XIX.
Nyårsdagen kom Vilhelm bittida i kläderna. Han gav sig knappt ro att få sin kappsäck packad, innan han gjorde upp, sade farväl och skyndade på dörren. I hans farväl gömdes en biton, som fick moran att lyfta huvudet och bliga stort.
— Ih nä, gräbban är väl då allri tillrättakommen, frågade hon och följde honom med ögonen.
Han varken svarade eller vände sig om, vilket efter all visad vänlighet förekom mor Anders Svens underligt och fyllde hennes huvud med allahanda plågsamma gissningar och griller.
Vilhelm ville för allt i världen uppskjuta mötet med kyrkoherden. Han kände, att han behövde samla sig innan dess, och förstod, att farbror skulle höra inom i bondgården före mässan.
Moran och kyrkoherden fingo även mångt och mycket att språka om, när de fem minuter senare träffades.
Vilhelm hade egentligen tänkt tillryggalägga Gullerödsvägen till fots — till middagen var det tids nog med att råka farbror — men fötterna buro honom, trots vilja och föresats, mot helt annat håll. Han kunde ej neka sig den trösten att få skicka manbyggnaden på Herrevall en sista avskedsblick.
Första vägbiten var full med torpfolk, som vandrade till kyrkes, fattigt, arbetsknotigt folk, men både männen och framför allt kvinnorna stassade i svart till hälgdags. Svensken har i alla tider och nästan alla klasser hållit mera på kläderna än på möblerna. I den gråstensgråa statbyn vimlade det av svartklädda kvinnfolk och lillgamla barnungar, kånkande på tunga spänneböcker.
Närmre slottet lågo vägen och trakten öde. Skogen stod orörlig och högtidlig i sin svartvita nyårsdräkt. En hare skuttade över vägen. En råbock brynte hornen mot en knastig ek. Nötskrikan ven brokig och vintertyst mällan snåren.
Hur länge den unge studenten stått och stirrat på det vita slottet, visste han ej så noga. Men han bröt upp i en obefogad ängslan, att någon kunnat igenkänna honom från fönstren.
I sakta mak kom han förbi herrgårdsallén och gjorde just en krok utåt vägen för att undvika att skrämma en liten ekorre, som satt i grenvecket på en vinterärgig bok — då han upptäckte Nanna uppkliven på en stätta över stengärdsgården och fången i betraktelser över samma lilla djur.
Hans första trumpna tanke hade varit att gå förbi. Men så hörde hon hans steg; deras ögon möttes, och Nanna lyste upp och smålog.
Det var omöjligt att stå emot det leendet. Det berättade eller tycktes berätta så mycket, och fast man nyss fyllt sina nitton, är man ej alldeles läderhjärtad. Vilhelm kände, att det ryckte i smilbanden.
— Mademoiselle är förstås ute olovandes, frågade han med ett par elaka gnistor i blicken.
— Ja, svarade hon käckt, — jag smög mig ut genom trädgårdsdörren. Madame la comtesse sov ännu — och — det är så roligt!
— Vilket? Att smyga sin väg olovandes — utan avsked och tack, undrade han, medan det ordentligt kittlade i strupen. — Det är en grym vana. Man kan göra andra stora bekymmer med den — i Gulleröd till exämpel sitta nu alla i ängslan och sorg.
— Värkligen, sporde hon och sköt fram huvudet på ett så täckt sätt, att han urskuldade hennes ord. — Har man värkligen saknat stackars lilla Nanna?
I flickstrupen skalv någonting, som inte var skratt.
— Alla ha vi saknat lilla — Nanna, försäkrade studenten och skämdes, att han svalde inför en barnunge. De fem skiljoåren betydde ju så gott som tio — de utgjorde barriären mällan två olika åldrar.
Nanna hoppade ner på landsvägen.
— Jag hade ämnat mig till kyrkan, berättade hon allvarsam. — Går du med?
— Längre än så, smålog han, ty han såg, att hon stod i skinnkappa och bottforer. Just sådan hon gick och stod, då hon rymde förra gången, tänkte han.
