kyrkoherden, — att med större jugement välja era sällskaper.
Gustav blev trotsig och upprorisk, bara den egenkäre Vilhelm nämndes.
— Vem hade också kunnat ana gynnarens kaliber, halvgrälade han, — lömsk och inbunden som krämarprinsen var? Jag höll honom för en beskedlig och obetydlig liten puttefnasker, som det kunde vara nöjsamt få visa omkring i prästgården. I stället avslöjar han sig som en rabulist av värsta sort och en tyrann och toppridare, som varken skonade ung eller gammal. Daniel berättade mig om hans dispyt med pappa juldagsmorgonen —
— Synd om ynglingen, är annars ej utan gry, klagade gubben och strök sig över nacken. — Apropå, var lämnade ni honom? Tog han skjuts till sitt hem direkt från Toftarp?
— Bevare mig, utropade Gustav försmädligt, — han ville, han ämnade —
Hur det var, stockade sig den tillämnade meningen, och Daniel måste fylla i.
— Han ämnade fortsätta att leta på egen hand.
Prästfar gav fritt lopp åt sin ogillande munterhet. Daniels tysta smil var minst så smittande som Gustavs ljusa skratt.
Men så avbröt sig gubben, löjet gled över till sin motpol. Bekymret på pannan kom tillbaka, i blicken fick det en tillsats av något annat.
— Men då gör han sig ju större omak för er syster än ni själva, anmärkte han, — ja, än någon av oss, som sitta här i godan ro omkring fyllda fat, medan Nanna — kanske fryser och svälter!
— Henne går det nog ingen nöd på, menade Gustav sorglöst. Hans organ lät i dag ibland ovant skrovlig.
— Vet du alltså någonting mera om henne då, sporde den gamle med ett häftigt kast på huvudet. Det syntes, hur spänningen pinade bakom det morska ansiktets muskler.
— Vet —, drog Gustav på det.
— Ut med språket, för sjutton hakar!
Kyrkoherden sprang upp, så att pinnstolen for baklänges och omkull på golvet.
Den frimodige Gustav kröp samman; han fann, att han började göra en löjlig figur.
— Inte annat, än vad vi nyss berättat, sade han.
Han förteg visligen det spår, Vilhelm ensam påstått sig ha funnit på kvällen, men som ingen av bröderna tillmätt någon betydelse. Till den grad hade både späjandet och sällskapet tråkat ut dem.
— Då må jag säga, mullrade prästfar, harmsen och besviken, där han, sedan han fått stolen på fötter, hetsad och tankspridd satt och rullade brödkulor, — att efter detta synes mig Vilhelm långt mindre blamabel än mina klemiga och kallsinniga söner.
Det blev så stilla omkring bordet, att ej ens knivarna rörde sig på tallrikarna. Tystnaden värkade som ett varsel, ty i nästa minut gick en ängel, livslevande, genom rummet. Mamma, som tagit sig en förmiddagslur, kom först nu ut till middagen.
Hennes blick gled runt bordet och vidgade sig, när hon räknade de många tomma stolarna.
— Var är Nanna, frågade hon och såg storögd på Gustav.
Denne liksom letade i luften efter svaret, pupillerna irrade runt och undveko modern. Det var inte så lätt att narras mitt upp i ansiktet på lilla mamma.
Pappa kom honom till hjälp.
— Nanna, svarade prästfar, så lugnt han förmådde, — Nanna stannade, som jag tillsagt, uppe hos Anders Svens.
— Du är väl ändå för sträng, förebrådde mamma, — vi ha varit för stränga mot vår flicka. Vad i all världen skall hon göra hos Anders Svens?
— Lära sig göra nytta, fabulerade pappa, — här i huset springer hon vind för våg och bara hittar på hyss. Nå, lilla mamma, skall du inte välkomna dina söner? De vilja inte förskjutas för en galen flickunges skull.
