11. »Att tjäna två herrar.»
Följande söndag var det överfullt med åhörare i Dägerö kyrka. Det hade till och med kommit utsocknes, som ville se den starke pastorn.
När kapten Melby kom åkande med sina flickor, stod länsmannen på kyrkbacken och såg spefullt på folket, som strömmade till.
»Jo, det ä’ en syn», ondgjordes han. »Gustav har nu varit här i flera år. Han ä’ mild och fördragsam och på samma gång aldrig rädd för att säja ifrån, när det behövs. Han ä’ hjälpsam och öm mot sjuka och fattiga. Han predikar en praktisk kristendom och lever, som han lär. Ja, han har tagit emot hugg och slag, glåpord och nedrigheter utan att ge igen, utan att ens bli arg, som väl vore det minsta man kunde bestå sej. Och vad har han vunnit därmed? En ljum, litet medlidsam aktning och några enfaldiga stackares tacksamhet. Och så slår han till en gång — i strid mot sina principer. Vaserra, det blev annat ljud i skällan. Jag har stått här och hört på vad di säjer. Han ä’ nu lika populär som nå’nsin lumpsamlar Hedfors på sitt håll.»
»Det var elakt sagt», föll Märta in. »Jag förstår så väl, vad di tänker. Di känner det som — jag vet inte, vad jag ska’ hitta på. Minns du, Isabel, den där sagan, jag skulle översätta häromdagen — om mannen, som hade en hustru av jättesläkt?»
»Och så tog hon och stoppade honom i kjolsäcken med häst och vagn», fortsatte länsman.
»Å, det ä’ ju en annan historia. — Hon var tålig och undergiven, fast mannen slog henne och plågade henne på allt sätt, när han var vid det lynnet. Och en gång —»
»— slog hon igen», fullföljde länsman.
»Nej — låt mej tala till punkt. Mannen slog henne en gång med ett järnspett, och när han slutat, tog hon spettet och rullade ihop det med bara händerna. Han blev häpen över ett sådant kraftprov och frågade, varför hon lät honom slå sej, då hon var så mycket starkare än han. Och hon sa’, att hon ville hålla det löfte, hon givit, när prästen vigde dem — men det hade mannen inte brytt sej om att göra. Ä’ det inte en bra saga? Och mannen blev sedan god emot henne och blygdes över, att han förut varit så hård.»
»Och det skulle Dägerö-borna göra! Nej, di ä’ bara nyfikna. Det ä’ därför, di ä’ här.»
»Det ä’ sorgligt att ha en så dålig tanke om människor», tog Isabel till orda. »Men jag hoppas, det inte ä’ så allvarligt menat.»
Kapten Melby ställde sig på länsmans sida.
»Den, som sett sej om i världen och har erfarenhet av livet, vet, hur illa det står till. De flesta människor ä’ inte värda så mycket som en rutten hamptross.»
»Kom, Isabel, så går vi. Det tjänar ingenting till att tala med dem. Di gör sej bara till. I grund och botten tror di folk om gott — eller hur, lille far? Det gör alla goda människor.»
»Och dit räknas alltså jag?» frågade länsman.
»Det var inte precis det, jag ville säja.»
Utanför kyrkporten stod ett gammalt ljusgrönt, urblekt bomullsparaply lutat mot väggen. Det kunde inte vara någon annan än gubben Gobort, som rådde om ett sådant.
»Det var raggen! Själva missionärn här!» anmärkte kaptenen och trängde sig in genom folkmassan, som fyllde hela vapenhuset. Han nickade åt halta Kalle, som satt i en av de bakersta bänkarna tillsammans med Långgarnsfar. Gobort, som hörde lite illa, stod längst framme på gången.
»Ä’ du också här?» viskade kaptenen i örat på honom. »Du, som aldrig skulle gå i kyrkan!»
»Ja, det ä’ sant. Men jag läser bibeln hemma och psalmboken, så gott jag förstår, fast jag inte kan med präster. Utom pastorn, för han ä’ en regäl karl. Och nu ville jag höra, vad han har att säja om att tjäna två herrar» — det var texten för dagen.
»Menar du, att pastorn gör det?»
»Det sa’ jag inte. Men nog ä’ det ovanligt av ordets förkunnare att kasta folk i sjön. Kalle tycker det var bra gjort, och kanske han har rätt. Vår frälsare själv kastade ut folk ur templet, står det.»
Gubben trodde, att han viskade, fast det hördes över hela kyrkan.
»Kom in hit och sitt», sa’ kaptenen och bjöd honom plats i herrgårdsbänken.