Hon nickade och tittade neråt vägen, åt Toftarp till — och han tolkade nicken; den betydde: hem — hem till Gulleröd!
— Ska vi inte ge oss åstad nu, frågade hon utan att se på honom.
— Inte åt det hållet, bestämde han med en hastig ingivelse. Han mindes, att han sett länsman vid kyrkgrindarna; det var inte fullt säkert, att kommissarien skulle ha försyn ens för gudstjänsttiden.
— Det har du rätt i, medgav hon och gjorde sig så listig och hemlighetsfull, — när grevinnan saknar mig, skickar hon nog Christophe ner emot kyrkan. Vart ska vi gå?
De gingo för enkelhetens skull till en början åt motsatt håll. Varken Nanna eller Vilhelm hade en aning om vägarna och väderstrecken. Men just detta, tyckte Vilhelm, liksom det, att de nu bägge två voro ute olovandes, skänkte ett gudomligt behag åt den friska nyårsmorgonen.
Eller kanske var det det, att hon helt oförberett börjat dua honom. Detta lilla »du» petade på farbroderligheten och lät honom i tysthet lägga märke till, att han nätt och jämt var huvudet högre än hon.
Tungorna hade i alla fall i början svårt att komma i gång. De båda ungdomarna kände sig så högtidliga, som om de värkligen ginge till kyrkes samman.
— Jag tror, det är bäst vi hoppa över gärdesgården, sade Nanna efter en stunds vandring, — om grevinnan låter söka efter mig, hitta de oss lättare på vägen än i skogen.
Detta fann Vilhelm vara riktigt tänkt: vägen kunde för rästen lika lätt leda dem vilse som okända skogen. Han redde sig att hjälpa henne över — men där stod hon redan, i ett språng på andra sidan, trots bottforer och allt: han hade bara att följa efter. Han föreföll sig klumpig och gammal. Avståndet dem emällan var större, än han ibland höll på att förgäta, att det var. Han överraskade sig än en gång med att finna sig löjlig, som behandlade en byxtös som en vuxen flicka.
I skogen dröp emällertid stelheten av. Att prassla i snöiga boklöv, piskas av granruskor och halvsnava över försåtliga kryprötter är inte för högtidligt folk — knappt ens för vuxet. Det dröjde ej länge, innan Vilhelm lagt bort sin färska studentvärdighet. Han blev åter gymnasisten, ömsom vig och trumlig på foten; han flängde och for, hoppade och kröp och måste stundom visa sig på styva linan för en näpen liten mamsell av sina bekanta.
Nanna glömde lika snart — eller ännu tidigare — sin blyghet. Hon pratade och skrattade som med en obetydligt äldre skolkamrat, frågade, motsade och bytte små förtroenden; kanske till och med koketterade smått, så långt bottforerna och mössan tilläto.
— Grevinnan är allt en rysligt gentil person, utbrast hon, rätt som det var, med en bekymmerslös släng på den lilla flätan i ryggen. — Hon lovade mig en guldkedja och ett guldkors till minne av sig, innan jag skulle hem igen.
Det klack till i Vilhelm. Så obesvärat hon redan kunde jollra om sin kedja — och hur förhöll det sig egentligen med den andra?
Nanna märkte varken hans allvar eller hans bemödande att förjaga det. Hon strövade och pratade lika muntert och sorglöst, som hade hon förgätit både vad hon lämnade, och vad hon närmade sig. Vem kunde missunna henne att få prata på?
— Det var förskräckligt gentilt, försäkrade hon ivrigt, — den hade hängt om halsen på hennes egen dotter — hon hette fröken Antoinette och dog, när hon var vid min ålder! Kan du tänka dig: jag fyller femton till sommaren och har inte gått fram ännu. Är det inte orättvist! Och du kan tänka dig, hur det måste kosta på att skiljas från henne — kedjan, jag menar —
— Fick du den nya kedjan med dig, frågade han sakta.
— Hahaha, skrattade hon och tittade förvånad upp till honom, — den springer jag ju ifrån nu, vet jag! Jag får nog aldrig någon kedja, tillade hon lägre, men slog åter in i sin övermodiga, nästan stojande ton. — Strunt i kedjan för rästen! Jag kunde inte vara längre borta från mamma. Det var för rästen när madame la comtesse började tala om Antoinette, som jag kände, att jag saknade min egen riktiga mamma. Fast nog — nog brydde grevinnan sig bra mycket mer om mig, än mamma gör —!
