XIII.
Mamma hade följt efter honom på ämbetsrummet, som, enligt tidens spartanska sed, samtidigt var sängkammare. Hon hade ett litet krypin, stort som en garderob, för sin räkning längst innanför, men drog sig ej nu tillbaka dit. Hon satte sig i stället med korslagda armar att betrakta pappa.
Kyrkoherden hade slagit sig ner framför sina längder, läste, som han brukade, halvhögt ett namn eller siffertal i sänder, jämförde och skrev. Men han kände den tårögda blicken i sin rygg, avbröt sig retligt, läskade i en fart, slog bullersamt samman böckerna och marsjerade ur rummet. Han härdade ej ut i dag att vara på tumanhand med sin hustru.
I matsalen stod han en stund stilla och tvekade, rev sig förtretad i huvudet, trippade så vidare till Minas rum: måste ju se efter, hur Ola redde sig med reparationen.
Ej häller där stannade han längre än en minut. Ola var nästan färdig, och Minas snörpande irriterade. Sedan han utan anledning eller sammanhang mumlat sitt »sjåpagås, sakramenskade syndakors», fortsatte han sin irrfärd, genom blå rummet, som stod tomt med alla familjeporträtten, och ut i gula salen, där den eviga brasan brann och gamla mormor nickat in framför knyppeldynan.
— Håhåjaja, suckade han i viskton för att ej väcka henne och steg utan knackning in på pastorns rum — en vana han tagit sig på grund av de föregående hjälpprästernas ofta lastbara egenheter.
Olander satt i nattrock och bolmade på långpipa. Hans blondduniga ansikte passade till dräkten ungefär som en rädisa till en yllesjal. Men hans hållning saknade ej värdighet, när han reste sig och hälsade farbror välkommen.
— Bror skriver redan på sin nyårspredikan, anmärkte kyrkoherden i sorgset tillfredsställd ton.
— Nej, det var bara —
Olander försökte i hast smussla undan konceptarket, som väckt hans förmans uppmärksamhet. Men denne förekom honom. Snabb som en hök slog den gamle ner på papperet och närmade det misstänksamt till de starka, obeväpnade ögonen, som i alla fall börjat bli närsynta.
—»I ungdomen,» läste han för sig själv, —»äro vi som starka, nybyggda hus, i vilka varje rum är åtskilt från de andra, varje våning från den andra.» Hm hm, vad är det här för nonsens?
Pastorn, som med spänning följt hans minspel, liksom knäcktes av vid utropet. Han kröp ihop, så att han själv såg ännu mindre ut, nattrocken ännu större än nyss.
— Hm hm hm, mumlade gubben och fortsatte läsningen, ofta avbruten av sin kritik.
—»I det ena rummet höras ej det andras tankar, och en dörr avklipper minnet.» — Vad sitter bror och plitar samman för dumheter? »Men när vi åldras, blir det lytt i oss som i gamla hus.» Vad för slag? »Vi växa samman med alla våra kamrar i det närmaste och fjärmaste förflutna. Allt i dem förnimma och förstå vi, som om vi just nu upplevde det. Röster höras, som blivit oss långt avlägsna. Bud och järtecken knäppa och mumla. Ty vår tillvaros väggar ha vuxit samman och samtidigt försvagats av ålder: de släppa igenom minsta ljud och äro fulla av förstörelsens och det nya livets makter.» Hm, hm, hm! »Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är.» Hm, slutet inte så galet, inte så galet!
Kyrkoherden syntes helt tankfull.
»Till vilka Herren give, att vi lyssna, medan tid är,» upprepade han och rev sig med en på en gång blidkad och plågad uppsyn i nacken. Så rätade han häftigt upp sig.
— Hm, hm, är här ännu mer? Också på andra sidan? »Besynnerligt, hur hastigt vi glömma, ja, hur tätt intill barndomen vi dövna till för barnakänslorna!» Är det här brors egen hus- och livsfilosofi? Smakar nästan titulus Vilhelm! Nonsens! Det sista passar ju inte med det föregående!
— Det sista är själva inledningen, stammade pastorn, som blott långsamt började växa i nattrocken igen. — Det är, att jag så må säga, proëmium eller argumentum —
Kyrkoherden tittade vasst upp.