Prästfrun hade tankfull betraktat sin make. Hon förvånades över, hur gammal han i dag såg ut. Det hade kommit någonting grått i det blonda håret, munnen läspade för tandluckornas skull, och själv hade han sjunkit ihop och blivit mindre. Först i dag lade hon märke till, att han börjat åldras på allvar.
För att inte bedröva honom sade hon ingenting, men flyttade blicken över på sönerna. Hon kysste dem lätt på pannan, i det hon gick förbi till sin plats.
— Förlåt oss, mamma, att vi börjat, urskuldade den gamle, som knappast rört en bit, — vi hungrade som vargar.
Faster, som suttit tyst hela tiden, gav husfadern en manande knuff, och det var rörande att se, hur ivrig han blev att göra skäl för sig.
— Var är er kontubernal, undrade prästfrun med en ny forskande blick på Gustav, som satt stum och bara åt och svettades.
— Han har rest sin kos, svarade sonen mödosamt och petade ivrigt omkring i sin tallrik.
— Ha ni blivit osams, fortsatte modern sitt förhör utan att släppa Gustav ur sikte. Han var hennes andra ögonsten, om Josef var den första. — Var det för den där olycksaliga rymlingen Almqvist?
— Ja, svarade sonen, olyckligare än i någon examen.
— Sådana äro nu en gång människorna, tröstade pappa i predikoton, — som unga äro de dårar, och som gamla bli de —
— Narrar, ifyllde faster Jeanette och skänkte i av julölet.
— Till narri, rättade gubben snäsigt och fortfor utan att låtsa om Gustavs fnitter, — apropå, var är Ekdahl?
— Jag skickade honom bort i ett ärende, brummade Josef, som alldeles tappat lusten att skämta. Volontären satt nästan ännu mera böjd och fåmält än de andra.
— Till fårhuset, fiskade gubben alldeles förgäves. Han tillade genast, liksom om han fruktade tystnaden: — Mormor sover förstås, som vanligt! Gumman sover allt oftare och oftare, allt längre och längre. Till sist somnar hon bort en vacker dag. Ja, ja, hon dör inte, hon försvinner — som en pust, en rök. Vad äro vi alla annat? Och pastor Olander är på begravning, och Mina ruvar på sin kammare! Skål, Marie-Louise, du är snart — vår sista!
Tårarna trängde kyrkoherden, trots all behärskning, ut i ögonen. Lyckligtvis tycktes mamma just då ouppmärksam och försjunken i sitt eget bordsgöra.
Middagen tog äntligen slut. Det var den längsta måltid någon av deltagarna kunde minnas ha varit med om, och den hade räckt en knapp halvtimma. Uppbrottet skedde nästan i oordning. Var och en syntes angelägen att komma för sig och till sitt.
Mamma gick in för att språka med Mina. Hon förstod, att hennes äldsta bar på något, som tyngde. Allt sedan Nannas oförklarliga bortresa kände husets moder stundom någonting, som liknade självförebråelser. Pianot hade kanske, när ett kom till allt, berövat hennes barn en del av vad dem tillkom.
Gustav och Daniel flögo upp på sin kammare med samma odygdiga hast som i pojkåren. För övrigt voro de väl den dag i dag knappt annat än pojkar. Marie-Louise försvann till sina sysslor. Josef sneglade tveksamt åt pappa, men vankade, när han såg faster närma sig gubben, långsamt ut till förstutrappan.
Kyrkoherden kände plötsligt fasters klapp på sin skuldra.
— Lille präst, inledde hon.
— Ja, vad är det om, snäste den gamle, som fruktade någon ny giftighet till alla de andra, majoren låtit honom smälta i sin dag.
— Seså, bits inte, gamle nummerhäst, förmanade hon, sköt fram ögonkloten och höjde överlägset på mustasjläppen. — Stå stilla en sekund, om annars görligt, och lägg märke till ett förnuftigt ord!
Prästfar gjorde en av sina gamla soldatvändningar.