— Ma petite, ma petite, så du pratar, förebrådde Vilhelm muntert.
— Jag håller så förfärligt mycket av min mamma, knyckte Nanna på nacken, — men det är vi så många om. Alla måste ju hålla av mamma: alla syskonen avguda henne, och alla måste hon hålla av tillbaka. Men när man måste hålla av många på en gång, så måste man ju dela på kärleken — det blir inte så mycket åt varje, och det blir — nästan ingenting åt den minsta!
— Vad säger du, lilla Nanna, tillrättavisade Vilhelm och förvånades på en gång över naiviteten och gammalklokheten i resonemanget. — Vad säger du? Den yngsta brukar ju vara gunstlingen före alla de andra.
— Hos oss är det inte så, pratade hon utan vidare beklagande i tonfallet, — hos oss står äldste bror, Josef, volontären i Kristianstad, högst i gunst. Och det är ju inte underligt, så stor och klok och — vacker, som han är. Alla kvinnor bli galna i honom — jaha, allesamman, jag med! Jag kommer aldrig att gifta mig med någon, som inte är lika vacker och ser ut som Rinaldo och har lika vackra mustasjer som Josef — hahaha, tror du väl! Pytt — jag kan också skämta, förfärligt, må du tro! Det är inte ett sant ord i mig — jag är mycket ond, ska du veta, ond, som alla människor! Det är bara du, som är så förfärligt god och rättvis och sträng och aldrig narras! Men nu var det om syskonen. Jo, Josef står högst i gunst, för Mina, som är ännu äldre, räknas ju inte, och sedan är det tripp, trapp, trull!
— Men grevinnan hade bara en, hon, — och jag sprang bort ifrån henne. Riktigt styggt gjort av mig — tänk, om jag skulle vända om igen till Herrevall? Vad skulle du säga — och tycka, Vilhelm? För rästen, är det riktigt sant, att någon — att pappa och mamma och — någon — saknat mig i Gulleröd?
— Riktigt, riktigt sant, bedyrade Vilhelm och kände sig varm om hjärtat. — Både pappa och mamma och — någon saknade Nanna alldeles förskräckligt.
Hon sökte förgäves få tag i hans blick, men han gick och stirrade mot trädtopparna. Kanske tänkte han på, att hans strövtåg och herregårdsbesök redan förrått mera än nog. Då vände hon sig och sprang före honom som en ännu mindre barnunge, än hon i värkligheten var.
— Det gladde mig så mycket, försäkrade Nanna och hoppade jämfota över en stubbe med påföljd, att hon stupade på näsan i en driva.
— Slog du dig, slog du dig, oroades han och störtade fram för att hjälpa upp henne.
— Pytt, skrattade hon och gled ur hans grepp och upp på fötter igen. — Hahaha, tag fast mig, om du kan! Fånga mig, jag är som drivan och smälter mällan dina händer! Jag är som ekorren och är hundra gånger rappare än du!
Hon dansade framför och retades med honom i all sin hurtiga yrhättefriskhet. Herregårdslivet måste ha gjort henne gott — så käck och sprudlande hade han aldrig sett den skygga Nanna förr.
— Tror du?
Och så lekte de tafatt en stund mällan de grönbelagda bokstammarna. Leken lopp ifrån stam till stam, försåt till försåt, och de väl gömda skogsnymferna härmade deras skratt och stoj.
— Detta är roligt, är det inte, frågade Nanna med ett tindrande fyrvärkeri i blicken och en blossande sol över hela ansiktet.
— Om, jublade han, yr som en skolpojke och grep för hundrade gången efter henne, men snavade, rullade runt i snön och kravlade upp, lik en halvsmält snögubbe. Först skrattade hon ut honom; sedan närmade hon sig försiktigt och sporde deltagande, men beredd till flykt:
— Du gjorde dig väl inte illa, Vilhelm?
