XX.
Medan mamma låg sanslös, begick lille prästen sin största dumhet på senare tider — ansåg faster Jeanette. Han skickade Mats kusk med ridande bud till kommissarien att ordna om skallgång efter den försvunna flickan. Han trodde nu fullt och fast, att sigenarna varit framme.
Faster måtte avråda och varna, hur mycket hon ville — Karna for ifrån disk och tork ut i stallet: gubben upphörde ej att stampa och domdera, förrän Bruntes hovar sprätte i prästgårdssnön.
När mamma kom till sig igen, var hon så klen, att hon måste bäddas mällan lakan. Det var en sorglig syn, kyrkoherden brast i tårar vid hennes bädd, och Josef och Daniel fingo locka honom ut ur rummet, för att ej sjuklingens tillstånd skulle förvärras av hans sorg.
Kyrkoherden var alldeles utom sig. För honom som för alla i huset betydde mamma livet — ju spädare hon var och med åren blivit, desto kostbarare och omistligare. Så ängsligt gubben vetat skydda henne för sorger och upprörda scener, hade olyckan till sist varit slugare. Hon hade läst en oskyldig — men i sitt sammanhang obarmhärtig — brevlapp, och vips, som en utblommad ros vid första fläkt, nu fällde hon sina bleka blad.
Knappt hade Mats ridit till länsman, förrän Ola måste i sporrsträck till provinsialläkaren — ordningen var bakvänd, tyckte faster, men det var ju så mycket annat nu efter juldagarna.
Lik en skott-träffad soldat marsjerade före detta fältprästen vacklande genom sina rum. I salen satt änkeprostinnan. Även till henne hade nyheterna hunnit — tack vare mamsell Mina, som aldrig var i stånd att tiga.
Den gamla rätade upp sig, så gott hon förmådde, när svärsonen kom infarande.
— Seså, seså, läspade hon med sina infallna käkar, — filosofi och religion, lille Lars Fredrik! Bästa medicinen blir att få Nanna tillbaka — Nanna själv lär vara kurerad nu!
— Ja, Nanna, Nanna — men mamma, mamma, nästan snyftade kyrkoherden.
— Hör nu, attendez un peu, mon cher, lugnade änkeprostinnan, — var inte den lilla inviterad till nådig grevinnan på — vad heter det nu — Vallherr — Herrevall?
Gubben studsade, men slog ifrån sig i nästa nu.
— Omöjligt, klagade han, — omöjligt! Hon har svultit eller frusit ihjäl — det är alltsammans!
— Men det stod ju i biljätten, hörde jag, att lilla fölungen mådde väl, n’est-ce pas? Jag har länge förstått, att Nanna behövde någon variation.
— På Herrevall? Omöjligt! Det har packet — sigenarna funnit på.
— Il n’y a pas d’impossible dans ce monde, förklarade den gamla. — Hur skulle det vara, om du skickade någon — någon — Josef till exämpel — att fråga —
— Josef? Varför just Josef! Varför den galningen? Sitter svärmor och driver med mig?
Gumman kippade som en fisk; det såg ut, som om käken fallit ned, vilket ibland hände. Kyrkoherden redde sig att lyfta den i läge.
— Nej, nej — pas du tout, log den gamla; hon hade helt enkelt förstummats av sin inre förnöjelse.
— Jag tänkte bara, skalkades änkeprostinnan, född Narwenhielm, — att Josef, som så väl konverserar damer, kanske bäst kunnat både konversera nådig grevinnan och — — konservera henne —
Kyrkoherden stirrade en stund på denna bedagade skönhet, som på gravens rand satt och kuckade över ekivåker. Varpå han förtretad svängde runt på klacken och marsjerade in för att ge pastor Olander en uppsträckning — den gamle visste ännu inte så noga, för vad. Kuraget hade i alla fall återvänt, åtminstone för en stund.
När han senare en dag beskärmade sig över infallet för faster, gav hon änkeprostinnan alldeles rätt.
— Skicka ett hövligt brev till Herrevall och hör efter!
— Det passar sig inte, svarade gubben, — det är emot all konvenans. Hela er fantasi är orimlig — och dessutom: det passar sig inte, vad skulle hennes högvälborenhet säga? Seså, bråka nu inte med mig längre! Marsj!
Faster Jeanette sköt hotande fram sina tunga ögonkulor; hon höll på att morska sig vid hans kommando. Men det gjorde henne ont om Lars Fredrik, och för rästen var det inte rådligt för henne att stanna borta länge från folkstugan. All drygsel i huset syntes försvunnen med Nanna — i trots att det nu fanns tre munnar mindre att mätta: Josef vistades sin mästa tid på Änggården, eller var det nu kunde vara.