— Anledningen, vill bror säga! Skall det vara en hänsyft —?
Han avbröt sig hastigt.
— Ämnade bror sätta det här i en predikan?
— Jag hade i alla händelser, förklarade Olander med hjärtat i halsgropen, — tänkt be farbror recensera mitt koncept.
— Kyrkolagen ålägger oss, sade hans förman barskt, — att predika Guds ord rent och klart — utan mänskliga griller och påfund. Lägg det där i skräpkorgen! Eller hm — i ett bordstal någon gång, till exämpel i all underdånighet hos vår nådiga grevinna! Brors filosofi och mina namnsdagsvärser, dem spara vi bäst till fruntimren och kättarna —
— Asj, seså, tröstade han och skakade nattrocken vid axlarna, när han såg den unge mannens förvirring, — det blir nog karl av käre bror! Alla ha vi fått passera linien — och det är inte alla, som få sin skopa i enrum. Apropå, där passerar just en man, som —
Gubben trippade fram och knackade på fönstret, utanför vilket en lunsigt framvaggande gestalt blivit synlig. När vandraren vid knackningen vände det breda, kindskäggiga ansiktet åt sidan, såg pastorn, att det var Ekdahl. Kyrkoherden vinkade befallande, varpå Ekdahl lunsade förbi fönstret.
— Där ha vi en man, fortfor den gamle, — eller rättare en stackare, ett novissimum exemplum, ett varnagel för ungdomar, som ej låta råda sig. Ty minns det, käre bror, den som ej lyder goda råd, får lyda trummor av kalvskinn. Mången lovande yngling kom på villospår, därför att han envisades att gå sina egna vägar. Och mången fader får bittert ångra, att han ej i tide brukade färlan. Håhåja, där ha vi Ekdahl!
Ekdahl gjorde, i det han inträdde, en överdrivet vördnadsfull bugning och gömde blicken i ett smil, som närmade sig fångrin. Men vid kyrkoherdens förargade åtbörd rätade han en smula upp sig och sökte lägga sitt gråpussiga ansikte i prästerliga veck.
— Herr kyrkoherden behagade knacka på fönstret?
— Ja, jag vill veta, vad ärende titulus haft att uträtta för volontären?
— Herr volontären skickade mig till Änggården, smilade Ekdahl inställsamt. — Vackra Elna och volontären ska ju —
— Titulus ska taga sin tunga i akt, avbröt prästfar, — tungan är människans skorpiongadd, och liksom hos skorpionen dräper gadden ofta henne själv. Pastor Ekdahl borde veta det.
Ekdahl vände sig åt sidan; huvudet sjönk ner mällan axlarna, och kroppen skakades av undertryckt fnitter.
— Se bara, bror Olander, står inte människan och fnittrar som en barnunge? Gärna för mig, fortfor den gamle med en föraktfull sidoblick, — men biskop Aurelius förlät honom aldrig.
— Det — det är ett naturfel, meddelade Ekdahl mällan två anfall, — men det — det blev min olycka. Biskopen trodde jag fnissade åt honom och hindrade mig alltsedan att få — pa — pastorat —
— Tag sin tunga i akt, titulus, rådde kyrkoherden, — biskopen fick snart andra skäl. Det viktigaste var tituli lösmynthet i lärofrågor. Titulus ville förstå Skriften bättre än hela kyrkomötet, och —. Men nu ha vi ingen tid med titulus. Titulus har väl fått brev tillbaka — få hit det!
Ekdahl bugade och räckte fram handen.
— Två stycken? Ett till volontären — »Till min general», jo, jag tackar, sakramenskade flicksnärta! Och ett till — till mamma? Vad för slag? Är det också från Elna?
— Korrespondenten är mig obekant, smilade Ekdahl, — en liten parvel lämnade mig det strax nedanför allén.
— En parvel? Hm! Stilen fruntimmersstil! Inte sant, bror? Kan inte på stund erinra mig, men — nog har jag förr sett den pikturen! Hm! En parvel? Vems var han? Vad hette han? Hur såg han ut? Hur var han klädd? Sjutton hakar! Står inte människan och fnissar mig rakt upp i synen?