Han var strax på benen och jakten på nytt i gång. Det var ett ras och en lek, ett jubel och ett eko, som om de varit tio i stället för två. Bägge voro som förbytta; som lösgivna fångar, fjärilar, sluppna ur människopuppan, barn, som smittats av varandras och av skogens friskhet.
Ingen av dem tycktes kunna tröttna, ingen ville ge tappt, bägge återfunno sig och glömde sig i lek. Aldrig hade hon trott Vilhelm kunna vara så skojig. Aldrig hade han anat, att det var så roligt att leka tafatt med en flickunge.
— Nu är jag hungrig, bekände hon plötsligt och stannade, men kastade sig i alla fall åt sidan för hans lömska anfall. — Pax, jag är hungrig! Du har väl mat med dig?
Han dukade upp på en stubbe; han blev nu lika ivrig med maten som med leken; han lade för henne, valde ut godbitar och pratade i henne det han själv tyckte bäst om. Hon åt med strykande matlust, utan krus och utan undsenlighet för sin värd. Han fick förse sig, bäst han gitte.
— Det är rysligt gott med kavring och sötost, mumlade hon och flåsade av iver och hunger. — Sådant fick jag aldrig hos grevinnan. Du kan aldrig tro, vad hon var söt, grevinnan, jag menar — hon visste inte, hur väl hon ville unna mig. Ena dagen fick vi rådjur med karamällpudding, andra dagen — och kan du tänka dig, fast hon hade en stor, svart flygel, ville hon jämt, att jag skulle spela på hennes spinett, för det hade Antoinette brukat göra. Men när jag spelade, så bara grät hon, vet du, och kysste mig och påstod, att jag var vacker. Inte är jag vacker? Inte tycker någon annan människa, att jag är vacker?
— Någon tycker säkert, trodde Vilhelm försiktigt och tittade bort över hennes huvud. För sig själv tänkte han, att hon värkligen var vacker, och att han, märkligt nog, inte sett det förrän i dag eller rättare i går.
— Men vi få inte sitta och frysa efter svettningen, varnade han och sprang på fötter. Han kände sig hela nitton år yngre, tänkte han med ett skratt åt ingenting. Nu struntade han i både sant och rätt och Almqvist och ortodoxi — detta var livet självt utan speglar och hieroglyfer. Det fanns, när allt kom omkring, någonting, som var större än sanningen.
Äntligen var måltiden över, och Nanna hjälpte honom packa in överlevorna. Men när han fann, att hon hade bättre handlag än han med sådant, lät han henne ensam packa. Han var just nu en fri indian à la Skinnstrumpa, och Nanna var hans lilla squaw.
Som om hon gissat hans tankar föreslog hon, ivrigt, men hopplöst vädjande:
— Tänk, om vi skulle leka sigenare — hela dagen!
— Jag undrar, var vi nu finnas någonstans, undrade han undvikande och tittade sig omkring. — Vi ha sprungit här i flere timmar, och jag hör inga kyrkklockor. Min gamla rova har stannat.
— Tänk, jag har inte häller hört någonting. Det var så roligt, detta!
Hon klappade i händerna.
— Så mycket har jag inte skrattat på länge — kors, vad det gör gott att få skratta! Vi ha skrattat så, att vi inte hört klockorna! Åh, kan vi inte stanna ute hela dagen, bad hon och smålog honom insmickrande rakt in i ansiktet.
— Gärna, höll han på att säga: hans karaktär hade börjat vackla här ute i skogen. Men i detsamma studsade han och höll andan.
— Vad är det? Vad var det, som skrämde dig?
— Kom, sade han, — jag tror vi få gå åt det här hållet. Växer inte mossan åt norr? Men kom, kom!
Hon tittade sig omkring som spökrädd.
— Är det hundarna du är rädd för? Kors, det finns inte en hund, som inte jag kan få spak. Jag bara lockar: ici, ici — eller psst — fui — couche, Cendrillon, couche, allez!
Hon skrattade uppsluppet, stärkt som hon blivit av maten och den friska rörelsen.
— Uff, jag höll alldeles på att tappa bort fötterna i slottet, småpratade hon, — överallt måste man åka! Men vad var det?