Den, som väntat att få höra något märkligt i predikoväg, blev storligen bedragen. Pastor Hemming hade ingen begåvning såsom talare. Icke heller var han utmärkt varken genom lärdom eller skarpsinne. Men hans flärdlösa framställning, som ett barn kunde förstå, gjorde intryck av något trovärdigt, något känt och genomlevat. Man hade alltid klart för sig, att det stod en man bakom ordet, menade kapten Melby.
Som vanligt började pastorn med en kort utläggning av evangeliet och sökte genom åskådliga bilder ur kyrkans historia visa, vart det kan leda, när man tjänar två herrar. Man intalar sig, att man främjar gudsrikets tillkomst, på samma gång man fikar efter egen fördel, egen makt och ära. Det går ej i längden, sade han. Gud låter icke gäcka sig. Man slutar i medvetet hyckleri eller i förtvivlan över sin ovärdighet.
Därefter övergick han till att påminna om en predikotext, som tidigare varit före: om de falska profeter. Även de försökte det omöjliga — att tjäna två herrar. De voro sända att förkunna Herrens frid och bereda väg för honom. Men tillika gingo de sina egna vägar, och dessa förde ofta till strid i stället för till frid. En trogen Herrens tjänare måste förvisso vara beredd att draga i härnad mot det onda, var och när det sätter upp huvudet. Helig är den vrede, som vänder sig mot det brottsliga och falska, det låga och lumpna i världen. Men ve den, som gör sin egen sak till Guds eller i självförhävelse går för långt och låter en rättvis vrede urarta till blind yra.
Slutligen kom tillämpningen, som verkade såsom ett slags självbestraffning, nästan såsom en avbön inför församlingen. Utan att nämna något namn, utan att hänsyfta på någon bestämd händelse och dock så, att alla förstodo, vad som menades, gick han till rätta med den otyglade häftighet, som gör sig till herre över människan och driver henne till våldsamma vredesutbrott. Huru skulle den kunna tjäna Gud, frågade han, som var en träl under sin lidelse? Det var två herrar, vilkas tjänst icke kunde förenas. Och med undertryckt rörelse bad han för sig och andra om kraft till självuppfostran och självövervinnelse och om nåd att odelat få ägna sig åt den herres tjänst, som icke vill veta av någon halvhet eller ljumhet.
Om pastor Hemming hittills haft föga framgång i sin verksamhet, så var han från denna stund en erkänd storhet på Dägerö och i trakten däromkring. Halta Kalle uttalade den allmänna meningen, där han stod på kyrkbacken efter gudstjänstens slut och förde ordet för en skock drängar, som annars sällan syntes till på denna plats.
»Det säjer jag och lägger det till, att maken till präst får di leta efter», skränade han. »Visst kunde han bruka sina gåvor lite mera. Men när han en gång gör’et, så ä’ det med besked, det fick Lars-Johan erfara. Och se’n lägger han ut’et i körkan på ett sätt, så en nära på tycker det var syndigt handlat. Så länge han håller på och talar, förstår sej. För nog förtjänte Lasse, vad han fick, och mer till, det kan var och en begripa.»
»Det hade inte Kalle vågat säja, om Lars-Johan varit i körkan», hördes en röst ur hopen.
»Men det var just vad han var», sa’ Isak i Löten. »Jag såg’en, när han smög sej opp på läktarn.»
Kalle såg sig oroligt om och vände talet på annat.
»Si, pastorn ä’ så okristligt mild och tålig, ska’ ni veta, gossar, så en får ta exempel efter honom. Och han tycker inte om, att en svär och super, så det får ni låta bli, gossar. Och fula ord och sattyg ska’ ni lägga bort, och slagsmål och leverne, för annars blir pastorn ledsen på oss.»
»Tänker du gå in i nykterheten, Kalle?» frågade Magnus i Torpängen. »Det sa’ missionärn, att han skulle göra.»
»En kan inte så noga veta», sa’ Kalle och lomade i väg.
Den, som blev mest förvånad över det hastiga omslaget i Dägerö-bornas tänkesätt, var pastorn själv. Den brist på självbehärskning, som han visat, borde ha gjort honom omöjlig på ön, men i stället såg han sig mera uppburen och aktad än någonsin. Och det för samma handling av plötslig, oresonlig vrede, som han trodde alldeles kullkastat det ringa inflytande, han förut vunnit.
Men ännu större skulle hans förvåning bli.
En kväll hörde han någon famla i mörkret efter låsvredet på förstudörren. När han öppnade, var det Ekskärsfar med Lars-Johan i sällskap.
»Vad kan nu vara i görningen?» tänkte han och bjöd dem stiga in och sitta.