Bolla skyllde åtgången på råttorna. Men hur råttorna orkade springa bort även med kökskärl och småslantar, förblev majoren en gåta. —
Det var tunga dagar, och somliga kunde valt bättre visittid än den dystra nyårsaftonen. Mamma låg i sitt melankoliska ruvande, elegisk och blek som en solnedgång om vintern. Pappa irrade omkring mällan sina längder, som han dukat upp i matsalen, och pastor Olander, som på sista tiden börjat misstrivas på sin kammare.
— Olander, skallade kyrkoherdens stämma, varje gång det kom sockenbor, än för en lysning, än för en kyrktagning, än för ett barndop, vilka det riktigt rägnade med vid nyårstid. Men Olander höll hällre till hos sönerna på gästrummen eller hos gud vet vem i köket än i sitt eget oroliga näste.
Gubben satt just och grymtade för sig själv över, att han haft frid i hela fem minuter, då det på nytt dunkade och skrapade ute i förstugan.
— Seså, muttrade han halvhögt med pännan mällan tänderna och sandhornet över det skrivna, — nu börjar det sakramenskade rännet igen! Stäng dörren, för sjutton hakar!
Lågmäldare mumlade han en långt mindre prästerlig ed.
— Nå, högg han pännan i bläckhornet och frågade utan att lyfta ögonlocken, — vad är namnet, och vad ärendet? Ut med språket, och dunka lagom!
— Well, colonel, kom det i djupaste bas, — jag skall göra mitt bästa!
Kyrkoherden tittade vid den utländska brytningen hastigt upp.
Framför honom stod en reslig, ja, ståtlig man i uniform av främmande snitt och kulör. Han föreföll att vara mällan trettio och fyrtio år — ibland till och med äldre. På det breda bröstet blänkte en hel rad medaljer. Kepin, som han just stuckit under armen, blottade en sirlig och yvig tupé samt ett kraftigt, ärrigt, kopparfärgat ansikte med ett par muntra, bruna ögon, en något skamfilad näsa och panna samt ett sjömansmässigt bockskägg — överläpp och kinder voro slätrakade och pryddes endast av ett par långa, röda skråmor.
Tyvärr stördes det imponerande intrycket av träbenet — det var från den vackert polerade trästumpen dunkandet kommit.
— Känner doktorn inte igen mig?
Gubben, som krupit samman över sin pänna, forskande och undrande, skakade sakta på huvudet.
— Jag kan inte påminna mig haft äran —
Den främmande krigsmannen ingav honom i alla händelser en ängslan att förplumpa sig mot en okänd storhet.
— Well, old man, smålog invaliden och slog ut med ena handen, — kalla in miss Mina, and she will remember —!
— Mina? Kors i alla dar, det är väl aldrig Eugène?
— Quite so, that’s the point and the name, skrattade krigsmannen och räckte med en hjärtlig åtbörd fram bägge bastanta nävarna.
Gubben nöjde sig med den ena, åt vilken han påfallande varsamt förtrodde sin spensliga skrivarhand. Och han fick ingen anledning att ångra sin försiktighet.
— Sjutton hakar, knotade han med en grimas, — vad ni så tar er till i Amerika, så behöver ni väl inte amputera fingrarna på fredligt folk i Europa? Ja, nå, så detta är Eugène — med medaljer, jo, jag tackar, jag — och hm — hm — ja, välkommen till Sverge, skulle jag säga! Men det har väl pappa klockaren redan sagt?
Hälsningen lät ej översvallande, snarare tvärtom. Träbenet hade långt ifrån förbättrat kyrkoherdens förut upplösta sinnesstämning.
— Hem, hem, skulle svärfar säga, brusade brumbasen uppsluppet ut, — svärfar kan inte tro, vad det ordet ’hem’ klingar i främlingens öron! Hur mår min sweetheart?
Gubben, som stått och överenskommit med sig själv, att ’Sverge’ var ett alldeles tillräckligt närbeläget ställe, utan att man därför behövde välkomna all världen till sitt ’hem’, hajade till vid det engelska slutordet. Han var ej tillräckligt stark i Albions och Onkelns tungomål för att förstå ordets betydelse.
— ’Svithat’, upprepade han hjälplöst och riste på nacken.
— Min fäst — fästmö, heter det ju, ja visst, oh yes, förtydligade amerikanen på sin brutna svenska.