— Nåväl, major, sporde han med ett försök att låta godmodig. Han anade just nu allra tydligast värdet av fasters kloka, kalla förstånd.
— Lille präst, sade hon, — jag djärvs inte persvadera dig att sitta ner, medan vi språkas vid. Skall förstås kurbettera under mina gamla änkeögon. Men min kroppshydda trivs inte med att sväva i luften som en ballong. Jag sätter mig.
— Jag är idel öra, försäkrade kyrkoherden, satte tummarna i rockslagen och såg på förhand bister ut.
— Det är om Nanna, sade hon, och gubben gjorde värkligen genast en halv volt med överkroppen.
— Nå, påminte han i nästa sekund, stirrade otåligt i taket och trummade i golvet med fotbladen.
Men faster Jeanette tog saken med ro. Hon mönstrade husets herre från topp till tå, skakade på sitt mössprydda huvud och anmärkte slutligen:
— Jag beklagar stackars Mina!
— Syndakorset, stönade gubben, som om han just nu varit under den åsyftades behandling.
— Nej, det är hon, som har sitt kors, rättade faster lugnt och sökte genom hypnotisk fixering binda hans blick vid sin person. Naturligtvis förgäves. — Lille prästen inbillar sig, att ingen har närver mer än han själv. Men om han inte håller hovarna i styr, så —!
Majoren dängde sin bastanta hushållerskehand hotande mot sitt knä.
— Så, morskade sig kyrkoherden, medan ådrorna svällde under Walter-Scott-luggen.
— Så får han inte veta någonting.
Prästfar svarade ej, men höll sig orörlig under en hel minut.
— Bolla berättar mig, meddelade faster sävligt, liksom om hon njutit av den lille prästens ostyriga ansiktsspel, — att Nanna brukade ligga och läsa uppe på vinden och ha ljus tänt mitt på dagen.
— Sjutton hakar, spratt kyrkoherden upp, — kanske hon ligger där ännu?
— Bevare mig, korsade sig faster, — Ola har forskat så väl, att han fått annat med i dagen —. Men det är min hemlighet.
— Sakramenskade flickunge, fräste prästen, som fortfarande hade tankarna på ljusläsningen.
— Nå, hon gör ju inte om det, tröstade faster.
— Nej, det vill jag hoppas, hotade prästfar, glömsk av allt utom den eldfara han lupit. — Så Bolla har äntligen hunnit kläcka det ur sig? Men vad har här varit för tillsyn med ungen?
— Det var just dithän jag ville komma, sade faster.
— Vems är felet, snäste den gamle.
— Vårt förstås, erkände hon lugnt, — vi alla ha vår part i ansvaret. Vi ha inte haft ögon med Nanna tillräckligt. Bolla berättade mig det där alldeles nyss. Men för att säga som sant är, så har jag länge haft mina misstankar. Nanna har gått smygvägar.
— Har Springfält, brusade prästen ånyo upp. För varje gång tycktes detta meddelande vara honom lika nytt.
— Åh, det ha vi gjort allesamman, sade majoren kallt. — Här i huset som i alla andra hus ljuges och gömmes det både i parti och minut. Nå, de stora få svara för sig själva. Jag lägger mig inte i ert smussel. Själv har jag nog av mitt.
— Vad smusslar majoren med, om jag törs fråga, undrade han halvt otålig, halvt road.
— Det angår dig inte, lille präst — men nu var det om Nanna vi skulle tala. Jag kom att tänka på det här, innan jag talt med Bolla. Jag bytte om lakan i hennes säng i dag —
— Bytte hon inte till jul, vet jag, muttrade gubben, — sakramenskat slöseri!
— Var resonlig, vi slippa kanske byta oftare!
Fasters grymhet tycktes henne enkel rättvisa gentemot den gamles småsinne.
— Varför skall du plåga mig, brast det med ens ur honom. Det övergivna, uttröttade i hans ton fick själva majoren att vekna. — Skaffa henne tillbaka, vet jag, jag begär ju ingenting annat! Varför skulle hon sky sina egna köttsliga föräldrar?