Det regnade smått, och det drog om, innan de rustat och torkat sig tillräckligt för att våga sig in.
Först var det tal om väderleken, och pastorn hörde sig för om grannfars hälsa.
»Tackar som frågar, det ä’ lite ömsesidigt — än si, än så. En trasslar sej fram, så gott en kan.»
Pastorn var tyst en stund, för att de skulle komma sig för med sitt ärende. Men då ingenting blev av, undrade han, hur det kom sig, att de voro ute så sent på kvällen.
»Det var Lars-Johan, som prompt ville.»
Pastorn vände sig till Lars-Johan, som satt hopsjunken nederst vid dörren och tummade på sin mössa.
»Kära Lars-Johan, jag bar mej inte rätt åt mot dej sist.»
Lars-Johan drog en suck och såg upp.
»Jo, det gjorde pastorn, och nu vill jag också göra rätt. Jag har tänkt på, vad pastorn sa’, både dag och natt, och jag vill inte halta på båda sidor.»
Han reste sig upp och gick fram till bordet, där pastorn satt.
»Det ä’ på det viset, att vi skulle ta ut lysning för Elin och mej till om söndag.»
Pastorn visste till en början inte, vad han skulle säga.
»Har du noga tänkt på saken?» frågade han till slut. »Och har du talat med din far?»
Ja, det hade han gjort.
»Och han ä’ med om det?»
Lars-Johan teg.
Men Ekskärarn föll in:
»Nej, tycker någon det! Det kan en inte begära.»
»Och Elin — vad säjer hon?»
»Hon gör allt, vad Lars-Johan vill, fast hon gråter, förstås, och ä’ över sej given. För det ä’ inte småsaker, ska’ jag säja, för Lars-Johan att gå från gården och alla de pengar, gubben lagt på hög. Han får inte en skilling mer än sitt morsarv, några hundra, som ingen kan ta ifrån honom. Det andra, har Jakobgubben sagt, ska’ han testamentera bort, och han ä’ den, som håller sitt ord.»
»Jag får väl pröva, vad jag kan uträtta hos kyrkvärden», menade pastorn. »Han brukar låta tala med sej.»
»Det lönar sej inte», sa’ Lars-Johan dystert. »Pastorn känner inte far. Det finns ingen, som han håller så i vördnad som pastorn. Och om pastorn vill begära hundra riksdaler till sin fattiggård, så ger han kanske i banko. Men i den här saken ä’ han obotlig. Jag tänkte som han förr, men — det går inte att tjäna två herrar.»
»Jag måste ändå göra ett försök», sade pastorn och tog Lars-Johan kraftigt i hand. »Och gör mej till viljes och dröj under tiden med lysningen. Det ä’ ett viktigt steg du tar, och det kan vara gott att ha en fars välsignelse med i den stunden. Kanhända det kommit för hastigt på honom — kanhända han ger med sej.»
»Och om han inte gör det? Ska’ vi göra oss olyckliga för de usla pengarnas skull?»
»Nej, nej! En faders välsignelse ä’ inte allt — Guds välsignelse ä’ förmer.»
Det gick, som Lars-Johan sagt. Fadern grät och jämrade sig. Han ville göra allt, vad pastorn nånsin kunde begära. Flickan skulle få hedersamt betalt, och om Lars-Johan gifte sej med en riktig bonddotter, skulle han lämna gården och inte ens betinga sig något undantag. Bara inte Lars-Johan drog över dem så stor skam. Aldrig hade någon i släkten varit ute för en sådan vanheder. Det var ingen möjlighet att tala förstånd med honom.
Kapten Melby försökte också, vad han kunde.
»Om jag vore ung», sa’ han, »kunde jag själv ha lust att fria till Elin, så söt och vacker som hon ä’.»
»Det ä’ en annan sak», sa’ Jakobgubben. »Rika herrar kan göra, vad di behagar, men vi, stackars bönder, får hålla på seder och bruk.»
Slutligen tog pastorn i på skarpen och visade honom, hur hård och obarmhärtig han var, och hur föga han hade av det sinnelag, som hövdes en kristen.
Då vart gubben rent som besynnerlig. Han sa’ ifrån sig kyrkvärdskapet och ville inte tala med någon människa. Om dagarna höll han sig innestängd på en liten kvistkammare och lät pigorna sätta maten i ett prång utanför dörren. När det blev mörkt, gick han ut med en lykta och såg efter, hur folket skött sig under dagens lopp. Pastorn ville göra ett sista försök och kom på honom en kväll, när han gick omkring och lyste på en nyplöjning. Men gubben lämnade lyktan och slank undan i mörkret. Det var tydligt, att ingenting mer var att vinna.