— Har bror Eugène glömt bort sitt modersmål, sporde kyrkoherden knarrigt. Han visste för ögonblicket ej annat sätt att bemöta närgångenheter sådana som fästmö, svärfar och ’svithat’.
— Ack, jag kom hem i går kväll, förklarade brusbasen med muntert hjärtlig betoning, — och de sista fem åren har jag blott seldom råkat svenskar. Jag har varit i kriget, ser svärfar —
— Kriget, upptog den gamle för att parera det med varje minut förhatligare ordet svärfar, — ja, där gick det hett till, kan jag se. Såna kannibaler, såna kannibaler människodårarna kunna vara, jämrade han — hela hans soldatsvärmeri var för stunden bortblåst. — Se, som de rett till brors ben! Är det inte besvärligt att halta omkring så där?
— Besvärligt, log Eugène en smula tvunget, — åhja, så där in the beginning — i förstningen, ville jag translatera det.
— Och vad slogs man så stort om, ömkade den gamle och lutade examinatoriskt på överkroppen, — vad vann mänskligheten på alla hiskligheterna, på alla avskjutna armar och ben?
— Damn it, skrattade Eugène, — spörj the negroes! Och spörj John Ericsson, vår store landsman!
Kyrkoherden gjorde en ofrivillig bugning för namnet, som han sett berömmas både i Posttidningen och i Väktaren, och ville för stunden lämna ämnet.
— Men för rästen, inföll emällertid Eugène, — fick jag det inte bortskjutet. Vi klättrade på indianmanér in i ett fientligt fort, och jag rev upp foten på en rostig spik — that’s all, you know!
Kyrkoherden vankade orolig fram och åter och krafsade sig hela tiden i nacken. Detta sista meddelande nästan rågade hans motvilja. En människa, som på grund av simpelt slarv, således ej i slagfältets kanondunder och granateld, blivit av med en viktig kroppslem, kom här och titulerade hans dotter fästmö och honom själv svärfar. Konsekvensen vore väl, att människan tänkte bli svärson i prästgården, gifta sig med Mina och stulta för altaret till allmän begabbelse med ett polerat träben och en höfthalt käresta.
Så hade nu inte prästfar föreställt sig det eventuella menaget. Amerika brukade kunna garva oxläder, hette det, och när nu vettvillingen vände hem, hade han väntat sig honom stadgad, men frisk och färdig — en polerad svärson, men ingalunda med ett polerat träben.
Vad skulle stackars Mina, den gåsen, säga om det här? Föll väl i vanmakt, det sakramenskade sjåpet? Uff, en sådan nyårsafton!
Kyrkoherdens missnöje var så tydligt, att det gjorde honom själv förlägen. Eugène kunde ej underlåta att lägga märke till kylan i mottagandet. Men vettvillingen tycktes obotlig, spotsk och likanöjd som i forna dar. Rätt som det var, bröt han tystnaden med ett:
— Great Scott, så den vördiga baracken hållit sig! Quite as in the times of yore! Well, kan man så få se på den gamla girlen?
Kyrkoherden höll på att tumla baklänges inför detta uppträdande. Hans värsta antaganden om yankeelandet besannade sig. Han stod värkligen fullständigt mållös.
Men hans plågas mått denna nyårsafton var ännu icke rågat. Varken han själv eller den objudna gästen hade hört bjällrorna, men i detta ögonblick stampade och tisslade det i förstun, och in trädde — gubbens ögon vidgades — Josef och hans tillämnade, pensionsdamen, vackra Elna från Änggården.
Amerikanen hade kastat en blick bakom sig och genast sprungit upp från stolen — han var rörlig nog, trots trästumpen. Nu skyndade han fram emot Josef.
— God dag på dig, old boy, brummade han fryntligt, — hur går det, och hur behavar du dig nu för tiden? By Jove and general Grant — där har du fått en girl, som är first class! Up to the standard of it — tip top! What’s her name and country, old fellow?
Uppträdet var värt att måla. Kyrkoherden stirrade, stirrade på alla tre med fullständig sinnesfrånvaro. Josef, som vid första tilltalet anlagt en förbindlig min, kallnade synbart inför det okända ansiktet och mulnade, när talet föll på Elna. Elna åter, en blond, högväxt, vacker flicka, vars manér och krinolinklänning gjorde hennes uppfostran all heder, mönstrade med kall överlägsenhet den närgångne.
— Great Scott, han är lika glömsk som doktorn, känner inte igen Eugène.
Krigsmannens förebråelse klang mera road än stött.
— Eugène!
Volontärens uppsyn undergick en hastig förvandling.