— Hennes köttsliga föräldrar brydde sig helt enkelt inte om henne då. Eller, tillade hon med ett stänk av medlidande, — hennes förstånd räckte inte till att förstå, hur mycket de, trots alls, brydde sig om henne. Just nu är hon dessutom som mäst sensibel. Just nu behövde hon ett helt hav av ömhet. Lilla mamma, bevars, skall ju och måste ju skonas. Men månne hon farit illa av att se om sin flickas lilla lekamen? Och ni andra med era nödlögner och överraskningar hade väl inte mod att tala om för flickungen, att hon håller på att bli kvinna!
— Vad för slag?
— Kvinna, upprepade faster försmädligt, — har lille prästen aldrig hört det ordet förr? En flicka blir, om hon får leva, förr eller senare kvinna! För rästen skall jag inte bravera. Modet svek mig själv flera gånger, då jag föresatt mig att tala ut. Man måste visst ha övning för att duga i krig, inte sant — och jag har ju aldrig haft eget barn.
Faster Jeanette blev ett ögonblick elegisk, vilket borde tett sig skrattretande för en opartisk åskådare. Hon saknade lilla Nanna på sitt eget sätt.
— Menar du, att —, sporde kyrkoherden med en fulländande blick, i släkt med den, som de flästa män bestå så ömtåliga ämnen.
— Just det menar jag, genmälte faster ungefär lika tydligt, men utan någon skämtsam glimt.
Den gamle prästen stod en stund förlorad i tankar. Så ryckte han sig förtretad lös.
— Nonsens, bröt han ut och svängde runt på klacken, — komma med sådant pladder till en man! Varför göra ni kvinnor inte er plikt? I stället för att — driva mitt barn — ifrån mig —?
Och han vandrade, en smula framlutad, mot sin kammardörr.
Faster, som kände hans förebråelse djupare, än hon låddes om, försvann med högburet huvud i folkstudörren, samtidigt som Josef sakta trädde in ifrån förstun.
— Pappa!
— Vafalls, ryckte fadern till och strök sig hastigt över ögonen. Han vände sig halvt om och mönstrade med morsk uppsyn sin äldste son.
— Det var något viktigt jag hade att tala med pappa om —!
— Pängar, fnös pappa med förbittrad enärgi.
Något i tonen retade Josef. Han stramade upp sig och såg sin far i ögonen.
— Pappa skall inte tro, att jag är alldeles hjälplös, för det — min egen far kanske saknar hjärta.
— Såå, muttrade gubben inträsserad, — vad har munsjör då för okända gullgruvor?
Vackre Josef kastade stolt med huvudet. Blekheten i hans ansikte hade försvunnit, de högblå ögonen blänkte stål. Han stack teatraliskt handen i barmen och antog en bredbent aktörsställning.
— Närhälst det konvenerar mig, sade han vårdslöst, — har jag hela Kristianstad till mitt förfogande.
Kyrkoherden gjorde en ny halvvändning, så att han kom att stå mitt emot sonen. Han behöll händerna på ryggen och frynte gäckande, men kunde ej hindra blicken att uttrycka hans faderliga beundran.
Josef var värkligen en vacker karl. Just nu liknade han mer än någonsin Cavaignac eller rättare hans porträtt. Och själva övermodet tillhörde, som andra militära dygder, den gamles kära ungdomsminnen.
Dock, här rörde det sig om fakta, ej om stämningar.
— Vem är hela Kristianstad, om jag törs spörja?
— Vilken grosshandlardotter som hälst, skröt volontären med en frikostig armrörelse.
— Par exemple, inföll gubben dubbeltydigt.
— Grosshandlare Müllers arvtagerska, kom svaret utan betänkande.
— Nåväl, avgjorde fadern med illa dold belåtenhet och lagade sig att förändra front, — konvenerar hon dig, så nog konvenerar hon mig. Här har du min välsignelse in blanco!