Lars-Johan hade flyttat över till Ekskär och höll på med att bygga om brygghuset och inreda det till ett rum, där han och Elin skulle bo. Halta Kalle hade lovat sätta upp tapeter och var redan i färd med att rusta upp spisen, som var oduglig. Även Nedergårds Olle var där ibland och hjälpte till.
Det var därför ett fejande och lagande, ett sågande och hamrande utan ände, när pastorn kom för att säga ifrån, att han inte hade någon utsikt att få bukt med gubben Jakobsson. Kapten Melby, som tittat in i prästgården i förbifarten, hade följt med för att språka med Elin, sa’ han. Men hon hade rott över till missionärn med ett par bakbullar, och kaptenen fick i stället fatt på Lars-Johan.
»Vad ska’ ni leva av nu, när ni gifter er?» frågade han burdus.
»Å, det blir väl någon vån. Jag tänkte i förstningen få lite förtjänst på herrgår’n.»
»Du ä’ inte blyg du, det ä’ sanning. — Men det blir för långt för dej att gå, om du ska’ bo här.»
Lars-Johan undrade, om han skulle våga fortsätta i samma ton. Kaptenen såg belåten ut — det var bäst att passa på.
»Det ä’ så, att det nog inte blir så långt. Jag har räknat ut», sa’ han, »att kapten skulle låta dika sin del i Västankärr. Andra delen hör Nedergår’n till, och ingendera ä’ till någon nytta, som det nu ä’. Men om det blir utdikat, så får kapten minst sina tretti tunnland god jord. Det kan bli ett bra torp —»
»Och du skulle bli torpare?»
»Det var just inte min tanke. Jag ville förtjäna lite på dikningen. Se’n får jag väl ge mej av till Amerika, som många före mej.»
»Det ska’ du inte.» Kapten tog häftigt i. »Lita på mej, jag vet hur det ä’. Det ä’ inte platsen för dej och ännu mindre för Elin. När man ä’ ogift, skadar det inte, att man ser sej om och går i lära. Och se’n kommer man hem och tjänar sitt land med den kunskap, man skaffat sej. Men när man ä’ gift — ja, vi ska’ tala vidare om den saken en annan gång.»
Det hördes ett skratt bakom byggningen.
»Vem har du där? Halta Kalle, kan jag tycka. Gamla pinnsyl, dej ska’ man träffa på överallt. Och Olle med, ser jag. Har du inte nog med att sköta ditt eget utan ska’ lägga dej i andras angelägenheter? Jag skickar hit ett par karlar, så ä’ det gjort i ett huj.»
Lars-Johan tackade och sa’, att de nog skulle reda sig ändå.
»Ska’ inte kapten komma hit och ge en handräckning?» föreslog Kalle. »Olle ä’ så fumlig.»
»Jo, den ä’ god! Men dikningen, du. Tror du dej om att hinna allt till våren?»
»Det beror på, hur vintern blir. Om en kunde få ta i med detsamma. Olle tänker börja endera da’n. Men det skulle göras upp en riktig plan för alltsammans, så en inte går i vägen för varann eller gör nå’nting i onödan.»
»Just det, ja. Du ä’ inte dum du. Kom till mej i morgon och ha Olle med dej. Han kan ta häst och vagn, så ska’ du få med dej hem några brädstumpar, som jag inte har användning för — ligger bara och skräpar — kan bli bra till panel. Och så några plankor till golvet. Det ska’ inte bli något opris, förstår du. Di ä’ inte värda stort mer än ved. Och så ska’ vi titta på kartan och göra våra beräkningar. Men nu ska’ jag sta’ och hjälpa Kalle.»
Pastorn hade sedan en lång överläggning med Lars-Johan och Ekskärsfar inne i stugan, och det bestämdes om lysningen och bröllopet.
När de skulle fara därifrån, hade Elin ännu inte kommit tillbaka.
»Hon ger sej väl till att skura i kåken, kan jag tänka», sa’ Kalle.
»Hälsa henne från mej», sa’ pastorn, »och bed henne vara vid gott mod. Ni har gjort, vad ni kunnat. Det ä’ ingenting mer att göra åt saken.»
»Det säjer jag också», instämde kaptenen. »Men kom ihåg, Lars-Johan, du får inte tänka på Amerika. Håll bara jämn utkik efter vad som yppar sej här hemma. Jag ska’ hjälpa dej, så går det nog. Du vet, Lasse: med utkik på sjön och med hövlighet i land kommer alltid en sjöman fram.»