— Det — det är ett naturf — fel, fnissade den olycklige.
Men prästfars bekymmer krävde sin urladdning. Han stampade i golvet och fäktade med armarna.
— Ut, spektakel, skrek han gällt, — ut, driftkuku, flinebytta, fördetting, ut —!
Kyrkoherdens förbittring var så häftig, att han, ännu sedan Ekdahl försvunnit, utförde en ilmarsj runt pastorsrummet, och när han stannade, skakade han de båda breven över sitt huvud.
— Och ett sådant sakramenskat spektakel, sade han, — skall man ge kost och logi, bara för det ens odåga till son håller sig med hovnarr. Och så är det till på köpet meningen, jag skall agera postiljon — postillon d’amour! Hahaha!
Den gamle skrattade i vredesmod, och hans skratt ringde den unge pastorn i öronen med samma envishet som skrällen av den islagna dörren. Olander stod och liksom magrade i sin nattrock. Han kom sig ej på länge för med att sätta sig. Det var första gången han sett sin förman i detta våldsamma lynne.
Kyrkoherden hade genom bokkammaren och Nannas rum marsjerat in i matsalen, där han råkade Ekdahl i samspråk med Josef. Det vill säga: Ekdahl hade utan framgång försökt urskulda sig, och volontären uttryckte just sitt misshag och sina tvivel genom att örfila upp Ekdahl.
Utan att avbryta exekutionen eller bevärdiga någon av stallbröderna med ett ord slängde den gamle Änggårdsbrevet på matbordet och fortsatte raka vägen in till mamma.
Mamma hade lagt sig på tvåmanssängen och betraktade med ett djupt grubblande uttryck tapetblommorna mällan sparrlakanen. Vid pappas inträde tittade hon åt sidan och spärrade blicken rund, som hon plägade.
— Vad har hänt, frågade hon.
Prästfar hade kommit infarande i sitt livligaste tempo. Han var ännu för upprörd att få fram mer än det enda ordet brev, varpå han räckte sin hustru den till henne adrässerade biljetten.
Hon granskade förundrad utanskriften.
— Jag känner inte stilen, undrade hon och reste sig till sittande ställning, — men jag tycker mig bestämt ha sett den någonstädes.
Hon lossade oblaten, varmed det sammanvikta, okuverterade papperet var förseglat, och vecklade upp skrivelsen.
Prästfar betraktade henne i ett slags butter spänning, som tilltog, då han märkte hennes ögon börja irra och hennes kinder få sin blåaktiga blekhet.
— Vad står på, frågade han i samma ton som hon nyss.
I stället för svar gav hon honom en lång, fuktig, smärtsam blick och föll så avsvimmad baklänges mot kuddarna.
Kyrkoherden skyndade fram, men förskräcktes ytterligare, då han kände hennes kalla, slappa hand i sin, och ropade överljutt:
— Hjälp — hitåt — mamma!
Han hade mekaniskt lyft upp papperet från golvet och läst och igen låtit det falla. Och medan rummet fylldes av de förskrämda familjemedlemmarna, såg man pater familias vandra upp och ner i kammaren och vrida händerna och hörde honom klaga:
— Ack, mamma, mamma! Ack, mina barn, mina barn, likt Jakob lägga ni mig med grå hår i graven! Hur har jag förtjänt detta, förtjänt detta? Ack, mina barn, mina villfarande barn, mina — barn! Ack, mamma, mamma!
Ingen förstod ett ord, ty ingen visste, hur detta kommit sig, eller varför mamma nu låg där stel och inte ville låta kalla sig tillbaka ur vanmakten.
Josef förstod minst. Han hade först av alla skyndat till, och mällan det han gned mammas tinningar, händer och fötter, upprepade han för sig själv den glada nyhet han läst på det tillskrynklade pappersbladet.
— Nanna, stod där ju, — är i gott förvar och mår väl, men stannar tills vidare borta från sitt hem.
Efter Josef läste de andra i tur och ordning.
— Där finns ingen underskrift, sade faster och fnös av ovilja. — Så var då ett manfolk, lille präst!
— Ack, mina barn, mina barn, jämrade den lille kyrkoherden och vred händerna.