— Eugène, utbrast han käckt, — är det du, gamle skojare? Välkommen hem! Nytt från kriget? Åh, jag ser!
Blicken, som snuddat träbenet, låddes nu endast ha upptäckt medaljerna.
— Slut, slut, ja visst, skrattade Eugène och skakade hand, som om han varit en hälsningsmaskin. — Sherman har tagit Savannah — det stora är slut, bara smågruffet återstår!
— Hade nästan tänkt fara och hjälpa er med smågruffet, skämtade Josef med en sidoblick åt fadern för att iakttaga värkan av sin hotelse.
Den gamle gjorde mycket riktigt en förskräckt rörelse med handen.
— Krig, sade han varnande, — är en hisklig tillställning! Att med berått mod mörda sina medmänniskor — tycker du det vore skapligt?
— Var det ämnet för pappas predikningar som fältpräst en gång i tiden?
— Din spekulant!
Gubben klådde sig bakom örat. Hela världen hade på några veckor antagit ett förändrat utseende. Han förstod varken längre råda andra eller reda sig själv — han var hjälplös på både off- och defensiven.
— Oh yes, än hålla de sig inkapslade på fort Sumter, rebellerna, you know, log Eugène uppmuntrande, — än smäller väl ett och annat skott i U. S. A. Men jag har fått nog. Girlen, tillade han i lägre ton, — är det en sweetheart, får man gratulera?
— Beror på, vädjade Josef med en halv blick på den gamle, — Eugène, här ser du den hårdhjärtade fadern, här det olyckligt älskande paret! Det här lilla papperet kunde klara alltsamman —
Josef vecklade obesvärat upp en växelblankett och räckte kyrkoherden.
— Svärfar har redan bläckat ner det, skämtade han, — sätt nu pappa några streck inunder, så lysa vi till bröllop i morgon dag!
Kyrkoherden hade blivit alldeles stel i drag och hållning. Han höll papperet framför sig, som om det varit en vanartig pojke. Josef vågade allt, trotsade allt, skändade allt — älsklingssonen blygdes ej att i en främlings närvaro —
— Går såna sedlar mycket i svang i Kristianstad, sporde den gamle med en plötslig beläggning på stämbanden.
— Alla officerare, sade Josef flott, — rida på växlar —
— Då blir det väl snart det enda de ha att rida på, snärtade gubben.
Därpå vände han sig i ett anfall av galghumor till den hemkomna »svärsonen».
— Vad skulle käre bror göra, sporde han med överdrivet allvar, — om bror ombads att skriva på den här?
— Jag? Oh no, not I — inte jag, inte jag, slog Eugène ifrån sig och betraktade papperet, som om det varit en granat.
— Ena borgensmannen är överintecknad, ruinerad, tillade gubben, liksom den upplysningen varit ett bevekande argument.
— Haha, good joke! Haha, ruinerad — no, not I! Inte jag!
— Bör jag alltså skriva på, frågade den gamle med ett slags triumf mitt i harmen och sorgen.
Sex ögon vädjade till den överrumplade krigsmannen. Att åtspörja den forne rustibussen, galningen, slösaren i växelaffärer tycktes värkligen »a good joke».
Eugène befann sig i knipa. Han hade aldrig förut tänkt sig in i ett liknande läge. Hans förflutna i det gamla landet, ännu i färskt minne hos hans värdfolk och blivande släktingar, vägde på ena sidan. Och på samma sida hade han sin gamle vän Josef, vilken han, såsom äldre i lasten, undervisat och understött i månget upptåg och galet streck. Ja, på samma sida såg han en damned nice girl, en ren läckerbit, mum-mum, med ett ord: kanske upptågskamratens hela kärlekslycka!
Å andra sidan motvägde för tillfället endast hans hårdvunna erfarenhet och mogna förnuft.
— Damn it, pustade han och steg upp, ivrigt struttande fram och åter mällan dörren och sin stol. Vid det han gjorde en häftig helomvändning, kom han att i det mörka hörnet mot trädgårdssidan möta ett inkoxande, storögt, ängsligt gammalt mamsellansikte.
Han kände genast igen Mina och glömde nu allting annat. Med utsträckta händer haltade han fram mot mamsellen, som förfärad och snörpande tog till flykten in på sitt rum, vars nyckel hon vred i lås.
Eugène syntes ej det ringaste nedslagen. Han vände och stultade tillbaka med stor iver.
— Kände inte igen mig, poor old girl, fröjdades han rörd, — kände inte igen mig! Men jag — jag mindes henne, jag mindes henne som i går — ack, hon var alldeles oförändrad, alldeles oförändrad! Dear little Minnie, gamla ängeln, rara flickan! — Hm, hm! —
Amerikanen hämtade sig med ens och betraktade förlägen de tre vittnena. Nu kom han också ihåg sin dilemma.