— Hitåt, Nanna, manade han allvarsam, — gudilov att vi ha vinden mot oss och inte från oss! Men det är bäst vi hålla oss riktigt tysta en stund.
Hennes sorglöshet dämpades så småningom av hans allvar.
— Men vad är det? Vem jagar i herregårdsskogen?
Skallet av hundar och rösterna av människor fördes allt tydligare med vinden. Nyckfullt nog, tycktes de än komma från ena hållet, än från ett annat.
— Det klokaste vi kunna göra, rådde Vilhelm, — är att hålla oss stilla, där vi stå. Stilla som två rådjur — ja, just som två rådjur, Nanna! Drevet är i alla fall i en halvrundel omkring oss. Här är gudilov lä. Vi synas ej från det hållet, där skymma granarna — och åt det andra ha vi den rotfallna eken. Kom, stilla — stilla här bakom!
— Vad är det, säg, Vilhelm, viskade hon med stora, uppspärrade ögon. De tittade upp på honom allvarliga, nästan gamla.
Hon hade tydligen ingen aning om allt det väsen, som gjordes för yngsta barnets skull.
— Det är bara skallgången, svarade han milt, med ett halvt leende. Han såg, att hon haft en ny fråga på sina läppar. Nu teg hon och kröp ihop vid hans sida.
Allt närmare ekade skallet och drevropen.
Hon kom ännu mera upptill honom och stod nu så nära, att de snuddade varandra.
Han såg på henne ännu en enda gång. Då upptäckte han, hur blek hon blivit; all den friska färgen hade vikit från kinderna; hon hade ett lillgammalt drag kring munnen.
Han lade beskyddande sin arm om hennes liv, och hon tryckte sig sakta intill honom.
Så förblevo de stående, orörliga, andlösa, med vida, spanande pupiller och spända örhinnor, men utan annan iakttagare än de höga, tysta, snöiga träden, en och annan fågel och ett och annat uppskrämt skogsdjur.
Det var ännu tveksamt, om drevet närmade sig, eller om det höll på att passera.
— Var ej rädd, viskade han, — om de komma, skall jag nog —
Han tystnade, ty hon klämde hans arm hårt, hårt.
Stundtals hördes nu inga rop, blott ett viskande prassel i lövmattan och ett allt avlägsnare skall. Människojakten höll på att förlora sig i fjärran.
Han kunde ej hjälpa det; han måste lugnande stryka ett tag över hennes kind. Han hade erfarit hennes oro som sin, och smekningen skänkte lättnad åt hans egen spänning.
Han kände hennes blick och måste se henne i ansiktet. Han skyggade och ville undvika, men ögonen släppte honom ej. När han igen mötte dem, fångades han av deras obeskrivliga uttryck — en tacksamhet, så rörande, att den gjorde honom betryckt, en hängivenhet, en mjuk värme i de underliga rådjursögonen, sådan han ej anat den i fjortonåringens — flickungens — i Nannas makt och mogenhet.
Hon stod och mumlade något för sig själv, medan hon betraktade honom, men hans uppmärksamhet bands ännu på annat håll. Då nådde honom äntligen dessa halvviskade ord:
— Säg, att du saknade mig — en liten smula, Vilhelm?
— Ja, viskade han tillbaka som i tankarna.
I nästa sekund drogs hans nacke häftigt neråt, mot hans mun prässade sig ett par späda, mjuka läppar, medan en doft steg emot honom på en gång av skog, hälsa och halvutsprucken kvinnlighet.
Han överrumplades fullständigt. All de sista dagarnas trånad grep honom, med all sin nittonåriga, lössläppta vildhet besvarade han kyssen och höljde i ekstas hela hennes rosiga lilla ansikte med sina smekningar.
Sedan och utan att se på henne, tog han hennes arm och började leta sig tillrätta i vinterskogen — nu skrämde den honom, han skrämde sig själv; de måste komma någon vart före eftermiddag.
— Vilhelm, sade Nanna, i det hon med skygg, halvkvävd röst häjdade honom, — jag har någonting, någonting ledsamt att säga dig!