Josef häjdade honom med en vink.
— Saken skulle vara enkel, om —
— Hon inte vore så ful, hånade pappa.
— Misstag. Hon är en skönhet.
— Eller inte vore så dum?
— Hon är en förståndig flicka.
— Eller grosshandlaren inte hade kontoret på fickan?
— Pappa känner honom ju —
— Asj, i våra dar spela grosshandlarna bank varannan —
— Müller har stenhus för flera hundratusen, har en brigg och tre skonare i Åhus och pängar som —
— Eller inte vore så snål —, envisades den gamle.
— Misstag, men —
— Ut med språket då, munsjör, och stå inte och ömsa fot, röt kyrkoherden, vars tålamod sviktade.
— Om jag får tala till punkt, parerade Josef saktmodigt. — Rent ut: pappa vet, att jag är engagerad på annat håll —
— Som aktör?
— Pappa!
— Vafalle?
— Pappa låts enfaldig, men Elna Åkesdotter på Änggården —
— Vafalle?
— Elna, som pappa vet —
— Vafalle?
Nu brast även volontärens tålamod.
— Kort och gott, pappa: jag och Elna ämna eklatera på nyårsafton —
— Såå, hånade fadern, — och vad ämna ni sedan gifta er på?
— Det är just det, det nu blir frågan om, sade Josef och krönte förläget.
— Vem tänker munsjör fråga?
— Käre pappa — volontären närmade sig med smidiga löjtnantssteg, — jag behövde i alla fall nu på nyåret en sextusen riksdaler —
— Banco, frågade kyrkoherden skämtsamt.
— Nej, bara sextusen riksdaler.
— Fägnar mig att höra. Jag själv behövde ungefär lika mycket.
— Men pappa måste — pappa måste låna mig dem!
— Jag, pojke, är du alldeles rasande?
Sonen nalkades bevekande ännu ett par steg.
— Pappa har säkert så mycket liggande i kyrkokassan, och om ett par månader kunde jag —
— Pojke, vill du göra mig till försnillare?
— Asj, låna — är det försnilla? Man lägger en lapp med påskrift, att —
— Pojke, vill du lära mig, hur man försnillar? Vem har lärt dig det själv?
— Pappa, det är hedersskuld! Jag — jag måste helt enkelt ha dem! Annars —!
— Annars?
Josef lyfte med en lidelsefull åtbörd handen mot sin panna.
— Akta dig, pojke!
Fadern, som röd i huvudet och stel i ögonen betraktade sin nyss så beundrade telning, kippade med läpparna, som om han letade efter ett ord eller en sats, nog kraftiga att göra intryck på den förirrade. Men ur den flämtande strupen hann ej en stavelse, innan lätta steg i närheten förstummade honom. De hördes ännu i den lilla korridoren till Minas rum.
— Gå, sade den gamle hest, — mamma kommer!
Josef vände sig dröjande om och spanketerade, strykande sina mustasjer, mot förstudörren.
Prästfrun trädde nyfiken och rundögd in i matsalen. Hon måste ha uppfångat något av det högröstade samtalet.
— Vad stod då på härinne, frågade hon med en darrning i rösten.
Kyrkoherden övade sig ett par gånger med konststycket att le i denna stund och sinnesstämning. När det äntligen lyckades, vände han sitt röda ansikte mot hustrun och skakade humoristiskt-otåligt på huvudet.
— Åh, det var bara Josef, sade han, — Josef igen! Nu har han skickat Ekdahl för katten i våld! Till sist få vi väl spika fast prästspektaklet i folkstugan. Nu löper han med kärleksbrev från Josef till det där stycket — hm — vackra Elna på Änggården, vet jag!
Prästfar gjorde helt om för att dölja sin återvändande sinnesrörelse. Men mitt i sitt sinnesuppror kände han ett slags moralisk tillfredsställelse att ha funnit på ett svar, som bara till hälvten var en nödlögn.