— För att vara upright, sir, och säga rent ut: skriv inte, old man, skriv inte — sådana papper är djävulens lockbete!
— Eugène, skrek volontären utom sig, — har du blivit en kruka?
— Kruka, upprepade amerikanen, — vad är det? Do not remember!
Och liksom tillfälligtvis snuddade han alla de dinglande hederstecknen. Men då han varseblev uppstigande tårar i den vackra ladyns ögon, slog han bekymrad ner blicken och strök med handen över pannan. Det såg ut, som om han först nu påmint sig den rymliga innebörden i det svenska ordet kruka.
— Well, suckade han, — jag vill ingen människas fördärv — utom rebellernas, förstås — och jag vill inte doktorns.
Volontären ryckte föraktfullt på axlarna och närmade sig förtroligt sin far.
— Nå, pappa skriver förstås, sade han med sin käckaste tjusarmin.
— Nej, svarade gubben utan ett ögonblicks betänkande. — Då försloge varken min lön eller min livstid!
— Låna mig då kontanterna i kassan, bad han lågmält. — Åh, det måtte pappa väl åtminstone kunna? Bara till mars?
— Kassan, hoppade Eugène till utan att veta, varom frågan var. — Javisst, låna honom ur kassan, old man! Låna honom så mycket kontanter som hälst. Dem vet man, att man har, you know — dem har man, som sagt, på bordet — lika nära som bowiekniven, you know. Kontant, det är jubel och klang, men papper, det slutar med pang!
Eugène gnäggade förnöjt, som om nu hela frågan blivit ordnad och det på det mäst tillfredsställande sätt i världen.
— Du säger det, Eugène, inföll Josef med en rullande teaterblick, medan han än en gång försökte sig à la Cavaignac, — det kan sluta med pang, det här! Seså, pappa, näns du neka din äldste, din käraste son? Du skriver, inte sant? Förr nekade du mig aldrig något, inte ens när jag —
— Kastade dig på golvet och sparkade och skrek, när du inte genast fick, vad du ville!
Kyrkoherdens ansikte var lika stelt som nyss, blott blekare, och munnen darrade efter de bittra orden. Han satt framför sina böcker i domareställning — men det var ovisst, vem han i denna stund dömde strängast.
Josefs uppsyn prövade alla sina metamorfoser; på ett par minuter framlade han en provkarta på det stumma spelets alla medel och uttryck, som bort kunna beveka den mäst hårdhjärtade teaterpappa.
Men fadern förblev stum och orörlig. Ej ett ord kom längre över hans läppar, han endast riste på huvudet.
— Ge honom kontanter, ivrade Eugène godhjärtat och blinkade blidkande mot den vackra girlen, — ge honom kassan, colonel!
Klockarsonen hade i Amerika glömt allt, vad han måhända vetat om det svenska prästerskapets kassor. En kassa var en kassa, och över den förfogade naturligtvis innehavaren.
— Galningar, utbröt gubben äntligen och ryckte stolen baklänges, — ni veta inte, vad ni be mig om!
— Räcker hundra dollars, sporde unionssoldaten och drog fram en åldrig plånbok, men ingen hörde på honom. Mällan far och son växlades blickar, som liknade projektiler.
— Jag kan inte, suckade kyrkoherden och reste sig med en bestämd åtbörd för att gå inom ett slag till mamma.
— Nåväl, skrek volontären och gjorde en förtvivlad gest mot huvudet, — pappa ser mig — kanske — aldrig mer! Mitt blod kommer över —
— Great Scott, avbröt Eugène med ett torrt skratt, — har du blivit en kruka, Josef? Man kan höra, att du aldrig mött skjutvapen i värre krig än det här, old boy!
Det ögonkast, varmed krigsmannen mätte fredsvolontären, var oemotståndligt. Josef gjorde helt om och skyndade utan hälsning på dörren. Elna följde honom — man såg bakifrån på hennes skuldror, att hon grät.
Eugène gjorde än ett försök att beveka den hårdhjärtade fadern till de olyckligas förmån.
— Men kassan då, bad han i sin oskuld, — låna honom kassan! Kontanter är —
Kyrkoherden lyddes ej till hans ord. Han hade igen böjd och bruten sjunkit ner framför sina längder.
— Ett svagt hjärta, sade han, — hela huset har vilat på ett stackars svagt hjärta! Ack, mina barn, mina arma barn!